Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Januari (2020)
>>


Tired in my soul...

Herregud, så vansinnigt trött jag är...

Trött på att vara ledsen. Trött på att bli sårad. Trött på att bli tagen för given. Trött på att utnyttjad för min snällhet. Trött på att inte duga. Trött på att inte räcka till. Trött på att alltid behöva vara den starka. Trött på att alltid kämpa i motvind. Trött på att alltid vara den som anstänger mig mest och ger mest i relationer. Trött på att bära på all smärta och all sorg. Trött på alla förväntningar och krav. Trött på att man förväntas orka med. Trött på att...

Behöver jag fortsätta...?

All min tid, kraft och energi måste jag lägga på att bara orka andas och vara i upprätt läge just nu. Har inte ork till så mycket mer. 

Tänk er att någon öppnar din bröstkorg, lägger i en 10 kilos tyngd däri, syr ihop dig igen, och så förväntas du leva med den tyngden i ditt bröst varenda sekund, av varenda dag, resten av ditt liv. Och att dom också samtidigt sliter ditt hjärta i bitar, och förväntar att du ska leva med det också varenda sekund av ditt liv. Så känns det att vara jag.

All trauma, och all smärta och sorg jag upplevt, plus all skit som händer andra människor, plus allt skit som händer i världen i övrigt...det är tyngden i mitt bröst. Den som gör att jag har svårt att andas, och har svårt att hålla mig upprätt. Jag har nästan ingen kraft i kroppen alls, för att tyngden i mitt bröst är så svår. Mitt naturliga läge nuförtiden är att gå lite framåtlutat, som en gammal gumma, för att kroppen inte orkar hålla sig upprätt på grund av den tyngden. Jag får anstränga mig mycket för att vara helt upprätt när jag står och går.

Och mitt hjärta gör ständigt ont, av alla sorger och besvikelser. All kärlek jag gett utan att få tillbaka, alla gånger jag blivit lurad av personer som spelat spel med mina känslor, som utnyttjat det faktum att jag alltid vill väl. Alla gånger jag inte dugit för någon, inte räckt till. Inte varit "bra nog". All the fucking heartache....

Snart har jag kommit till min bottennivå, då jag inte har något mer att ge...eftersom jag då tagit slut. Och då är inte livet värt att leva. För för mig är livet att få ge. Om jag inte kan få ge längre, hur ska jag kunna leva då?

Ibland känns det som att jag är på väg att få ett riktigt stort nervsammanbrott. Jag kan få små nervsammanbrott, det får jag hela tiden, men ett stort nervsammanbrott...det är något helt annat. Hade sjukvården varit som det var förr i tiden, så hade jag kunnat gå till psykakuten och bett dom lägga in mig ett tag. Det kunde man förr. Det kan man inte längre. Inte ens dom som är riktigt jävla psykiskt sjuka får någon riktig hjälp av psykvården idag, på grund av att hela sjukvården gått åt helvete.

Så vad gör jag då? Hur hanterar jag min svåra ångest, min sorg, och mina djupa depressioner? Jo, genom att bara leva dag för dag, ibland bara från stund till stund. Och sova mycket. För när man sover, så slipper man känna något. Det är mitt sätt att "komma undan". Eftersom jag inte dricker alkohol, har aldrig druckit alkohol faktiskt, och är väldigt sträng med mig själv i den frågan, så kan jag inte "dränka mina sorger" i alkohol, som dom flesta andra kan. Och tur är väl det. Jag kan garantera, att hade jag varit någon som dricker alkohol, så hade jag varit tväralkoholiserad vid detta laget. Eller kanske inte ens levt. För jag hade inte druckit för att "whoho, nu är det partyy!" Utan jag hade druckit för att lugna mig själv, dämpa min ångest och stänga av mina känslor - med andra ord så hade jag självmedicinerat med alkoholen. Och gör man det, så är man ganska snabbt i alkoholistfällan.

Det tar inte lång tid. Jag vet, för jag är uppväxt med alkoholister och narkomaner. Jag har levt och vuxit upp i den världen, för mina föräldrar bland annat var missbrukare. Så jag har hela livet suttit på första raden och sett konsekvenserna av alkohol-och drogmissbruk. En av anledningarna till att jag aldrig började dricka. Vilken jag är oändligt tacksam för nu. Har aldrig tagit droger heller. Förutom vissa mediciner jag gått på, som är narkotikaklassade. Såna mediciner har jag varit beroende av. Men jag är det inte längre, för jag lyckades bli av med det beroendet efter många år i behandling för det. Så nu tar jag inga såna mediciner heller som kan dämpa ångest effektivt.

Vilket gör det väldigt svårt för mig, för hur ska jag hantera det då? Jo, jag har fått hitta alternativa sätt att hantera min ångest och mina depressioner. Sätt som kan verka lite "smålöjliga" i andras ögon, men som blivit livsviktiga verktyg för mig att hantera hur jag mår. Som avslappningsövningar (bland annat vad som kallas för Mindfulness), terapi för att lära sig om sitt känsloliv och sitt tänkande, att hela tiden aktivt tänka, känna, fundera och analysera hur man mår och varför man mår si eller så, och hur allt hänger ihop med allt annat, det vill säga att få mycket självinsikt, och insikter överhuvudtaget. Och att bearbeta allting. Bearbeta, bearbeta, bearbeta. Och nr 1 för mig: att ta det luuugnt, koppla aaav, och att vila och sova mycket. Att sova är som sagt ett effektivt sätt för mig att hantera ångest och svåra känslor, om man jämför med alternativet att dricka eller ta droger tills man helt stängs av. Då är att vila, ta det lugnt, och att sova mycket, ett mycket bättre sätt, för mig iallafall.

Något annat som är väldigt viktigt för mig, och som är ett stort hjälpmedel för mig att orka leva överhuvudtaget, är min tro. Min tro på andlighet, min tro på livet efter döden (andevärlden), och tro på Gud. Jag är inte religiös, jag är andlig, spirituell. Stor skillnad.

Andligheten hjälper mig att förstå min egen plats i denna världen, den människa jag är och som det är meningen att jag ska vara. Den hjälper mig att hantera svåra förluster och sorgen över nära och kära som dött, för jag vet att dom lever vidare på ett annat plan, dit jag också kommer komma när jag dör. Därför är jag inte rädd för att dö. Inte för min egen del. Det som skrämmer mig är när andra dör, och man är tvungen att leva vidare och lämnas kvar med sorgen och saknaden som sliter isär en. Men det hade varit helt vansinnigt mycket svårare för mig att hantera när andra dör, om jag inte hade haft min tro. Jag tror också på reinkarnation, alltså att man lever många liv i denna världen, att ens själ gång på gång återföds, för att man ska uppleva och lära sig så mycket som det är möjligt att göra som människa på denna jorden.

Jag tror på att Gud är med en varenda sekund av ens liv här, och att när man känner sig övergiven av Gud, så är det inte för att Gud lämnat ens sida, utan för att man slutat lyssna och slutat känna Gud. Ibland när livet går hårt mot en, och man är överhopad av problem och svårigheter, kan man vara så fokuserad på det att man "stänger av frekvensen" man når Gud på. Men det betyder inte att Gud har övergivit en, eller att Gud inte finns, utan för att man hamnat ur frekvensen tillfälligt bara och slutat kunna lyssna och ta emot budskap. Om man fokuserar på Gud igen, genuint, så kan man lätt hamna i samma frekvens igen. Samma sak med dom som gått bort. Dom finns också alltid vid vår sida, och vakar över oss, och inspirerar oss och guidar oss. Ibland är man mycket mottaglig för att känna av dom, och ibland stängs den frekvensen också av, när man hamnar ur fokus. Det händer. men man får inte tappa tron.

Hur mycket helvete jag än gått igenom i livet, och det är riktigt mycket helvete, så har jag aldrig tappat tron. Jag är totalt säker på just detta: Att allt händer av en anledning, det finns ingen slump. Och allt som händer, är meningen att det ska hända. Må så vara att vi människor ur vårt mänskliga perspektiv, inte kan förstå allt som händer, varför det händer, och vad meningen är. Men det är inte till för oss att förstå helt och fullt. Det är universum som styr det, och inget vi kan styra egentligen. Men vi vill gärna tro att vi kan styra livet, för vi människor är besatta av att ha kontroll. Har vi inte kontroll över oss själva som individer, vilka val man gör i livet, och vem man bestämmer sig för att vara...ja då kan man lika gärna ge upp. Vad är det då för mening? Tycker nog dom flesta. Men det är inte upp till oss att fullo förstå hur, vad och varför när det gäller livet och universums mysterier. Men man kan alltid söka, vara nyfiken, och vilja veta, och aldrig sluta vilja veta. Sån är jag.

Nu rabblar jag på här som en galning, och ni tänker säkert, att fan hon borde ju åka in på hispan, hon är ju inte riktigt klok?! Ni får gärna tycka det, alla får tycka det dom vill och ha vilka åsikter man vill. Det är inget jag försöker styra eller påverka. Jag bara delar med mig av mig själv, och mina åsiker och funderingar, och mitt sätt att se på livet, och på allt annat.

Men trött är jag. Så in i döden trött på allt... Men jag kämpar på, varje dag, på mitt eget sätt. Och jag behöver få göra det på mitt sätt.

Kram på er! heart

 

 

 

 

 

 

 

30 Maj 2017  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
The dark side of things....

Lägger in två låtar här som passar min sinnesstämmning just nu, två trancelåtar. Ett par av mina absoluta favoriter!

 

"The Darkside" - Comicoon-DJ Gollum Remix (Original: Hypetraxx)

 

"See The Day" - Hypetraxx

 

 

 

 

 

 

 

27 Maj 2017  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Wings on fire.

Jag är i kris just nu, mår riktigt jäkla dåligt. Av många orsaker, vissa kan jag prata om och vissa inte, men jag håller på att gå sönder inuti.

Jag slits isär, min egen vilja sliter mig åt ett håll och andras viljor sliter mig i hundra olika andra håll. Hur ska jag kunna hålla ihop mig själv? Jag vill så väl och jag gör mitt bästa - men det spelar många gånger ingen roll.  

Jag öppnar mig, släpper in känslor i mitt hjärta - och för vad?

Jag hjälper, stöttar, ger råd, visar kärlek och omtanke, ger av min tid, och ger av min energi när jag nästan inte har någon, och offrar mig själv. Ofta är det som att slänga pärlor för svin - ett uttryck som typ betyder att det är helt meningslöst. Vissa visar naturligtvis tacksamhet, och omtanke och kärlek tillbaka, och det är jag extremt tacksam för - men så många andra bara tar det för givet, ställer orimliga krav, sviker och sårar, och utnyttjar att jag är så godhjärtad. Det sårar och det gör så fruktansvärt ont, så jag har inte ord för det. Ändå fortsätter jag. Varför? Jo, för att det är den människa jag är. Jag kan inte plötsligt "byta ut" den jag är för att folk sviker - jag måste hålla mig sann till mig själv.

Men min gloria hänger nu på sned och är nära att trilla av, och mina vingar brinner - så jag kan snart inte längre vara den "ängel och hjälpare" jag alltid varit. Folk tar för givet att jag alltid kommer kunna vara det, den hjälpande, den stöttande, den självuppoffrande, utan att dom ger tillräckligt tillbaka för att jag ska kunna orka med. Och sen händer det ibland att jag blir anklagad för att inte "stötta och bry mig tillräckligt".

Om jag blöder, blöder jag för andras skull, om jag får svårt att andas, är det för att jag ger andra mer syre, om andra faller så brer jag ut mina utslitna vingar och lyfter upp dom igen, och om jag tar slut så är det för att jag offrar mig själv för andras skull. Borde jag göra det? Dom flesta tycker nog definitivt inte. Men för mig är det något självklart och naturligt, jag har alltid levt så. Jag känner inte till något annat sätt att leva, nåt annat sätt att vara.

Men på något sätt måste jag hitta styrkan att säga stopp, sätta gränser, säga nej ibland, säga ifrån när jag blir dåligt behandlad, och stå fast i den övertygelsen - om jag inte hittar ett sätt att göra det, så vet jag inte hur länge mitt sinne och mitt hjärta orkar med. Jag har blivit lite bättre än jag har varit förr i tiden, men inte i närheten såpass bättre på det som jag borde bli.

Jag har alltid trott att kärlek och omtanke och förståelse fixar allt. Att om jag bara visar tillräckligt mycket av det, alltid, oavsett, så kan allt lösas. Naivt av mig, jag vet. Jag har lärt mig den hårda vägen att det inte alltid hjälper. Många lever i en annan verklighet, där kärlek och omtanke faktiskt kan misstolkas som något som är det motsatta, att man vill dom illa istället. Det har jag märkt många gånger. Då spelar det ingen roll, för när jag säger orden "jag älskar dig" till någon i den andra verkligheten, så är det orden "jag avskyr dig" som dom hör. Om jag säger "jag bryr mig om dig och vill ditt bästa", så är det orden "jag skiter i dig och du är dum i huvudet" som dom hör. Och det är den enda sanningen för dom, inget man säger kan övertyga om att så inte är fallet. Så, vad gör man? När man till slut inser att man om och om igen stångar sig blodig mot en vägg, hur skadad måste man bli innan man inser att det inte hjälper att fortsätta? Jag måste vara ganska trög, för jag har fortfarande inte riktigt fattat, och jag har stångat mig själv till döds, många gånger om, mot den där väggen. Nu är jag så skadad, så det är ett jäkla mirakel att jag kan röra mig och prata. Och väggen, den är täckt av blod och hjärnsubstans och andra rester av min kropp. Den går aldrig att få ren igen.

Så, när ska jag sluta, och fatta att det i många fall inte går, att det inte hjälper det jag gör då, att det är meningslöst att fortsätta försöka? Jag börjar väl långsamt, långsamt fatta det nu. Jag är väl så trög som jag tydligen är, för att halva min hjärna fortfarande sitter fastkletad på den där väggen, därför kan jag inte tänka klart.

Just nu är jag i upplösningstillstånd. Min hjärna har slutat fungera, och jag bara reagerar rent känslomässigt. Jag känner en oerhörd sorg, hopplöshet, besvikelse, trötthet och galenskap, blandat med lite hoppfullhet ändå, och lite tro på att jag kanske kan. Det är ett kaostillstånd som råder.

Vet inte hur länge jag kommer känna så här, må så här. Det beror lite på. På andra människor, på omständigheter, på mig själv. Mest på mig själv faktiskt. Det är jag som måste bestämma mig och göra dom förändringar som krävs. Och hur lång tid det kan ta, ja det vette katten.

´Cause I´m burning, my wings are on fire....

 

 

 

 

 

21 Maj 2017  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
My life, my choices.

 

 

 

 

16 Maj 2017  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Två kor...

Har inte så mycket att skriva om just nu. Inte så mycket händer. Jag mår dåligt som vanligt.

Så jag tänkte underhålla er med att lägga in en rolig grej här. Många har kanske läst eller sett detta tidigare, men här kommer det iallafall. Det är svåra samhällsbegrepp förklarade med hjälp av två kor. Hysteriskt roligt! smiley

Två Kor:

Alkoholism: Du har två kor, men ser fyra. 

Anakism: Du har två kor. Du skiter i dem. 

Astrologi: Du har två kor. Deras turnummer är 67 och nästa vecka bör de vara försiktiga med att uttrycka sina känslor samt ompröva sin relation till en nära anförvant. 

Buddhism: Du har två kor. När de dör går de in i nirvana. 

Byråkrati: Du har två kor. Regeringen tar båda, skjuter den ena och mjölkar den andra samt häller bort mjölken. 

Egoism: Du har två kor. Du mjölkar dem och dricker upp all mjölk själv. 

Existentialism: Du har två kor. De är. 

Fatalism: Du har två kor. Vad som sker med dem, det sker. 

Hinduism: Korna har dig. 

Idealism: Du har två kor. Du mjölkar dem och ger sedan bort både kor och mjölk. 

Illusionism: Fan vad många kor du har! 

Kapitalism: Du har två kor. Du säljer den ena och köper en tjur. 

Kommunism: Du har två kor. Regeringen tar båda och ger dig mjölken. 

Kvantmekanik: Du har ungefär två kor. 

Liftarens Guide till Galaxen: Du har två kor. Med en osannolikhetsfaktor av 1 till 10855010 förvandlas de till 42 vita möss med varsin handduk. 

Marknadsundersökning: Du har två kor. 53% av dem föredrar Pepsi före Coca Cola. 

Matematik: Antagande: Du har x kor. 

Naivism: Att överhuvudtaget ha kor. 

Nationalism: Du har två kor. Du slår den ena gul och den andra blå. 

Naturalism: Du har två kor. 

Nyliberalism: Du har två kor. Du säljer dem och köper mjölk för pengarna. 

Pacifism: Du har två kor. Du släpper dom fria. 

Panteism: Du har två kor. De är Gud. 

Psykoanalys: Berätta om dina kor... 

Skeptisism: Vad fan ska man ha kor för? 

Socialism: Du har två kor. Du ger den ena till din granne. 

Surrealism: Du har två kor. Du stoppar in dem i en köttkvarn och ut kommer en häst, en korv, en elefant och en jazzskiva. 

Teologi: I begynnelsen skapade Gud tvenne kor... 

Terrorism: Du har två kor. Du spränger dem. 

 

 

 

 


 

4 Maj 2017  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida