Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<
Februari (2020)
>>


Jäkla huvudvärk...!

Jag har en väldigt jobbig period nu igen. Har en jäkla huvudvärk som aldrig vill gå över. Jag håller på att bli vansinnig...!

Jag försöker verkligen göra saker ändå, men det går inte så bra. Det känns hela tiden som att något i mitt huvud finns där och sliter sönder min hjärna, tuggar på den. Och det går inte över...

Suck...vad man ska behöva utstå i det här livet....är bara så fruktansvärt trött på allt just nu.

"Jag är inte sjuk, inte sjuk.
Jag är inte sjuk, inte sjuk.
Jag är bara trött,
så oändligt trött.
Men jag är inte sjuk, inte sjuk."
 
(Ur låten "Balladen om K" av Björn Afzelius)
 
 
 
 




30 Augusti 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 2 kommentarer
Du har två kor....

Tycker denna är så fantastiskt bra så jag måste lägga upp den igen. =)


- Svåra samhällsbegrepp förklarade med hjälp av två kor -

Alkoholism: Du har två kor, men ser fyra.

Anakism: Du har två kor. Du skiter i dem.

Astrologi: Du har två kor. Deras turnummer är 67 och nästa vecka bör de vara försiktiga med att uttrycka sina känslor samt ompröva sin relation till en nära anförvant.

Buddhism: Du har två kor. När de dör går de in i nirvana.

Byråkrati: Du har två kor. Regeringen tar båda, skjuter den ena och mjölkar den andra samt häller bort mjölken.

Egoism: Du har två kor. Du mjölkar dem och dricker upp all mjölk själv.

Existentialism: Du har två kor. De är.

Fatalism: Du har två kor. Vad som sker med dem, det sker.

Hinduism: Korna har dig.

Idealism: Du har två kor. Du mjölkar dem och ger sedan bort både kor och mjölk.

Illusionism: Fan vad många kor du har!

Kapitalism: Du har två kor. Du säljer den ena och köper en tjur.

Kommunism: Du har två kor. Regeringen tar båda och ger dig mjölken.

Kvantmekanik: Du har ungefär två kor.

Liftarens guide till galaxen: Du har två kor. Med en osannolikhetsfaktor av 1 till 10855010 förvandlas de till 42 vita möss med varsin handduk.

Marknadsundersökning: Du har två kor. 53% av dem föredrar Pepsi före Coca Cola.

Matematik: Antagande: Du har x kor.

Naivism: Att överhuvudtaget ha kor.

Nationalism: Du har två kor. Du slår den ena gul och den andra blå.

Naturalism: Du har två kor.

Nyliberalism: Du har två kor. Du säljer dem och köper mjölk för pengarna.

Pacifism: Du har två kor. Du släpper dom fria.

Panteism: Du har två kor. De är Gud.

Psykoanalys: Berätta om dina kor...

Skeptisism: Vad fan ska man ha kor för?

Socialism: Du har två kor. Du ger den ena till din granne.

Surrealism: Du har två kor. Du stoppar in dem i en köttkvarn och ut kommer en häst, en korv, en elefant och en jazzskiva.

Teologi: I begynnelsen skapade Gud tvenne kor...

Terrorism: Du har två kor. Du spränger dem.


(Taget ur "Färdiga Dassboken".)




24 Augusti 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Familj!

Är så glad över den "tillökning" som kommit i min älskade familj. Måste få prata om det och dela med mig av den glädjen. =)

Min bror Rikard och hans flickvän fick ju sin lilla dotter Julia för några månader sen. Så jag är faster...och jag är överlycklig! Hon är underbar och jag älskar henne. =) Ser så otroligt mycket fram emot att få se henne växa upp, och jag ska bli en jäkla bra faster till henne, det kan jag lova! =)
Bilden här bredvid är på Rikard och hans dotter Julia. =)

Sen så har en av mina kusiner, Daniel, och hans flickvän nyligen fått en liten son. Och jag är otroligt glad för det också, ska bli kul att få se den lilla krabat växa upp med. =)

Sen så har ju min äldre syster Maria en dotter på 13 år, Mathilda. Jag har inte varit med sen hon föddes, utan träffade henne bara för några år sedan. men vi har fått en bra kontakt och lärt känna varandra. Hon är underbar och jag älskar henne! Och jag älskar att vara moster till henne! =)

Jag har ytterligare syskon och kusiner, och hoppas att snart få fler syskonbarn och kusinbarn. Alltid roligt med tillökning i familjen. =)

Familjen är allt för mig! Älskar er kära familj! <3



24 Augusti 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Tomhet...trötthet.....

Ni som följer min blogg, ni vet att jag ofta talar helt öppet om sådant som dom flesta gärna inte pratar om, sånt som är "obekvämt" eller "obehagligt" att prata om...kanske ens att tänka på.
Jag pratar gärna om sånt...väldigt mycket, väldigt ofta.
Jag hymlar inte, utan är helt öppen och talar helt öppet om allt.
Även sånt som dom flesta kanske tycker är "obekvämt", eller till och med konstigt och onormalt.
So, brace yourself....för här kommer det mycket sånt:


Jag känner mig så tom inuti.
Har i och för sig känt så i många år, men det går aldrig över.
Det har blivit lite bättre, men det går inte över.

Vissa saker får mig att känna mig levande; dom jag älskar. Mina syskon, mina syskonbarn, min hund, min familj överhuvudtaget, och mina bästa vänner.
Men där stannar det.

Jag har en "mask" jag kan sätta på mig i sociala sammanhang...som jag alltid haft och alltid har gjort...men det börjar bli svårare och svårare för mig att behålla den masken på längre stunder.
Förut kunde jag ha på mig den hela tiden, dygnet runt, jämt...utan problem. Och det alla såg var en glad, käck, livsglad tjej....utåt sett.
Men inuti så föll jag långsamt sönder...

Jag tror faktiskt, på fullaste allvar, att jag helt förlorat förmågan att älska någon på ett romantiskt sätt. Att bli kär, förälskad, att älska en partner.
Det kan jag inte längre. Den förmågan är borta.
Mycket därav den stora tomheten jag känner.

Jag har alltid, när jag var yngre, varit kär, eller upplevt att jag älskat någon, och haft förhållande efter förhållande efter förhållande...alltid någon på gång eller med någon.
För det mesta, har det bara varit en nackdel. Det har nästan bara inneburit negativa saker för mig.

Att vara kär i någon, eller att vara tillsammans med någon, är för mig bara förknippat med negativa saker, negativa känslor och upplevelser.
Det innebär för mig, oro, sorg, ilska, trötthet, besvikelse och krossat hjärta.
Kan det vara så att jag faktiskt förlorat tron på kärleken, helt och hållet....?
Det låter inte bättre, eller hur....?
Tragiskt...men så är det nog.
Har grubblat mycket över detta. Och jag har kommit fram till, att jag har fått nog...på riktigt. Och när man har fått nog på riktigt, då har man fått nog på riktigt.
Tro mig...!

Jag har upplevt så mycket smärta, så det är helt sinnessjukt!
Jag har fått mitt hjärta krossat många, många, många gånger. Har blivit sviken, sårad, bedragen, många, många gånger.
Jag har förlorat flera älskade familjemedlemmar, två som gått bort långt i förtid, och en av ålderdom. Vilket inte innebär mindre smärta.
Och jag har ständig, ständig oro att förlora fler jag älskar.
Mitt hjärta har blivit stampat på, krossat, blivit söndertuggat och malt ner till färs, många gånger. Mitt inre...min själ...har blivit söndersliten av sorg och smärta.
Jag har fått mitt psyke nedbrutet många gånger, av många människor, under hela mitt liv. Mina känslor har också fått en oerhört hård behandling av många, under hela mitt liv.
Visst, man blir starkare av lidande...men man blir också svagare. Det är som ett slags Moment 22.

Så...inte konstigt att mitt hjärta, och hela mitt inre är trött.
Så trött....

I mitt djupaste inre, där känslor bor som jag inte ofta berättar, har jag fått nog...av allting. På riktigt!
Men det duger inte att ge upp...eller hur?
Så jag kämpar. Suck...jag kämpar....kämpar...
Vill egentligen inte, men jag gör det iallafall.
För det finns många för mig att tänka på. Jag kan inte vara självisk och bara tänka på mig själv. Jag måste finnas här. För alla som älskar mig, och som jag älskar.
Hur svårt det än är....

Men jag är fortfarande tom inuti.
Tom på lust, på livsvilja, på hopp.

För dom flesta människor är det självklart att vilja leva så länge som det bara är möjligt. Det är naturligt, det är så det ska vara väl.
Och om man inte vill det, då måste det ju vara något fel i huvudet på en...inte sant? Då måste det verkligen vara något fel på mig, för jag vill inte leva så länge som möjligt. Jag vill inte bli så himla gammal.
Dom flesta skakar nog på huvudet åt det, och tycker att "herregud, det är ju inte klokt! Det är ju inte normalt! Vad är det för fel på henne?! "
Men för mig är det så. Jag vill inte bli så gammal som möjligt.
När jag tänker på alla år jag kanske, antagligen har kvar...kanske typ 60 år till...så får jag fan panikångest! Hur fasen ska jag orka leva i så många år till?!
När jag redan är så trött på livet....herregud....

Och varför förresten måste det vara så himla självklart och naturligt att vilja leva så länge som möjligt och bli typ 100 år gammal eller gärna mer?
Det är väl upp till var och en, och inte för andra att döma?
Precis som det är upp till var och en som är kvinna, om hon vill ha barn eller inte. Vilket det faktiskt inte är, om sanningen ska fram. För när jag talar om för folk att jag absolut inte vill ha barn, att jag aldrig velat det och aldrig kommer vilja det...så blir det ett jäkla liv och folk blir helt tokiga. Dom reaktioner jag får när jag berättar det, är ungefär som att jag berättar att jag mördat någon. Och dessutom börjar dom argumentera med mig om det, som att det dom säger till mig om barn skulle få mig att ändra mig. Som att det vore EN FULLSTÄNDIG OMÖJLIGHET att JAG SOM KVINNA INTE VILL HA BARN! Herregud, så fruktansvärt!!!!
(Det är faktiskt så dom flesta reagerar.)
Det är inte direkt så att hela mänskligheten står och faller med mig, att om inte jag skaffar barn så dör hela mänskligheten ut.
Men det är så folk för det mesta reagerar.
Jag vill inte ha barn...get over it!

Och jag vill inte bli så himla gammal heller. Get over that too!
Så som jag ser det så har jag redan levt mitt liv. Allt som återstår för mig är bara väntan. Väntan på att det äntligen ska få ta slut och att jag ska få frid och ro...så jag försöker härda ut och göra det bästa jag kan under tiden jag väntar.
När jag väl dör, av vilka omständigheter det än är eller i vilken ålder jag än är i, så kommer jag att bli lycklig.
Andra kommer att bli fruktansvärt olyckliga...jag vet. Det är fruktansvärt att bli den eller dom som blir lämnade kvar. Jag vet...
Men jag kommer att vara lycklig.
För det är då jag äntligen kan börja mitt riktiga liv...som den jag egentligen är...som det är menat att det ska vara.
Jag vet att det låter hemskt i mångas ögon, och det är inte meningen att göra någon upprörd, arg eller ledsen.
Men när jag dör, även om jag nu skulle råka bli 100 år gammal, så kommer jag vara tillfreds med det.
Enligt det jag tror på, Gud och andevärlden, så hamnar vi alla där när vi dör...so we will all be together in the end anyway.
Med alla vi älskar.
Därför är jag inte rädd för att dö.
Men jag är rädd att andra ska dö, så att jag blir lämnad kvar här, i detta livet, utan dom.
För den sorgen, och den smärtan, är inte att leka med. Det är det mest fruktansvärda vi människor kan uppleva på denna jorden.
Men för min egen del...är jag absolut inte rädd för att dö. Jag ser fram emot det.

(Och nej...jag tänker inte ta livet av mig. Detta är inte ett rop på hjälp eller något. Jag bara talar om precis hur jag känner. Ni behöver inte oroa er. Hade jag velat, eller kunnat det, hade jag tagit livet av mig för länge sen.)

Men jag kan dö i en olycka imorn, eller leva tills jag blir 100 år gammal, vara en senil tant på nåt jäkla ålderdomshem (förhoppningsvis har Carema gått i konkurs då)....men jag tänker alltid. Tänker och vill vara förberedd...på att allt kan hända.

Men just nu lever jag. Jag kan fortfarande sätta på mig min sociala mask utåt...dock inte så ofta och så länge som jag kunde göra förr...men så länge jag kan göra det så kan jag fortsätta fungera.

Kärlek för mig....är min familj, som jag älskar över allt annat...och mina närmaste vänner. Dom är den enda anledning till att jag väljer att stanna kvar i denna värld, i denna tillvaro, i detta liv. Utan dom finns inget, och då finns inte jag.

Men finns jag verkligen...?
Ibland undrar jag....



19 Augusti 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Dikt ur "De Räknade Sorgernas Bok" av Dean Koontz


"Vi är turister på en vilsen färd
och reser på biljett med okänt pris.
Vår resa går genom en okänd värld
av oförstånd, mysterier och dis.
Trots det betalar vi med våra liv,
för denna färd i oförstånd och kiv.
Hur mystiskt än de dödas värld må vara,
är det en större gåta att i livet fara."
16 Augusti 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Minnen...

Jag har av någon anledning fått förmågan av att ha ett otroligt bra minne. Det är både en välsignelse och en förbannelse.
Jag minns ta mig fan nästan allt jag varit med om i hela mitt liv...och det är mycket.

Jag har minnen från redan när jag inte ens var ett år gammal, och framåt...helt klara minnen. Jag minns allt jag varit med om i min barndom, och i mina ungdomsår. Mycket av det är inte roliga saker att minnas. Inte roliga alls.
Jag minns exakta konversationer jag haft med människor, saker som sagts till mig, och saker som sagts till andra i min närvaro.
Men jag har inte fotografiskt minne, eller ett minne som kan hjälpa en att minnas till exempel gångertabellen, eller till prov när man gick i skolan.
Jag minns händelser, och vad folk säger, och vad jag säger.

Jag har så mycket minnen som trängs i min skalle så att det är ett under att dom får plats. Ibland tror jag det kommer göra mig galen en vacker dag....

Det negativa för mig att minnas så väl, är att jag har ohyggliga minnen från ohyggliga händelser, saker från när mitt liv var i total kaos, och allt bara föll sönder omkring mig. Minnen av smärta, rädsla, förvirring, sorg, förtvivlan, ilska. Minnen som trasar sönder mig inifrån.

Det positiva, är att med hjälp av så mycket minnen kan jag bearbeta det svåra och jobbiga på rätt sätt, så att det blir rätt gjort, och att jag får alla pusselbitarna på plats i det oerhörda komplicerade pussel som är mitt liv. Och på så sätt kan jag få ordning i mitt inre kaos...med tiden. Med tiden...

Men inte alla minnen är naturligtvis dåliga. Jag har upplevt mycket bra, och mycket roligt också. Med många människor i mitt liv.
Jag har haft fler bra människor i mitt liv än jag någonsin har haft dåliga...vilket jag är väldigt tacksam för. Många har förgyllt mitt liv med glädje, lojalitet, kärlek och vänskap. Det är mer än jag någonsin kunnat begära. Och det är tack vare dom människorna jag beslutat mig för att kämpa.
Kämpa för att vakna upp ur den "koma" jag befunnit mig i i så många år, och kämpa för att faktiskt leva.
Och helvete vad svårt det är!
Men jag kämpar...som fan ska ni veta.
På mitt sätt. Ett sätt som kanske inte alltid märks så tydligt, men dock kämpar jag. Lita på att jag gör det....

Några av mina minnen, bra och dåliga:

Bra minne (från min barndom i Borås):
Att gå med mamma och min lillebror till sjön och bada där vi bodde i Borås när jag var liten. Sjön låg alldeles nedanför hyreshuset vi bodde i. Det var på den tiden när somrarna verkligen var riktiga somrar, det var varmt och soligt hela sommaren lång. Asfalten var så het att det gjorde ont i fötterna på väg till sjön. Mamma skrattade och bar min lillebror på höften. Vattnet var härligt att bada i och jag lekte med dom andra barnen på bryggan.
Sen satte jag mig hos mamma och vi fikade och solade. Det var underbart.
Och att baka bullar med mamma, det älskade jag att göra. Särskilt vid jul, att baka papparkakor, pepparkakshus och annat gott. Och pynta att inför julen.
Och när mamma läste saga för mig. Och gav mig massa pussar godnatt.
Och en massa annat roligt vi gjorde. Det var glädje för mig....

Dåliga minnen (från samma period, i Borås):
Min styvpappa som jag hade då, som var gift med mamma, som gav mig stryk för att jag inte satt still vid matbordet. Som gav mig stryk för...typ allt. Hans hårda spark i min rygg så att jag ramlade in i dörren till mitt rum och slog upp läppen på dörrhandtaget. Hans knytnävsslag i ansiktet så att jag for rakt i i en vägg...bara för att han kände för det. Mammas skrik nätterna igenom när han misshandlade henne. Blåtirorna hon var tvungen att dölja, bakom en massa smink och solglasögon. Hans hånflin när mamma gick ut och vi var ensamma, och han tog in mig i sovrummet. Alla gånger vi fick fly, rädda för våra liv. Och en massa, massa annat.
Varje dag, under flera års tid. Då var jag ett litet barn. Jag hade inte ens fyllt 8, när mamma äntligen lämnade honom.
Minnen...ej så ljuva...som för evigt sitter etsade i mitt minne. Hans ansikte, som för alltid kommer vara etsad i min näthinna...
Mammas blåslagna ansikte och kropp...för alltid etsat i mitt hjärta.

(Och allt detta, och mycket, mycket mer, innan jag ens var 8 år gammal.
Kan ni då föreställa er alla minnen jag har efter det...?)

Underbara minnen:
När alla mina syskon kom till välden. Att få se dom växa upp, allt man har gjort och upplevt med dom.
Roligt man har gjort med kompisar, och med min kusin från norrland, som också är en av mina bästa och närmaste vänner. Herregud vad vi två har upplevt saker...! =)

Jobbiga minnen:
Att se mamma långsamt gå under. Från att ha varit en fungerande, vettig och underbar person (även som missbrukare) till att se henne gå ner sig så totalt i missbruket att hon fullständigt utplånades som person och blev en helt annan...någon som inte var vid sina sinnens fulla bruk.
Att se henne förstöra sig själv och falla, och faktiskt ta andra med sig i fallet. Oss barn bland andra.

Bra minnen:
Att se henne faktiskt ta sig ur den fruktansvärda situation hon befann sig i, och starta om på ny kula. Påbörjan till kanske ett nytt liv, i en ny bostad, för att kunna börja tänka på sig själv. Vi barn som var där och hälsade på och såg henne få nytt liv i blicken, och bli klarare i huvudet. Och gladare.

Fruktansvärt minne:
Att hon dog. Försvann. Fanns plötsligt icke mer. Hon var nu för alltid borta. Togs ifrån oss i en trafikolycka, kort efter hon påbörjat sitt nya liv.
Och den oändliga smärta och sorg, som istället påbörjades för oss andra.
Hon dog i december år 2000. Då var jag 21 år, och min yngsta lillebror bara 8 år. Den smällen tog så hårt, så jag sveptes bort. Fullständigt. Inuti slutade jag att existera, jag fanns bara utåt. Bara ett skal...tomt. Det behövdes bara en vindpust för att jag skulle flyga iväg, som löven om hösten.
Jag försvann.

Alla år efter mamma dog har jag använt till att långsamt försöka bygga upp mig själv, att "fylla igen" min kropp som var så tom, med något som började likna liv.
Och jag har kämpat, och kämpat, och kämpat...för att inte försvinna igen och blåsa bort. Jag kämpar varje dag, det kommer jag att få göra resten av livet.

Men tack vare alla minnen jag har, dåliga som bra, så har jag kunnat bearbeta väldigt mycket av allt jag gått igenom.
Jag har pusselbitarna....det är bara upp till mig att lägga pusslet så att jag blir hel igen. Och det är en process...som tar tid...och det är något alla (även jag) måste förstå.





13 Augusti 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Vandra i smärta....

"Jag vandrar i smärtans fotspår varje dag.
Det spelar ingen roll vad jag har för skor,
eller vilken väg jag tar.
Jag får följa dessa spår fast jag inte vill,
och möta människor som inte förstår
varför jag inte bara kan ta en annan väg,
och göra mer därtill. "
8 Augusti 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
"Gränsen" av Nordman

Denna låten betyder mycket för mig. Känner igen mig så...
Lägger in den i mina Videoklipp. Lyssna gärna...


"Jag hoppas du kunde visa mig hur livet går till.
Vi irrar mellan födsel och död
vad är det vi vill?
Bereda oss för en evighet, vi inte förstår?
Förblekna i en verklighet som inte består...

Jag önskar jag hittar hem, jag måste få ro
och allt som ska hända mig sen, får vila i min tro.
Jag önskar att jag hittar hem, till livet igen!

Om jag blir rädd när jag måste dit, vem följer mig då?
Det blev bestämt när jag kom hit, jag måste ju gå...
Jag flyttar gränsen så långt det går, i fåfängt begär
och vinner några fattiga år, men snart är jag där!

Jag önskar jag hittar hem och kommer till ro!
Jag vet jag kan leva igen, men vacklar i min tro,
som fött mig som en sorgsen vän,
men kanske hittar hem.

Jag önskar jag hittar hem, jag måste få ro
Och allt som ska hända mig sen, får vila i min tro...
Jag önskar att jag hittar hem... till livet... igen"



6 Augusti 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Native American Prayer.

"Oh Great Spirit of our
Ancestors,
I raise my pipe to you.
To your messengers the four winds,
and to Mother Earth who provides
for your children.

Give us the wisdom to teach our children
to love, to respect, and to be
kind to each other so that they may grow
with peace of mind
Let us learn to share all good things that
you provide for us on this Earth."

- Chief Yellow Hawk -
3 Augusti 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
WTF?!


Artikel från sidan Expo.se. Detta måste vara den mest korkade mannen genom tiderna, den man som denna artikeln handlar om.
Snacka om homofob...och jubelidiot!
Jag är själv bisexuell, och har många HBT-vänner. (HBT = Homo-Bi-Trans)
Så därför tar jag extra illa vid mig att detta skitsnack.


-SD-politiker: Homosexuella har avloppssex -
(Publicerad 2012-08-02)


"Sverigedemokraternas ordförande i Härryda, Willy Kristiansson, menar att homosexualitet är onaturligt. Kommunpolitikern menar att homosexuella har något han själv kallar för "avloppssex".

I en artikel på sin lokalavdelnings hemsida försvarar SD-politikern en fjortonårig skolelev som fick betyget icke godkänt i biologi då hon hävdat att homosexualitet inte är naturligt. Läraren som satte betyget hänvisade till läroplanen. En läroplan som Kristiansson är starkt kritisk mot. Kristiansson menar att det i slutändan kan leda till en "degenerering av befolkningen".

- Jag protesterar mot att man upprättar en läroplan som säger att det inte är onaturligt med homosexualitet. Jag säger som min gamla far. Du ska aldrig ta något som inte tillhör dig. Det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål. Om det börjar på detta viset att man lär ut till fjortonåringar att det inte är onaturligt att vara homosexuell vart kommer detta sluta? Det blir en degenerering av befolkningen, säger Kristiansson.

Kristiansson menar också att homosexualitet är "orent".

- Du kan ju tänka dig själv vem är det som lapar vatten i en kloak eller i ett latrinkärl? Det finaste vi har är kärleken mellan två kön. Den absoluta klimaxen är när den kärleken sker i samförstånd och kanske då utmynnar i ett planerat havandeskap. Då skapas nya friska generationer, men du kan inte skapa det genom avloppssex.

Samtidigt menar Kristiansson som också representerar Sverigedemokraterna i Härrydas kommunfullmäktige att det inte går att förbjuda homosexualitet då det är en kostnadsfråga.

- Du kan ju aldrig förbjuda det för då får du göra som man gjorde på 1940- och 50-talen. Då får du ta tag i dem när de visar tendenserna och så får du lobotomera dem och sätta dem på institution men det har vi ju inte råd att ha längre. Men förr gjorde man så, jag har för mig att man gjorde så, säger Willy Kristiansson.

Homosexualitet upphörde att vara förbjudet i Sverige 1944 men klassades som en sjukdom fram till 1979.

Det är inte första gången sverigedemokrater framför grov homofobisk retorik. I samband med 2007 års Pridefestival skrev partisekreteraren Björn Söder följande på partiets tidning SD-Kurirens hemsida:

"Vad är det som säger att den sk normaliseringen slutar med att homo-, bi- och transpersoner (hbt-personer) skall "normaliseras"? Varför inte personer som begår tidelag (sex med djur) eller pedofili (sex med underåriga)? Dessa sexuella avarter är inte normala och kommer aldrig att vara normala. Normalt är det som vi människor är skapta för, det vill säga att kunna få avkomma och föra släktträdet vidare."

Under 2010 års Pridefestival skrev Tommy Hansson som är chefredaktör för SD-kuriren följande på sin blogg:

"Homosexlobbyn och dess följe i form av ängsligt politiskt korrekta politiker och mediamänniskor bär på ett tungt ansvar med sin ensidiga glorifiering av bögeriet. De leder in unga och oerfarna människor på en väg som kan synas glättad och spännande, men som i själva verket riskerar leda till döden. Det är min måhända orealistiska förhoppning att detta på något sätt kommer till belysning mitt i allt festivalglam detta Pride-år. Och nej, kondomer är inte det supersäkra motmedlet. Det finns i själva verket bara ett sådant, och det stavas sexuell avhållsamhet".

Av: Alex Bengtsson och Henrik Johansson



2 Augusti 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 2 kommentarer
Veckan med Bitte. =)

Nu har min vän Bitte varit här i en vecka...hon åkte i tisdags. Det har varit jätteroligt att ha henne här. =)
Hon är ju ett STORT fan av Bruce Springsteen och var på hans konserter här i Göteborg, både på fredagen och lördagen. Och stod i många, många timmar utanför hans hotell...och lyckades få hans autograf, inte bara en, inte bara två, utan tre gånger. Plus många andra autografer av dom i hans band.=)
Hon var överlycklig kan man lugnt säga. =)
Hon lyckades komma med på många bilder i tidningarna också, och till och med på en av löpsedlarna, som dagstidningsfotograferna tagit på Bruce utanför hans hotell när han skrev autografer och så.
Inte dåligt.... =)

Har haft mycket huvudvärk som vanligt och har legat och vilat mycket, men har kunnat umgås med Bitte ändå, dom få timmarna som hon inte stod utanför hotellet. =) Vi var och åt lunch på en kinarestaurang i stan i måndags...vi älskar båda kinamat väldigt mycket.

Nu gäller det att vila mycket för mig, har det jobbigt med huvudvärken och är väldigt trött. Har inte så mycket mer att säga nu, men skriver mer inom kort. =)

Kram på er!
2 Augusti 2012  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida