Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Januari (2020)
>>


Mors Dag. <3

Idag, söndag, är det ju Mors Dag.

Så jag tänker skriva en liten hyllning till min mamma, som inte lever längre.
Brukar göra det vid speciella tillfällen.
Har skrivit mycket om henne förut, men kan skriva om henne hur ofta och hur mycket som helst.
För hon var både mitt livs kärlek, och mitt livs sorg.

Min mamma, Anna, var en mycket speciell, helt fantastisk person. Hon var otroligt intelligent, och glad, vänlig, omtänksam, generös, pratsam, social, öppensinnad, förstående, accepterande, medkännande, godhjärtad och kärleksfull. Underbara egenskaper, som både jag och mina syskon fått ifrån henne.
Hon var väldigt vacker, hade en fantastisk karisma, och lyste upp ett rum helt, och hon fick därför mycket uppmärksamhet och människor omkring sig. Alla som mötte henne, unga som gamla, kom ihåg henne och fastnade för henne. Hon satte sina avtryck.

Hon ville ta hand om alla skadade och utsatta, människor som djur, och satte alltid andras behov framför sina egna. Även om det skadade henne själv.
Men hennes fantastiska egenskaper både hjälpte henne och själpte henne. Hon blev redan tidigt i sitt liv väldigt illa behandlad av andra, och såg inte och förstod inte sitt eget värde som människa, utan lät sig själv bli skadad. (Precis som mig. Det är skrämmande hur lika vi är på den punkten.)

Så hon började med droger och tabletter, för att hantera ångesten, depressionerna, sitt trasiga hjärta, och sina sår i själen. Hon hade perioder där hon var bättre, och sämre, och bättre igen, och sämre igen...men till slut hade hon blivit så skadad att hon var, i min mening, ”bortom all räddning”. Hon gick ner sig så djupt i missbruket att hon inte kunde komma upp igen. Hon var så skadad psykiskt och känslomässigt av att ha blivit så illa behandlad, att hon hade totalt gått vilse i sig själv, och hittade inte tillbaka. Hon började missbruka alkohol också, ovanpå allt annat, under dom sista åren i sitt liv. Alkoholen tog död på det sista i henne som var Mamma, och människan Anna.
Den sista glöden inom henne slocknade, hennes psyke gick bokstavligt talat totalt sönder, och hennes känsloliv domnade bort, och försvann sen helt. Till slut var hon inte Mamma längre. Hon hade blivit en ”icke-människa”, med en mask som hon hade på sig, som gjorde att hon kunde låtsas vara den hon var. Men jag visste. Jag visste att det var en mask och att hon bara var ett skal...ett tomt skal. Hon var död inuti.
Och det var otroligt, ofantligt smärtsamt att förstå. Och någonstans, långt inne i det djupaste inre, dolt från ens medvetande, visste man att hon inte hade lång tid kvar i livet.

När hon väl dog, var det i en trafikolycka. Hon var bara 43 år då, och jag var 21 år gammal, och mina yngre syskon var fortfarande bara barn. Hon blev påkörd bakifrån av en lastbil i högsta fart när hon var ute och åkte på sin moped en kväll, och hon dog ögonblickligen. 
Även om vetskapen om att hon kunde försvinna när som helst alltid har funnits hos en sen man var barn, på grund av hennes destruktiva livsstil, blev det ändå den största chocken i mitt liv. En smärta och sorg som fick en att skrika och yla av förtvivlan.
Min själ splittrades itu, eftersom min själ satt ihop med hennes. 

Sorgen var så svår och så tung i mig, att jag inte kunde gå upprätt längre. Jag bokstavligt talat gick ihopkrupen, som en gammal gumma, under en lång tid efteråt. 
Och tomheten inuti svalde mig hel, och jag kände det som jag hade ett svart hål inom mig, som slukade mig inifrån. Sorgen var så svår, att det kändes som att min kropp skulle försvinna in i sig själv....helt enkelt implodera. Min inre glöd och livsgnista slocknade också, och allt jag ville var att få lämna detta livet.
Men jag gjorde det inte. Jag höll masken så gott jag kunde, och låtsades. Precis som mamma hade gjort.

Det tog lång, lång tid innan det började kännas ens i närheten bättre. Tiden stod ju still, som den gör när man har sorg. Tiden går normalt för alla och allt runtomkring en, men man själv befinner sig i en evig stillhet, där sorgen är det enda som finns.

Mamma var allt för mig. Från att jag föddes, till sekunden hon dog, var hon mitt allt, och är det fortfarande. Hon var min mor, min kärlek, min bästa vän, min själsfrände...och min livsuppgift var att alltid se efter henne och försöka ta hand om henne och skydda henne.
Men det var inte logiskt möjligt ändå. Hon levde som hon levde, ingen kunde ändra på det utom hon själv.

Fast det är en uppgift inget barn ska behöva ha. Det förstår jag ju nu, i vuxen ålder.
Det var hon som skulle ha ansvar för mig, inte jag för henne.
Ändå var det så det var, så det blev. Hon var mitt största ansvar. 
Vi levde i en vansinnig symbios med varandra, där vi blev en och samma. Och delade allt som om vi vore en person istället för två. Och ingen av oss förstod då hur fel det var, att det var inte så det skulle vara. Att det inte var bra för någon av oss.
Nu vet jag.

Mina syskon är anledningen att jag orkade igenom det, och valde att fortsätta leva, och att kämpa, när jag helst av allt ville ge upp. Mina syskon, och mina syskonbarn, är mitt allt. They are my love, my joy, my happiness....my reason to live. heart

Nu är det 15 och ett halvt år sen hon gick bort. Hon finns på andra sidan som en vacker ängel som vakar över oss och guidar oss, och hon är lycklig och har funnit frid nu...något hon aldrig kunde finna när hon levde. Och vi kommer träffas igen när mitt jordeliv är över.
Med den vetskapen, så har sorgen ändrat form nu. Som den gör med tiden. Istället för att den skär i en som ett rakblad, så bultar den. Bultar och slår, i takt med mina hjärtslag.
För hon är i mitt hjärta. Och hon är i min själ.
För alltid. heart

”Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt,
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.”

- Nils Ferlin -

 

 

 

 

 

 

 

 

29 Maj 2016  | Länk | Lite allt möjligt | 2 kommentarer
Affirmation

Mina måtton i livet är ganska enkla - Behandla andra som du själv vill bli behandlad - Visa medkänsla och förståelse, så mycket du kan, så ofta du kan - Var inte så snabb på att döma andra - Var så generös som möjligt, och ge och hjälp andra från hjärtat - Visa omtänksamhet, i så stor utsträckning som möjligt - Men samtidigt, ta ingen skit, acceptera inte att bli dåligt behandlad, och det finns gränser för allting, alla har sina gränser för vad man klarar av och orkar med...ta hänsyn till det...även när det gäller dig själv.

Till slut hittar man en balans i livet, med det mesta. And a peace of mind...and in your heart. heart

Lägger in en låt här som är så klockren, som säger allt, som innehåller "hela paketet" av allt man behöver förstå av livet, världen och tillvaron....tycker jag i alla fall. Låter heter "Affirmation", från 1999, av Savage Garden. Dom flesta har nog hört den, men kanske inte tänkt så mycket på vad texten betyder. Lyssna gärna. smiley

 

 

"Affirmation" - Savage Garden

"I believe the sun should never set upon an argument.
I believe we place our happiness in other people's hands.
I believe that junk food tastes so good because it's bad for you.
I believe your parents did the best job they knew how to do.
I believe that beauty magazines promote low self esteem.
I believe I'm loved when I'm completely by myself alone.

I believe in Karma; what you give is what you get returned.
I believe you can't appreciate real love 'til you've been burned.
I believe the grass is no more greener on the other side.
I believe you don't know what you've got until you say goodbye.

I believe you can't control or choose your sexuality.
I believe that trust is more important than monogamy.
I believe you're most attractive features are your heart and soul.
I believe that family is worth more than money or gold.
I believe the struggle for financial freedom is unfair.
I believe the only ones who disagree are millionaires.

I believe in Karma; what you give is what you get returned.
I believe you can't appreciate real love 'til you've been burned.
I believe the grass is no more greener on the other side.
I believe you don't know what you've got until you say goodbye.

I believe forgiveness is the key to your own happiness.
I believe that wedded bliss negates the need to be undressed.
I believe that God does not endorse TV-evangelists.
I believe in love surviving death into eternity.

I believe in Karma; what you give is what you get returned.
I believe you can't appreciate real love 'til you've been burned.
I believe the grass is no more greener on the other side.
I believe you don't know what you've got until you say goodbye.

I believe in Karma; what you give is what you get returned.
I believe you can't appreciate real love 'til you've been burned.
I believe the grass is no more greener on the other side.
I believe you don't know what you've got until you say goodbye."

 

 

 

 

 

 

 

 

26 Maj 2016  | Länk | Lite allt möjligt | 2 kommentarer
Baby Shower!

Idag, söndag, var vi ett gäng tjejer som hade en Baby Shower för min lillasyster Jennie, som är gravid med sitt första barn nu. Hon och hennes sambo Kim beräknas få barnet, som är en pojke, i mitten av juli. Dom är så glada och förväntansfulla! 

Vi hade förberett festen i hemlighet, för vi ville att det skulle bli en överraskning för Jennie. Och överraskad blev hon...kan man lugnt säga! Och hon blev överlycklig. Det var så underbart roligt att se. smiley

Har tre syskonbarn nu, Mathilda, som min storasyster Maria har som jag är moster till, och Julia och Emilia, som min bror Rikard har, som jag är faster till. Underbara ungar! Och nu ska jag bli moster igen! Till lilla Charlie! Jag är helt överlycklig över det! heart

Här nedan kommer några bilder. En bild på Jennie från Baby Showern, och två bilder på Jennie och på hennes sambo Kim. Otroligt vackra bilder! heart

 

 

 

 

 

 

22 Maj 2016  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Lite om mobbning...

Såg nyligen den svenska filmen ”Återträffen” från 2013, och kände direkt att jag ville skriva om det ämnet den handlar om, nämligen mobbning. Jag blev själv mobbad under skoltiden, och därför är det ett ämne jag känner starkt för.

”Återträffen” är ett drama baserat på regissören till filmen, Anna Odells, verkliga liv och upplevelser. Hon blev väldigt mobbad och utfryst under sina första nio år i skolan, särskilt av sina egna klasskamrater. Det är detta ämne hon i första hand berör i filmen. Och hur både dom som blir mobbade och dom som mobbar, senare utvecklas och lever sina liv som vuxna.

Filmen är i två delar, och handlingen i den första delen är fiktiv, och utspelar sig på en klasssåterträff för en klass som gick ur 9:an för tjugo år sedan. Anna Odell, som själv spelar huvudrollen, utforskar i filmens första del – själva återträffen - möjligheten hur det skulle ha kunna ha tett sig om hon hade gått på sin egen klassåterträff, som hon själv aldrig fick en inbjudan till, hon ”missades” nämligen att bli bjuden. Hur det hypotetiskt sett skulle kunnat se ut om hon hade gått på återträffen, hur det hade varit att se alla igen, hur alla skulle bete sig mot henne, mot varandra, om folk skulle falla in i sina ”gamla karaktärer och mönster”, det vill säga om ”klasshierarkin” skulle vara detsamma (vilket är vanligt att det blir under dom förhållanden och situationer som just klassåterträffar). Hon ville också utforska hur det hypotetiskt sett skulle varit om hon fick möjlighet att kunna tala om inför dom alla hur hon upplevde skoltiden med sina klasskamrater. Hur hon starkt upplevde att hon blev mobbad och utfryst, att hon kände sig osynlig och utan värde, jämfört med sina klasskamrater – särskilt dom som tillhörde det ”tuffa gänget” i klassen.

Andra delen av filmen skildrar en slags dokumentär bild av när hon i vuxen ålder, efter att ha gjort filmen, tog kontakt med sina gamla klasskamrater och ville, som en del av hennes projekt för filmen, sätta sig ner med dom och titta på filmen hon hade spelat in, själva återträffen – som var fiktiv men baserade på riktiga personer – och höra deras bild av det, om dom kände igen det, om dom mindes, hur dom hade upplevt det, och hur dom kände om det nu i efterhand. Hon ville också höra om varför hon inte hade blivit bjuden, utan ”förbisedd”, till den riktiga återträffen hennes gamla klass hade haft. Reaktionerna blev kanske inte riktigt som hon tänkt sig, även om det nog var väntat ändå.

Väldigt bra film, väldigt tänkvärd och medkännande. Den visar en bild som i stort sett dom allra flesta människor kan känna igen sig i. För vem minns inte skoltiden, låg-mellan-och högstadiet? Och gymnasiet? Vem känner inte igen indelningen av ”dom tuffa, dom populära” i klassen, och dom som var "mesarna och töntarna", dom som bara var osynliga och ensamma, eller dom som bara sågs som ”konstiga”? Vem känner inte igen bilden av att ha blivit retad och mobbad på något plan, eller kanske varit nån som faktiskt retat och mobbat andra? Eller varit den som varit osynlig, ensam, ”konstig”? Det har skett i alla skolor i världen, genom alla tider, för alla människor som gått i skolan. På något plan kan dom flesta alltid relatera. Det är därför det berör.

Jag känner igen mig så extremt i filmen, för jag var den i skolan som blev retad och mobbad under låg-och mellanstadiet. Jag har skrivit om detta innan i min blogg, relaterat till då andra ämnen. Fast även om jag var mobbad, så hade jag många vänner. Jag var aldrig ensam på det sättet som så många upplever...och det är jag väldigt tacksam för.

Men i låg-och mellanstadiet var jag då den ”fula och töntiga” tjejen. Den som aldrig i livet någon kille tyckte var söt, eller ville ”fråga chans på”. Jag var den som fick förolämpningar och elaka kommentarer slängda efter mig. Jag var den som hörde skratten eka från dom som kallade mig ful, eller kallade mig ”Häxan Pomperipossa”, eller Potatisnäsan, eller Glasögonormen, eller fuling, tönt, nörd, fattiglapp, med mera, med mera, med mera.... Ord och blickar som etsades fast i mig på heltid. Minnen som ekar i mig, i evighet. Sår som sitter i själen. Taggar som för alltid fastnade i hjärtat. För alltid.

Men för många av dom som retas, mobbar och är hemska mot andra, deras liv går ju oftast bara vidare sen. För dom var det inga viktiga saker, inget att ha dåligt samvete för, inget att minnas. Bara gå vidare. Senare glömma helt. Eller ha en förvanskad bild av hur det var. Kanske säger senare i livet: ”Men sa jag verkligen så? Gjorde jag verkligen det? Det har jag inget minne av. Jag har en helt annan bild av hur det var, vad som hände, och hur jag var. Det kanske är du som minns fel...?” Precis vad som hände i filmen ”Återträffen”.

Det är då man säger, Nej, för JAG minns verkligheten. För det var viktigt för MIG. Det var inte bara viktigt – det var på liv eller död! Då minns man saker VÄLDIGT tydligt och klart. Så är det för dom som lider.

Dom som det inte är viktigt för, dom som ”couldn´t care less” - dom har ett väldigt selektivt minne av saker då, om dom alls minns. För för dom var det inte viktigt, inte betydelsefullt nog att komma ihåg. Dom bidrog bara till att förstöra en annan människa. So what? Big deal! Inte sant...?

För dom som blir mobbade, sätter sig varje elakt ord dom får höra, varje elak blick, i deras minne, och i deras själ. Och det sitter fastetsat, for ever.

Don´t ever tell them to ”get over it”! Don´t you dare tell them that!

Sår i själen försvinner aldrig. Ett hjärta kan ta väldigt många år att läka efter psykisk och känslomässig skada, om det alls läker överhuvudtaget. Minimera aldrig såna skador hos någon människa!

I väldigt många år i ungdomen, och i vuxen ålder, hade jag extremt dålig självkänsla, mycket på grund av mobbningen jag utsattes för under mellanstadiet. Även när det faktiskt vände när jag blev äldre, och jag då blev en av dom ”snygga och populära tjejerna”, så kunde självkänslan inte hinna ikapp. Orden ”Du duger inte”, ”Du är ful”, och ”Du är inget att ha”....dom orden ekade fortfarande i mitt inre. Det tog många, många år innan jag fattade att jag var värd något, att jag var vacker, att jag var en fin person, och att jag var värd att ha bra självkänsla, och att jag behövde ha det. Men när jag väl förstod det, då började jag ta mig fan med jobba stenhårt med det.

Och det har jag nu. Nu står jag säker som bara den i mig själv, med bra självkänsla och bra självförtroende, och har ett riktigt starkt egenvärde jag aldrig haft förut. Och nu har jag också förstått varför man behöver ha det. Varför det är så viktigt.

Jag har också fattat något man inte har möjligheten att förstå när man är yngre, nämligen att insidan av en människa faktiskt ÄR viktigare än utsidan. Numera så lever jag mitt liv, och min tillvaro, på det sätt att jag värderar mig själv som den människa jag är, istället för att fokusera så mycket på mitt utseende som jag gjorde förut, och att inte söka efter mitt egenvärde i andra människors komplimanger och uppmärksamhet. Och det gör livet mycket enklare att leva, och får mig att må så mycket bättre!

Klart att jag fortfarande bryr mig om att se bra ut, vem vill inte se bra ut? Och klart att jag gillar att få komplimanger och uppmärksamhet. Jag kan själv flörta en hel del när jag känner för det, om det är någon jag är intresserad av. Men jag har lärt mig skillnaden för vad genuin uppskattning och uppmärksamhet är, och att bli uppmärksammad och bli behandlad som en leksak som är till för andra att använda vid behov. Så den stora skillnaden mellan nu och förr är att jag inte anser att mitt egenvärde, mitt värde som människa, bara kan vara utseenderelaterat, eller sexuellt relaterat, och att jag är värd mer än att bara vara en slags "leksak" för andra. Den skillnaden är allt för mig, den skillnaden har både förbättrat mitt liv på många sätt, och hjälpt till att läka mig. Jag värderar mig själv, som den människa jag är, och att jag ska må bra, högre än att "bli godkänd" och att bli "använd" av andra personer. Det är guld värt, kan jag säga.

Jag har varit på båda sidor om popularitetsmätaren – jag har varit den fula, töntiga och mobbade, för att sen bli den söta, vackra, sexiga och populära. Det ger mig en väldigt bra inblick i det, och får ett unikt perspektiv i hur det är att vara både och, och gör att jag kan se en helhetsbild på livet på ett annat sätt, och ha en väldigt bred och djup förståelse för båda sidor.

Det unika, och helt paradoxala, är ju att jag vet både hur det är att bli värderad som ”något fult”, och i helt och hållet andra änden av skalan, att mest bli värderad som ”ett sexobjekt”. Och jag har kommit fram till att inget av det är att föredra. För precis som när jag behandlades som någon utan värde när jag var "den fula", så behandlades jag även senare som "sexobjekt", också som nån utan riktigt värde, som nån som dög att flörta med och ha sex med när det passade andra, men som man sen kunde behandla hur som helst ändå. Och det bröt långsamt ner mig det med.

Jag protesterar numera mot att bli behandlad som ett sexobjekt. (Och det är inte så jäkla kul att bli sedd på det sättet som folk kanske tror.) Jag gör det genom att jag säger ifrån mer, jag sätter ner foten, jag säger nej när det behövs, och jag låter mig inte bli utnyttjad. Jag undviker helt enkelt situationer och människor där jag skulle kunna bli utnyttjad på det sättet. Men främst av allt är att jag vägrar reduceras till ett ”sexobjekt”, när jag nu vet vem jag är, och vet mitt värde som människa. Jag önskar jag hade kommit till alla dom här insikterna när jag var ungdom.

Men det är få personer som kan komma fram till såna insikterna när man är ung, och det är därför just barn och ungdomar är så sårbara – tids nog har dom möjlighet att förstå sitt egenvärde. I dom första 20 åren av deras liv kan dom för det mesta inte det. Därför är det viktigt att vi människor, vi i samhället, sätter bra exempel som dom vuxna vi är, och lär barnen från ung ålder att en människas egenvärde har inget med utseende, popularitet, uppmärksamhet eller sex att göra. Annars kommer allting rulla på i samma hjulspår i evighet, mobbade, mobbare – och efterverkningarna av det genom hela livet.

Vill vi ha en förändring? Självklart! Eller vill dom flesta det verkligen...om man tänker efter...?

Ville man verkligen det, skulle ju alla människor som behandlar andra dåligt och hemskt, verkligen tänka över sitt beteende mot andra. Om dom verkligen ville ha en förändring – förbättring. Inte sant?

Väldigt många är inte villiga att tänka över sin inställning mot andra, och försöka förändra dåligt beteende, för att förbättra, och förändra, världen vi lever i. Dom är antingen för bekväma, har dålig insikt, är egoistiska, eller bryr sig helt enkelt inte alls. Och så länge det är så, så kan dom människorna inte komma och påstå att dom vill ”förändra världen till det bättre”, och kämpa för "fred på jorden och rättvisa åt alla". Då är det hyckleri.

Det är upp till oss alla i världen att göra en förbättning med oss själva, och upprätthålla det. Det finns många, många eldsjälar på denna jord, (jag är en av dom)...och tack gode gud för att dom finns! Vi har alla dom att tacka för att vår mänsklighet överhuvudtaget har överlevt så bra.

Till alla er som är eldsjälar, eller bara bra, fina människor överhuvudtaget – lots of love and admiration to you! heart

 

 

 

 

 

 

 

 

 

14 Maj 2016  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Nya tag!

My dear God, a miracle has happened! Jag mår faktiskt ganska bra just nu. Huvudvärken ligger på låg nivå, och jag känner mig glad och positiv. Jag fixar mer än vad jag tror ibland. Det är en skön känsla. smiley

Jag har det så bra just nu, jag och min vovve. Vi trivs så bra tillsammans, och hon ger mig det sällskapet jag behöver. Livet som singel är ganska bra, får se när jag ändrar på det. Kanske längre fram, om jag träffar rätt person. Tills dess, så trivs jag bra som singel. wink

Lägger in några "happy songs", som alltid får mig på bra humör, techno och remix-låtar. Alltid bra! Så här är några av mina favoriter, både äldre och nyare. smiley

 

"Tu Vivi Nell´Aria" - Gabry Ponte (Remix)

 

"And No Matches" - Scooter

 

"Noche Del Amor" - Andy Lopez (Tune Up Mix)

 

"Rainmaker" - Emmelie de Forest (Sidelmann Remix)

 

Hope you enjoyed! Stor kram på er alla från mig! heart

 

 

 

 

 

 

8 Maj 2016  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Vårkänslor...äntligen.

Mår bättre nu, depressionen börjar ge med sig och jag börjar se ljuset igen, efter att ha varit i mörkret ett tag.

Och nu känns det som att våren är här på riktigt, vilket också gör att det känns lättare. Längtar till sommaren. 
Vem vem gör inte det? Kan tänka mig att i stort sett alla gör det nu. 

Så nu tar jag nya tag. smiley

Lägger in en favoritlåt här, som är fantastiskt bra och alltid får mig på bra humör. 
Det är en 80-tals låt som heter "Let the river run" av Carly Simon, 
och är soundtrack till filmen "Working Girl" från 1988. ÄLSKAR 80-tals musik! Lyssna gärna. smiley

 

"Let the river run" - Carly Simon


"We're coming to the edge,
running on the water,
coming through the fog,
your sons and daughters.

Let the river run,
let all the dreamers wake the nation.
Come, the New Jerusalem.

Silver cities rise,
the morning lights the streets that lead them,
and sirens call them on with a song.

It's asking for the taking,
trembling,
shaking.

Oh, my heart is aching.
We're coming to the edge,
running on the water,
coming through the fog,
your sons and daughters.

We, the great and small,
stand on a star,
and blaze a trail of desire,
through the darkening dawn.

It's asking for the taking.
Come run with me now,
the sky is the color of blue,
you've never even seen
in the eyes of your lover.

Oh, my heart is aching.
We're coming to the edge,
running on the water,
coming through the fog,
your sons and daughters.

It's asking for the taking,
trembling, 
shaking.

Oh, my heart is aching.
We're coming to the edge,
running on the water,
coming through the fog,
your sons and daughters.

Let the river run,
let all the dreamers
wake the nation.
Come, the New Jerusalem."

 

Glad Vår på er alla från mig! heart

 

 

 

 

 

 

5 Maj 2016  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida