Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<
Februari (2020)
>>


This is to all the people...

 

This is to all the people who ever took me for granted.

 

This is to all the people who left me behind, thinking I would just sit and wait for them to maybe come back again. Hell no!

 

This is to all the people in my life that doesn´t support me or care about me, but still believes they can stay in my life.

 

This is to all the people over the years that has told me that I was too sensitive, and "weak". Fuck you! I am who I am! And proud of it!

 

This is to all the people that has judged me for my bad mental health.

 

This is to all the men (and women) I have dated or been in a relationship with, that has treated me badly and hurt me.

 

This is to myself, for all the mistakes I have made in love.

 

This one is to all the people that has treated me kindly and caring. heart

 

This one is to God, for always being there for me, and helps me keep my faith. heart

 

This one is to my family and to my dear closest friends. Thank you for being there for me, supporting me, and loving me. heart

 

This one is to myself. heart

 

This one is to all the broken people out there, who are struggling and hurting. Keep fighting, you can do it!  heart

 

And finally, this song is for everyone that has lost their way, lost their hope, lost themselves. You are not alone, you are loved! Someone out there loves you and believes in you! You are never alone. heart

 

 

 

 

30 Juni 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
And down we go again....

Nu har jag gått in i en depression igen, jag känner det så tydligt när det händer.

Ungefär som att något börjar krama om mitt hjärta så att det gör ont, mina lungor kan knappt få någon luft, och att all glädje och positivitet dör ut, att mitt sinne förmörkas, och min själ genomborras av taggar. Och allt blir så tungt, och jag blir så trött...så trött. 

Så blir det till och från. Och då stänger jag ner mig själv. Jag orkar inte bry mig om särskilt mycket, jag blir extremt passiv och likgiltig.

Inte för att det syns på mig, det gör det nästan aldrig. Men det märks på andra sätt, om man är uppmärksam. Dom som känner mig väl och verkligen bryr sig märker det, och visar då direkt kärlek och omtanke, för att trösta och stötta. Det är jag evigt tacksam för. I love you for that! heart

Så småningom kommer jag ta mig upp igen. Jag går in och ut ur depressioner hela tiden. Men jag behöver tid bara.

Att jag ofta väljer att inte visa det utåt, är en försvarsmekanism, som jag alltid haft. Svårt att stänga av den, det är så det är bara. Men kom ihåg, bara för att man kanske ler, skrattar och pratar vanligt, behöver det inte betyda att man mår bra och har det bra. Många trasiga människor som mår dåligt på olika sätt, använder som försvar att sätta på sig en glad "mask" som man visar utåt, av rädsla för att andra ska döma, kritisera och inte ta en på allvar. Till slut blir den "masken" en del av en själv, som sätter sig på plats per automatik så fort andra är i närheten. Så är det för mig. Och för så många andra. Man behöver inte visa sitt "mörka moln" vart man än går, det är jobbigt att ska behöva göra det. 

Jag har för övrigt en ganska sjuk humor, älskar satir och parodi, och imitationer. Därför älskar jag Robert Gustavsson (bäst), och mycket annan liknande komik. Älskar ju då satir också, och när folk driver med olika saker. Med andra ord, sådan humor som kan "råka trampa känsliga människor på tårna", personer som tycker att "man kan ju inte skämta om vad som helst eller hur som helst, att även inom skämtandet måste ju regler finnas". Många såna personer finns det, men jag tänker inte tippa på tå kring dom lättkränkta, icke sa nicke! Jag har min humor, och jag står för den! Punkt slut!

Och om det är någon som lider av nån sjukdom, funktionsnedsättning, diagnos m.m som det skämtas om här, ta inte illa upp, man måste kunna skämta även om sånt, annars kan man snart inte skämta om något. Som komikern Magnus Betnér har sagt: "Inget är heligt". Med det menar han att om man ska ta bort en sak att skämta om som någon kan ta illa upp av, så måste vi sen ta bort en till sak någon annan tar illa upp av, och en till sak, och en till, och en till, och en till....tills det snart inte finns något kvar att skämta om, med risk att det kan finnas någon människa någonstans i världen som kanske skulle råka ta illa upp. Så inget är heligt att skämta om, att driva med. Det måste vara så, för att humor ska kunna finnas till. Så snälla, ta inte illa upp. Jag kan lätt driva med och skämta om mig själv och dom problemen jag har, eftersom jag förstår satir och ironi, och tycker det är skitkul. Jag tar inte på något sätt illa upp av allmänna skämt om problematik, mående och diagnoser liknande det jag har. För skämta kan man göra om det, absolut. Men det är en annan sak om någon ger mig kritik på personnivå, och inte tar dom problemen jag har på allvar, i just min situation, i mitt liv. Då är det ett stort problem, för det är inte att skämta om det. Men att skämta om sånt i allmänhet, det är helt okej för mig.

Så jag kommer lägga in lite av min humor här nedan, sånt som håller mig uppe när jag mår riktigt dåligt, sånt som jag tycker är hysteriskt roligt! cheeky

Och som sagt, ni som kanske skulle kunna ta illa upp av detta jag lägger upp, av nån anledning, titta inte då på det. Titta hellre på nåt annat som ni finner glädje i, för min humor kan vara hård och rå. Tål ni inte, titta inte. Men för er som också älskar sån här humor - go ahead and look, this will make your day! wink

Nu har jag inte så mycket mer att skriva om, men återkommer när jag mår lite bättre. Komedivideorna, som är från Youtube, lägger jag in nedanför bilderna här. Kram på er så länge! heart

 

 

 

Lektion i "Att lätt bli kränkt" med komikern JP Sears. (OBS: satir)

OBS:satir

 

Robert Gustavsson i Parlamentet - "Sjukdomar finns inte".

 

Denna parodi är skapad av "Freudian Slip Productions" som kör mycket satir och parodier på "känsliga och aktuella ämnen", kan man säga. Dom är skitbra! Just denna parodi här nedan kan vissa bli upprörda över, som inte förstår att detta är satir/parodi, på just programmet "Bonde Söker Fru", och det är inte rasistiskt, och det är heller inte "för nazism". Jag är inte nån SD:are, jag är socialdemokrat. Detta är ren satir, för att driva med och därmed poängtera just hur sjuk och fel nazismen är! Se den så förstår ni nog.

 

 

 

 

27 Juni 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Midsommar!

Vill bara önska er alla en mycket trevlig midsommar! Själv ska jag fira med min familj. Låt oss hoppas att vädret blir bra, så det inte blir en regnig midsommar igen. smiley

Kram på er alla! heart

 

 

 

 

 

 

 

21 Juni 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Om bearbetning.

I detta inlägget ska jag prata nu om något jag velat skriva om länge, nämligen bearbetning. Som i bearbetning av trauma, av till exempel svåra händelser och upplevelser, och bearbetning av förluster. Och då tar jag mycket av mig själv och mitt eget liv som exempel. Det är mycket att läsa, som vanligt när jag skriver om något speciellt, fast det är upp till var och en om ni vill och orkar läsa. Men jag skulle uppskatta om ni tog  er tid. 

I större delen av mitt liv har jag ständigt fått höra ordet ”älta” från andra, det vill säga som till exempel: ”Men sluta älta det där nu”, ”Du kan inte hålla på att älta saker hela tiden”, ”Att älta löser inget, lägg det bakom dig istället och glöm det”. 
Och jag har alltid tagit väldigt illa upp av att höra det där ordet, ordet ”älta”, för det har sagts på ett nedlåtande vis, (som exemplen ovan), och har medvetet förminskat mina upplevelser, känslor och minnen. För det jag har gjort när jag ”upplevt det förflutna” om och om och om igen, är inte att ”älta” - utan det jag har gjort är att BEARBETA.

Vad tror ni att bearbetning av saker och ting är? Det ska jag uttryckligen förklara här.

Att bearbeta, (eller ”älta” som många nedlåtande vill kalla det), är att arbeta med sina upplevelser, minnen och känslor som skadat en, arbeta med att försöka förstå dom, och att ”avdramatisera” dom, och att sen kunna släppa dom. 
Och att avdramatisera kan man bara göra genom att upprepa nåt om och om och om och om och om igen. Då kan det som känns ”jobbigt och farligt” för en, plötsligt bli harmlöst och vanligt. Det har helt enkelt blivit avdramatiserat och ofarligt.
Och om man försöker förstå sina upplevelser, minnen och känslor, så kan man få tag i alla pusselbitar för att lägga pusslet som är en själv, och då kunna se helhetsbilden, och se hur allt hänger ihop. När man gjort detta, så faller allt på plats, och man kan naturligt och odramatiskt släppa taget om det svåra, släppa sig själv fri. Då är man klar med bearbetningen. Och kan gå vidare i livet, lite lättare, lyckligare och friare. För om man inte lyckas med att bearbeta ordentligt, kan man aldrig bli fri. Aldrig.

Naturligtvis är bearbetning olika för alla, eftersom alla är olika. Det säger sig själv. Men det som man måste göra när man bearbetar något svårt, är att istället för att ”gömma undan det”, dra fram det i ljuset där man kan se det. Det första man måste göra är att försöka få distans till det, för att kunna få perspektiv på det. Man måste så att säga ”ta det i sina händer”, hålla i det, känna på det, lukta på det, vända och vrida på det så att man kan se på det ur alla vinklar och vrår, försöka lösa det som ett pussel, inte helt olikt en Rubiks kub, så att man kan få perspektiv på det, och hur det hänger ihop med en själv, med dom andra personerna det involverar, och med livet i övrigt. Man måste också kunna prata om det man upplevt med andra, antingen med läkare och terapeuter, eller med vänner eller familjemedlemmar. Med någon.

Och att göra allt detta är naturligtvis skrämmande, jobbigt och obehagligt, jag fattar det....tro mig. Jag om någon vet. Man vill helst gömma undan det hemska och svåra, långt inne i en själv, dit ingen annan kan nå, och där man själv knappt kan nå det. Där vill man förvara det, i säkerhet, både från andra och från en själv, för att aldrig låta det se dagens ljus. Och sen bara rulla på med livet och alla jobb och bestyr som vanligt, i tron att det om man aldrig tänker på det, aldrig visar det för någon, och aldrig pratar om det, till slut kommer försvinna av sig själv....och man kan leva lycklig i alla sina dar.

Let me tell you...det är en villfarelse, en illusion. Det funkar inte så. Människans psyke och känsloliv funkar inte så. Hur gärna man än vill det.

Jag ska beskriva varför för er, genom en liknelse.

Tänk dig att du har ett rum någonstans i ditt sinne, ett rum där du förvarar något hemskt, jobbigt eller skrämmande som har hänt, som du har upplevt. Du tror, att om du stänger dörren, låser och aldrig går in i rummet igen, kan ”komma över och glömma” det hemska och jobbiga.
Men du känner inte hur ditt undermedvetna fungerar. I ditt undermedvetna kommer du alltid vara medveten om rummet och det däri, och det i rummet kommer alltid vara medveten om dig. Det bidar sin tid, växer sig starkare av din ilska, ditt hat, din sorg och din rädsla som du omedvetet göder det med, och någon gång i ditt liv, när du minst anar det eller förväntar dig det, kommer det ha växt sig så stor och växt i styrka att det kommer bryta sig ut ur rummet med våld...och då har du inget att säga till om, min vän.
Då kommer det explodera inom dig, som ett vulkanutbrott, och ställa till fullständigt kaos både psykiskt, känslomässigt och fysiskt för dig, och du kommer totalt tappa kontrollen över dig själv, den du inbillat dig hela tiden att du haft. 
Då kommer du gå sönder, min vän. Kanske ställer det till sån skada att du aldrig kan reparera dig själv igen. Kanske, kanske inte. You will never know.

Det är vad som slutligen händer en människa som inte bearbetar svåra, jobbiga saker man varit med om, utan istället tror att det ”bara är att låsa in och glömma bort, så fixar sig det fint, ser du! Här ska inte ”ältas” något, inte!” 
Du kommer gå sönder av det, till slut, någon gång, någonstans i livet. Ty, för du är människa, min vän. Och en människa är sinne, hjärta och själ. Inte en maskin.

Det är därför bearbetning är så viktigt, så tidigt det är möjligt. Men först kommer accepterande. Att man accepterar det svåra man har varit med om, det man har upplevt. Och den acceptansen är svår, för det är ofta svårt att greppa och kunna ta in svåra saker som hänt en. När tanken nuddar vid det, så är det som att bränna sig på en brännmanet, och hela ens jag skriker bara ”Nej. Nej. Nej. Jag vill inte. Vill inte tänka på det, vill inte minnas.” För det är så smärtsamt.
Så bara accepterandet kan ta tid, men det är bara efter det som bearbetning kan börja på riktigt.

Och då måste allt fram i ljuset, på något sätt, i någon form. Alla får hitta sitt eget sätt, eftersom att är olika och fungerar olika. Men fram i ljuset måste det!

För mig har så länge jag levt egentligen min bearbetning varit att prata om det jag upplevt i mitt liv, och att i vuxen ålder skriva om det, allt helvete, allt vansinne, allt kaos. All smärta, all rädsla, all sorg. Jag har sedan jag var ca 10 år pratat om mitt liv, vilket låter helt sjukt, jag menar....vem har levt ett helt liv innan man är 10 år?
Jo, det har jag.

Innan jag hade fyllt 10 år, hade jag hunnit se mycket, fullständigt ofattbara saker ett barn aldrig ska behöva se och uppleva. Jag såg tidigt gravt missbruk, både från min mamma och min biologiska pappa, och alla andra män mamma hade efter det. Jag bevittnade mycket grovt våld, där min mamma var offret, då både min biologiska pappa och flera av dom andra män mamma var med efter det, misshandlade henne regelbundet och mycket grovt. Jag blev själv utsatt för misshandel, tortyrliknande behandling, och sexuella övergrepp, särskilt av en av männen mamma var med. Jag och mamma var tvungna att flytta många gånger, från ställe till ställe till ställe till ställe till ställe, när hon inledde relationer med olika män...det tog aldrig slut kändes det som. Ibland var det bättre ställen att bo på, ibland riktiga knarkarkvarter.

Tro mig när jag säger att bara att vara med om allt detta, uppleva allt detta, under denna tidsperioden innan jag var ens var 10 år fyllda, kändes som en hel livstid.
För vet ni, det riktigt hemska i allt detta...är att jag minns så jäkla mycket av det! Jag minns så mycket, så det egentligen är ofattbart. 
Jag minns saker från när jag inte ens var ett år gammal. Mitt första minne jag har är att jag ser min biologiska pappa slå skiten ur min mamma, piska henne med en slags pinne, så det sprutade blod över väggarna. Då var jag knappt ett år. 
Jag minns exakt, vilka alla männen var som mamma var med, allt som hände under den perioden hon var med var och en av dom, allt jag såg dom göra mot mamma, allt dom gjorde mot mig, alla ställen vi bodde på, hur det såg ut, hur omgivningarna såg ut, hur det såg ut där jag lekte och vilka jag blev kompisar med. Hur det var på dom olika dagis och förskolor jag gick på, vilka jag träffade då och umgicks med då, till och med dom olika fröknarna på dom olika ställena. Jag minns vilka möbler vi hade i vart och ett av dom hemmen vi bodde i, jag minns vad det var för folk där som var mammas och hennes dåvarande killes bekanta (fyllekompisar och knarkare). 
Jag minns till och med vissa samtal ordagrant dom vuxna hade, som jag hörde som liten. 

Jag minns mammas skrik av rädsla och skräck, när hon blev slagen. Jag minns hennes blåmärken och blåtiror hon försökte gömma, jag minns hur vi gjorde upp planer tillsammans, hur vi skulle fly, hur vi kanske skulle kunna räddas. Jag minns dom gånger jag som liten kissade på mig av rädsla, bara av att se min styvfar på den tiden, han som slog skiten ur både mamma och mig, och torterade mig och förgrep sig på mig sexuellt. Jag minns hur det var att vara rädd, varje dag, dygnet runt, alltid leva i rädsla och skräck. Att inte våga gå hem efter förskolan, eller från kompisar, för där fanns Han. Jag minns hur det var att alltid behöva vara vaksam, vara på sin vakt, att aldrig kunna slappna av...för man var tvungen att alltid vara förberedd på vad Han skulle kunna göra. Alltid.

Jag minns hur det var att förstå att mitt hem var annorlunda jämfört med andras, för mina kompisars föräldrar ville inte låta sina barn komma hem till oss för att leka med mig. För dom visste. Jag minns att grannarna vägg i vägg med oss visste också, för dom HÖRDE, hörde allt...men ville inte ”lägga sig i”, så dom sa aldrig något. Jag minns att mamma berättade att det var många som sett, som hört, som visste...men som inte gjorde något för att hjälpa, för dom ville ju inte "lägga sig i". Jag minns hur jag och mamma var tvungna att under polisbevakning fly från hemmet, till ett skyddat boende, för att kunna gömma oss från Honom. Jag minns också hur Han hittade det hemmet vi bodde på, bröt sig in, och slog skiten ur mamma igen. Jag minns hur jag lyckades gömma mig då, på övervåningen i huset. Vid detta laget var jag ca 7-8 år gammal.
Jag minns hur vi till slut lyckades bli av med Honom, mamma ansökte om skilsmässa och vi hade polisbevakning ett tag. Men Han fanns ändå alltid i periferin, en enorm hotbild, som för alltid skulle följa med oss genom livet. Så därför under många år som följde, var vi tvungna att leva under skyddad adress och skyddade personuppgifter, för att hotbilden var så stor. Jag minns rädslan, jag minns den ständiga vaksamheten, jag minns att jag alltid var orolig för mamma, och för hela vår familj. Jag var fortfarande bara ett barn.

Jag minns, jag minns, jag minns, så mycket mer. Så väldigt mycket mer. Allt trängs i mitt huvud, och har alltid känts som glassplitter som far runt inom mig, skär mig och sticker mig, skadar mig. Alla minnen.

Men hur är det möjligt?....tänker ni. Att så mycket kan man bara inte minnas ifrån när man är så liten. Det borde man inte kunna minnas. Det borde inte vara möjligt...!

Nej, det borde ju inte det. Tyvärr föll det på min lott i livet att få ett extremt bra minne. Det har både varit en helvetisk förbannelse, och en välsignelse.
Ett helvete för att det är en sån enorm tung börda att bära på, så ord inte finns att beskriva...men en välsignelse för att utan alla dessa minnen, som varit som pusselbitar för mig, hade jag aldrig kunna lägga klart det pusslet som varit mitt liv och mig själv, och därmed kunnat bearbeta och förstå det, för att till slut kunna bli någorlunda fri från det. Men även om jag bearbetat en stor del av det, mest min tidiga barndom, så återstår det mycket, mycket, mycket kvar att bearbeta. Saker som är så svåra att jag knappt ens kunnat börja att acceptera att dom hänt. Jag måste acceptera det först, ta in det på riktigt, innan jag kan börja bearbeta det, och det har jag inte riktigt kunnat göra än. Och det gäller saker som jag varit med om och upplevt, i det livet jag levde, från det att jag var ca 15 år och framåt. Då kan jag säga att jämfört med dom sakerna från mina tonår och framåt som ännu är obearbetade, så var min tidiga barndom ingenting.
Min tidiga barndom, det vill säga från att jag föddes till jag var ca 10 år, det är jag färdig med, det har jag bearbetat klart. Resten som återstår, är ett kaos och ett vansinne utan dess like, som inte bara drabbade mig och min mamma, utan också mina yngre syskon. 

Och det är nog det svåraste i detta. Att veta om det mina yngre syskon upplevt, jag kan knappt tänka på det utan att bryta ihop. För jag älskar dom så, dom är mitt allt och är den största kärleken för mig i detta livet, och att gå och bära på vetskapen om deras upplevelser, och deras sorg och smärta, det är outhärdligt. Det är bara det. Så jag håller det mest på avstånd, för jag är inte ens i närheten att kunna bearbeta det än. Det gör för ont, på ett sätt som inte går att med några ord beskriva. Jag kan inte ta in det bara. Jag måste hålla det på avstånd, annars tappar jag mitt förstånd.
Tids nog kommer jag nog kunna bearbeta det också. Men inte än....

Om jag berättade i detalj många saker som försiggick i mitt liv, i vårt, liv under den mest kaotiska tiden, fram till min mammas död år 2000, skulle ni nog knappt tro mig. Vissa som jag berättar för om mitt liv, som inte redan vet, blir helt chockade, och reagerar med fasa och bestörtning. En del börjar gråta, och andra klarar helt enkelt inte av att höra det, för det är för hemska saker. Och jag förstår det, och respekterar det till fullo. Men om det är så svårt för andra att bara höra om det, tänk då hur svårt det är att faktiskt ha varit med om det, och behöva bära på det och leva med det. Ändå anser många att ”jag bara ska rycka upp mig och sluta sjåpa mig, för det är väl inte så farligt”.
Och ändå är det så att vissa av dom sakerna som hänt vet bara jag om, är det bara jag som bär på, ensam, för dom sakerna är för fruktansvärda för att någon människa ska behöva veta och få bära på, och dom kommer dö med mig, för det är sånt jag kommer ta med mig i graven. Och det gör jag för att skydda andra.

En gång i tiden efter min mamma gått bort, hon dog när jag var 21 år gammal, försökte jag tränga undan allt, allt jag sett och upplevt, allt det kaos som varit mitt liv, all sorg och smärta, min mammas död och den ofattbara sorgen och smärtan av förlusten av henne - och jag försökte leva som att allt var ”normalt”, som att jag var ”normal”, som att mitt liv varit ”normalt”, och som att det som hänt inte hade hänt. Jag stuvade undan det någonstans i mitt inre, och bara ”körde på”, för det var vad andra runtomkring mig sa att jag borde göra, att jag skulle göra, att jag måste göra. För gjorde jag det inte, fick jag en jävla massa skit för det, och kritik och hån. För om jag inte gjorde det, då ”ältade” jag ju bara allting, och det kunde man ju inte göra! Det fick man ju inte göra! Det skulle man ju inte göra! Utan glömma, glömma, glömma. Förneka, förneka, förneka. Låtsas, låtsas, låtsas. Gå på, gå på, gå på. Annars var man ju ”dum i huvudet” och helt jävla värdelös.

Så...vad tror ni hände med mig till slut? Efter att ha fortsatt försökt glömma, fortsatt förneka, fortsatt att låtsas, fortsätta att bara gå på? Vad tror ni hände?
Guess what? Det jag hade låst in i rummet i mitt sinne, det rummet jag aldrig hade tänkt öppna igen, allt det som befann sig där inuti, det bröt sig ut av sig själv och exploderade inom mig – och så in i helvete också! 

Och det hade jag faktiskt inte räknat med. För ingen hade berättat för mig att det kunde göra det. Ingen berättade. Alla hade sagt till mig att om jag bara låste in allt det förflutna och glömde, så skulle allt lösa sig så småningom, och jag skulle kunna leva ett bra, fint och normalt liv. Så jag trodde på dom. Varför skulle jag inte göra det? Dom ville ju bara mitt bästa – eller? Eller ville dom bara inte ta itu med nåt "besvärligt"?
Så då blev det så, att del, efter del, efter del, efter del av mig, började stänga ner sig själv. Av sig själv. Totalt utom min kontroll. Det var som ett annat väsen hade intagit min kropp och sagt att ”Nu min vän, nu måste du stängas av, nu måste du somna. Nu orkar du inte mer, belastningen har blivit för hög, du har nått din bristningspunkt. Men eftersom du själv inte insett det, har jag tagit över, och har börjat stänga ner dig själv åt dig, låta dig falla i sömn. Det är dags för dig att sova ett tag, så att du har en möjlighet att kunna återhämta dig. För om du inte faller i sömn, min vän, och börjar läkningsprocessen, så kommer du dö. Och det vill ju ingen, eller hur? Så sov nu, min kära, sov ett tag, och läk.”

Det var exakt vad som hände. Jag slutade fungera helt. Jag ”föll i sömn”. Annars hade jag dött, på något sätt. Hjärtat hade kunnat börja krångla med mig, jag hade kunnat få svåra andningsproblem, jag hade kunnat fått en stroke, eller så hade jag helt enkelt bara rakt av tagit mitt liv. Any number of things.

När jag ”stängdes av och föll i sömn”, det vill säga blev sjukskriven på heltid, satt på massa mediciner och i terapi, var jag bara 25 år. Bara så ung. 
”25 år, vad är det för ålder?”, tänker många. För mig hade jag levt flera livstider på bara mina 25 år. Och jag var så trött, trött i sinnet, trött i hjärtat, trött i själen....trött på livet. Så innerligt trött...

Dom första åren jag var sjukskriven, gick åt till att bara ”vara avstängd”. Få en paus från allt, från allt det som jag kände, som jag tänkte, som jag mindes, och allt det som var jag....och bara vara ”i återhämtningsläge”.
Sedan började jag långsamt ta tag i mitt förflutna, på olika sätt. Det tog mig säkert 10 år bara att bearbeta min tidiga barndom. Det känner jag att jag är klar med nu. Och med klar menas att jag inte längre går och bär smärtan, rädslan, förtvivlan och sorgen över allt som hände då, så att jag känner det. Jag har det fortfarande inom mig hela tiden, för det är ju en del av den jag är, men jag känner inte av det längre, det känns inte som något tungt man går omkring och bär på, inte på samma sätt som tidigare. Jag känner inte längre intensiv sorg eller smärta över det som tidigare, det är som en fotboja jag levt med men som jag nu funnit nyckeln till och kunnat låsa upp, och släppa mig själv fri ifrån. Så så långt har jag bearbetat iallafall.

Men annat är det med resten av det, det värsta av det. Det jag inte kunnat bearbeta än. Det som har att göra med när jag kom i tonåren, när mamma blev mycket sämre i sitt psyke och i sitt missbruk, och bara gick ner sig mer och mer och mer, och var till slut inte längre igenkännlig. Hur hon skilde sig från den enda man hon varit med som var en bra man som hon var med då, Kent, som vi alla såg som vår pappa. Hur hon sedan direkt därpå träffade en man som var grav alkoholist, och som satte i system att misshandla henne regelbundet, och att hålla både sig själv och henne konstant påverkad av alkohol och droger dagligen för att hålla henne under kontroll, och där dom då levde ett liv i kaos och misär, där mina yngre syskon också blev offer...precis som jag när jag var barn. Allt som dom såg och upplevde då. Och att mamma betedde sig som en sinnessjuk människa, och gjorde saker och sa saker som jag inte ens kan beskriva här.

Och att mamma vid ett tillfälle blev så svårt misshandlad av denna man att hon hamnade på sjukhus och nästan miste livet, han misshandlade henne alltså nästan till döds vid det tillfället. Det var ett mirakel att hon överlevde då, och hon fick svåra men efteråt, både psykiskt och känslomässigt, men också rent fysiska men.
Och att när hon precis hade hämtat sig från detta, och lämnat denna mannen...dog i en trafikolycka en kväll, helt utan förvarning. Bara sådär. Hon överlevde misshandeln, men dog ändå i slutändan, bara 43 år gammal.
Men hon hade aldrig kunnat överleva i längden iallafall, she was too far gone. På ett eller annat sätt, förr eller senare, hade hon dött ändå, med den livsstilen hon hade, och det hon utsatte sig själv för. Det var bara en tidsfråga.
Hon hade dött av sitt missbruk, tagit sitt liv, eller blivit offer för en annan våldshandling, vare sig det var hennes man då, eller någon annan. Nu dog hon i en vanlig olycka, vilket var det mest skonsamma sättet att dö på både för henne, och för hennes anhöriga.

Smärta och sorgen som följde på detta var obeskrivlig. Jag brukade gå ut i skogen med min hund som jag hade då, lägga mig på marken i fosterställning, och bara skrika rakt ut i sorg och smärta. För jag kunde inte göra det hemma hos mormor och morfar, som jag bodde hos då. Jag var tvungen att gå ut i skogen och göra det. Det var vinter då, kallt och snö ute, hon dog i december 2000, ca en vecka innan julafton. Vissa gånger lade jag mig ner i snön, när jag inte hade hunden med, och hade all tanke i världen att ligga kvar där. Somna i snön och dö stillsamt i kylan. Smärtfritt, sedan frihet. Men jag reste mig alltid upp efter ett tag, för jag var tvungen. Jag hade min familj, mina yngre syskon att tänka på. Att dom fanns, kärleken för dom, och ansvaret jag kände för dom, räddade mig...har alltid räddat mig. Det är på grund av dom jag hållit mig kvar i livet...och kämpat. Vilket jag tackar Gud för idag.

Den allra smärtsammaste insikten jag fått, mer smärtsam än ord någonsin kan beskriva, det som jag egentligen vetat om hela tiden men som jag inte kunnat acceptera och ta in...är att mamma var tvungen att dö, för att vi, hennes barn, skulle kunna få leva och växa upp i frid och lugn och ro, och kunna utveckla oss själva och skaffa oss bra liv. Ingen av oss hade haft en chans till det om mamma inte hade dött, därför att hon hade fortsatt leva på samma destruktiva sätt, i samma kaos, i samma missbruk, med samma man eller någon annan missbrukare som var våldsam mot henne. Hon hade aldrig kunnat bryta mönstret, det är jag fullständigt övertygad om. Like I said, she was too far gone.

Har ni någon aning om hur smärtsam och fruktansvärd den insikten är? Min mamma var mitt liv, min största kärlek i detta livet. När hon dog så dog även jag. Saknaden och sorgen är fortfarande oerhörd. Men ingen av oss syskon hade haft en chans till ett bra liv, om hon hade fortsatt att leva. Det är den fruktansvärt brutala, hemska sanningen. Mina syskon lever ett bra liv. Dom är alla vuxna nu, med egna familjer och liv. Dom bär fortfarande också på hemska minnen, och på sorgen, men det har inte knäckt dom eller förstört dom, för dom räddades från det i tid.

Så tro fan att jag har blivit skadad för livet, psykiskt och känslomässigt. Konstigt hade det väl varit annars. Inte sant? Det hade varit mycket märkligt om jag hade gått igenom allt detta i mitt liv, och inte hade blivit skadad eller knäckt för fem öre, utan bara glatt och käckt kunnat fortsätta mitt liv som ingenting. Eller hur?

Men det viktigaste är vad jag nu vet, förstår, och väljer att göra med det. Jag väljer livet, väljer att läka och återhämta mig, i min egen takt och på mitt sätt, så att jag kanske någon gång har en chans till att leva ett någorlunda lyckligt liv. Någorlunda...

Summa summarum...det är otroligt viktigt att ta tag i och bearbeta svåra saker och upplevelser i livet man varit med om. Annars kan det komma fram plötsligt när man minst anar det och bita en i arslet. Och förhindra en från att kunna leva ett bra liv, för det kommer alltid vara något som är i vägen för en, något som kanske är osynligt och ogreppbart, men som dock alltid finns där, och ligger och stör.

Jag har mycket jobb kvar framför mig, men jag tar mig framåt och tar en liten bit i taget. Kom ihåg, så länge man tar sig framåt, oavsett hur långsamt, så gör man alltid framsteg. smiley

Tack för att ni orkade läsa en del om min historia och mitt liv, även om det är väldigt svåra saker. Alla har sina svåra saker man upplevt, och jag jämför mig inte med någon annan. Alla har svårt på sitt sätt, och ingen ska jämför sig med någon annan. Även om min historia är lite väl svårsmält, så förringar eller förminskar jag inte någon annans upplevelser. Dina upplevelser är dina, ditt hjärta är ditt hjärta, och ditt liv är bara ditt. Och du måste ta hand om det, kära vän. Promise me. 

Lägger in här nedan en låt av Björn Afzelius som heter "Ikaros", som alltid varit en av mina favoritlåtar. Jag kan relatera till texten så starkt, och den förmedlar också ett starkt budskap.

Kram på er! heart

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

12 Juni 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Rolig utekväll!

Igår, fredag, så var jag ute på gayfest med mina tjejkompisar som jag skrev om i förra inlägget. Det var en Lesbisk Sommarfest, som var i en lokal i Posthotellet vid Drottningtorget här i Göteborg. Väldigt flottig och lyxig lokal. yes

Och det var skitkul, hade så roligt! Vi förfestade på restaurangen Ritz innan vi gick till festen, och det var också väldigt trevligt och mysigt. Vi kom till festen vid ca 23-tiden, och jag åkte hem vid 02.30. Och jag dansade en hel del (mina fötter känns som legobitar idag), det var väldigt mycket folk på festen och mycket folk på dansgolvet. Mycket trevligt och roligt folk, och väldigt avslappnad stämmning. Hade så kul!  Och idag är jag helt slut, har har en jäkla huvudvärk....men det var fan värt det! smiley yes

Får se hur länge det dröjer tills jag orkar gå ut nästa gång. Jag brukar bara orka gå ut ungefär en gång i halvåret. Jag vill gå ut oftare, men orken finns helt enkelt inte. Det är sällan jag är i form för att gå ut och socialisera. Men då och då infinner sig orken och lusten, tack och lov för det. wink

Lägger in några kort här nedan från festen igår, på mig och på min kompis Karin, som jag känt i typ över 20 år. heart

Har inte mycket mer att skriva nu, men jag återkommer inom kort. Ha det bra alla så länge! 

 

 

 

 

 

 

9 Juni 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Better days....

Idag är det Sveriges nationaldag. Så grattis Sverige! smiley

 

 

Mår lite bättre nu, har kommit in i en bra period. Får se hur länge den varar, men jag är glad och tacksam så länge jag mår bättre. smiley

Jag har tillbringat mycket tid på min balkong och solat nu under denna värmebölja vi haft, och bara försökt koppla bort tankar och känslor och allt jobbigt. Det har funkat hyfsat bra.

Det enda jobbiga är att när det är så varmt och kvavt som det varit nu det senaste, så blir min huvudvärk värre, för det triggar igång min migrän lättare. Så jag har haft det kämpigt med migränen, och har fått vila mycket och så, men jag har ändå försökt hålla modet och humöret uppe ändå. Inte lätt, men jag försöker iallafall. 

Och nu på fredag, den 8 juni, ska jag på fest! Det är en stor gayfest i stan här i Göteborg, som jag ska gå på med några tjejkompisar, och som är ett "pre-party" inför Pride-festivalen. Jag är ju bisexuell, och går gärna på både gayställen och heteroställen. smiley

När jag är bland kvinnor, och bland män som är gay, så känner jag att jag kan slappna av mycket mer, vara mer mig själv. Jag behöver inte sätta på mig "den glada, käcka, roliga masken", så att säga, som jag alltid måste göra när jag går till vanliga heteroställen. För när man är bland heteromän är det annorlunda. På vilket sätt orkar jag inte ens beskriva riktigt. Kvinnor och män uppskattar och är ute efter olika saker, det är det jag kan säga om det bara. Jag har tillräckligt mycket erfarenhet av både män och kvinnor för att veta vad jag pratar om. Så att gå till gayställen är roligare och trevligare för mig att gå till, när jag inte är på humör, eller orkar "anstränga mig" på ett särskilt sätt. För då kan jag bara släppa loss och vara mig själv, klä mig hur jag vill, göra hur jag vill.

Jag tycker det är skitkul att gå till vanliga heteroställen också, pubar och klubbar, men då måste jag vara på ett särskilt humör, och ha mer ork. Det är så det är för mig bara.

Så jag hoppas att jag mår bra på fredag, så att jag kan gå, för jag ser verkligen fram emot det. smiley

Nu har jag inte så mycket mer att skriva om, men jag kommer ganska säkert skriva igen efter att jag varit ute på fredag, och berätta och prata om hur det var. Ni får ha det så bra till dess. heart

Lägger in en bild på mig nedan, en selfie jag tog på mig själv för ett par dagar sen, när jag hade varit ute på balkongen och solat. Me, all natural. wink

 

 

 

 

 

 

 

6 Juni 2018  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida