Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
September (2020)
>>


I´m only human after all...

Att hjälpa. Att stötta. Att uppmuntra. Att ge råd. Att lyssna. Att bry sig. Att engagera sig. Att rädda andra. Att älska.

Det är det jag gör. Det är den jag är. Det är den jag alltid varit. Det är det jag älskar, det är det jag lever för. Det är omöjligt för mig att sluta vara sådan. Jag är en Empat, och Högkänslig, och jag är väldigt spirituell. Jag föddes sådan. Det är den jag är i mitt innersta. Och jag är förbannat stolt, glad och tacksam över det!

Men jag önskar att det inte skulle göra så ont. För man kan inte hjälpa alla. Man kan inte rädda alla. Och det gör ont i mig, fruktansvärt ont. Och jag vet inte hur ska ska hantera det. Det knäcker mig.

Så många gånger i mitt liv som jag har stött på trasiga människor som mår dåligt, som lider, som skriker efter hjälp. Dom har jag gjort mitt bästa för att försöka hjälpa. Både främlingar och närastående. Har haft såna vänner och har haft såna familjemedlemmar i mitt liv (och fortfarande har). Större delen av alla dessa människor har jag inte kunnat rädda, fast jag lagt ner varenda fiber i min kropp, och varje uns av min själ, i att försöka hjälpa dom och rädda dom. Vissa har dött, och vissa lever fortfarande. Vissa är på väg mot ett bättre liv, och vissa lever kvar i sitt eget helvete, oförmögna att ta sig ur det. Och jag kämpar fortfarande för dom. Även om det sliter på mig oerhört.

Men det finns en stor sanning. En sanning som är lätt att förstå med huvudet, men nästan omöjligt att begripa med hjärtat. ”Man kan inte hjälpa den som inte vill hjälpa sig själv.” Enkelt och sant, eller hur? Mycket logiskt. Men jävligt svårt att förstå i hjärtat! För mitt hjärta säger ”Nej, nej, nej, det tänker jag inte acceptera! Inte under några omständigheter! Jag försätter att kämpa för denna personen. Över min döda kropp att jag ger upp om den!” När jag bryr mig om och älskar en person, så går jag ”all in”. Jag ger ALLT av mig själv. All in or not at all! Most all in...

Tyvärr ser verkligen ut så att 90% av människor man går all in för, är inte villiga att ens ”go a little bit in” för mig. För let´s face it...vi lever i en tid, i ett land, i en värld, där det är var och en för sig själv. En ”sköt dig själv och skit i andra”-mentalitet. Och som en Empat, någon som känner sån medkänsla med andra, som lever sitt liv för att hjälpa och stötta andra, och vill att alla ska må bra, är det en mardröm att leva i. Allt som händer omkring dig, både allt som syns och allt som inte syns, genomborrar ditt hjärta och själ som ett spjut, och du slits itu. Att vara Empat är att vara i konstant själslig smärta, men det är också en otrolig egenskap, en fantastisk gåva, som är så sällsynt i denna värld vi lever. Visst lider man, men det är ett lidande som skänker en både sorg och lycka samtidigt. För precis som jag känner sorg och smärta när andra känner sorg och smärta, så känner jag även glädje och lycka, när andra är glada och lyckliga. Jag både sörjer med andra, och glädjs med andra. Att kunna ge och göra gott för andra, det skänker en sån glädje och frid i hjärtat. Empati är det enda som kan hela oss människor, hela vår värld. Utan det, är vi för alltid förlorade.

Tänk dig att du lever med hela ditt nervsystem rent fysiskt utanpå kroppen, så att allt som rör vi dig känns som elstötar som lamslår dig. Och att varje gång det händer något hemskt med någon du känner, eller i världen överhuvudtaget, varje gång någon far illa, varje gång någon mår dåligt och lider, varje gång någon människa dör, varje gång människor gör varandra illa, varje gång du ser någon ledsen, varje gång någon känner sorg och smärta, så känner du det som att du får starka elchocker rakt in i det nervsystemet, som får dig att skrika i smärta och djup sorg. Och att det är ett permanent tillstånd. Det kommer aldrig sluta, du kan aldrig komma undan det, du kommer alltid leva med att ha det så. Varje sekund, av varje minut, av varje dag, året om – under resten av ditt liv.

Så är det för mig, (och för många andra som är Empater, och Högkänsliga), som i essensen i den jag är, är någon som alltid vill hjälpa, stötta och rädda alla. Som bara vill att alla ska må bra och vara lyckliga. Så är det för alla som har väldigt hög empati och medkänsla, som är godhjärtade, omtänksamma, generösa och hjälpsamma, så till den grad att man är villig att offra allt för att andra ska få det bra. Som dedikerar hela sina liv till detta. För att för dom är det ett ”kall”, meningen med livet. To bring healing, peace and happiness to the world, and all the people in it.

Är det så konstigt att många av dessa människor som är såna empater, också lider oerhört, utvecklar olika sjukdomar och psykisk ohälsa, och olika typer av missbruk? Som går in i djupa depressioner, och konstant går omkring med svår ångest och oro. Som blir utbrända och utmattade, ändå in i själen. För kan ni tänka er vad det tär på en att känna all världens smärta och lidande konstant? Kan ni tänka er vad desperat man är ibland att bara kunna få stänga av sig själv ibland? Bara få en liten paus ifrån detta? Och att enda sättet är att döva sig själv med något, vad som helst. För att ändra sig i sin personlighet går inte, ändå kräver andra ofta det av en. ”Det är väl bara att ändra dig, att sluta vara så känslig. Det ska väl inte vara så svårt?” Let me tell you: Det är som att kräva av gräset att det bara ska sluta vara grönt, kräva av vattnet att det ska sluta var vått, eller säga till solen att den ska slockna för gott.

Så lägg av med att tala om för känsliga människor att dom ”bara ska sluta vara så känsliga”. Det funkar inte så. Dessutom är det otroligt respektlöst. Punkt.

I hela mitt liv har jag gått omkring och undrat vad det är som är fel på mig, varför jag är så känslig som jag är, tar in allt och känner allt så djupt. För dom flesta andra verkar inte vara såna. Utan dom säger till en, förmedlar till en på olika sätt, att det är ”fel” att känna så mycket, så djupt. Att man inte är normal och att man är konstig. Att det är något fel på en för att man bryr sig så mycket om andra.

Ha, så sjukt det är när man tänker på det...att det i samhället räknas som något dåligt att man bryr sig om andra människor. Att det faktiskt ses som en dålig egenskap som bara är ”fel”. Hur sjukt är det inte egentligen? Alltså, vad fan är detta för nåt? Det är ju helt obegripligt att det kan anses vara dåligt och fel att bry sig om sina medmänniskor. Ändå gör det det, när det kommer till kritan. För det är exakt det samhället förmedlar, det som så många omkring en förmedlar till en. ”Bry dig inte så mycket om andra, sköt dig själv istället.” Sinnessjukt!

Idag, har jag kommit till insikt. Idag vet jag att det inte är något fel på mig, att det inte är något fel med att vara extra känslig, att vara empatiskt, att bry sig och och engagera sig i sina medmänniskor, att vilja hjälpa, stötta och finnas där för andra och ge kärlek. Idag vet jag att det är en gåva att vara sådan, att alla känsliga och empatiska personer är dom som håller världen från att fullständigt gå under. Det som är fel är att resten av världen är så avtrubbad, och att normen är att människor är kalla, hårda, egoistiska och likgiltiga. Dom som har mycket, vill bara ha mer. Dom som inte får det dom vill ha, tar det gärna från andra av ren girighet. Dom som vill leva i ”bekvämlighet och lätthet”, dom blundar för andras svårigheter, kämpande och lidande. Men också dom som lever i förnekelse, och är arga och bittra över livet. Dom kan vara elaka, själviska, missunsamma och kritiska mot andra och lägga skuld där, istället för att vända blicken in mot sig själva, faca sina egna demoner och svårigheter, och vad dom behöver göra för att ordna upp sina egna situationer, för det är det svåraste man kan göra här i livet. Och många varken orkar eller vill det. Det är ”bekvämare” att leva med ögonbindel på, och öronproppar i sina öron, och peka finger och hitta fel på alla andra, för att slippa se sina egna fel och brister. Det ska mycket till för att dom människorna ska förändras.

Länk - How Being an Empath Can Lead to Adrenal Fatigue, Insomnia & Exhaustion: https://www.healthy-holistic-living.com/how-being-an-empath-can-lead-to-adrenal-fatigue-insomnia-exhaustion/?utm_source=CA&fbclid=IwAR2OsC16U-LWXla74ydrHP8u2RC4D7kUHOTKTNELNpgdfbNz_NDBDxp3GQE

Och helt ärligt, det är faktiskt dom som lider mest. Det är dom som mest behöver stöd, uppmuntran, omtanke och kärlek. Även om dom är dom svåraste personerna att ge det till, mycket för att dom är nästan omöjliga att nå, och för att dom ger väldigt lite eller ingenting tillbaka. Och jag har alltid funnits till även för alla dessa människor genom livet, för det är den jag är. Och jag har fått betala dyrt för det.

För det har sitt pris. Man betalar ett högt pris. Man sliter ut sig själv något fruktansvärt, ofta för ingenting. Och ofta blir man många gånger illa behandlad och utnyttjad av dessa människor. För dom fungerar så att dom ofta bara kan känna att dom kan höja sig själva, genom att samtidigt sänka andra. Det är dessa människor som mobbar, trakasserar, pikar, fryser ut, snackar skit, och utnyttjar andra. Det är vanligt bland barn och ungdomar, som man ser i skolorna, men det är faktiskt ännu vanligare bland vuxna. Vuxna kan vara mycket, mycket värre än barn, på en helt annan nivå. Och det är så sorgligt, för det är ju som vuxna det är meningen att ”man ska veta bättre”. Men är man trasig och skadad inombords som barn, så byggs det ofta upp och blir värre och värre under vuxenlivet. Dom flesta vuxna har inte verktygen, insikterna, eller självkänslan att kunna bearbeta och läka sig själva, så att dom kan må bra och bli fria från den oerhörda börda det är att bära på, all denna ilska, hat, sorg, besvikelser, bitterhet, dålig självkänsla och självförtroende. Dom är fast i en labyrint, och vill hitta ut, men det finns ingen som kan visa dom utgången för dom stöter bort alla med sitt beteende , bygger höga murar för att hålla andra ute, och blir ofta ensamma varelser till slut. Och ensamheten föder på allt hat och ilska och bitterhet dom redan känner ännu mer, och dom är då fast i en offerroll dom inte kan ta sig ut ur, och är då helt fast. Ett moment 22, kan man säga. Därför behöver dessa människor att folk inte ger upp på dom, trots att dom stöter bort alla, för innerst inne skriker deras inre, sårade barn på hjälp. Men ingen orkar höra till slut. Det är så hemskt och tragiskt...

Men en annan stor sanning är också: ”Du måste ta hand om dig själv om du ska kunna ta hand om andra”. Detta har jag lärt mig den hårda vägen, efter mycket, mycket lång tid. Och det är det jag gör nu. Nu har jag börjat ta avstånd från människor som inte kämpar för mig som jag kämpar för dom, som inte bryr sig eller engagerar sig tillräckligt, som tar mig för given och ser det som en självklarhet att jag alltid ska finnas där för dom även om dom tycker att dom inte behöver finnas där för mig, som utnyttjar mig och bara tar, utan att ha en tanke på hur det påverkar mig och får mig att må, som behandlar mig respektlöst och dömande, utan att kunna ha medkänsla eller empati för mig, för min livssituation och mitt förflutna, som anser att jag bara ska ”rycka upp mig och ta mig i kragen” och inte är det minsta intresserade att sätta sig in i min sjukdomsproblematik eller försöka ha förståelse för den, som hackar ner på mig och är nedlåtande, och så vidare. För det knäcker mig, det har redan knäckt mig. Det är har traumatiserat mig, och jag håller på för fullt att försöka läka ifrån dessa sår som alla dessa människor har orsakat mig genom livet.

Och då kan jag inte fortsätta ge dessa människor tillgång till mig och mitt liv, för dom kommer fortsätta med det beteendet mot mig, och då kommer jag aldrig kunna läka.

Så för att jag ska kunna göra det som jag är ämnad att göra, att hjälpa, stötta, läka och rädda andra människor, så måste jag se till att må bra själv först, att läka mina egna sår innan jag kan hjälpa andras att läka. Gud vad det har tagit lång tid för mig att förstå detta. Men har man väl fått en insikt om något, kan man inte gå tillbaka. ”You just can´t unring a bell”, som det heter.

Mitt största problem i relationer med andra människor, som jag verkligen måste jobba på, är att jag per automatik sätter mig själv åt sidan totalt, för att ägna mig åt att hjälpa och stötta andra. Oavsett vilka dom är, vilken typ av relation jag har till dom, vilka problem dom har, vilka bakomliggande motiv dom har, eller hur dom behandlar mig tillbaka. Det sker utan att jag ens är medveten om det, jag har ingen kontroll över det. Det är som att jag själv bara försvinner, suddas ut, och bara den andra personen finns och är viktig. Det är först efteråt, när jag blivit sårad, sviken, lämnad, utnyttjad och lekt med, som verkligheten slår till mig och jag upptäcker vad som skett, att jag själv bara försvunnit. Men då är skadan redan skedd, och jag är helt knäckt. Och innan jag ens har hunnit säga ”hoppsan, vad hände?”, så kommer nästa sådan person in i mitt liv som behöver stöd, och omtanke och kärlek, och jag gör samma sak igen. Och igen, och igen, och igen, och igen, och igen.... Och så har det varit under hela mitt liv.

Men ni ska veta vad jag jobbar på detta nu. Och det är lättare att jobba på, när man inte har ett så socialt liv och träffar så mycket andra människor, inte lever ”ute i resten av världen”, så att säga. Jag lever ensam och är mycket för mig själv, för att jag väljer att ha det så och att leva så. Det är mitt eget val att leva i ensamhet. Och det är så förbannat skönt att ni fattar inte! Sån frihet det är!

Och det är i tystnaden, i min ensamhet, som mina tankar blivit klarare, som jag hittat min egen röst och den jag är, och som jag kunnat börja läka mina inre sår utan störningsmoment. Jag är, lyckligtvis, en person som inte har så stort behov av andra människors sällskap. Andra människor tröttar ofta bara ut mig, all min energi går åt, och jag känner mig nästan halvt död efter att ha umgåtts med andra. Undantagen är naturligtvis min familj och mina närmaste vänner. Dom tar inte energi från mig, dom ger mig energi. Dom flesta andra omkring en är energi-tjuvar, eftersom dom oftast bara bryr sig om sina egna behov, och dom aktar jag min löss för snuva för. (Ett gammalt skämt-uttryck jag har, som är internhumor.)

Men fortfarande har jag personer nära mig som lider. Det gör så ont i mig, att behöva se när någon jag älskar och bryr mig om, lider och mår dåligt, är självdestruktiv och sitter på en helveteskarusell och vägrar kliva av, fast det kommer ta död på dom att stanna kvar. Och inget jag säger eller gör kan nå dom, dom lever i en egen liten bubbla och vägrar bestämt se saker och ting ur andra perspektiv än sitt eget, trots att dom genom det gör sig själva så illa. Jag har kämpat, jag har skrikit, jag har bankat huvudet i väggen, jag har gråtit blod, i en desperat kamp att försöka hjälpa dom och rädda dom...men det har inte funkat. Vissa vill inte räddas, vissa kan inte räddas, och det sliter sönder mig inuti. När jag gjort allt, verkligen gjort allt i min makt, för deras skull och det inte hjälpt, så har jag inget annat val än att släppa taget och låta dom fortsätta leva i sin bubbla av förnekelse där dom sitter och gråter och skriker i smärta och lider, men inte är förmögna att ta emot hjälpen som ges utifrån. Och jag påminner mig själv, i smärta och i sorg, att jag kan inte hjälpa den som inte vill hjälpa sig själv. Det är bara inte möjligt.

Så jag kan inte rädda alla, hur mycket jag än försöker. Jag måste inse detta. But God knows I´ve tried. Men jag har vad som brukar lite skämtsamt kallas för "Moder-Teresa syndrom". Att vara en slags helare och hjälpare till dom svagare, dom sårbara, dom utsatta, dom trasiga, dom sjuka, dom ensamma, dom lidande. Och det är väldigt svårt att kunna sätta ord på varför jag är sån, varför jag har den rollen i livet. Jag har alltid haft det, redan som litet barn fick jag försöka vara någon som satte mig själv åt sidan för andra. Någon som för överlevnads skull var tvungen att ta på sig ansvaret både för mig själv och för alla andra runt mig. Någon som tidigt visade oerhörd empati och medkänsla för andra, både människor och djur, och som var ofantligt känslig.

Och i den miljön jag växte upp i, och alla trauman och svårigheter jag upplevde, överlevnadsstrategier man var tvungen att utveckla, i kombination med min känsliga och empatiska natur, så formades jag från tidig ålder till att bli "beskyddaren", "hjälparen", "fixaren", "stöttepelaren", "lyssnaren", "tröstaren", "den omhändertagande", "den självuppoffrande". Det sattes sig i ryggmärgen på mig, och det faktum att jag faktiskt redan var sådan i min innersta kärna, så blev det den roll jag kom att ha i livet, den människa jag är. Som jag är otroligt stolt och glad över att vara, och jag skulle aldrig i livet vilja vara på något annat sätt. Även om det sliter på mig något oerhört. Mycket därför jag väljer att isolera mig som jag gör. Det, och på grund av mina dåliga psykiska och fysiska hälsa. Men jag finns ändå alltid här för folk, har fortfarande telefonsamtal med vänner eller familjemedlemmar, i timmar och åter timmar, hela tiden, där jag stöttar, hjälper, ger råd, ger omtanke och uppmuntran, och ger kärlek. Jag finns alltid till hands.

Sedan så finns det ju männskor som utnyttjar det, som alltid utnyttjad detta hos mig. Och det har satt djupa sår i mig som har svårt att läka. Men det jag har lärt mig idag är att sålla bort människor som bara utnyttjar denna förmåga hos mig, utan att varken kunna eller vilja ge samma tillbaka. Människor som bara vill vara i mitt liv för vad jag kan ge dem, inte vad dom också kan ge mig. Människor som bara vill ha med mig att göra när dom behöver något, bara när dom har användning för mig, inte för att dom faktiskt bryr sig om mig som den människa jag är, och hur jag mår, och vad mina behov är. Dessa människor har jag successivt sållat bort, och är väldigt noga och vaksam numera över vilka jag släpper in i mitt liv i fortsättningen. Vissa har inte blivit glada över detta, eftersom deras "free-ride" på mig är över. Dom kan inte använda sig av mig längre för sina egna själviska behov. Och detta stör dom nog ganska mycket. Men jag kan inte finnas till för alla längre, och definitivt inte för dom som bara utnyttjar mig och inte genuint bryr sig om mig. Det är så utmattande, och jag orkar inte.

´Cause I´m only human after all...

Om det alls ska finnas kvar något av mig till slut, så måste jag ta hand om mig själv också. Det finns inget annat sätt. Men det kommer inte naturligt för mig, self-care. Det är något jag måste tvinga mig själv till, och hålla noga koll på mig själv, hela tiden, för att inte glida in i samma mönster igen. Det är en ständig kamp för mig, men jag har blivit bättre på det.

Men empati, medmänsklighet, omtanke, generositet, förståelse, icke-dömande, vänlighet, och kärlek, är receptet för att vi som människor ska kunna hjälpa både andra och oss själva, att kunna må bra och vara lyckliga. Och det enda som kan hjälpa hela världen på lång sikt.

Humanity and kindness, for all mankind. Always... heart

 

"Human" - Rag´n´ Bone Man

 

 

 

 

 

 

30 Maj 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Recognize the person that´s inside.

Mår lite bättre nu, men har haft en tuff vecka, har haft mycket migrän. Det händer inte så mycket just nu, så jag har inte så mycket att skriva om egentligen.

När jag mår väldigt dåligt,  försöker hela tiden påminna mig själv om allt bra och positivt i mitt liv. Jag kanske inte har så mycket pengar eller så gott ställt, men det är inte så viktigt för mig. Det viktigaste i livet är inte pengar, utan vänskap, gemenskap och kärlek. Och det har jag, massor! Och det är jag så tacksam för. Riktig rikedom är inte pengar, utan familj och vänner. Har man det så är man rik. Och att ha sig själv. Det är viktigt. Nu har jag mig själv, det har jag aldrig haft förut. Jag har alltid tillhört alla andra, nu för första gången i mitt liv, så tillhör jag mig själv. Och den känslan går inte att beskriva. Det är frihet! 

Alla som haft det svårt i livet, och verkligen fått kämpa för att överleva, är riktiga krigare och hjältar. För överlevt har man. Men någon gång måste man gå över från att överleva, till att faktiskt leva. Det har jag aldrig förstått innan. Men det har jag förstått nu. Ha mod, ha styrka, ha tillit, ha hopp...och ha dig själv. Och sluta aldrig kämpa. Livet är värt det, det är faktiskt det. heart

 

"Ascend" - ElementD & Chris Linton (Hardstyle)

 

 

 

 

 

21 Maj 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
The Greater Me, The Real Me.

Ja, nu är jag tillbaka igen.

Har fortfarande en bra period, men det börjar luta lite. Även om tillvaron är lugn, så är det ändå väldigt påfrestande. Har nyligen börjat få problem med lite högt blodtryck. Träffar en läkare angående det. Visst är det oroande, men jag har inte ork att flippa ut över det. Blir det inte bättre, får jag kanske börja med nån blodtrycksmedicin, tills jag hamnat mer i balans med min kropp. 
Kämpar mycket med svår ångest, men jag brukar ta medicin för det, alternativt lägga mig och sova. Då kommer man bort en stund. 

Har ofta migrän också som vanligt, ingen förändring där, och det är jäkligt jobbigt att behöva hantera. Många lider av migrän, och alla som har det och vet hur det är att leva med, är riktiga jävla kämpar. Sedan finns det många som inte har den blekaste aning om hur svårt det är att uppleva. Mycket har man fått höra genom åren, ”Men alla har ju lite huvudvärk då och då, det är väl inget märkvärdigt”, ”Har du provat dricka vatten?”, ”Gå en promenad och få lite frisk luft”, ”Testa Yoga!”.....
Alltså jag är ledsen, men har man ett riktigt migränanfall, så finns det inget annat än smärtan som existerar. Man vill skrika, slå, slita sitt hår, banka huvudet i väggen, hoppa ut genom ett fönster, skada sig själv....ja man vill bara dö. Att på något sätt försöka tänka logiskt och rationellt, eller ”ge sig ut på en frisk promenad”, är det sista man har i huvudet. Migrän är ett helvete utan dess like.

Tänk dig att du har glassplitter som ligger och gnider och skär inuti ditt huvud, samtidigt som någon slår dig i huvudet med en hammare, samtidigt som sitt huvud sitter fast i ett skruvstäd och kläms åt hårdare och hårdare och hårdare....inte ens det kan beskriva smärtan man har. Så ni som inte förstår, jag vet att det för det mesta är i välmening men bespara era god råd och tips till något annat, vi kan inte göra nåt av det ändå. Det enda är att vänta ut det, vila, ta eventuell medicin, försöka få i sig mat och vätska (vilket är väldigt svårt eftersom man ofta vid migrän mår illa och inte kan behålla varken mat eller vätska utan spyr upp allt man får i sig, inklusive eventuell medicin), och bara försöka hålla fast i sitt förstånd. Och det är inte lätt. Min migrän kan sitta i från allt mellan några timmar, till flera dygn i sträck. Mitt längsta migränanfall jag haft varade i nästan 4 dygn, utan uppehåll. Det...kan driva en människa till fullständigt vansinne.

En gång för ett par år sedan när jag hade ett migränanfall, så satt jag en hel natt på en stol, lutad över mitt köksbord, för jag kunde inte ligga ner på grund av illamåendet, och hade en skål stående framför mig som jag fick spy i. Allt jag stoppade i mig kom upp direkt, mat, vatten, Yoghurt, fil, vanliga smärtstillande, migränmedicin, inget kunde jag behålla. Smärtan tog över hela mig, var som ett eget väsen som tog form och fyllde min kropp, mina lungor, mina ådror, mitt sinne och mitt hjärta, och jag var så nära från att gå och hämta en kniv att skära sönder mig själv med, för att slippa undan smärtan – byta en smärta mot en annan för några ögonblick. En timma kändes som en sekund, och en sekund som en hel evighet.
Där satt jag vid köksbordet och spydde i min skål, i skrikande värk, under en hel natt, tills jag märkte att det började ljusna ute. Då provade jag ta medicin igen, and Holy Mother of God and Jesus, det fick jag behålla så att det kunde börja verka. Inom ett par timmar sen hade den värsta värken gett med sig. Då stupade jag i säng, fullständigt utmattad och slut i huvudet, och kunde sova några timmar. Aldrig mer, tänkte jag. Aldrig mer, över min döda kropp att jag går igenom detta igen....
Det är en av de värsta migränattacker jag haft, i alla fall de senaste 10 åren. Efter det så pratade jag med mig läkare om detta, och fick utskrivet tabletter mot illamående, så att det inte skulle riskera att bli en sån mardrömssituation igen. Och det har hjälpt lite i alla fall. Sedan tar jag även en medicin som är förebyggande mot migrän, och det har också hjälp lite grann. Man får vara tacksam för det lilla.

Men det finns en särskilt typ av huvudvärkssjukdom som heter ”Hortons” – Hortons huvudvärk. Och den är ännu värre! Den kallas ofta för ”Självmordshuvudvärken”, för den är så svår att många som har drabbats av den faktiskt tagit sina liv, för dom har inte orkat leva med den smärtan. Den sjukdomen har inte jag, tack och lov. Jag har bara ”vanlig” migrän. För Gud skall veta att hade jag haft Hortons, så hade jag faktiskt inte orkat leva. När jag vet hur svår vanlig migrän kan vara, och tänka sig att det kan vara sju resor värre än det...my God.

Jag har ju inte bara migrän, jag har ju ofta vanlig spänningshuvudvärk också. Det har jag nästan dagligen. Så mellan mina migränattacker, så har jag vanlig spänningshuvudvärk. Då brukar jag oftast ta vanliga värktabletter, Panodil, Treo och liknande. Mot min migrän tar jag en särskild migränmedicin som heter Sumatriptan, som är ganska effektiv på mig. Man varvar hela tiden mellan olika mediciner, och olika sätt att handskas med det, så det är tufft. Många gånger blir man väldigt ifrågasatt av folk, folk som inte lider av någon smärtsjukdom (of course), för många är det helt enkelt inte tänkbart att man ”alltid” kan gå och ha ont i huvudet. Det är ju bara inte möjligt, menar dom. Så antingen fejkar man, för att få sympatier, slippa undan saker och ting, m.m., eller så är det ju helt förfärligt om det nu skulle vara sant. Men kan det det? Trust me, it can.

Jag har lidit av migrän och spänningshuvudvärk sedan jag var barn. Det innebar att jag hade väldiga svårigheter att koncentrera mig och hänga med i saker. Genom hela min skoltid var jag ifrågasatt när det gällde min huvudvärk. Jag hade mycket frånvaro, och behövde ofta gå tidigare hem från skolan, inte vara med på vissa saker, och vissa dagar kunde jag inte gå alls. Jag var ljuskänslig, är fortfarande det idag, och ljus triggade min huvudvärk väldigt lätt. Särskilt dagsljus och lysrörslampor. Så på lektionerna i skolan gick jag ofta och släckte lamporna, eller dämpade belysningen, och drog för alla gardiner, för att jag skulle kunna vara med och fokusera överhuvudtaget. Men det uppskattades naturligtvis inte av alla andra, förståeligt, för dom kunde ju inte sitta i mörker och jobba. Alla tyckte jag var skitkonstig som envisades med detta.

Så då blev det så att min huvudvärk triggades igång varje dag av ljuset, både ljuset ute och inne, och även av starka lukter, och alla höga ljud och liv och rörelse överallt. Ofta fick jag låtsas att det inte störde mig, jag låtsades att jag mådde bra, men att behöva dölja när man mår så dåligt är mycket ansträngande, och triggar både ångest, oro, nervositet, och mer huvudvärk. Och jag hade ofta panikångest för att jag mådde så dåligt psykiskt, mest över situationer hemma som man inte kunde styra över. En missbrukande mamma som mådde dåligt, oro över henne och oro för mina syskon, gamla trauman som satt i mig och påverkade mig på sätt jag inte hade en aning om, oron för framtiden och hur det skulle gå för mamma, för oss allihopa, oron att få ett telefonsamtal hemifrån om att något hemskt hade hänt, rädslan över att kanske komma hem en dag och hitta mamma död, antingen av överdos eller av självmord. Man visste aldrig, vad som helst kunde hända när som helst. Och allt detta var jag tvungen att dölja för alla omkring mig, bära det ensam inombords där det samlades och byggdes på, bara väntade på att få bryta sig ut. För alla andras skull, för vad alla andra behövde, vad alla andra ville. Under hela min skoltid, genom alla tolv åren. Särskilt under gymnasietiden. Då var det riktigt illa, illa ställt med allt på hemmafronten, på mammafronten mest. 

Inte konstigt jag inte kunde fokusera på skolan ordentligt. Vid det laget, i gymnasiet,  hade jag börjat skita ganska mycket i skolan, om jag ska vara ärlig. Det gick inte att göra både och, både fokusera på skolan och göra bra ifrån sig, och fokusera på vansinnet som skedde hemma och med mamma. Jag var tvungen att välja. Då förlorade skolan. Tyvärr. Jag gick från att alltid gjort väldigt bra ifrån mig i skolan, vara något av en ”plugghäst”, till att närmast skita helt i skolan under gymnasiet. Jag orkade helt enkelt inte, jag orkade inte ens låtsas längre. Ändå tog jag studenten med hyfsat bra betyg i genomsnitt, bra betyg i dom ämnena jag verkligen var intresserad av, som till exempel engelska och svenska. Det var mina favoritämnen. Matte var jag sämst på, min hjärna kunde inte fungera på den nivån helt enkelt, är fortfarande urkass på matte. Jag har alltid varit mer för språk, och estetiska och samhällsvetenskapliga ämnen, inte matte och andra naturvetenskapliga ämnen. Så ibland ansträngde jag mig ändå, i det jag orkade, trots att jag mådde så dåligt som jag gjorde. Och detta kommer säkert låta väldigt konsigt i era öron, men jag brukade må så dåligt att jag nästan varje rast på skolan låste in mig i en av toaletterna, och bara satt där hela rasten med släckt lampa i totalmörker, och bara andades och försökte lugna ner mig och slappna av, stilla paniken. Det var det ena "andrum" jag kunde få i skolan, och jag behövde dom stunderna för att överhuvudtaget kunna vara där. Men jag dolde det alltid väl för andra. Jag visste att dom andra i skolan inte skulle förstå.

För ifrågasatt för min huvudvärk har jag alltid blivit, för mitt dåliga mående överhuvudtaget. Som en lärare sa en gång, ”Kan man verkligen ha ont i huvudet så ofta som du har, Angelica? Jag tvivlar på det, du försöker nog bara slippa undan.” Och vad skulle jag svara på det? Inget svar hade dugt i det läget, jag visste ju inte ens själv, jag orkade inte ta den diskussionen. Jag hade fullt upp med att bara försöka hålla ihop mig själv och ta mig igenom dagarna. Och jag är inte ensam om det. Många har upplevt det, och många upplever det just nu. Och majoriteten av människor förstår det inte. För det verkar helt obegripligt för folk att man kan må jävligt dåligt utan att det faktiskt syns utanpå en. Det enda valen man har att ta sig igenom tillvaron är att låtsas må bra. Vissa klarar det, vissa inte. Jag var expert på det, att låtsas vara någon som alltid mådde finfint. Vad hade jag för val? You tell me.

Jag har ju som sagt lidit av både spänningshuvudvärk och migrän sedan jag var barn. Utvecklade detta i tioårs-åldern, så jag har alltså levt med detta nu i 30 år. Så jag borde veta, om någon. ”Men har du träffat nån läkare om detta då, sökt nån behandling?” 
Ja, men naturligtvis har jag det. Många, många, många läkare och specialister under åren har jag träffat. Jag har varit på smärtkliniker, träffat specialister på smärtsjukdomar, och specialister på psykisk ohälsa, specialister på vuxentrauma och barndomstrauma, psykiatriker, terapeuter, specialister på missbruksproblematik, vanliga allmänläkare, jag har till och med röntgat hjärnan för att utesluta hjärntumör. Och det hade jag ju inte.

 

Summan av kardemumman är, deras förklaring om man ska förklara det kortfattat, att min huvudvärksproblematik har utvecklats på grund av dom mycket svåra och många upplevda trauman jag haft i livet. Att i och med att jag upplevt mycket trauma, där mycket av traumat skedde i väldigt tidig ålder när jag var småbarn, så har det manifesterat sig i kronisk smärta, i mitt fall i mitt huvud, och utvecklades troligtvis redan när jag var barn. Svåra trauman ”lagras” i kroppen och i sinnet och ligger där och konstant verkar undermedvetet, och då kan det ofta manifestera sig någon annanstans som olika typer av problematik och sjukdomar, ofta kroniska sjukdomar, smärtsjukdomar, sömnstörningar, magproblem och annat. Som läkarna har förklarat för mig, trauma är som en ”svulst”, och det måste ta vägen någonstans. Därför hittar det andra sätt att sprida sig genom en, via en rad olika sjukdomar, svårigheter och problematik. Det krävs mycket för att man ska kunna ”koppla ihop” detta med varandra, trauma och sjukdom, och det är inte alltid man gör det, eller att läkare ens gör det. Man får kämpa, och kämpa hårt, för att få hjälp med något som man vet är fel med en men som många bara viftar bort och kallar, ”inbillning”, ”fejk”, ”bara vill ha uppmärksamhet”, ”inte så allvarligt”, o.s.v. För omgivningen tycker ofta bara det är jobbigt med människor som ”gnäller över samma problem hela tiden”, och viftar bort det för sin egen bekvämlighet skull. Men man får kämpa på. Jag har kämpat hårt, jävligt hårt, i otroligt många år, för att få rätt hjälp, bli lyssnad på, bli tagen på allvar, söka svar, söka alternativ, söka behandling, försöka förstå, försöka härda ut.

För samtidigt som jag kämpar med min konstanta huvudvärk, så har jag även ofta svåra depressioner, mycket ångest och panikångest, kronisk trötthet, och har mycket svårt att hänga med i omgivningens tempo. Det går helt enkelt inte. Jag bli lätt förvirrad, det blir ”tilt” i hela huvudet och jag tappar lätt saker ur minnet, tappar ord, kan inte hålla tråden, har svårt att minnas folks namn eller andra detaljer, och mycket annat. Konstigt nog är långtidsminnet inte påverkat, där har jag ett sjuhelvetes minne. Men närminnet är det ganska dåligt med. Jag är känslig för höga ljud, och för mycket liv och rörelse omkring mig. Jag kan bara göra eller fokusera på en sak i taget, att göra två saker eller flera samtidigt går inte, då tappar jag det helt. Jag kan få panik och börja hyperventilera om det uppstår ett problem som jag måste lösa direkt, för jag kan inte tänka ut lösningar på direkten. Och eftersom jag är ”vimsig och fumlig” i huvudet, så blir jag det i kroppen med. Jag är fumlig och tappar lätt saker, stöter emot möbler, grejer och annat hela tiden, och ibland har jag till och med svårt att hålla händerna stilla när jag ska äta mat med kniv och gaffel, maten ramlar ofta av, så jag brukar hellre äta mat med sked om det är möjligt. Jag har svårt att orka umgås med andra i långa stunder, det är otroligt utmattande för mig oavsett vem jag umgås med. Att jag tillbringar så mycket tid ensam, är för att det är enda sättet för mig att återhämta mig och spara på energi. För umgås man med andra, så måste man orka göra allt alla andra orkar göra, och det orkar man inte när man mår så. Och att låtsas orka har jag lagt ner för länge sedan, det höll på att ta livet av mig. För återigen, så gjorde jag det för alla andras skull. Om man inte är med, och man inte orkar, så är man ju ”så tråkig”. Inte sant? 
Men vid denna punken i mitt liv ger jag blanka fan i vad folk tycker. Men så tyck att jag är tråkig, att jag är konstig, att jag är jobbig, att jag inte är riktigt klok...I really don´t give a fuck. Jag är jag, någon som mår väldigt psykiskt och känslomässigt dåligt, på grund av att jag genom hela livet blivit svårt traumatiserad. Det tar ut sin rätt till slut, det gör det på alla förr eller senare. Ingen är helt immun.

So there you go... I am a mess. Det finns en anledning att jag blivit sjukpensionerad,  jag kan inte fungera ”normalt”, och sköta ett arbete. Det går helt enkelt inte. Så kan det bli, när man levt ett helt liv i kaos och vansinne, och upplevt fler trauman än det finns pärlor på ett pärlhalsband. Man blir permanent skadad av det. Frågan är bara på vilken grad skadan ligger. Alla som upplevt något form av trauma har blivit skadade av det inombords, i olika grader. Vissa klarar av att leva med det och fungera, vissa inte. Inget är rätt eller fel, alla är bara olika och det är något fundamentalt som vi människor måste förstå. Vi. Är. Alla. Olika. En sak som fungerar mycket bra för dig, fungerar kanske inte alls på mig. Och tvärtom. Det är inte ”en mall passar alla”. Ändå vill folk pressa in alla i samma mall, och blir irriterade och sura när det inte funkar, för dom anser att ”jo, så borde det visst funka! Om detta funkar på mig, så är det väl självklart att det funkar på dig med. Annars måste det ju vara nåt fel på dig.” Suck...trött.

Alla måste få hitta sitt eget sätt, och mitt sätt är lugn och ro, vila och återhämtning, och självprioritering, så länge jag lever. Dom som inte kan acceptera det, behöver inte befinna sig i mitt liv. Utan dom kan ju fokusera på sitt eget istället, och fortsätta leva i villfarelsen, att en sak är bäst för alla, en mall passar alla, och dom som inte passar in i mallen är det fel på. Mår ni bra av det, so fine. Men håll er borta från mig och mitt liv i så fall. Jag låter bara människor komma nära mig som accepterar mig, respekterar mig, visar förståelse för mig, och som genuint bryr sig om mig. Dömande och respektlösa människor har jag haft i mitt liv så länge jag kan minnas, men inte mer, aldrig mer. Jag gör det som är bäst för mig, och det är exakt så det ska vara.

I am becoming a greater version of me, the real me inside. The person I always was meant to be. I put my trust in God. In Him I get the comfort, strength and courage to carry on. I am not afraid anymore. I live by Faith.  heart

 

"Greater" - MercyMe  heart

 

"No Longer Slaves" - Jonathan and Melissa Helser  heart

 

 

 

 

 

 

9 Maj 2019  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida