Herregud, så vansinnigt trött jag är...
Trött på att vara ledsen. Trött på att bli sårad. Trött på att bli tagen för given. Trött på att utnyttjad för min snällhet. Trött på att inte duga. Trött på att inte räcka till. Trött på att alltid behöva vara den starka. Trött på att alltid kämpa i motvind. Trött på att alltid vara den som anstänger mig mest och ger mest i relationer. Trött på att bära på all smärta och all sorg. Trött på alla förväntningar och krav. Trött på att man förväntas orka med. Trött på att...
Behöver jag fortsätta...?
All min tid, kraft och energi måste jag lägga på att bara orka andas och vara i upprätt läge just nu. Har inte ork till så mycket mer.
Tänk er att någon öppnar din bröstkorg, lägger i en 10 kilos tyngd däri, syr ihop dig igen, och så förväntas du leva med den tyngden i ditt bröst varenda sekund, av varenda dag, resten av ditt liv. Och att dom också samtidigt sliter ditt hjärta i bitar, och förväntar att du ska leva med det också varenda sekund av ditt liv. Så känns det att vara jag.
All trauma, och all smärta och sorg jag upplevt, plus all skit som händer andra människor, plus allt skit som händer i världen i övrigt...det är tyngden i mitt bröst. Den som gör att jag har svårt att andas, och har svårt att hålla mig upprätt. Jag har nästan ingen kraft i kroppen alls, för att tyngden i mitt bröst är så svår. Mitt naturliga läge nuförtiden är att gå lite framåtlutat, som en gammal gumma, för att kroppen inte orkar hålla sig upprätt på grund av den tyngden. Jag får anstränga mig mycket för att vara helt upprätt när jag står och går.
Och mitt hjärta gör ständigt ont, av alla sorger och besvikelser. All kärlek jag gett utan att få tillbaka, alla gånger jag blivit lurad av personer som spelat spel med mina känslor, som utnyttjat det faktum att jag alltid vill väl. Alla gånger jag inte dugit för någon, inte räckt till. Inte varit "bra nog". All the fucking heartache....
Snart har jag kommit till min bottennivå, då jag inte har något mer att ge...eftersom jag då tagit slut. Och då är inte livet värt att leva. För för mig är livet att få ge. Om jag inte kan få ge längre, hur ska jag kunna leva då?
Ibland känns det som att jag är på väg att få ett riktigt stort nervsammanbrott. Jag kan få små nervsammanbrott, det får jag hela tiden, men ett stort nervsammanbrott...det är något helt annat. Hade sjukvården varit som det var förr i tiden, så hade jag kunnat gå till psykakuten och bett dom lägga in mig ett tag. Det kunde man förr. Det kan man inte längre. Inte ens dom som är riktigt jävla psykiskt sjuka får någon riktig hjälp av psykvården idag, på grund av att hela sjukvården gått åt helvete.
Så vad gör jag då? Hur hanterar jag min svåra ångest, min sorg, och mina djupa depressioner? Jo, genom att bara leva dag för dag, ibland bara från stund till stund. Och sova mycket. För när man sover, så slipper man känna något. Det är mitt sätt att "komma undan". Eftersom jag inte dricker alkohol, har aldrig druckit alkohol faktiskt, och är väldigt sträng med mig själv i den frågan, så kan jag inte "dränka mina sorger" i alkohol, som dom flesta andra kan. Och tur är väl det. Jag kan garantera, att hade jag varit någon som dricker alkohol, så hade jag varit tväralkoholiserad vid detta laget. Eller kanske inte ens levt. För jag hade inte druckit för att "whoho, nu är det partyy!" Utan jag hade druckit för att lugna mig själv, dämpa min ångest och stänga av mina känslor - med andra ord så hade jag självmedicinerat med alkoholen. Och gör man det, så är man ganska snabbt i alkoholistfällan.
Det tar inte lång tid. Jag vet, för jag är uppväxt med alkoholister och narkomaner. Jag har levt och vuxit upp i den världen, för mina föräldrar bland annat var missbrukare. Så jag har hela livet suttit på första raden och sett konsekvenserna av alkohol-och drogmissbruk. En av anledningarna till att jag aldrig började dricka. Vilken jag är oändligt tacksam för nu. Har aldrig tagit droger heller. Förutom vissa mediciner jag gått på, som är narkotikaklassade. Såna mediciner har jag varit beroende av. Men jag är det inte längre, för jag lyckades bli av med det beroendet efter många år i behandling för det. Så nu tar jag inga såna mediciner heller som kan dämpa ångest effektivt.
Vilket gör det väldigt svårt för mig, för hur ska jag hantera det då? Jo, jag har fått hitta alternativa sätt att hantera min ångest och mina depressioner. Sätt som kan verka lite "smålöjliga" i andras ögon, men som blivit livsviktiga verktyg för mig att hantera hur jag mår. Som avslappningsövningar (bland annat vad som kallas för Mindfulness), terapi för att lära sig om sitt känsloliv och sitt tänkande, att hela tiden aktivt tänka, känna, fundera och analysera hur man mår och varför man mår si eller så, och hur allt hänger ihop med allt annat, det vill säga att få mycket självinsikt, och insikter överhuvudtaget. Och att bearbeta allting. Bearbeta, bearbeta, bearbeta. Och nr 1 för mig: att ta det luuugnt, koppla aaav, och att vila och sova mycket. Att sova är som sagt ett effektivt sätt för mig att hantera ångest och svåra känslor, om man jämför med alternativet att dricka eller ta droger tills man helt stängs av. Då är att vila, ta det lugnt, och att sova mycket, ett mycket bättre sätt, för mig iallafall.
Något annat som är väldigt viktigt för mig, och som är ett stort hjälpmedel för mig att orka leva överhuvudtaget, är min tro. Min tro på andlighet, min tro på livet efter döden (andevärlden), och tro på Gud. Jag är inte religiös, jag är andlig, spirituell. Stor skillnad.
Andligheten hjälper mig att förstå min egen plats i denna världen, den människa jag är och som det är meningen att jag ska vara. Den hjälper mig att hantera svåra förluster och sorgen över nära och kära som dött, för jag vet att dom lever vidare på ett annat plan, dit jag också kommer komma när jag dör. Därför är jag inte rädd för att dö. Inte för min egen del. Det som skrämmer mig är när andra dör, och man är tvungen att leva vidare och lämnas kvar med sorgen och saknaden som sliter isär en. Men det hade varit helt vansinnigt mycket svårare för mig att hantera när andra dör, om jag inte hade haft min tro. Jag tror också på reinkarnation, alltså att man lever många liv i denna världen, att ens själ gång på gång återföds, för att man ska uppleva och lära sig så mycket som det är möjligt att göra som människa på denna jorden.
Jag tror på att Gud är med en varenda sekund av ens liv här, och att när man känner sig övergiven av Gud, så är det inte för att Gud lämnat ens sida, utan för att man slutat lyssna och slutat känna Gud. Ibland när livet går hårt mot en, och man är överhopad av problem och svårigheter, kan man vara så fokuserad på det att man "stänger av frekvensen" man når Gud på. Men det betyder inte att Gud har övergivit en, eller att Gud inte finns, utan för att man hamnat ur frekvensen tillfälligt bara och slutat kunna lyssna och ta emot budskap. Om man fokuserar på Gud igen, genuint, så kan man lätt hamna i samma frekvens igen. Samma sak med dom som gått bort. Dom finns också alltid vid vår sida, och vakar över oss, och inspirerar oss och guidar oss. Ibland är man mycket mottaglig för att känna av dom, och ibland stängs den frekvensen också av, när man hamnar ur fokus. Det händer. men man får inte tappa tron.
Hur mycket helvete jag än gått igenom i livet, och det är riktigt mycket helvete, så har jag aldrig tappat tron. Jag är totalt säker på just detta: Att allt händer av en anledning, det finns ingen slump. Och allt som händer, är meningen att det ska hända. Må så vara att vi människor ur vårt mänskliga perspektiv, inte kan förstå allt som händer, varför det händer, och vad meningen är. Men det är inte till för oss att förstå helt och fullt. Det är universum som styr det, och inget vi kan styra egentligen. Men vi vill gärna tro att vi kan styra livet, för vi människor är besatta av att ha kontroll. Har vi inte kontroll över oss själva som individer, vilka val man gör i livet, och vem man bestämmer sig för att vara...ja då kan man lika gärna ge upp. Vad är det då för mening? Tycker nog dom flesta. Men det är inte upp till oss att fullo förstå hur, vad och varför när det gäller livet och universums mysterier. Men man kan alltid söka, vara nyfiken, och vilja veta, och aldrig sluta vilja veta. Sån är jag.
Nu rabblar jag på här som en galning, och ni tänker säkert, att fan hon borde ju åka in på hispan, hon är ju inte riktigt klok?! Ni får gärna tycka det, alla får tycka det dom vill och ha vilka åsikter man vill. Det är inget jag försöker styra eller påverka. Jag bara delar med mig av mig själv, och mina åsiker och funderingar, och mitt sätt att se på livet, och på allt annat.
Men trött är jag. Så in i döden trött på allt... Men jag kämpar på, varje dag, på mitt eget sätt. Och jag behöver få göra det på mitt sätt.
Kram på er!