Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<
Februari (2020)
>>


Riktigt bra coverlåtar!

Nu ska jag lägga in några låtar här igen. Gillar ju att göra det då och då. smiley Lägger nu in covers här på bra låtar, som jag älskar. Orginallåtarna är jättebra, och coverna är jäkligt bra! Riktigt jäkla bra! yes

Musik är mitt liv, och jag lyssnar jämt, ofta på musik som stämmer överrens med min sinnesstämmning. Men jag lyssnar på väldigt blandat också för det mesta. Lyssna gärna på det jag lägger in här. laugh Enjoy! 

 

 

En av dom bästa covers jag nånsin hört: Låten "Dancing on my own" - här av Calum Scott (Orginallåt: Robyn)

 

Låten "Gods & Monsters" - här av skådespelerskan Jessica Lange (som hon sjunger som rollfiguren Elsa Mars i tv-serien "American Horror Story - Freak Show".) (Orginallåt: Lana Del Ray)

 

Låten "My Oh My" - här av okänd artist  (Orginallåt: gruppen Slade)

 

En fantastisk cover: Låten "Sacrifice" -  här av Sinéad O´Connor (Orginallåt:Elton John)

 

En underbart vacker svensk cover av låten: "Hallelujah" - här av Molly Sandén (Orginallåt, den mest kända: av Jeff Buckley (och ursprungligen av Leonard Cohen)

 

Låten "The Times They Are A-Changin`" - här av Phil Collins (Orginallåt: Bob Dylan)

 

Låten "I Still Haven´t Found What I´m Looking For" - här av gruppen Gregorian...som jag älskar. (Orginallåt: av U2)

 

 

 

28 Juli 2015  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Livets motsatser.

Jag har haft en ganska lång period nu då jag har mått väldigt dåligt. I vintras gick jag in i en djup depression som jag inte lyckats ta mig ur. Det är också därför jag skriver mer sällan här i bloggen. För vad ska jag skriva? Om hur miserabelt jag mår? Hela tiden? Dygnet runt? Det blir lite enformigt då.

Jag har alltid haft en stor förmåga att låtsas må bättre än vad jag faktiskt gör. Alla har väl en sån förmåga, mer eller mindre, men min förmåga är enorm. Det har varit min överlevnadsmekanism i hela mitt liv, att utåt låtsas som jag mår bättre än jag gör. Eller iallafall att låtsas att inte må så djävulusiskt dåligt, utan isåfall bara halvdåligt typ.

Jag är så otroligt känslig psykiskt och känslomässigt, och blir väldigt påverkad av allt som händer omkring mig, med människor jag känner och världen i övrigt. Jag har alltid burit världen på mina axlar, så att säga, känt att jag vill och måste försöka lösa allas problem och göra världen bättre. Det är en ansvarskänsla jag känt hela livet. Jag vet rent rationellt att det inte är något som är logiskt att ha, men jag har det iallafall. Det är inprogrammerat i min ryggmärg. 

Jag har faktiskt i hela mitt vuxna liv nu arbetat med att få ur mig det tänkandet, att jag på något sätt "har ansvar" för allas väl och ve, och kunna fokusera på mig själv och på vad jag känner och behöver för att få livet att fungera. Jag har blivit lite bättre på det, eller ganska mycket faktiskt, men fortfarande blir jag så otroligt starkt påverkad när andra har det dåligt och lider och jag inte kan göra så mycket år det. Jag lider då också, får ångest, går igenom djup sorg och blir deprimerad.Samtidigt som jag då också försöker hantera mina egna problem, vilka äro många. Det drar ner mig under ytan då och då. Och det är så helsikes svårt att ta sig upp.

Någon jag älskar med hela mitt hjärta och själ, går igenom väldigt jobbiga saker just nu. Ibland ser det ut att bli bättre, tack och lov, men ovissheten finns där fortfarande, för personen har en lång och svår väg framför sig för att kunna lösa sina problem och få ett så bra liv som möjligt. Jag finns där, every step of the way, (något annat är otänkbart) men det sliter så otroligt på mig på alla plan att bevittna detta och veta hur svårt personen har det, och inte kunna vara den som kan gå in och lösa allting. Jag vill kunna göra det. Men var och en av oss här i världen som är en vuxen människa, har slutgiltigen ansvar över sitt eget liv, sina egna handlingar och sitt eget öde.  Det måste man acceptera, både den som har problemen, och dom som står bredvid och tvingas se på. Den jag älskar har det väldigt kämpigt. Men framsteg görs iallafall, det är jag medveten om. Det känns så bra att veta.  heart

Något annat som påverkar mig väldigt djupt, är när människor dör. Var dom än dör, hur dom än dör, och vilka dom än är. Mycket på grund av att jag förlorat flera älskade familjemedlemmar under åren, och vet vad det innebär att känna den största sorgen och förtvivlan som det är möjligt att känna. 

När nyheten kom att Lisa Holm var död, (alla vet väl vem hon är vid det här laget) så var det nära att brista för mig. I samma veva dog vår kära Magnus Härenstam. I samma veva dog ett par människor, inklusive en 4-årig flicka i en bilexplosion här i Göteborg, i samma veva dog en granne till mig....och en massa, massa, massa andra människor runt om i världen, bland annat i krigen i världen man hör om varje dag. Det blev för mycket för mig. Mitt hjärta brast. Jag gick ännu djupare in i depressionen, ner under ytan. broken heart

Till slut blir det för mycket av allting. Man måste hitta ett sätt att förhålla sig till all sorg och allt lidande så att man själv inte går under. Det är det jag arbetar med nu. Att ta mig upp till ytan, ur depressionen, och kunna se solen och känna värmen igen. Men jäklar vad svårt det är...! Att hamna i en djup depression kan hända snabbt, men att ta sig upp igen kan ta lång, lång tid. Det är inte timmar eller dagar vi snackar om här. Det kan ta månader, det kan ta år.

Sorgen är det som sitter hårdast. Det som varken tid eller rum kan rubba. Sorg flyttar inte på sig. Den snarare byter form. Den sorg som förut skar som världens vassaste kniv genom ditt hjärta och dina sinnen, kan börja slita och värka istället. Den kan börja bulta och skava. Men den försvinner aldrig. Sorg är, nu och för alltid.

Trots att jag tror på livet efter döden, att vi människor har en själ och att när vi dör så återvänder vi till vårt riktiga hem, till andevärlden, där vi får träffa våra älskade igen. Där allt är bra, och allt är lycka och kärlek....trots det så är sorgen lika svår. Lika beständig. Det kommer jag inte ifrån. Men min tro på livet efter döden är det enda som hindrar mig från att ge upp livet jag lever nu. Utan min tro så skulle det inte finnas något som skulle vara värt allt lidande för att jag skulle hålla mig kvar här. Inte ens dom jag älskar. Jag vet att det låter hemskt, men så är det för mig. Min starka tro på Gud och på andevärlden är det som håller liv i mig och gör att jag tycker det är värt det att leva i detta jordelivet.

Och i mitt ständiga sökande efter "min sanning", det som är livet för mig, så har jag börjat förstå något som är väldigt svårt att acceptera och förstå för oss människor. Det är att lidande och hemskheter i världen behövs. Vi människor behöver alltid motsatser av allting för att kunna förstå vad saker och ting är och vad det betyder, och hur vi ska förhålla oss till det. 
Om vi inte har begreppet "varmt", hur ska vi då kunna förstå vad "kallt" är? Om vi inte vet vad "upp" är, hur vet vi då vad "ner" är? Om vi inte vet vad "ljus" är, hur ska vi då veta vad "mörker" är? Det kan vi inte. Ingenting existerar egentligen för oss människor utan en motsats att jämföra det med. 
Kan vi veta vad "att må bra" är, utan att ha "mått dåligt"? Kan vi veta hur det är att vara "glad", utan att ha känt hur det är att vara "ledsen"? Hur vet vi vad det är att känna "glädje", om vi inte också har känt "sorg"? Skulle vi veta vad "godhet" är om vi inte hade vetat vad "ondska" är? 
Nä, vi skulle inte kunna vetat, förstå eller varit medveten om något av detta om vi inte hade haft motsatserna att jämföra med. Det är så vi förhåller oss till världen, till varandra, till oss själva. Det är så vi vet vad, hur, när och varför saker och ting är.

Då är också den logiska slutsatsen, hur absurd den än må vara, att vi människor "behöver" lidande och hemskheter här i världen, som en motsats och en balans till allt det goda och fina. 
Hur kan vi annars veta, känna och förstå omtänksamhet, ärlighet, generositet, medkänsla och kärlek, om vi inte har motsatsen att jämföra med; egoism, oärlighet, snikenhet, likgiltighet, och hat? Svar på det: det kan vi inte....tyvärr. 
Och det är därför, absurt nog, allt det hemska också behövs i världen.

Både det onda och det goda kommer ändå ifrån oss människor, från VÅRA tankar, känslor och gärningar. Vi är båda sidor av samma mynt, annars "vore vi inte ett mynt", vi kan inte bara vara en sida, för även här måste ena sidan av myntet finnas för att den andra sidan ska existera. Det kan vi inte förneka. Det är faktum. VI är alla ansvariga för VÅRA beslut, för det som kommer ifrån oss, godhet eller ondhet. Man kan försöka skylla ifrån sig bäst man vill, men i slutändan kommer vi inte ifrån att om vi människor vill ha det som vi alla säger att vi vill ha, "slut på alla krig, fred på jorden och att alla ska sluta behandla varandra illa", så behöver man bara gå så långt som till sig själv först och fråga sig själv: Vad gör JAG för att göra omgivningen, samhället, världen, till en bättre plats för oss alla? 
Man kan börja med sig själv och vad man själv bidrar med, innan man "tänker och önskar" att alla andra borde göra. När man har gjort det, och gör och fortsätter att göra sin del för att världen ska bli en bättre plats, då kan man tänka på hur man ska kunna påverka och inspirera andra till att göra samma sak. 
Because we are all connected. We are all one.

Men så länge vi är människor på denna jorden, så kommer det alltid att finnas lidande och hemskheter i någon form (även om vi förhoppningsvis kommer kunna förhindra mer av det i framtiden)...för vi behöver "ondska" för att kunna förstå vad "godhet" är. Vi behöver "hat" för att kunna förstå vad "kärlek" är. Men vi måste bara hitta ett sätt att förhålla oss till det, och göra vårt bästa för att sprida så mycket godhet som möjligt. Förhoppningsvis kommer kärlek och godhet väga mer än ondska och hat i "Livets Våg" i framtiden. Det är upp till oss. heart

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

15 Juli 2015  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida