Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Januari (2020)
>>


Om öppenhet och förlåtelse, och vägen till läkning.

Hej på er!

Nu har jag äntligen fått ta min första spruta vaccin mot Covid-19. Nu i tisdags, den 29 juni, tog jag den och det känns jätteskönt att ha det gjort. Det gick hur bra som helst, och jag ska ta min andra spruta den 17 augusti. Men tills dess ska jag fortsätta vara försiktig, för det behöver man ändå vara i nuläget. Det är långt ifrån över än, vi får inte glömma det. 😊

I detta inlägget vill jag prata lite om öppenhet. Jag är en väldigt öppen person, som de flesta av er vet nu, och som alla vet som känner mig. Min öppenhet har alltid hjälpt mig, och sällan stjälpt mig. Faktiskt. Att vara öppen som person har varit en stor fördel för mig, på grund av att det har hjälpt mig connecta med andra lätt, att det har varit lätt för andra att lära känna mig och förstå vem jag är, hur jag är, och det har också hjälpt mig att bearbeta svåra saker jag varit med om i livet, genom att få ut det ur mig själv. Vilket är viktigt. Man ska aldrig underskatta hur viktigt det är att få ut det som ligger inom oss och gör ont, som skaver och hackar och skär, och ställer till mer skada än vi är medvetna om.

Men många har ofta ställt sig väldigt frågande till min öppenhet, vad det ska vara bra för, och ibland känt sig obekväma på grund av det. Och det har varit upp till dem att känna och tycka, alla kan inte vara så öppna eller öppensinnade som jag, jag förstår det och accepterar det. För vi är alla olika.

Men min öppenhet har hjälpt mig så otroligt mycket genom livet, för att inte tala om att det har kunnat hjälpa mig att hjälpa andra, vilket är något jag verkligen vill och brinner för. Så jag är stolt över min öppenhet, och tacksam över den, för det är både en gåva och en styrka att våga vara så öppen, våga berätta allt och säga allt om sig själv och sitt liv. Ty, jag bryr mig icke längre om vad andra tycker om mig. De flesta människor jag berättar om mitt liv för och allt jag har upplevt, är förvånade över att jag fortfarande står på benen, än mindre fortfarande lever. Och de som tvivlar eller inte tar mig på allvar...det räcker att jag berättar en liten del av det, så får det de människorna att hålla klaffen.

Men jag är inte någon som ”tävlar” om vem som haft det värst. Vissa gör det, men inte jag. Jag ser det som att alla människor är med om svåra saker i livet, alla har ett bagage och en historia. Och vi är alla olika och hanterar saker olika. Det ska inte behöva vara en ”konkurrens” mellan människor, vem som vart med om värst eller haft det sämst. Det gäller naturligtvis det bra sakerna i livet med, att man inte ska behöva tävla med andra om vem som kan bo bäst, köpa dyrast saker, eller ha kärlek och lycka här i livet.  Livet är ingen tävling, även om många ser det så. För vi har alla vår unika, individuella resa genom livet, för att vi ska kunna utvecklas till de unika individer var och en av oss är. Och det måste respekteras.

Jag berättar om min egen historia genom livet, ofta och mycket, och har alltid gjort. Och det har varit bra för mig att göra det. Dels för att hålla minnena av allt som hänt levande, dels för att det har behövts i syfte att bearbeta, men också för att andra människor ska kunna lära känna mig och förstå mig bättre. Men det finns också en del personer som är ”trötta på min historia” och trötta på mitt ”eviga tjatande om mitt liv och mina trauman”. De människorna anser att jag ”ältar” alldeles för mycket, det tycker säkert många av er också, och kanske känner ni att ”det är ju fan bara det hon skriver om, har hon inget annat att skriva om?”. Tror ni inte jag har fått höra detta många gånger under mitt liv, att jag bara ska ”sluta älta allting så jäkla mycket”, och bara släppa allt och gå vidare?

Men det är inte så man bearbetar saker och ting. Det är inte så man läker.

Personligen har jag svårt för ordet ”älta”, för att det ofta används i negativ bemärkelse och i syfte att lägga skuld på den som behöver få prata om saker och ting och sina upplevelser. Att ”älta” är faktiskt bara att bearbeta, att älta för sig själv och älta för andra för att kunna bearbeta saker man gått igenom. Och man ska få lov att älta. Älta hela livet om det så behövs. För det är en form av bearbetning.

Men ältande betyder inte att man inte kan gå vidare. Man kan fortfarande ta de stegen framåt som behövs, samtidigt som man ältar vidare. Så alla ni som har upplevt svåra saker och fortsätter älta det – älta på! Herregud, vem fan har rätt att komma och säga till er att ni inte får lov att fortsätta tänka på, känna in, och prata om saker ni varit med om, som ligger och gör ont?! Pratar man om det tillräckligt mycket och tillräckligt ofta, så gör det mindre och mindre och mindre ont. Till slut har det tappat sin effekt och man känner knappt nånting när man pratar och berättar om det. Man känner inte så mycket ilska längre, inte hat eller bitterhet, för det mattas av ju mer man bearbetar det. När man inte känner särskilt mycket alls längre när man pratar om det, så har man nått långt i läkningsprocessen. Så att ”älta saker”, är faktiskt bara att bearbeta det. Jag talar från erfarenhet.

Jag kan garanterat säga att inte jävel har rätt att begära det av mig, att jag ska sluta ”älta allting och bara släppa skiten nu”! Inte en jävla människa har rätten att begära det av mig, vare sig de vet vad jag varit med om eller inte. Här ältas det tills det är färdigbearbetat. Punkt!

Om människor säger till en att sluta älta saker, så är det enbart för att de är trötta på att höra det, inte för att de faktiskt bryr sig om varför man behöver få älta det. Och detta är eftersom så få människor i denna världen orkar lyssna på andra, få orkar bry sig om och engagera sig på den nivån, därför vill de att man ska sluta tjata om det, så de slipper höra det. Därför säger folk till en att sluta ”älta” saker och ting. För att de är egoistiska och bekväma, och inte orkar höra skiten mer. Det är sanningen. Punkt!

Så vad ska man göra då, när personer blir irriterade av det man vill och behöver berätta, och få prata och berätta om eller skriva om, om och om och om igen, och säger till en att sluta älta skiten? Ska man lyda, hålla käften och lägga sig ner på sin plats? Nä, skulle inte tro det.

Jag har en röst, och jag har rätt att använda den, på vilket sätt jag vill. Jag har en historia, som behöver få höras, som behöver få ta plats, som behöver få rättvisa, och genom det få upprättelse för saker som gjorts mot en. Hemska saker som gjorts mot en, som har sopats under mattan alltför länge.

Jag skulle vilja berätta allt som hänt i mitt liv och allt jag upplevt, åh som jag hade velat berätta allt, men jag kan inte berätta allt. Och det på grund av att jag har andra att ta hänsyn till, andra som det berör. Av hänsyn till dessa personer kan jag inte berätta allt som jag skulle vilja berätta, saker jag skulle vilja skrika ur mig, men skriket har fastnat i halsen och sitter där, antagligen tills jag dör. När det gäller vissa saker måste jag hålla inne med detaljer, och vissa andra saker som hänt kommer jag vara tvungen att bära på ensam och ta med mig i graven, för att det är så oerhört hemska och smärtsamma saker att jag inte vill orsaka andra skada, att andra ska behöva bära på det. En mycket tung börda att bära ensam. Allt av hänsyn till andra. För sådan är jag. Alltid visa hänsyn, så mycket jag kan, så länge jag kan, till så många jag kan. Ni skulle bara veta vilka hemligheter jag bär på, andras hemligheter det vill säga. Egna har jag inte, allt jag inte kan säga är andras hemligheter, saker som rör andra. När det gäller mig själv skiter jag i vad som kommer ut, för jag står för allt. Men saker som rör andra kan jag inte outa hur som helst. För sådan är inte jag.

Men det jag kan berätta om det jag upplevt i livet är en del i alla fall, om något kortfattat. Jag har skrivit om det innan också, och kommer fortsätta skriva om det. Mycket på grund av nya besökare som läser mina inlägg, för att de ska få en uppfattning om vad jag har varit med om i livet, men också för att jag behöver få berätta min historia och mina upplevelser för att kunna skriva det jag behöver få sagt och berättat. Så min egen historia skriver jag här upprepade gånger om. För att jag kan, för att jag vill, och för att jag behöver.

Jag kan berätta att jag inte hade en chans från början. Ingen chans till normalitet, till en hälsosam, bra uppväxt. Ingen chans att utvecklas normalt. Jag föddes rätt in i kaoset, in i vansinnet, och var tvungen att som liten anpassa mig till det. Mina föräldrar var båda blandmissbrukare med svår psykisk ohälsa, och rörde sig också i kriminella kretsar. Det bråkades mycket hemma, det dracks alkohol och togs droger, och jag fick som barn bevittna missbruk och våld från väldigt tidig ålder. Som sagt, jag föddes direkt in i det. När jag var två-tre år så separerade mamma från min biologiska pappa Dennis, och träffade en rad andra män efter det. Nästan alla var missbrukare, och våldsamma.

När jag var i ca 4-5 års åldern träffade mamma en man som hon gifte sig med, och som visade sig vara ett monster i mänsklig skepnad. Av hänsyn till eventuella anhöriga till denna mannen vill jag inte skriva i detalj om vad han utsatte mig och mamma för, för det var fruktansvärda saker. Men hur han behandlade oss, måste jag få berätta, har jag rätt att berätta, även om jag utelämnar detaljer, och jag nämner inga namn. Han var drogmissbrukare, kriminell, och psykopat. Han misshandlade mig dagligen, han utsatte mig för olika former av vad som bara kan kallas för tortyr, och han utsatte mig även för sexuella övergrepp. Han misshandlade mamma grovt dagligen, både som jag bevittnade och hörde, och inräknat också allt jag inte såg och hörde. Vi levde i skräck i flera års tid, tills vi lyckades komma undan och mamma vågade ansöka om skilsmässa, när jag var ca 8 år. Efter det fick vi hålla låg profil och mer eller mindre ”gömma oss”, eftersom han fortfarande var en mycket stor hotbild.

Rädslan för denna mannen och de skadorna han ställde till med, har jag levt med hela mitt liv, det är något jag har fått arbeta hårt med i terapi och traumabearbetning för att kunna lära mig hantera. Det är något jag fortfarande arbetar med, även om jag har kommit väldigt långt just med den delen. Men det kommer för alltid vara en del av min börda, min historia, mitt liv, som jag med min röst använder för att berätta om. Och det har ingen någon rätt att komma och säga något annat om.

Jag vill tillägga, att denna mannen har i alla år levt ute i periferin av våra liv, på grund av att han är biologisk far till ett av mina syskon, och han har därför alltid varit ett stort orosmoment, en fara, som man alltid fått vara på sin vakt emot. Han har som tur är aldrig fått möjligheten att vara förälder till mitt syskon, hans biologiska barn. För att vi har behövt skydda mitt syskon från honom, fått skydda oss allihopa, och levt väldigt skyddat under tiden mitt syskon har växt upp. Jag tror att alla kan förstå varför det blev tvunget att bli så. Så mitt syskon har aldrig känt och aldrig träffat sin biologiska far, förutom som bebis, vilket har varit det bästa i min mening eftersom det hade kunnat bli katastrofalt annars. Som alla säkert förstår.

Men han lever inte idag, den där mannen. Han dog för några månader sen bara faktiskt, i februari detta året, han blev 64 år gammal. Han fick ett slut man kan säga att han på många sätt förtjänade, även om jag ändå kan känna empati och medkänsla för både honom, och hans anhöriga. För de enda orden man kan beskriva det hela på är tragiskt och sorgligt. Känner jag lättnad över att han är död? Ja. På grund av att hotbilden från honom som man levt hela livet med, nu är borta. Känner jag glädje över att han är död, och vill dansa på hans grav? Nej. För jag har lyckats bearbeta honom och det han gjorde mot mig, mot oss, såpass mycket att jag inte känner varken ilska eller hat längre mot honom. Jag känner medkänsla i stället. Jag har faktiskt sörjt honom, på grund av hela situationen, sättet han dog på, hans anhöriga, och att det var ett bortkastat liv han levde. Han hade kanske kunnat levt på ett helt annat sätt, varit en annan människa, om han också hade haft chansen. Men han var varken kapabel eller hade möjligheten att vara på något annat sätt, eller leva på något annat sätt än han gjorde, som grav drogmissbrukare och grovt kriminell med många turer i fängelse bakom sig, så ock gäller det det sättet han dog på. Lever man den typen av liv, så riskerar man också att få den typen av död som han fick. Tyvärr är det så. Men det är ändå sorgligt och hemskt.

Så jag har kommit så långt i min bearbetning och självutveckling idag, att jag inte känner hat för honom längre, eller ilska och bitterhet. Jag har kunnat släppa den bördan, och har nått förlåtelse. Och det är inte en gåva jag har gett till honom – det är en gåva jag har gett till mig själv. The gift of forgiveness. I have forgiven him. Jag förlät honom faktiskt för ett par år sedan. Men jag har inte berättat det innan, inte till någon faktiskt. För att det är så få människor som förstår hur man kan förlåta en sån människa och sådana gärningar han gjorde. Så jag har behållit det för mig själv, tills nu. Jag känner att detta är det rätta tillfället, det rätta inlägget, att berätta det. För att andra ska veta att det är en möjlighet att kunna förlåta sånt. Det är inte ett måste att förlåta...men det är något som är bra för en själv, om man någon gång i sitt liv kan komma fram till det.

För med förlåtelse kommer frid och ro inombords. Och det är inte något som har blivit gjort i en handvändning, att förlåta honom. Det har tagit mig nästan hela mitt liv att nå fram till denna punkten. Och det ligger mycket smärta, sorg, och mycket hårt arbete bakom. Och det är få människor som kommer kunna förstå nu, hur det ens är möjligt att jag kan känna så, att jag kan förlåta honom, och som kanske tycker att jag inte är riktigt klok i huvudet – men det är inte upp till er eller någon annan att bestämma eller ha åsikter om. För det är min börda, som jag måste bära, som för mig inte går att leva med om jag inte kan hitta ett sätt att ”släppa taget” och nå förlåtelse. With forgiveness comes peace and healing. And that is all I want – to be at peace. Ingen behöver förstå det, för det är inte upp till någon annan än mig, hur jag väljer att hantera mina bördor. Var bara glada för min skull att jag kunnat komma så långt med min läkningsprocess. För att ha gått från att börja gråta och skaka av rädsla och panik av att bara höra hans namn, till att kunna känna medkänsla med honom, kunna förlåta honom, och till och med sörja honom när han dog – det är framsteg. Det är riktigt, riktigt hårt arbete, terapi och traumabearbetning, och lite filosofi och spiritualitet också.

Så ingen ska komma och säga till mig att jag inte gör några framsteg, att jag ”aldrig kommer nånstans”, att jag ”står still”, att jag ”bara ältar allt och inte kommer vidare i livet”. Jag arbetar aktivt varje dag med bearbetning och utveckling, och har gjort i alla år. Bara för att mina framsteg kanske inte syns tydligt utåt, så betyder det inte att det inte sker några. Tror man det så är man extremt trångsynt och behöver öppna sitt sinne och sitt hjärta mer, på vid jävla gavel.

För jag vill inte vara en hatisk person, någon som är uppfylld av ilska, bitterhet, hat och rädsla, jag vägrar att vara det. För då är man fången av det, som tunga bojor runt ens ben man inte blir av med, som man måste släpa på hela livet. Att aldrig bli fri, att tyngas ner och bli fastlåst i sitt hat och ilska och rädsla - jag vägrar det. Totalvägrar! Och det som jag lärt mig, är att ingen annan kan frigöra dig än du själv. The power to set yourself free, lies in You. And only You. Så det jag har arbetat med i alla år är att kunna hitta ett sätt att släppa taget om ilskan, rädslan, hatet och bitterheten. Att prata om det, bearbeta det, och släppa in förståelse, accepterande, medkänsla och förlåtelse. För man ska orka leva med sin börda, och det var enda sättet för mig att orka leva med min. Så är det bara. Sen får andra tycka vad de vill om det.

Men i alla fall, för att fortsätta min berättelse om min uppväxt - livet efter vi hade tagit oss ifrån den där mannen var inte så lätt som man hade önskat. Det följde en del bra år visserligen, jag fick flera syskon till, jag hade vid det laget då också fått en ”riktig styvpappa” som var bra och snäll, och vår familj växte. Sen följde dåliga år igen. Det hände så mycket, så mycket sjuka saker, så mycket vansinne, sånt totalt kaos, och det går inte att berätta om allt här, vissa saker av det kan jag inte berätta heller, av hänsyn till andra. Men mamma blev allt sämre hela tiden, missbruket blev värre, och till slut tynade hon bort helt. Hon försvann, in i missbruket och in i psykisk sjukdom. Tills hon dog år 2000, bara 43 år gammal. En långtradare tog min mammas liv. Hon slets i bitar. Vi skulle helst inte se henne när hon begravdes, för hon var i sånt ”illa skick”. Jag valde, tack och lov, att inte se henne då, utan valde hellre att minnas henne som hon var i livet. Hade jag tittat, hade synen troligtvis drivit mig till vansinne förr eller senare. Morfar valde att titta på henne för att säga adjö, hon var ju ändå hans dotter – men han sade sedan att han aldrig ångrat något så mycket i hela sitt liv som att han gjorde det. För nu var han tvungen att leva resten av sitt liv med den synen, och det plågade honom ända tills hans död, år 2013.

Min biologiska pappa Dennis dog 1998, och han blev bara 50 år. Alkoholen tog honom, kan man säga. Han var grav alkoholist, han somnade i fyllan med en tänd cigarett, det började brinna i hans lägenhet, och han dog av rökförgiftning. Hans liv blev också kort. 50 år är ingen gammal ålder, inte heller 43 år som mamma blev. Om ett år är jag lika gammal som hon var när hon dog, för jag är 42 år nu. Fattar ni vad konstigt det känns? Snart kommer jag för alltid vara äldre än vad hon blev. Mycket konstig och jobbig känsla...

Så, min pappa dog när jag var 19, och min mamma när jag var 21. Nu har jag ju sedan jag var ca 10 år haft en styvpappa som har varit som en riktig pappa för mig, men att förlora min biologiska pappa tog mig väldigt hårt. Vi hade börjat bygga upp en far-och dotter relation igen och komma varandra nära, och så poff, var han bara borta. Mamma var också poff, bara borta. Många nära har bara, poff, försvunnit, och är för alltid förlorade. Mormor och morfar, som båda var min stora trygghet i livet, nära vänner, andra i släkten...borta. Många svåra förluster, så mycket sorg och smärta och saknad. Men mammas död tog mig hårdast, det knäckte mig på en fundamental nivå, och jag har aldrig återhämtat mig från det. En stor del av mig dog med henne, och den delen av mig är borta. Poff...borta.

 

~ Poem For My Mom ~

"I wonder on my darkest nights

If you prayed for strength

That last time you closed your eyes

Before you found your wings

How often did you cry for help

In the silence of your soul

Were you so lost in your hell

Did you even know

How hard we tried to save you, then

Before we let you go

These are things I wonder when

There's no light in my soul

No one there to notice me

Dancing with the dark

No one there to even see

The absence of my heart

It's just a gaping space of lack

The place where it should be

Like it drowned in a blood so black

It burned itself in effigy

I wonder, should I pray for strength?

And, if so, for which part?

Should I pray I find my wings?

Or should I mourn my heart?

And I wonder if she mattered

The girl I used to be

All the love she gave the world

Before its loss created me

These aren't even the darkest thoughts

That plague my soul tonight

I'll keep those silent; I'm better off

Pretending they're not right

I'll just say this, and heed me well

Hold your loved ones close

Everyone fights a private hell

Of which nobody knows

In a timeline left so long

Nobody survives

And it doesn't matter who's right or wrong

When no one's left alive."

~Poem by Mandy Kocsis©2021~

Och som jag har kämpat för att leva vidare efter allt. Jag har alltid försökt göra allt som krävdes av mig, alltid försökt göra alla andra jävla människor omkring mig nöjda och glada, försökt uppfylla deras krav och förväntningar på mig, hur orimliga, orättvisa eller orealistiska de än har varit – samtidigt som jag kämpat för att hålla kvar vid mitt förstånd, och mitt liv. Jag är faktiskt ändå ofta förundrad över att jag fortfarande är här, och fortfarande står på benen. För helt ärligt, så har det varit ett mycket trovärdigt scenario att jag hade avslutat mitt liv för länge sedan. Jag levde med en dödslängtan i många år. Många, många år. Och kan ni klandra mig för det?

Det som har hållit kvar mig i livet är enkelt – det är kärlek. Kärleken till mina nära och kära, till mina syskon och deras barn, till mina fina, nära vänner som alltid är där för mig. Min kärlek till dem, och deras kärlek till mig. För dem har det varit värd det för mig att fortsätta kämpa, och fortsätta leva. Och jag håller på att långsamt börja tycka om livet, tycka om att leva. Det är en process kan man säga, en process som tar tid. Som måste få ta tid. För jag har aldrig tyckt om livet, det är något jag har fått lära mig att göra. Lära mig att leva, att försöka se det positiva i saker och ting, lära mig att vilja leva. Lära mig det som kommer så naturligt för de flesta andra.

Men också att jag har förstått att jag med min historia, mina upplevelser och erfarenheter, faktiskt har möjligheten att förstå och kunna stötta och hjälpa andra människor som har eller har haft liknande liv och upplevelser som mig. Och det gör det till en gåva. Det är så jag ser det. Det finns en mening med allt jag har upplevt, oavsett hur smärtsamma, för man kan förvandla smärtan till en styrka, ett redskap att användas i ett gott syfte. Jag har möjlighet att vara med och göra skillnad, på grund av det jag varit med om.

Så ni kan ge er på att jag tänker använda min röst, till att berätta min historia, om och om och om och om igen. Det har jag rätt att göra. Min historia har rätt att ta plats. Min röst är värd att höras. Mina ord är värda att läsas. Och jag tänker fortsätta att skriva om det, igen och igen och igen och igen.

Och min röst och mina skrivna ord kan användas för att föra fram andras röster, föra fram rättvisa för andra, föra fram hopp och inspiration för andra, göra plats för andra, och visa att alla har en röst, har rätt att ha en röst och få använda den. Alla har rätt att berätta sin historia. Så ock jag, så ock du. Allas röster är värda att höras. Att jag använder min, kan inspirera andra att använda sin. Det är så man förvandlar sin roll från offer, till överlevare och krigare.

 

So use your voice. Tell your story. Show your wounds. Be proud of your scars. And get justice for yourself, and for others. Pay it forward. Be a Warrior.

 

Och älta på om ni behöver det! Älta på för fan! Hur tror ni att jag kommit så långt i min bearbetning, min läkningsprocess och min självutveckling som jag gjort? Jo, genom att ”älta” min historia, om och om och om och om och om och om igen. För att ”älta” är samma sak som att bearbeta. Och att bearbeta är mycket viktigt. Att älta behöver inte betyda samma som att ”inte ta sig vidare”. Man ältar ett steg i taget, steg för steg för steg, och ingen har rätt att komma och säga till er när ni ska ha ”ältat färdigt”. Det är upp till var och en! Så länge som man på ett eller annat sätt tar sig vidare. Och hur man tar sig vidare, och hur lång tid det tar – det är också upp till var och en!

För jag tänker då inte, under några omständigheter, låta andra människor bestämma för mig hur jag ska bearbeta saker, hur lång tid det ska ta, och när det ska vara ”klart”. Aldrig...i...livet! Jag bestämmer över min egen bearbetning, min egen plan framåt, och mitt eget liv och hur det ska levas. Kommer någon och ska försöka köra över mig på den punkten – adjöss med den personen!

Kom ihåg vad jag sa innan, om någon säger till dig att du ”ältar för mycket”, eller att du ska ”sluta älta saker” - så är det bara ett sätt för dem att slippa lyssna, för de är trötta på att höra. De orkar inte höra när du upprepar och upprepar, utan tycker att du borde gå vidare nån jävla gång och sluta tjata om samma saker. För att DE är trötta på att lyssna, för att DE inte orkar bry sig tillräckligt eller engagera sig tillräckligt. De vill att du bara ska komma över skiten och hålla käften - för deras bekvämlighets skull. Begär de det av dig, så sluta prata med dem överhuvudtaget, de är inte ens värda att höra din historia eller dina saker du bär på. Skit i dem och prata med andra människor i stället, personer som bryr sig på riktigt och faktiskt förstår varför man behöver få prata om saker och ting, och även behöver få ”älta saker.”

För om man ändå tar sig vidare, även om det går i snigeltakt, så tycker jag att man kan få älta hur jävla mycket man vill. Men man vänder sig till rätt personer med det. Personer som vill och orkar lyssna. Det finns fler än ni tror där ute. Jag är en av dem, det är inte för inte jag alltid blivit kallad för ”psykologen”. De flesta jag känner, och har känt under mitt liv, hör alltid av sig till mig när de behöver prata om saker, sitt mående, saker som hänt, sina liv, ja allting. Det har folk alltid gjort. Även helt främmande människor har öppnat upp sig för mig och berättat saker de varit med om, sitt mående, och sin livshistoria, från ingenstans. Det har hänt jätteofta. För folk känner av att jag är en sådan person som lyssnar och tar saker på allvar, jag utstrålar det uppenbarligen. Och jag har alltid lyssnat, på alla. Det är mitt signum, precis som att det är mitt signum att inte dricka alkohol, att aldrig ha druckit alkohol. Alla som känner mig, känner också mina signum.

I always listen - because I care.

Att lära sig leva med sina trauman, svåra upplevelser och sår i själen, innebär att försöka hitta en mening med det. Hitta en mening med lidandet. Det är det enda sättet. Vilket tycks vara omöjligt, men inget lidande är utan mening, och det är olika meningar för alla människor. Det finns en mening med allt, en anledning bakom allt som sker, man måste bara söka efter det som var meningen med ens eget lidande. Min mening med det jag har upplevt är för mig idag solklart. Jag hade aldrig varit den människa jag är idag om jag inte hade upplevt allt jag har upplevt. Och jag är stolt över den människa jag är, och glad för att jag är den jag är, som jag är. Jag hade aldrig velat vara på något annat sätt. Och min möjlighet att hjälpa och stötta andra är större just på grund av det jag har gått igenom, för jag kan relatera till och förstå andra som upplever liknande, och därför finnas som ett stöd på bästa sätt. Vilket jag egentligen har varit under hela mitt liv, men inte förstått den riktiga innebörden i det förrän nu.

Poem

"We can pick our battles

But we can't always pick our wars

There comes a time you must decide

Just what you're fighting for

What side your soul can breathe on

Which cliff to jump is right

There comes a time to take a stand

And you can't always pick the fight

Sometimes we were put here

To help another see

Pieces that they're missing

In life's convoluted tree

To each choice there's a purpose

You were given to decide

Are you gonna do what's right?

Or is this where your soul dies?

Is this the bloody alter where

You want to hang your soul?

Is this the reason you were here...

Or the reason that you go?"

~Poem by Mandy Kocsis©2021~

From "Soul Survivor"

 

Det finns som sagt en anledning till att jag alltid har agerat ”psykolog” till de flesta omkring mig, vare sig jag varit medveten om det eller inte, och varför så många alltid har vänt sig till mig när de mår dåligt och går igenom svåra saker, en anledning till varför människor känner sig så ”lyssnade på” och så ”förstådda” av mig. Det är den ”gåvan” jag har fått, genom att gå igenom mitt eget lidande i livet. Plus att jag är född som både Högkänslig och Empat, och det har också spelat in en stor roll. Så min mening med mitt lidande, är det jag kan göra för andra, och den skillnaden i världen som jag därför på det sättet kan göra. Samtidigt som jag naturligtvis måste fortsätta min process att läka mig själv och återhämta mig själv, och hitta en balans i allt. Balansen är mycket viktig. Och att lära mig sätta gränser, både för mig själv och andra. Att kunna säga ifrån, säga nej, att inte acceptera att bli dåligt behandlad. Helt enkelt att behandla sig själv med värdighet, respekt och omtanke och kärlek.

För en av de viktigaste läxorna jag har lärt mig, är att jag inte bara kan bry mig om andra människor hela tiden och vad som är bäst för andra – jag måste ju samtidigt tänka på mig själv och vad som är bäst för mig. Att hitta balansen i just detta, vilket är min största utmaning, eftersom jag per automatik alltid bara fokuserar på andra människor, och väldigt lite på mig själv. Men det håller på att förändras nu, tro mig. Jag jobbar hela tiden med mig själv, med bearbetning och självutveckling, och med att försöka förbättra min hälsa. Det går långsamt, myyyycket långsamt, men det ska det få göra, för sånt kan man inte stressa fram. Det får ta den tid det tar, helt enkelt.

Och jag kommer fortsätta använda bloggen som en plattform för att stötta och hjälpa andra, genom att sprida förståelse, kunskap och medvetenhet om psykisk ohälsa och trauma, och berätta om mig själv, mitt liv, mina trauman, mitt mående, och min kamp för att komma tillbaka till livet. Också för att andra som upplevt eller upplever samma sak ska kunna känna igen sig, relatera, och själva kanske bli inspirerade, känna tröst, känna hopp, och förstå att det finns en väg igenom lidandet, det finns en väg ut. Det tar tid bara och ligger mycket jobb bakom. Plus att bloggen är ett bra ställe för mig att kunna få prata av mig och ventilera, en slags ”terapi” för mig. Att skriva skänker mig ett lugn, och en glädje. Jag älskar att skriva, har alltid gjort.

Men ni ska veta, jag har otroligt mycket medkänsla och förlåtelse i mig. Jag har förlåtit många som inte betett sig schysst mot mig, sårat mig och svikit mig, fast vissa vet nog inte ens om att jag har förlåtit dem. Jag har inte berättat det för dem alla, för det är inte nödvändigt. För det är så här, att bara för att jag väljer att förlåta någon, betyder det inte att jag vill ha dem i mitt liv. De är förlåtna, och jag önskar dem all lycka till i livet, men de ska hålla sig borta från mig...långt borta.

Nu ska jag avsluta, för jag börjar bli väldigt trött. Har sagt det jag behövde få ur mig just nu.

Ta hand om er så länge, så skriver jag snart igen.

Kram på er! heart

 

 

"Dancing In The Rain" - FUTURECODE & Roxanne Emery

 

"Unbreakable" (Livvux Remix) - BUNT. feat. Clarence Coffee Jr.

 

 

 

 

 

 

30 Juni 2021  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
I am who I fucking am!

*Varning för grovt språkbruk i detta inlägget*

Jaha, nu är det inte långt kvar till midsommar. Jag ska bara vara hemma själv, i vanlig ordning. Bara ha det lugnt och skönt och mysigt, med god mat och tv och filmer att streama. Det är då jag trivs som bäst.

Sedan är man ju fortfarande tvungen att vara väldigt försiktig, med tanke på corona. Jag har inte fått min första vaccinationsspruta än, det har inte kommit till min åldersgrupp än här i Västra Götaland, men det beräknas börja nu i slutet av juni. För vaccinera mig ska jag självklart göra, för jag är i riskgrupp eftersom jag har svår astma och högt blodtryck, som jag äter medicin för. Men jag väntar tålmodigt på min tur i turordningen.

Jag har varit superförsiktig för att undvika smitta. Jag är i stort sätt alltid hemma. Enda gångerna jag åker iväg någonstans är när jag måste handla mat eller gå till apoteket, eller på läkarbesök, eller gå ut med hunden. Annars är jag uteslutande hemma. Och när jag åker kollektivt eller är i affärer, eller bland folk överhuvudtaget, så har jag alltid munskydd och använder handsprit till förbannelse. Och sedan coronaviruset bröt ut Sverige, så har jag inte haft så mycket som en förkylning en gång, har inte känt av några symptom överhuvudtaget. Tack och lov för det. Försiktighet lönar sig, för att inte tala om respekt för detta virus och vad det kan ställa till med. Sedan så lever jag ju också på ett sätt som gör det lättare att undvika att bli smittad. Det är jag väldigt glad och tacksam för.

När jag är hemma, så är det nästan bara vila som gäller. Jag tar det lugnt, vilar och sover mycket, ser på tv och film, läser böcker, surfar på nätet, myser med vovven och går ut på promenader med henne. Bara chillar och tar det lugnt som sagt. Jag har så dålig hälsa, på alla plan, så det är det enda jag orkar göra, det enda jag orkar fokusera på. Så är det alltid för mig, pandemi eller inte pandemi. Det jag fokuserar på, förutom vila och lugn och ro, är självutveckling, bearbetning, reflektion och analys, hitta kunskap och söka förståelse, det vill säga en massa "inre arbete". Det är mitt sätt att komma framåt i min läkningsprocess.

Och detta verkar många ha väldigt svårt för att acceptera. Men varför? Ska inte jag kunna få bestämma hur jag ska göra i mitt liv? Hur jag ska leva, hur jag ska göra, vad jag ska göra, på vilket sätt, var, när, hur, varför, vilket? Jag är ändå en vuxen jävla människa på 42 år, varför ska inte jag kunna få leva på det sättet jag behöver leva, om jag har möjlighet att leva så?! Så varför blir vissa så upprörda över det? Det är ju inte deras liv, det är mitt liv.

Jag går på Sjukersättning 100%, det som förut var förtidspension. Jag är alltså sjukpensionerad, som man kallade det förr. Och jag är det av en anledning, av många anledningar. Försäkringskassan har gjort bedömningen att jag har så dålig hälsa på flera områden, att det inte är troligt att förvänta sig att jag ska kunna gå ut i arbete inom en rimlig framtid. Jag gick en omfattande utredning via Försäkringskassan, som kom fram till det beslutet år 2017. Så om Försäkringskassan har kommit fram till det beslutet och accepterat min situation, och jag själv har accepterat det, för länge sedan – varför kan många andra människor inte acceptera och vara okej med det då?

Visst, många i mitt liv har accepterat det och är okej med det, det är visserligen sant, men det finns som sagt en hel del som inte gjort det, och istället tjatar på mig och skuldbelägger mig på olika sätt för att jag inte fungerar ”normalt” - trots att de mycket väl vet varför jag inte fungerar på en normal nivå och vilka hälsoproblem jag har. Och det är fan inte okej. Inte okej! Jag håller på hela tiden att rehabilitera mig och läka mig själv, men så skadad som jag är inombords, och med alla de hälsoproblemen jag har, kommer läkningsprocessen ta väldigt, väldigt lång tid. Kanske hela mitt liv. Det är inget som kan pressas och stressas fram. Det tar den tiden det tar. Och det är det de flesta människor har svårast att acceptera och vara okej med. Jag blir många gånger skuldbelagd och kritiserad för att det inte går ”fortare” för mig att ”bli frisk”. Och det är något JAG inte kan acceptera!

Så...så här har jag beslutat att det ska bli - Alla som inte kan acceptera eller kan vara okej med att jag:

  • mår jävligt dåligt, att jag har svår psykisk ohälsa och många andra problem
  • att jag har en hård och svår bakgrund med mycket trauma, att jag måste få bearbeta allting på mitt eget sätt, i min egen takt

  • att det på ett eller annat sätt kommer fortsätta hända trauma i mitt liv eller min familjs liv på grund av omständigheter gällande vår bakgrund, uppväxt och trauma, och våra familjekonstellationer

  • att saker tar tid för mig på grund av hur jag mår och att jag inte tål stress, press, krav och förväntningar, utan bryter ihop av det

  • att jag inte kan fungera på en ”normal nivå” likvärdig med de flesta andra i samhället

  • att det faktiskt kan ta resten av mitt liv att bearbeta, behandla och rehabilitera mig själv tills jag möjligen når upp till en sådan nivå som kan anses vara ”normal”

  • att jag på grund av mitt mående och min dåliga hälsa har svårt att orka göra fysiska aktiviteter, själv eller med andra människor

  • att jag har svårt med att överhuvudtaget orka umgås med andra människor särskilt mycket, utan behöver få vara ensam och för mig själv större delen av tiden

  • att jag ändå kan finnas där för familj, vänner och bekanta, fast på ett annat sätt än rent fysiskt

  • att jag trots att jag inte kan vara där rent fysiskt för andra, ändå bryr mig, engagerar mig och älskar de som är mig nära, det är en jävla självklarhet!

  • och det viktigaste - att jag som sagt behöver få hantera min hälsa, min vardag, min tid, min rehabilitering och läkningsprocess, på MITT EGET SÄTT, I MIN EGEN TAKT! Punkt!

Alla som inte kan acceptera, leva med eller vara okej med dessa punkter jag nu har tagit upp – de människorna har inget i mitt liv att göra, utan de kommer antingen inte släppas in alls, eller om de redan är inne åka ut med huvudet före. En del personer har redan åkt ut, vissa av dessa anledningar, vissa av andra anledningar. Det är tråkigt och synd, men nödvändigt. Jag har skrivit om just detta innan, men det tål att upprepas – om och om och om igen. För tydligen fattar folk trögt.

Vissa personer har avlägsnat sig själva, vilket naturligtvis har varit upp till dem om det vill göra, men har man väl valt att gå ut ur mitt liv, så finns det ingen väg tillbaka sedan - så att man är medveten om det, då är man ute för all framtid. Men de personer som jag behövt kicka ut ur mitt liv, (och det har varit både personer som har varit bekanta, nära vänner, släkt, partners och personer jag har dejtat), har gemensamt att de inte har behandlat mig med vare sig respekt, värdighet, omtanke, tålamod, acceptans, och har tagit för givet att jag aldrig kommer säga ifrån eftersom jag är ”för snäll” och så förlåtande, och därför kan man utnyttja mig, manipulera mig och använda sig av mig för egen bekvämlighet och andra egoistiska syften, till synes i all evighet. Har de trott.

För att underskatta mig är det dummaste jävla misstag man kan göra, det ska jag tala om. Åh, så många som underskattat mig, och fortfarande gör det. Underskattar man mig, eller tar mig för given, eller på något sätt inte behandlar mig bra eller rätt – då blir det konsekvenser, förr eller senare. Konsekvenserna blir att man inte längre har någon rätt att befinna sig i mitt liv, den har man förbrukat...totalt. But that´s their problem, not mine.

If you can´t treat me right....then FUCK YOU and kindly FUCK OFF!

Grejen med mig är att det kanske tar väldigt lång tid för mig att komma fram till min gräns då jag får nog, mycket längre tid än det tar för de flesta andra människor – men när jag väl kommit fram till min gräns, och över den, då är det kört för folk. Och det fattar folk inte, för att folk är dumma i huvudet. För när jag är över gränsen, då ger jag inga fler jävla chanser. Hell no!

Folk borde då fråga sig själva: ”Vilken typ av människa är jag egentligen, som faktiskt kan med att manipulera, lura, köra med, utnyttja och ta andra för givet? Vilken typ av människa är jag då, och vill jag verkligen vara den typen av människa?

Vad är det för liv att leva egentligen, att vara en människa som inte behandlar andra människor bra? Att vara någon som är villig att offra sin värdighet, integritet och sitt hjärta och sin själ, för att vara egoistisk och bara se till att man får det man vill ha, när man vill ha det, på vilket sätt man vill ha det, oavsett vem eller vilka andra som blir lidande? Vad är man för en jävla människa, och är det det man vill lämna efter sig, att ens eftermäle ska vara att man var en kall, likgiltig och självisk person som har sårat och utnyttjat andra under sitt liv, bara för sitt jävla egos skull? Vad är man för en människa, och hur kommer man bli ihågkommen då? Kommer det vara värd det?

Think about that for a minute.

I hela mitt liv har jag blivit utnyttjad, använd, överkörd, tagen för given, och illa behandlad över lag, av så ofantligt många människor. Jag har varit ett offer för människors arrogans, bitterhet, besvikelser, och egoism, bara för att jag är en godhjärtad, snäll, förlåtande, accepterande, vänlig, tålmodig, omtänksam och kärleksfull människa, som bara vill göra gott i världen och kunna hjälpa, stötta och finnas till för andra. Jag vet att många tänker, att jag nog får skylla mig själv lite också. Är man för snäll, och alltid vill vara alla till lags, så är man ju lite korkat faktiskt, och får skylla sig själv om man lätt blir utnyttjad av andra, inte sant?

Jo, precis som en kvinna som druckit för mycket alkohol på en fest och däckar, får skylla sig själv om en eller flera män ser det som ett ypperligt tillfälle att utnyttja henne sexuellt medan hon är medvetslös. Det är ju hennes eget fel, eller hur, som var så dum att hon drack för mycket, kanske var lite sexigt klädd, eller överhuvudtaget gick till den där festen till att börja med? Om hon inte ens varit där, eller druckit för mycket när hon väl var där, så hade hon ju inte blivit utsatt för sexuella övergrepp och våldtagen, så det är ju egentligen hennes eget fel, eller hur? Offret är alltid tacksamt att skylla på, och skuldbelägga. Så har det alltid varit i alla tider, så är det i nutid, och så kommer det också vara i framtid.

(Se bara när det gäller hela den där grejen med Göran Lambertz nu senast. Jag orkar inte ens skriva om det, jag mår illa av det. Ingen kan undgått att missa vad det handlar om.)

Men till slut så pushades jag fram till min gräns, och över den. Och det behövdes ta mig fan! Och för det, måste jag nästan på ett sätt tacka de människor som behandlat mig dåligt, som en efter en efter en efter en, har bidragit till att pusha mig närmare och närmare gränsen.

Den mannen som jag var involverad med nu senast, för lite mer än ett år sedan nu, han var faktiskt den som genom sitt sätt att behandla mig, pushade fram mig den sista biten jag behövde för att komma över min gräns. Och det måste ju vara den högsta höjden av ironi som finns, att jag har honom att tacka för att jag nu har nått fram till total nolltolerans. Han lyckades knuffa mig den sista biten jag behövde för att komma över den gräns det har tagit mig hela mitt liv att nå fram till. Och lika mycket som jag känner att han skadade mig både psykiskt och känslomässigt med det sättet han hade att behandla mig på och hur han såg på mig som person, (även om jag vet att han absolut inte ser det på det sättet), så är det ändå tack vare honom jag äntligen nådde fram till min gräns. Och tack vare att han knuffade mig över gränsen, så rök han också till slut, med huvudet före, vilket han inte alls hade räknat med. Han blev helchockad, för han hade tagit mig för given så totalt, och räknat med att jag inte skulle säga ifrån. Han bidrog ovetandes till sin egen utgång ur mitt liv. Höjden av ironi, kallar jag det!

Men att jag nått över gränsen nu och har nolltolerans, och kickar ut folk ur mitt liv som inte kan bete sig och som har förbrukat sin rättighet att finnas i mitt liv - bara för det betyder det inte att jag blivit mindre godhjärtad, mindre snäll och vänlig, mindre förstående och accepterande, mindre omtänksam och hjälpsam, eller mindre förlåtande och kärleksfull. För det är den människan jag är i mitt hjärta och min själ, och det kan jag inte ändra på, inte heller vill jag ändra på det. Utan det betyder bara att jag har blivit försiktigare, bättre på att tolka min egen magkänsla när något känns fel, lättare att sätta gränser, lättare att säga nej och säga ifrån, lättare att bedöma om en människa tillför något till mig så att det inte bara är jag som tillför något till den andra, lättare att se mitt eget värde som människa och vad jag är värd i livet, och förstå att om någon inte behandlar mig bra så har jag rätten att bestämma om de ska vara i mitt liv eller inte, eftersom jag är värd att bli bra behandlad lika mycket som andra människor, och att jag aldrig mer tänker vara andras tacksamma ”offer”. De får hitta någon annan, för mig kan de räkna bort för alltid.

Och det viktigaste jag har lärt mig och har förstått idag, är att oavsett hur jag mår, oavsett vad jag varit med om i livet, oavsett hur min livssituation ser ut, så har jag ett värde likvärdig med alla andras på denna planeten, och har rätt att bli respekterad och bra behandlad. Och jag tänker aldrig mer acceptera att bli behandlad på något annat sätt än ett bra och respektfullt sätt. Hellre lever jag ensam, utan parter, och med en liten krets människor som är mina nära, de jag vet älskar mig, bryr sig om mig, accepterar mig och respekterar mig. Jag behöver inga andra i mitt liv. För tro mig när jag säger detta: Jag kommer aldrig mer, aldrig mer, acceptera att bli dåligt och respektlöst behandlad, av någon enda jävla människa. Never ever fucking again! För nu har jag nått över min gräns, vilket de flesta människor inte trodde var möjligt att jag någonsin skulle göra, därav deras beteende mot mig.

Men många har fått känna på nu, att det är mycket sant att min gräns är nådd. Das gräns is nådd! Finally! smiley

Och det var det jag hade att förmedla för nu. Återkommer snart igen, när jag känner mig i form för att skriva mer. Tills dess, ha det så bra alla, och ha en fortsatt trevlig sommar.

Stay safe! Kram på er! heart

 

* This is for everyone that has hurt me, in one way or another. *

 

Fuck It - Eamon (Razor Noize Hardstyle Remix)

Poem

"My life is not your revolving door

In and out like less is more

I'm not the girl I was before

I'm not the number to keep your score

I'm the soul you shattered, twice

Though I must admit it must be nice

To be loved like you're not made of ice

With a love that lets you break them twice

So please go back from whence you came

Remember, now things aren't the same

I'm not the one, here, playing games

But best believe I'll douse the flames

You'll not burn me one more time

Twice I let you cross that line

And you might play but I'm not that kind

Sorry, babe, it's the bottom-line

I'm not the girl you left last time."

~Poem by Mandy Kocsis©2020~

 

 

 

 

 

 

 

15 Juni 2021  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida