Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Juli (2020)
>>


Springsteen-konserten på Ullevi.

I lördags, den 25 juni, var jag med min vän Bitte på Bruce Springsteen-konserten på Ullevi. Det var så jäkla kul! Och Bruce är så jäkla bra också. Fyra timmar lång var den konserten! Han har blivit tokhyllad i pressen också. He´s still going strong. smiley

Vi hade sittplatser, annars hade jag aldrig orkat vara där så länge. Bra platser var det också. Första gången jag ser Bruce Springsteen live. Har sett Rod Stewart live ett antal gånger, och även Phil Collins. Nu har jag sett Brucan också. smiley Lägger in några bilder nedan som jag tog på konserten. Lägger även in en av mina favoritlåtar med Bruce, som han också sjöng på konserten, den heter "American Skin (41 Shots)".

Sen fick jag en liten bonus också. På vägen hem från konserten träffade jag en kille som jag klickade väldigt bra med. Vi ska fortsätta träffas, och se vad som händer mellan oss. Kanske utvecklas det till något, kanske inte. Vi får se. En väldigt trevlig och rolig kille i alla fall. wink

Mår i alla fall bättre nu, har kommit ur min depression-period....för denna gången.

Nu är jag helt slut, och ska vila i typ en vecka. smiley

Kram på er! heart

 

 

 

 

 

 

"American Skin (41 Shots)" - Bruce Springsteen

 

 

 

 

28 Juni 2016  | Länk | Lite allt möjligt | 1 kommentar
Hum Hum Hum....

Jaha, så var det dags igen. Börjar gå in i ännu en depression.

Det är svårt att kämpa emot. Lika svårt som det skulle vara att försöka kämpa emot en jordbävning eller en tsunami. Det bara väller över en, och går inte att stoppa.

Känner mig nedstämd, trött och ledsam, och helt dränerad på energi. Har ingen lust till någonting direkt. Allt känns jobbigt och hopplöst. Och tröttsamt.

Försöker blockera känslor och minnen som gör mig ledsam och trött, men det går inte så bra att göra det nuförtiden, förr gick det lättare. Men nu är jag mer "vaken", inte inhöljd i en dimma längre, eller instängd i ett inre vakuum. Nu känner jag saker jag egentligen inte vill känna, men som jag vet jag måste. Det är ett tecken på friskhet, att kunna öppna sitt hjärta igen. Även om det bara är en springa, så är det dock öppnare än det varit förut. Mer öppen för jobbiga känslor, tankar och minnen. Men det gör mig trött, så väldigt trött. frown

Men det är bäst att jag känner mig bättre till helgen, för den lördag den 25:e juni, då smäller det. Då ska jag gå på konsert med Bruce Springsteen här i Göteborg. En vän till mig som brukar gå på hans konserter har bjudit mig på en biljett, som tack för att jag bjuder på husrum för henne, och för att jag själv inte har råd. Så jäkla snällt! Gud vad jag hoppas att jag mår bättre då. Håll tummarna för mig. smiley

Är så trött nu så jag har svårt att formulera mina tankar så mycket. Så jag lämnar er för tillfället, och lägger in en riktigt bra låt som passar mitt humör. Det är en nysläppt låt med Enya, som heter "The Humming". Älskar Enyas musik, som ni kanske förstått vid detta laget.

Lyssna gärna. smiley

Kram på er så länge! heart

 

"The Humming" - Enya

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

18 Juni 2016  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
The Healing Process.

Jag börjar vakna till liv nu, mer och mer. Och jag vet ärligt talat inte vad jag ska tycka om det. Det är både roligt och skrämmande på samma gång.

Sidor av mig börjar vakna nu som har legat i dvala i många år. Det är ju ett stort tecken på att jag börjar må mycket bättre, men det betyder också att mitt känsloliv kommer tillbaka. Och jag är rädd för att känna. Har varit rädd för det i många, många år nu. 

När jag blev sjukskriven 2004, så hade det blivit för mycket för mig med allting – både saker och ting från det förflutna som hann ikapp mig, och saker som skedde då i min vardag. Allt samlades i mitt sinne och hjärta, och i min kropp, och exploderade till slut. Men explosionen vände sig inåt, både mitt psyke och min kropp började stänga ner sig själv och jag slutade fungera. Och jag kände det som att jag höll på att kvävas av allting och alla känslor som orsakade riktigt kraftig panikångest hos mig, som satte sig i mig 24/7 som jag aldrig fick någon paus ifrån. Då kände jag att jag var tvungen att stänga av mig själv helt känslomässigt, och även stanna upp rent fysiskt, för att överhuvudtaget överleva. Annars fanns ingen annan utväg för mig än att lämna detta livet.

Så jag började med anti-depressiv medicin, och det hjälpte väldigt bra som läget var då. Den ”trubbade av” mig, så jag inte kände allting så djupt längre, faktiskt så kände jag ingenting när jag ätit medicinen ett tag. Det är så den verkar. Men den innehåller inga narkotikaklassade ämnen, så det är ingen "drog". Tvärtom mot vad andra kan tro.
Och det var så jäkla skönt att inte känna! Det går inte att beskriva.
Det var den ”pausen” jag behövde för att kunna återhämta mig såpass att jag långsamt kunde börja mitt arbete med min läkeprocess.
Det var antingen det, eller att ta livet av mig. Så akut var det för mig då, att mina enda alternativ var att ta emot hjälp från sjukvården och få mediciner för att kunna stänga ner mig själv, eller att dö. Det fanns bara det.
Så jag valde det första alternativet.

Har man känt för mycket, för intensivt, för länge, så orkar man till slut inte med att känna längre. Enda sättet att orka överleva är att ”stänga ner sig själv” ett tag. Som ett batteri som laddat ur, och behöver tid för att ladda upp sig igen, innan det kan fungera som det ska.

Vissa börjar med att självmedicinera när dom inte orkar känna längre, dom tar droger eller dricker alkohol för att kunna ”stänga av sig”. Och det är naturligtvis inte bra...men jag kan förstå varför.
Jag valde anpassad medicin som är speciellt anpassad för ändamålet istället. Om man måste ta något, så är det bättre att ta det. I min mening.

Men jag har också haft ett annat läkemedelsberoende. Jag var beroende av stark, smärtstillande medicin, kodein (som är en morfinliknande substans), för att kunna hantera min konstanta huvudvärk. Det började i liten skala, men ökade mer och mer och mer, till slut var jag uppe i skyhöga doser av kodeinet. Jag fick hjälp med att börja en nedtrappningsplan för den medicinen genom min vårdcentral och genom en Beroendeklinik. Det har jag gjort i ca 10 års tid nu. Och nu är jag nere på en sån låg dos, att det inte räknas som ett beroende längre. Så jag klarade det! smiley

Jag äter ändå en hel del mediciner, tar fortfarande anti-depressiva, och så lite annat för andra problem jag har. Jag äter bland annat sömntabletter, eftersom jag lider av allvarliga sömnsvårigheter, som jag haft i många år. Och jag tar lättare lugnande medicin när jag har mycket ångest. Det hjälper mig så att jag kan fungera bättre i vardagen.

Läkning kommer inifrån i första hand. Man måste ”soulsearcha” sig själv riktigt intensivt på djupet, och ur alla vinklar och vrår, för att förstå vad roten till problemen är. Först då kan man börja sin läkeprocess på riktigt. Därför är det väldigt viktigt med någon form av terapi, i samband med mediciner och hjälp från ens läkare, och en villighet att bli hjälpt och bli bra. Man kan inte bara ta tag i en sida, man måste ta tag i och behandla flera saker samtidigt för att det ska komma igång och man ska kunna få resultat.

För mig var det att behandla mina trauman jag gått igenom hela livet, och min sorg över förlusterna av dom jag älskar som gått bort, med hjälp av bearbetning genom terapi, och medicinering med anpassade mediciner, att jobba med mig själv genom att analysera mig på djupet för att förstå varför vissa problem har uppstått och varför jag fungerar på ett visst sätt, bli fri från beroendeframkallande läkemedel, och att hitta nya verktyg att kunna hantera mina känslor och mitt liv - alltihop samtidigt.
Det har varit ett jäkla jobb jag gjort. Jag har kämpat som en gnu, och riktigt svårt har det varit, men jag har klarat av det. Jag har visserligen en lång, lång väg kvar att gå, men jag är en bra bit på väg. Och det är huvudsaken. smiley

Nu kan jag känna att mitt känsloliv är igång igen, men det skrämmer mig lite. Fortfarande finns det perioder då jag inte vill känna alls, utan bara fly och stänga av mig själv igen. Men jag gör det inte. Och det är stort för mig. Tidigare har jag blivit panikslagen över att känna känslor för mycket, och har velat stänga av direkt. Men jag har släppt in känslorna lite i taget, och nu känner jag mer än jag gjort på väldigt många år. Det är stora framsteg för mig.

Fortfarande har jag mycket jobbigt att leva med och att hantera. Men jag är starkare nu. Förr i tiden hade jag inte orkat, utan skitit i allting. Nu kan och vill jag åtminstone göra mitt bästa för att känna, att hantera saker och ting, och att leva.

Men så jäkla svårt det är att få tillbaka livslusten. Lite av den är tillbaka, tillräckligt för att jag ska kunna fungera bättre. Men jag kämpar fortfarande med att faktiskt vilja leva detta livet. Om jag bara hade haft mig själv att tänka på, och ingen annan, så är chansen stor att jag hade valt att avsluta mitt liv för länge sen.
Men nu har jag ett ansvar, mot dom jag älskar, och mot dom som älskar mig och som behöver mig i sitt liv, så därför måste jag kämpa.
Och det gör jag. Det gör jag verkligen. För jag har så mycket att kämpa för.

Det livet jag har levt, med konstant kaos, otrygghet, rädsla och oro, med missbrukande föräldrar, och med psykisk och fysisk misshandel och sexuella övergrepp som barn, djup sorg och smärta över älskade som gått bort, allt har skadat mig på djupet allra längst in, och genom alla lager av det som är jag.
Det tar tid att läka, om det alls är möjligt.
Men jag kämpar på. Kan inte göra något annat.

Min familj och mina vänner och min hund motiverar mig mer än något annat. Dom betyder allt för mig. heart

Och numera bryr jag inte om om folk klagar på mig, dömer mig eller inte har förståelse. Jag gjorde det mycket förr, då kunde jag bli helt knäckt, men nu har jag byggt upp mig själv och blivit starkare och säkrare.
Men alla klarar inte av att göra det, och det är väldigt synd. Det är otroligt individuellt, och alla som mår dåligt borde ha som mål att försöka ta sig till den punken då sånt inte knäcker en längre. Då har man kommit långt, om man når dit.

Problemet med psykisk ohälsa, till exempel depressioner, ångest, PTSD, Utbrändhet och Utmattningssyndrom, svår sorg som sätter sig som en spärr psykiskt och känslomässigt och gör att man slutar fungera, missbruksproblem, och mycket annat, är att man kan inte se det utanpå en människa. Så därför anser en väldigt stor del av befolkningen på denna jord att det ”inte existerar” - för man kan ju inte se det. Och då räknas det inte och klassas inte som ett "riktigt problem”, utan man ska ”skärpa till sig och ta sig i kragen och sluta gnälla”. 
Men har någon brutit en arm eller ett ben och går gipsad, ja då har folk en jäkla förståelse, för det kan man se – alltså finns det. "Det som inte syns - det finns inte." Något många människor tyvärr anser vara sant. Det handlar om okunskap, eller trångsynthet.

Många kämpar mot dessa fördomar om psykisk ohälsa eller andra ”osynliga” sjukdomar. Ser man bra ut på utsidan, jag då KAN man ju bara inte vara sjuk. Snacka om att detta är ett stort problem, att det ofta anses vara så. Och folk som redan mår fruktansvärt dåligt och ligger ner på marken, upplever att dom mår mer dåligt och blir sparkade på när dom ligger ner, när folk kommer med sina fördomar och slänger ur sig opassande kommentarer om att man bara ska "komma över det", och ger sneda blickar.
Tro mig, har varit med om det många, många gånger.
Det är faktiskt något av det svåraste att hantera och leva med, när man har osynliga sjukdomar. Det är värre än själva sjukdomen.

Ett av syftena med min blogg, är att genom att beskriva mitt liv, min situation, min dåliga hälsa, min läkningprocess och dom dagliga svårigheter jag kämpar med, och vad jag har lärt mig under resans gång, och att man faktiskt kan läka sina sår och må bättre och ta sig uppåt, så hoppas jag kunna ge inspiration, tröst och stöd till andra som mår dåligt, och att kunna sprida förståelse, kunskap och medvetenhet om psykisk ohälsa. Dessa osynliga sjukdomar och tillstånd.

Det behövs definitivt.

Take care of yourself! heart

 

 

 

 

 

 

 

 

10 Juni 2016  | Länk | Lite allt möjligt | 1 kommentar
Vi lever ännu...

Lägger in en låt här nu, som är en av mina absoluta favoritlåtar. Låten "Vi Lever Ännu" av Björn Afzelius och Mikael Wiehe. Den handlar om att kunna överkomma svårigheter, och känna hopp om att saker och ting blir bättre, även om tillvaron ser mörk ut.

Alla vi människor går igenom olika svårigheter, utmaningar och lidande i livet. Men vi går också alla igenom positiva saker och sånt som skänker oss lycka och glädje. Vi går alla en balansgång genom livet, där vi ibland är på den bra sidan, och ibland på den dåliga. Det gäller att inte tappa hoppet och ge upp, utan fortsätta kämpa och känna tacksamhet för det bra och fina vi har, och vara tacksamma för livet i sig. Alla kan relatera till detta på något sätt.

Björn Afzelius är en av mina stora idoler, älskar hans musik. Denna låten har alltid gett mig hopp, styrka, tröst och inspiration. Hoppas den kan ge er det också. smiley

Kram på er!  heart

 

 

"Vi Lever Ännu" - Björn Afzelius och Mikael Wiehe

"Vi har gått med öppna ögon i förväntningarnas tid.
Vi har blundat i besvikelse när allting var förbi.
Men vi lever ännu.

Vi har klättrat uppför berget till triumfens högsta topp.
Vi har handlöst störtat utför när vi äntligen kommit opp.
Men vi lever ännu.
Ja, vi lever ännu.

Och vi har vandrat i gemenskapen med dom vi håller av.
Vi har lidit oss igenom alla ensamhetens kval.
Men vi lever ännu.

Man har hälsat oss med värme och med kärleksfulla ord.
Man har visat oss en avsky som har isat vårat blod.
Men vi lever ännu.
Ja, vi lever ännu.

Så det tycks som själva livet är en motsättning i sig,
varje kärlek bär ett minne av ett hat.
Varje ögonblick av lycka bär en skugga av en sorg,
varje trygghet vilar på en vilsenhet.
Men vi lever ännu.
Ja, vi lever ännu.

Och vi har sagt att det finns ingenting man inte klarar av.
Vi har trott ibland att allting en dag ändå går i kras.
Men vi lever ännu.

Så vi fortsätter och vandra, ja, vi fortsätter och gå.
Vi vet inte hur man stannar, vi har gått för många år.
Och vi lever ännu.
Ja, vi lever ju.

Så vi klamrar fast vid tanken på att sträva mot ett mål,
sen får tiden visa om man tar sig dit
Man vill ju känna att man ändå gör nåt av sitt enda liv.
Skall man falla vill man göra det i strid.
Vi lever ännu.
Ja, vi lever ännu."

 

 

 

 

4 Juni 2016  | Länk | Lite allt möjligt | 2 kommentarer


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida