Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<
Februari (2020)
>>


Mina trauman - vuxen - del 8

Nu kommer del 8 i berättelsen om mina trauman. Har ni inte läst del 1, 2, 3, 4, 5, 6 och 7, gör det innan ni läser. Det är inläggen innan detta. Klicka på länken ”Lite allt möjligt” som finns under varje inlägg, så kan ni läsa allt annat jag skrivit. Eller så kan ni bläddra nedåt, så finns alla tidigare delar där.

Fortsättning:

 

Nu ska jag berätta mer om vad som händer i familjen och i mitt liv.

I februari -99 hade jag och Anna blivit vänner igen, om än trevande. Jag skaffade också min första tatuering, en fjäril på vänster arm. Jag har alltid älskat tatueringar, och nu skulle jag börja ”samla på dom”, tänkte jag.

I mars -99 fyllde jag 20 år. Jag hade också blivit så dålig i astman nu att min läkare inte visste vad vi skulle göra åt det. Det enda han kom på var att jag skulle få åka upp till en särskild klinik som bara behandlar astma och KOL-patienter. Det var astmakliniken uppe i Åre.

Vid detta tillfälle hade jag en pojkvän som hetter David, som var några år yngre än mig. Jag blev ihop med honom för att jag tyckte han var så jäkla snygg. Men jag kände honom inte så bra. Det skulle visa sig att han och jag inte passade då bra ihop, och han sårade mig ganska ordentligt.

Så jag åkte till kliniken i Åre, och var där i en månad. Jag fick lära mig mycket, jag fick nya mediciner och en ny särskild behandlingsplan för mig, och jag träffade folk jag tyckte om och hade jätteroligt med. Jag kom särskilt bra överrens med en tjej som hette Bitte. Hon och jag hade skitkul, och vi har även varit nära vänner ända sen dess. Men jag var också konstant orolig för mamma. Fast mamma ringde mig ofta, ibland varje dag. Ibland var det jättetrevliga samtal, och ibland inte. Det berodde på hur hon mådde. David, han ringde mig inte en enda gång jag var där. Det blev jag väldigt ledsen över.

När jag kom hem, så var det vår i luften. Och jag fick veta en sak som jag inte blev så glad över. Jag har skrivit tidigare i berättelsen att mamma och Lennart gifte sig. Men jag hade tagit fel på årtal, dom gifte sig inte förren nu på våren -99. Så jag får ändra på det och skriva om det här istället.

Mamma fattade det dummaste beslutet hon någonsin gjort hittills. Hon valde att gifta sig med Lennart! What the fuck?! Jag blev så förbannad på henne så ord gick inte att beskriva! Jag menar...hur är det möjligt?! Jag kunde inte tro det, men så var det. Och så blev det. Jag var så arg så jag kunde inte vara en del av hennes planerande. Dom gifte sig i deras trädgård, en liten cermoni, och hade en fest efteråt. Jag var inte med alls, inte mina syskon heller. Mamma var arg på mig för att jag inte ville delta och för att jag inte kunde vara glad för hennes skull. Vad säger man?

 

 

Jag kommer ihåg att jag sa till min pojkvän David att jag var väldigt orolig för mamma när hon var på bröllopsresa med Lennart, dom åkte till Cypern. Jag var så orolig att det skulle hända mamma någonsting när dom var där borta, jag hade en fruktansvärd ångest. Och David kunde ju inte förstå det alls, han menade att dom är ju bara på bröllopsresa. Men han visste inte hur mamma var, och hur det var mellan henne och Lennart, jag hade inte berättat det. Så det var väl inte så konstigt att han tyckte att varför skulle jag oroa mig.

Så kom det sig att jag fick en möjlighet att resa med en vän till familjen som hette Björn. Han bjöd med mig på en resa till Los Angeles i USA. Och jag följde med. Vi var där i 10 dagar. Vi bodde på ett hotell i Hollywood. Det var en händelserik resa, jag var med om mycket och jag fick träffa på några kändisar. Det var väldigt roligt. Men som vanligt när jag reste någonstans så var jag jätteorolig för mamma. Jag hade svårt att slappna av.

När jag kom hem så fortsatte oron. Jag fick höra från mina syskon att mamma och Lennart bråkade och slogs för jämnan. Och dom fick fly ofta. Min syster har berättat för mig att dom många gånger fick sova fullt påklädda, om dom plötsligt skulle behöva fly iväg från Lennart. Jag och morfar fick åka ut med bilen vid några tillfällen, bara för att se hur det var och om barnen var okej.

Det tog slut mellan mig och David. Han betedde sig väldigt drygt och var ganska känslokall mot mig. Och så plötsligt så gjorde han slut. Det var väl lika bra, men väldigt ledsen blev jag.

Vid årsskiftet, milleniumskiftet, -99 till 2000, så fick jag en möjlighet att åka till USA igen med Björn, tillbaka till Los Angeles. Han bjöd mig igen. Och jag åkte. Denna gången var vi där i tre veckor. Vi var framme på juldagen, och firade lite jul där. På själva nyårsafton, milleniumskiftet, så åkte vi till Las Vegas för att gå på en nyårskonsert med Rod Stewart, som varit min idol sen tonåren. Det var en fantastisk konsert, och efteråt fick jag gå backstage och jag fick till och med hälsa på och skaka hand med Rod Stewart. Det var inte dåligt det...!

Resten av resan var också roligt. Vi bodde på ett hotell, samma hotell som sist, som låg i Hollywood, nära ”The Walk of Fame”, gatan med alla stjärnorna på marken efter kändisar, och jag utforskade alla affärer och annat som låg längs med gatan. Det gatan är lång, let me tell you.

Jag passade också på att köpa julklappar till alla i familjen när jag var där. Hittade massa roligt, både till familjen, och till mig själv. Jag hade sparat ihop pengar just för denna resa och hade 6000 svenska kronor med mig, så jag naturligtvis växlat till dollar. Dollarn då låg på 8 kr. Det räckte till mycket kan jag säga. Men som vanligt så oroade jag mig mycket för mamma. Jag hoppades och höll tummarna för att hon skulle hålla sig någolunda bra medans jag var borta.

Jag visste att jag ville skaffa mig en till tatuering när jag var där, så jag gick in i olika tatueringsställen. På ett ställe så började jag prata med en kille som hette Jonas och som var svensk, skåning. Vi blev polare, han och jag, och han hade en motorcykel, en Harley, som jag fick åka med. Vi åkte runt i hela Los Angeles med den. Det var skitkul! Här under resan, hade jag verkligen användning av att kunna ”ta på mig min mask” och vara, som jag kallar det, ”Little Miss Sunshine”.

En annan kille på tatueringsstället var en mexikanare som hette Ruben. Han började flörta något kopiöst med mig, och jag tyckte det var roligt. Alltid kul att få uppmärksamhet. Jag började hänga med mina nya kompisar på tatueringsstället, jag var där varje dag. Och jag fick min tatuering. Det var Jonas som ritade den och Ruben som tatuerade den på mig. En ros med en tribal runt på höger ben, på ankeln. Den blev billig för mig för jag betalade ”kompispris”. Hur bra som helst! Så blev det så att Ruben och jag till slut hamnade i säng med varandra. Det var också roligt kan jag säga. När det var dags att åka hem efter tre veckor, så var det jobbigt att lämna dom. Men jag hoppades komma tillbaka igen. Fast det har jag inte kunnat. Har inte varit tillbaka där sen dess.

När jag kom hem igen fick jag veta att mamma hade blivit inlagd för avgiftning igen, för femtielfte gången. Mamma hade berättat en ”hemlighet” för mig. Ibland när hon kände att hon behövde komma bort, att hon inte orkade mer, så tog hon en ”överdos” av mediciner och ringde ambulansen så att hon fick komma in till avgiftningsavdelningen på Kungälvs sjukhus. Hon tog aldrig en tillräckligt stor överdos för att det skulle vara livshotande, bara allvarlig. Hon visste precis vart gränsen gick. Det var hennes sätt att ”komma bort lite”. Har ni hört nåt sånt tidigare?

Det var väldigt jobbigt att veta vad som pågick därute hos mamma och Lennart, och att jag inte kunde göra någonting. Men under år 2000, så startades det iallafall en utredning från Socialen om min syster Jennie, en vårdnadsutredning där hennes hemförhållanden skulle utredas och om vad som skulle vara det bästa för Jennie. Utredarna pratade med alla inblandade, mormor och morfar, mig, Kent, mamma och Lennart, och alla fick vittna om hur förhållandena var. Mamma och Lennart målade naturligtvis upp en bild av att allt var jättebra, och att barnen hade det så bra därute hos dom och att Lennart var ”en bra pappa”. Vi andra vittnade om hur det verkligen var därute.

Men utredningen lades ner sedan, med anledning att det inte kunde bevisas att mamma och Lennnart var olämpliga vårdnadshavare. Fråga mig inte varför eller hur det kunde bli så, för det vet jag inte. Mamma och Lennart var väl väldigt övertygande bara.

Men värre skulle det bli, och kaoset skulle fortsätta. Jag skulle uppleva mycket mer vansinniga saker, som hade både med mamma och göra, och andra människor.

 

 

All text tillhör Angelica Börgesson. ©

 

30 Augusti 2014  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Mina trauman - om mamma - del 7

Nu kommer del 7 i berättelsen om mina trauman. Denna del är om min mamma. Har ni inte läst del 1, 2, 3, 4, 5 och 6, gör det innan ni läser. Det är inläggen innan detta. Klicka på länken ”Lite allt möjligt” som finns under varje inlägg, så kan ni läsa allt annat jag skrivit. Eller så kan ni bläddra nedåt, så finns alla tidigare delar där.

Fortsättning:

Del 7 - om min mamma.

 

Jag ska prata om mamma nu. Denna delen är om henne. Specifikt bara om just mamma. Känner att jag inte fått med riktigt henne som person. Har bara pratat om hennes missbruk. Det var så mycket mer av mamma, som behöver komma fram också. Så detta är en slags hyllning till henne.

Min mamma. Det var hon som stod för allt. Hon stod för kaoset, för vansinnet, för galenskapen...och för kärleken. Min mamma. Det är den röda tråden genom hela mitt liv. Mamma.

Hon var allt som var bra, samtidigt som hon var allt som var dåligt. Kan man vara det på samma gång, undrar ni? Visst kan man det.

Mamma tog hand om, pysslade om, fanns där, älskade...samtidigt som hon jämt levde i och utsatte både sig och oss barn för farliga situationer. Hon trasade sönder alla runt omkring henne, och sig själv. Samtidigt som hon strödde omtanke och kärlek omkring sig och ville hela alla. Mamma var den som orsakade allt kaos, samtidigt som hon bara var kärlek...och gav alltid kärlek...till mig, till alla sina barn, till alla runtomkring sig. Hon var Alfa och Omega. Början och Slutet. Allt och Inget. Förstörelse och Kärlek.

Alla bra egenskaper jag har; empati, generositet, omtänksamhet, ärlighet, öppenhet, medmänsklighet, moral och värderingar, ja till och med min humor, allt kommer från henne. Jag har lärt mig allt av henne. Hon var sån. Under ytan. Bakom missbruket.

Missbruk förstör en människa, på alla sätt en människa kan förstöras. Missbruket förändrar människor, hjärnan förstörs av alla kemikalier som är i droger och alkohol, och känslolivet förstörs för att man blir avtrubbad och trasig som människa.

Mamma var, under min barndom, ganska mycket sig själv. Men mamma var, under mitt vuxna liv, så långt ifrån sig själv som hon möjligt kunde komma. Jag visste vem hon egentligen var, jag såg skillnaden mellan förr och nu. Och jag såg henne bokstavligt talat falla sönder framför ögonen på mig. Av sitt grava missbruk. Åh min gud, så smärtsamt det var att se, och att uppleva! Det finns inga ord. Det finns inte.

Detta är en viktig läxa att lära, för mig, för er, för alla: Bara för att man fattar massa dåliga beslut, betyder inte det att man är en dålig människa. Alla kan fela. Alla kan falla. Ingen är säker, för allt kan hända alla.

Mamma var den mest underbara och finaste människa man kunde träffa på i denna världen. Hon var snäll, generös, omtänksam, förstående, kärleksfull, ville hjälpa, ville stötta, ville hela. Var tror ni jag fått det från, att jag alltid har satt andra framför mig själv? Att jag alltid vill hjälpa och stötta? Att jag alltid bryr mig om allting och alla? Att jag vill skapa förändring i den här världen? Hon var sån.

Men missbruket förstörde och tog ifrån henne dom egenskaperna. Tills det bara var en liten skärva kvar av henne. Som inte kunde mer, som inte hade ork att stå emot, som bara ville få ha det bra. Men som hade tappat förmågan att kunna skilja bra från dåligt. Rätt från fel. Ont från gott. Kärlek från hat. Hon visste inte längre vad som var vad. För hon hade tappat sig själv.

Så allt har alltid kretsat kring henne, och hennes missbruk. För mig, för oss alla i familjen. Hon tog allt...men gav också allt. Hon var allt.

Den relationen jag alltid haft med mamma var väldigt speciell. Det har ni som läst kanske redan förstått. I hela mitt liv har jag och mamma alltid varit som en, som en och samma person...i symbios med varandra. Som siamesiska tvillingar fast vi satt ihop psykiskt, känslomässigt och själsligt istället.

Det fanns både för och nackdelar med att ha en sådan relation med henne. Fördelen var att vi var extremt nära varandra och hade en väldigt och djupt rotad vänskap. Vi pratade om allt, skrattade åt samma saker, grät för samma saker, var rädd för samma saker, ville samma saker, tyckte om samma saker, drömde om samma saker...allt som var hon var jag, och allt som var jag var hon. Vi var en. Det var närhet, sammanhållning, vänskap och kärlek. Det är svårt att förklara det på något annat sätt.

Men nackdelarna var att hon, från att jag var riktigt liten, började lasta över sina vuxenproblem på mig, så att vi skulle lösa dom tillsammans. Hon gjorde sig beroende av mig på det sättet redan väldigt tidigt. Det gjorde att jag väldigt tidigt i mitt liv började känna ansvar för henne. En ansvarsbörda jag burit med mig hela livet, som jag inte kunde bli fri från. För det rotades så tidigt i mig, att det sen satt i ryggmärgen.

Det var så att alla problem hon hade, var också mina problem, och hur skulle vi lösa dom? Hon bollade med mig om det var något hon ville prata om, vad som helst, spelade ingen roll att ett barn inte ska hantera såna saker som vuxenproblem, hon gjorde det ändå. Hon visste inte bättre just då.

Och så blev det så att hon och jag ”växte ihop”, i en knasig, härlig, ohälsosam symbios. Detta gjorde att jag inte fick en chans att utveckla mig själv till en egen individ, en egen person. Jag kunde inte ”frigöra” mig själv från henne när jag var i tonåren, som det är meningen att man ska göra som tonåring. Jag var fast i henne. Jag var hon och hon var jag.

Jäkligt konstigt, jag vet.

Det jag vill säga med allt detta är, det går att både vara missbrukare som fattar jäkligt många dåliga beslut, och vara en fantastisk människa samtidigt. Om man lägger undan sitt dömande, och sina fördomar, och öppnar sitt sinne lite, så är det möjligt att tro på att det kan vara så.

Detta var inte ett så långt inlägg, men väldigt viktigt för mig att skriva. Eftersom jag i berättelsen bara har fokuserat på mamma och hennes missbruk, förstår jag att jag målat upp henne som världens hemskaste människa. Men det var hon inte. Långt ifrån.

Om man bortser från missbruket, och kan förstå den människa hon var bakom det...var hon världens mest fantastiska människa.

All kärlek till dig, älskade mamma! heart

 

 

 

 

 

(Bild nedan: Mamma tävlar i Bodybuilding - 1985)

 

All text tillhör Angelica Börgesson. ©

 

 

28 Augusti 2014  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Mina trauman - vuxen - del 6

Nu kommer del 6 i berättelsen om mina trauman. Har ni inte läst del 1, 2, 3, 4 och 5, gör det innan ni läser. Det är inläggen innan detta. Klicka på länken ”Lite allt möjligt” som finns under varje inlägg, så kan ni läsa allt annat jag skrivit. Eller så kan ni bläddra nedåt, så finns alla tidigare delar där.

 

Fortsättning:  

 

Under sommaren efter studenten hände det mycket. Jag träffade människor som skulle spela en stor roll under fortsättningen av mitt liv.

Mamma och Lennart lämnar jag åt sidan en stund, det hände annat som är väldigt relevant till min historia.

På midsommarafton skulle jag träffa en kompis på ett café i stan. Min kompis dök aldrig upp, så jag tänkte att då åker jag hem. Medans jag väntade på bussen gick jag in på restaurangen/nattklubben The Golden Days. Det var mitt och mina vänners stamställe, vi gick dit varje helg. Detta var på kvällen, så nattklubben hade satt igång. Jag satt där vid ett bord, då plötsligt en äldre man och en ung kille satte sig vid mitt bord. Dom presenterade sig och undrade om det var okej att dom satt där. Jag sa att visst var det okej. Den äldre mannen hette Lennart och den unga killen Martin.

Dom var så trevligt sällskap så jag stannade kvar på Golden Days med dom under resten av kvällen. Och så blev det så att jag och Martin fick ihop det under kvällen. Vi kramades och hånglade och dansade. Och när det blev natt och stället skulle stänga, så frågade Lennart om jag ville följa med hem till honom på efterfest, med Martin också då. Jag tyckte det lät kul, så jag sa ja. Och så åkte vi hem till Lennart.

Vi satt uppe ett tag hos honom och pratade och hade det trevligt. Sedan gick jag och Martin in i sovrummet och hade...ja, vi hade sex. Jag sov med andra ord över där och var med Martin. Jag gillade honom och tyckte han var skitsnygg. Han var dessutom i min ålder, 19 år då. Nästa dag, på morgonen, åkte jag hem. Och jag och Martin bytte nummer. Och jag såg fram emot att fortsätta träffa honom. (Och jag vill påpeka att jag var spiknykter under allt detta som hände, jag drack aldrig alkohol, jag var ALLID nykter.)

Det skulle visa sig att både Lennart och Martin skulle ha en väldigt stor roll i mitt liv, men på helt olika sätt.

Senare åkte jag upp till norrland som vanligt för att hälsa på min kusin Anna. Men nu var det lite annorlunda. Anna hade bestämt sig för att flytta ner till Göteborg permanent. Så hon skulle flytta in hos sin mormor (Kents mamma) och bo där tills hon kunde få en egen bostad. Så när hon följde med mig ner till Göteborg igen, så var det permanent. Eftersom vi umgicks hela tiden så bodde hon med mig hos mormor och morfar också en del.

En kväll åkte vi hem till Martin (till Martins pappa, Martin bodde där just då) för han hade fest hemma. Och jag presenterade henne för Martin och Martins pappa. En annan vän till mig var med också. Det var en liten lägenhet, så det blev lite stökigt. Eller rättare sagt ganska ordentligt stökigt. Så vi åkte in till stan istället och fortsatte festa. I stan så träffade vi Martins vän Lennart också, så fick han träffa Anna med.

Och Anna, hon brukade vara den som ställde till mest stök. Hon drack som en...ja vad säger man....hon drack väldigt mycket alkohol när hon festade. Hon kunde supa vem som helst under bordet, tro mig. Norrlänningar ni vet...  När hon drack så släppte alla hennes hämningar. Och då menar jag alla. Hon hade absolut inga hämninga kvar. Och vem var det som alltid fick se till henne, ta hand om henne, städa upp efter henne...det var jag. Men jag gjorde det utan att blinka. Jag har ju det i mig, att ta hand om folk...det sitter i mina gener. Så jag var alltid där och tog hand om Anna, hur full hon är blev, och vad hon än ställde till med. Det var kärlek det, det var så vår relation såg ut. Vi hade en väldigt speciell relation.

Iallafall, nu när Anna bodde här nere så umgicks vi varje dag. Och jag och Martin hade blivit tillsammans, och hon var med oss jämt med. Det var vi tre som umgicks, och Lennart då också. Lennart var väldigt nära vän till Martin och hans pappa. Lennart blev under denna tiden som en vän till mig också, en väldigt nära vän. Det var aldrig något sexuellt mellan oss. Lennart såg inte mig på det sättet. Vi fick en vänskap, en platonisk vänskap. En vänskap som skulle komma att betyda väldigt mycket för mig.

Jag sökte jobb, nu när jag hade gått ur skolan. Jag älskade kosmetika och skönhetsvård. Jag ville bli make-up artist. Så jag sökte jobb i en sminkbutik, och fick det. Jag var själaglad! Det var i sminkbutiken ”Face Stockholm” som då låg på Avenyn. Där fick jag lära mig mer om hur man sminkar, och så fick jag lära mig själva säljaryrket. Och jag tyckte det var skitkul! Att stå i butik och sälja överhuvudtaget var jätteroligt! Right up my alley!

Nu hade hösten precis börjat. Jag jobbade, och jag och Martin och Anna umgicks alla tre som vanligt. Men det hade börjat kännas lite olustigt. För Anna och Martin hade börjat komma nära varandra på ett sätt som för mig inte kändes bra. Dom skojade och skämtade mycket med varandra, på ett sätt som påminnde väldigt mycket om flörtande. Det kändes inte bra för mig, och jag fick en klump i magen och tårar i ögonen varje gång jag såg det. Men jag försökte skaka av mig det. Försökte tycka att det var roligt att dom kom så bra överrens. Inte kunde jag i min vildaste fantasi föreställa mig hur det skulle bli, hur det skulle komma att sluta.

Jag ska nu berätta en av dom saker som påverkat mig otroligt mycket, något som blev en slags ”breakingpoint” för mig. Något som tog mig hårdare än mycket annat har gjort. Ett trauma, ett stort trama. Det är svårt att skriva om, för det är svårt att tänka på, men det måste göras. Så är det bara.

En dag var jag hemma hos Martin. Det var på dagen, och jag såg fram emot att få umgås med Martin ensam. Jag hade pratat med Anna och sagt tydligt att hon inte skulle komma dit, att jag ville umgås ensam med Martin. Men Anna kom ändå. Och dom satt i soffan och nojsade med varandra, och jag satt och såg på, med en klump i magen. Jag höll på att börja gråta. Jag var så ledsen. Varför sa jag inte ifrån?, tänker ni säkert. På den tiden hade jag inte tillräckligt med ”backbone”, jag satte alltid andra före mig själv och sade aldrig ifrån om jag blev illa behandlad. Jag hade inte haft möjlighet att utveckla en självsäkerhet och integritet för att kunna säga ifrån. (Förutom när det gällde min familj.) Jag lät alla trampa ”all over me”, sån var jag då.

Jag orkade inte sitta där och se på Martin och Anna, jag ringde morfar och frågade om han kunde komma och hämta mig. Det gjorde han. Annas mormor bodde inte så långt ifrån Martin, så Anna frågade om hon och Martin kunde få åka med i bilen hem till hennes mormor. Och att Martin då följde med henne, inte mig, det verkade närmare vara en självklarhet.

På vägen till Annas mormor...så krockade morfar med bilen. Ingen jätteallvarlig krock, ingen av oss blev skadade, men både morfars bil och den andra bilen blev skadade. Vi var så klart chockade, men Anna sa att hon och Martin kunde gå resten av vägen till hennes mormor. Så dom gick iväg. Morfar hade fullt upp med att prata med ägaren till den andra bilen, men jag frågade morfar om jag kunde åka hem. Han sa att det var okej, så jag gick till närmaste busshållplats och åkte hem. När jag kom hem undrade mormor var morfar var, och jag berättade för henne vad som hänt. Hon blev chockad och helt förstörd, hon var väldigt känslig min mormor, men jag försäkrade henne om att morfar mådde bra och att han skulle komma hem snart.

Efter ett tag så ringde Martin för att höra hur det var med mig. Snällt, eller hur....? Han sa att han och Anna planerade att gå ut på kvällen. Han frågade om jag ville följa med, men hade nog inte räknat med att jag skulle säga ja. För det sa jag. Jag sa att jag följer med. Varför jag sa ja, vet jag inte. Jag var lite chockad och upprörd efter krocken, och av att ha sett Martin och Anna hålla på, och var nog inte riktigt vid mina sinnens fulla bruk just då. Det skulle komma att upprepas senare under kvällen.

Jag ringde och frågade Karin, som var en av mina närmaste vänner, om hon ville följa med, mest som moraliskt stöd. Hon sa att hon gärna följde med. På kvällen, när jag stod och sminkade mig för att gå ut, så märkte jag hur dåligt jag mådde, för jag skakade så i händerna så jag kunde knappt sminka mig. Jag skakade i hela kroppen och hade en klump i bröstet.

Vi skulle alla träffas på ett café som var vårat stamställe, Flygarns Haga hette det och låg på Avenyn. Där skulle vi träffas och förfesta. Karin hade träffat på mamma innan och sagt till henne att vi skulle ut. Och mamma sa då, naturligtvis, att hon ville också följa med oss ut. Hon påstod att hon hade "känt på sig" att något var fel, och att hon ville vara med som moraliskt stöd för mig. När Karin berättade det för mig blev jag ännu mer nervös. Med mamma kunde vad som helst hända. Att ha henne där, påverkad av gud vet vad, och försöka vara ”moraliskt stöd” till mig, det gjorde mig fruktansvärt nervös. Jag visste att hon, tyvärr, skulle göra mer skada än nytta för mig.

Jag åkte iväg, och väl framme på Flygarns Haga så var alla där, alla utom mamma. Hon kom lite senare. Jag försökte bete mig som vanligt, masken på och jag mådde ”finfint”. Mamma kom till slut hon med, och vi satte oss all runt en stort bord så vi alla fick plats. Förutom Anna, hon flängde omkring som hon alltid gjorde, hon hade svårt att vara still. Mamma satt bredvid Martin och försökte tala om för honom att han inte borde dricka så mycket för att det kunde sluta med att han blev alkoholist. Ironi på högsta nivå, eller hur?

Plötsligt så säger Martin till mig, rakt ut i luften när vi alla sitter där: ”Angelica, jag tycker att vi bara ska vara vänner istället, och inte vara tillsammans längre.” Och jag bara...va?! Va?! Jag fattade inte vad han menade. Och jag sa till honom, ganska bestämt, att vi skulle gå ut och prata.

Väl på utsidan så frågade jag vad fan det är han håller på med? Vad menar han? Han kunde inte riktigt svara på det. Då slog det mig. ”Har du varit otrogen?”, frågade jag. Han sa ja. ”Är det med Anna? Har ni legat med varandra”, frågade jag. Han tittade ner i marken och skruvade på sig. Och han sa ja.

Då öppnade sig ett hål i mitt bröst, och jag kände det som att mitt hjärta slutade slå för ett ögonblick. Det var helt enkelt ofattbart. Även om jag någonstans långt inne i mig redan hade fattat det. Jag tappade mitt förstånd för tillfället, och jag sa till honom att vi skulle försöka hålla ihop ändå. Att vi inte skulle göra slut utan arbeta med vårt förhållande och hålla ihop. Jag fick ett hjärnsläpp, jag var som sagt inte vid mina sinnens fulla bruk just då.

Det var dags att börja dra oss från Flygarns Haga ner till Golden Days, där vi skulle fortsätta festa. Innan jag hann med att säga något till Anna, så hade hon försvunnit iväg med min mamma. Och alla andra hade redan dragit sig neråt. Så på vägen ner till Golden Days så pratade jag och Martin. Jag sa till honom att vi kunde fortsätta vara ihop, men att han inte under några omständigheter fick träffa Anna mer. Aldrig mer. Och jag skulle aldrig mer träffa henne heller. Just då gick han med på det. Men jag trodde inte att det egentligen var vad han ville, han bara sa så just då, jag tror han var lite rädd för mig. Jag hade fått en bestämdhet och skarphet i rösten som jag aldrig hade haft förut.

När vi kom fram till Golden Days var min vän Lennart där också. Han undrade vad som hade hänt, för han såg att jag var upprörd. Jag berättade vad som hade hänt, och han blev chockad han med. Jag presenterade honom för min mamma, sen bad jag honom att hjälpa mig hålla ett öga på henne. Jag var orolig och visste inte vad mamma skulle kunna hitta på för dumheter. Jag var själv inte i stånd att kunna hålla koll på henne just då. Jag behövde få konfrontera Anna.

Jag hittade Anna därinne och sa till henne att jag behövde prata med henne. Hon såg livrädd ut. Hon visste mycket väl vad jag ville prata om. Vi satte oss vid ett bord, och hon började stortjuta. Hon grät och grät och grät så hon knappt kunde prata. Och jag var iskall. Totalt iskall. Jag sa till henne att jag inte ville vara vän med henne längre, att vår vänskap var slut och att jag inte ville se henne nåt mer. Och hon grät och grät och sa förlåt en massa gånger. Men jag var iskall.

Då berättade hon en sak för mig, en sak om mamma som jag inte visste. Och det var det som till slut knäckte mig. Anna hade fått reda på en sak om mamma, som mamma hade berättat för henne. Jag kan inte skriva här vad det var, av hänsyn till min familj, men det var det mest fruktansvärda jag någonsin hört, och det knäckte mig. Fullständigt. Det blev helt enkelt mer än vad jag klarade av.

Jag började storgråta och sprang ut från Golden Days. Karin kom efter mig och undrade vad det var som hänt. Och jag grät som jag aldrig gråtit förut. Jag var så knäckt så jag kunde bokstavligt talat inte stå på benen, jag kunde inte stå upp. Min kropp var som gummi, och mitt hjärta var krossat. Jag hade gått sönder inuti.

Karin tog hand om mig. Hon sa att jag var tvungen att åka hem, och hon skulle följa med mig för hon ville inte att jag skulle vara ensam i det skicket jag var i. Men min första tanke då var att vem ska se efter mamma?

Så jag gick till min vän Lennart, berättade för honom att jag mådde så dåligt att jag var tvungen att åka hem, och att Karin skulle följa med mig. Och jag frågade honom om han kunde ”passa” mamma åt mig? Om han kunde se till att hon kom hem ordentligt? Han sa att det gjorde han gärna för mig. Hon hade ju kört ner med bilen, utan att bry sig det minsta om att hon var påverkad, och hon skulle bestämt ta bilen hem igen. Så jag sa till Lennart att han åtminstone fick se till att hon gick till sin bil och åkte iväg. Det skulle han.

Då kunde jag släppa det, och så åkte jag och Karin hem till mig. Hon tillbringade hela natten med att trösta mig och ta hand om mig. Jag var i ett bedrövligt skick. Men hon hjälpte mig igenom det.

Allt detta hände inom mindre än ett dygn. Att se Anna och Martin hålla på hemma hos honom och bli ledsen över det, krocken med morfars bil, få veta att Martin varit otrogen med Anna, och få veta det om mamma. Allt inom ett dygn. Fatta vad sinnessjukt det var! Inte konstigt att jag gick sönder inuti! Inte konstigt att jag tappade mitt förstånd! Det hade varit ett under om jag inte hade tappat förståndet efter allt det där.

 

 

Nu skulle det komma att handla om hur jag skulle kunna hantera sveket från Anna och Martin, och det förödande jag fått höra om mamma. Plus det kaoset som pågick hemma hos mamma och Lennart, och att mina syskon for illa.

Och så var jag tvungen att sköta mitt jobb som jag skulle. Vilket jag av ett under klarade av att göra. Jag kunde fortfarande ta på mig masken och låtsas vara ”Little Miss Sunshine”. Trots allt som hänt, så hade jag den förmågan kvar. Det var min överlevnad. Det var så jag klarade av att göra allt man skulle göra, jobba, vara med kompisar, träffa killar och allt annat i det sociala livet. Masken på!

Månaderna efteråt var ett kaos. Jag försökte så gott jag kunde att inte tänka på Anna och Martin. Men Anna betydde så mycket för mig, hon var inte bara min bästa vän utan också min familj. Jag saknade henne så mycket att det gjorde ont. Martin sket jag mer eller mindre i, faktiskt, det var Anna jag saknade. Så efter några månader bestämde jag mig för att förlåta henne. ”Take the highroad”, alltså sätta mig över situationen och vara den som sträcker ut handen för att börja om på nytt.

Anna blev naturligtvis jätteglad, men det var väldigt trevande i början. Fast det dröjde inte länge förren vår vänskap blev som ny igen. Nja, nästan iallafall. Men faktiskt så har vår vänskap ända sen dess blivit mycket starkare och djupare. Nu vet vi vad vi verkligen betyder för varandra. Och Anna skulle aldrig göra en sån sak igen. Aldrig.

Men jag var så trött, så trött nu. Jag orkade egentligen inte. Jag ville bara försvinna. Hur mycket ska en människa behöva hantera? Mycket, mycket mer, skulle det visa sig.

Nu tycker ni säkert att jag var en idiot som förlät henne. För sånt förlåter man inte, eller hur? Jag var tvungen att göra en värdering av mitt liv och av situationen. Skulle mitt liv bli bättre utan henne? Nej, kom jag fram till. Hon betydde så mycket för mig att mitt liv skulle bli hemskt utan henne. Jag skulle inte klara av ett liv utan henne. Så jag gjorde den bedömningen att förlåta henne. Och jag gjorde rätt bedömning. Definitivt!

Förlåtelse kan ibland vara svårt att ge, kanske omöjligt i många fall. Men ibland måste man vara ”hjälten” en en sån situation, och ge förlåtelse. För förlåtelse är helande. Och kärleksfullt.

Jag var 19 år då, Anna 18. Och jag är 35 nu, Anna är 34. Och jag har inte för en sekund ångrat att jag förlät henne. Inte en sekund. Vår relation är starkare och djupare än den någonsin har varit.

Hon bor inte kvar i Göteborg, hon bodde inte där särskilt länge, några år bara. Sedan flyttade hon till en annan stad. Hon har flyttat runt mycket. På grund av att vi bor långt ifrån varandra så träffas vi sällan. Men det spelar ingen roll. Vi har fortfarande en stark och djup vänskap, och vi är ju även familj. Det kommer aldrig att brytas.

Denna delen av min berättelse är väldigt väsentligt, på grund av hur djupt det påverkade mig och traumatiserade mig. Det är därför viktigt att den kom med.

Nästa del kommer mer att handla om familjen igen.

 

 

All text tillhör Angelica Börgesson. ©

 

26 Augusti 2014  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Mina trauman - tonår - del 5

Nu kommer del 5 i berättelsen om mina trauman. Har ni inte läst del 1, 2, 3 och 4, gör det innan ni läser. Det är inläggen innan detta. Klicka på länken ”Lite allt möjligt” som finns under varje inlägg, så kan ni läsa allt annat jag skrivit. Eller så kan ni bläddra nedåt, så finns alla tidigare delar där.

Fortsättning:  

Sommaren tog slut och jag började skolan igen. Men kaoset hemma fortsatte.

Nu bodde mamma permanent hos Lennart. Jag bodde permanent hos mormor och morfar, och mina syskon bodde både hos Kent och hos mamma och Lennart. Mamma hade ensam vårdnad om Jennie och Rikard, och Kent och mamma hade delad vårdnad om Jonas och Tor, som var Kents biologiska barn.

Mamma hade skaffat sig en lägenhet också, som socialen betalade, som hon hade som ett ”reservhem” när det blev för mycket bråk med Lennart. Då flydde hon till lägenheten ett tag. Hon lurade med andra ord socialen, dom trodde att hon alltid bodde i lägenheten. Mamma var alltid orolig att dom skulle få reda på att hon faktiskt inte bodde där. Ibland så flydde hon och barnen hem till Kent också. Dom fick verkligen ofta fly för sina liv.

Men jag och kusin Anna bodde i den lägenheten ett par veckor under en sommar. Vi fick låna lägenheten av mamma, och vi bodde där med en av killarna från norrland som kom ner och hälsade på mig, och så bodde en annan vän till mig där också. Så vi var fyra stycken i den lägenheten ett par veckor. Det var en upplevelse i sig, och det hände mycket galet, men det har jag inte möjlighet att berätta om här. Kanske vid ett annat tillfälle. Just nu handlar detta jag skriver om andra saker. Som sagt, så kan inte allting komma med.

Jag bodde hos mormor och morfar och hade det, delvis, lugnt. Men nästan varje dag så fick jag samtal från Rikard om hur mamma och Lennart betedde sig, om kaoset dom levde i. Det var fruktansvärt. Hade socialen fått reda på hur barnen hade det hos mamma, så hade dom tagit alla barnen och placerat dom i fosterfamiljer medans dom gjorde en utredning. Definitivt! Men socialen lade sig inte i, och dom gångerna dom gjorde det var både mamma och Lennart skickliga på att manipulera dom, och sa att allt var jättebra och att det var finfint med allting och att barnen hade det så bra hos dom. Och då trodde soc på det. Så var det.

Vid några tillfällen var det så illa att jag faktiskt funderade över om inte jag själv skulle ringa till soc och göra en anmälan. Kan man anmäla sin egen mamma för vanvård av barn? Jag gjorde det inte, men jag funderar än idag om jag skulle gjort det. Fast hade jag gjort det hade det splittrat hela vår familj, och vi hade inte levt som vi gör idag, med hela familjen samlad och väldigt nära varandra. Så jag är nog glad att jag inte anmälde mamma iallafall. Men det barnen fick uppleva. Herregud...

Egentligen är det inte min sak att berätta i detalj om vad mina syskon upplevde, det är upp till dom själva. Dom har alla sin egen historia, precis som jag. Och dom väljer själva, när, var hur...om alls, dom ska berätta. Men jag kan berätta hur det var överlag.

Väldigt ofta när mamma eller Lennart körde någonstans med bil, så körde dom påverkade. Att dom körde rattfulla jämt när dom var själva, det drabbade bara dom, men när dom valde att köra rattfulla med barnen i bilen, som dom nästan jämt gjorde, det säger sig själv hur jävla sjuka dom var. Men dom reflekterade inte så mycket över det. Dom brydde sig helt enkelt inte.

Vid ett tillfälle, har min bror Rikard berättat, så skulle dom åka till en sjö och bada som låg i närheten. Det var bara Rikard som var med i bilen då. Rikard berättade att mamma och Lennart hade råkat köra ner i ett dike, och dom började gräla. Och Lennart tog mammas huvud och dunkade flera gånger med full kraft i instrumentbrädan, så det sprutade blod överallt. Efteråt när Rikard skulle prata med mamma om det, så nekade hon till att det överhuvudtaget hade hänt. Men Rikard var med i bilen och såg det med egna ögon. Mamma hade en förmåga att kunna ”blockera” minnen som var obehagliga, som att dom aldrig hänt. Det var en form av överlevnadsmekanism hos henne. Hon använde sig av det ofta.

Och så dessa ursäkter, som man hört till leda. Dessa urtypiska ursäkter som brukar användas, typ ”jag gick in en dörr”, jag ramlande nedför trappan” o.s.v. Mamma kunde säga att hon snubblat över traktorn, eller att hon ramlade över en gris i ladugårn. (Lennart födde upp grisar och slaktade och hade det som inkomst, det var det han levde på.) Så samma typ av ursäkter, men ändå lika jävla genomskinliga.

Mamma hade, ibland, klarare perioder så hon var ”mer normal”, men försökte ändå hela tiden ursäkta Lennart och inte erkänna hur han egentligen var. Hon brukade säga, ”men han är ju snäll när han är nykter”. För det första, hur ofta var han det, för det andra, det väger väl för fan inte upp allt helvete han gjorde när han väl var full?

Han misshandlade henne för jämnan. Och ofta inför barnen när dom var där. Lennart hade ju också faktiskt tre egna barn, som var där då och då, som var i mina syskons ålder. Inte betedde han sig bättre för det.

Både Lennart och mamma var väldigt sträng med barnen. Och då inte sträng på ett ”hälsosamt sätt” utan sträng på ett sätt som låg väldigt nära ”abuse”, i brist på ett bättre ord. Som sagt, att berätta så mycket i detalj om vad mina syskon upplevde är inte min sak att göra. Men jag vill ändå få fram hur vansinnigt dom hade det därute.

Kent gjorde verkligen allt han kunde för att hjälpa barnen. Han försökte ha dom hos sig så mycket som möjligt. Han hade ju delad vårdnad om Jonas och Tor så dom bodde hos honom, men eftersom mamma hade ensam vårdnad om Jennie och Rikard, så var dom tvungna att bo hos mamma och Lennart. Jennie och Rikard fick ta den mesta skiten, för dom bodde permanent hos mamma och Lennart. Jonas och Tor vara bara där ibland. Ändå fick dom se och höra mycket skit dom också.

Kent gjorde vad han kunde för Jennie och Rikard. Han gjorde aldrig någon skillnad på mig eller Rikard och Jennie, och sina biologiska barn, dom yngsta. Han såg oss alla som sina egna barn. Han försökte göra så mycket som möjligt för barnen. Han körde och han hämtade dom ofta. Han förde till och med anteckningar om barnens tillstånd, hur dom verkade må, detaljer som dom kanske sa, och om han hämtade dom därborta, eller om dom fick fly till honom. Han hade en nästan kuslig förmåga att "känna på sig" när barnen var i fara. Då brukade han åka och hämta dom. Och det stämde nästan varje gång, att dom faktiskt var i fara.

Ibland fick mamma ta barnen och fly från Lennart, när han var för jävlig. Ofta flydde dom till Lennarts föräldrar, som bodde på gården bredvid, eller så flydde dom hem till Kent. Även om mamma och Kent var skilda och hon var med Lennart, så fick mamma ändå komma hem till Kent om hon behövde fly ifrån Lennart. Han tog hand om barnen, och om henne då med. Så snäll var han.

Ibland var Lennart snäll, det har min syster berättat, men det var inte ofta. Fast det spelar ingen roll hur jävla snäll han var ibland, det ursäkade ändå inte hans våldsamma beteende han hade för jämnan.

Rikard flyttade därifrån till slut, och flyttade hem till Kent, för han orkade inte med all skit. Han hade blivit tillräckligt gammal för att själv kunna bestämma vart han skulle bo. Då var det bara Jennie kvar som bodde permanent hos mamma och Lennart. Och hon led därute. Kan inte ens föreställa mig hur det måste varit för henne. Anledningen till att hon klarade av det, var att hon fick komma och bo hos Kent då och då. Där var hon trygg. Men inte när hon bodde hos mamma och Lennart. Där var hon inte trygg. Men hon var stark, hon klarade av det. Fast hon led.

I skolan började det gå dåligt för mig. Jag mådde så dåligt psykiskt och känslomässigt så jag kunde inte koncentrera mig på skolarbetet. Jag hade hög frånvaro, ofta sket jag helt enkelt i att gå dit. Och jag gjorde dåligt ifrån mig på lektionerna. För att inte tala om prov. Jag gjorde nästan inga prov, jag struntade i det. Hade ingen ork eller lust att plugga, gjorde därför ofta inga prov. Och detta var verkligen inte likt mig, för jag har alltid varit en ”plugghäst”, någon som alltid ville göra bra ifrån sig i skolan. Dom enda ämnena jag gjorde bra ifrån mig i nu, var engelska och svenska. Dom har alltid varit mina favoritämnen. Det var viktigt för mig, att göra det ordentligt. Det mesta annat i skolan sket jag i.

Ibland blev det helt ”overload” för mig, det brast helt enkelt för mig, så vid några tillfällen i skolan så bröt jag ihop. Då krackelerade masken. Och gud vad svårt det var för mig! Att behålla masken på var otroligt viktigt för mig. Jag behövde låtsas vara ”Little Miss Sunshine” hela tiden. Det var min överlevnad. Vad skulle jag göra om jag inte hade det?

Sista året i gymnasiet hade min mask börjat krackelera ordentligt, och jag började känna det som jag höll på att förlora mitt förstånd. Mitt beteende i skolan började ibland gränsa till vansinne, och många klasskamrater blev förfärade och undrade hur det stod till med mig egentligen. Jag kunde bli aggressiv och börja gräla ibland utan anledning, jag gjorde mig ovän med några klasskamrater som betydde mycket för mig, och det var inte alls meningen. Jag betedde mig överhuvudtaget helt irrationellt. Jag tog en flaska vatten och hällde över huvudet på mig själv mitt i klassrummet, så jag blev helt dyblöt. Jag satt och rev itu papper och kastade små pappersbitar överallt. Jag störde ordningen i klassen och fick många tillsägelser av lärarna.

Vid ett tillfälle på en mattelektion så störde jag så mycket att läraren sa till mig att gå ut och ta mig en promenad för att lugna ner mig. Och jag började asgarva, av någon anledning, jag skrattade så att tårarna började rinna. Sedan gick skrattet över i hysterisk gråt istället. Jag grät och grät och kunde inte sluta. Så jag sprang ut ur klassrummet. Det tog ett bra tag för mig att lugna ner mig. Mina kamrater kom ut och var oroliga och försökte trösta mig. Men det gick inte att trösta mig. Jag höll på att falla sönder inuti. Det fanns inget någon kunde göra.

Men min klass var en väldigt bra klass, och mina klasskamrater var alla väldigt snälla och vänliga och förstående mot mig. Vi i klassen hade en otrolig stark sammanhållning. Jag bestämde mig för att det var dags att berätta, berätta för klassen varför jag betedde mig så konstigt som jag gjorde. Jag hade gjort det en gång tidigare, i mellanstadiet. Och det slog tillbaka på mig. Men det var annorlunda nu. Jag var äldre nu, skolan var bättre, klasskamraterna bättre, och jag visste att det inte skulle bli samma sak som sist.

Så jag berättade. Jag använde upp en lektion till att sitta och berätta för hela klassen allt jag hittills hade gått igenom i mitt liv, och att jag mådde så jäkla dåligt och att det var därför jag betedde mig så konstigt. Jag bad om ursäkt till dom vänner jag varit otrevliga mot, och sa att jag hoppades dom förstod att jag inte menade att vara taskig. När jag var klar hade nästan alla, till och med min lärare, tårar i ögonen.

Stämningen efteråt var bra. Dom i klassen uppskattade att jag delade mig mig av en sån hemsk och privat sak. Dom brydde sig om mig och var väldigt omtänksamma och förstående mot mig efteråt. Det blev inte alls som sist, det blev 100 gånger bättre. Och jag visste att jag hade fattat rätt beslut som berättat.

Under påsken, sista året i gymnasiet, hände något hemskt.

Det var faktiskt på påskafton. Morfar fick ett telefonsamtal mitt under påskmiddagen. Det var min biologiska pappa Dennis syster Inger som ringde. Hon berättade för morfar att Dennis hade avlidit dagen innan, på långfredagen. Och morfar berättade det för mig. Jag fick en chock. Min pappa Dennis...död? Det hade tydligen börjat brinna i hans lägenhet och han hade kvävts till döds av röken. Hela lägenheten var utbränd, det fanns inte mycket kvar.

Jag blev så ledsen. Vi hade ju fått sån fin kontakt och börjat lära känna varandra. Och nu var han borta. Jag gick in i en depression, jag mådde jättedåligt. Jag sörjde verkligen honom. Det var en väldigt förlust för mig. Och det var så mycket jag fortfarande inte hade fått svar på. Och nu skulle jag inte kunna få dom svaren.

På begravningen kom hans släkt, några av hans vänner, jag och morfar, och så min syster Maria, Dennis dotter. Vi hade bara träffats ett par gånger som större tilsammans med Dennis, och vi kände inte varandra. Att träffas under sådana förhållanden var inte heller roligt. Jag ville lära känna min syster och komma nära henne, men detta var inte det rätta tillfället till det. Hon hade sin pojkvän med sig, dessutom var hon gravid och skulle snart få barn. Det var så mycket jag ville fråga henne om då, men det var inte rätt tillfälle. Fast det var roligt att få träffa henne iallafall.

Året gick och så var det dags att ta studenten. Jag var nog den enda i min klass som var ledsen över att lämna skolan. Men skolan hade varit en väldigt stor trygghet för mig. (Även om jag inte hade varit där så mycket egentligen, jag hade haft väldigt hög frånvaro.) Därför var jag ledsen och upprörd över att behöva lämna skolan, klasskamraterna och lärarna. Och jag fick hyfsat bra slutbetyg i alla ämnen, trots att jag inte skötte skolan som jag borde gjort. Tycker fortfarande det är konstigt att jag fick ganska höga betyg i vissa ämnen, när jag inte hade gjort ett skit. Jag fick högt betyg i både engelska och svenska, för dom ämnena pluggade jag som jag skulle. Men resten av ämnena borde jag fått bottenbetyg. Fast det fick jag inte. Jag fick medelbetyg. Konstigt nog...

På mitt studentkalas, som var hemma hos mormor och morfar där jag ju bodde, så kom hela familjen och släkten. Det var lite nervöst hur det skulle gå att ha Kent och Lennart där samtidigt, men det hela gick bra utan att det utbröt gräl eller konflikter. Maria skulle egentligen ha kommit hon med, men hon var då höggravid och skulle snart föda, så hon kunde inte resa. Jag tyckte det var tråkigt att hon inte kunde vara med, men jag förstod ju varför.

Jag var 19 år. Nu hade jag tagit studenten. Nu skulle mitt vuxna liv börja. Kaoset, det fortsatte. Och jag höll långsamt på att bli galen.

 

 

 

All text tillhör Angelica Börgesson. ©

 

23 Augusti 2014  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Mina trauman - tonår - del 4

Nu kommer del 4 i berättelsen om mina trauman. Har ni inte läst del 1, 2 och 3, gör det innan ni läser. Det är inläggen innan detta. Klicka på länken ”Lite allt möjligt” som finns under varje inlägg, så kan ni läsa allt annat jag skrivit. Eller så kan ni bläddra nedåt, så finns alla tidigare delar där.

Fortsättning:

Nu var det riktigt kaosartat hemma.

Kent hade fått en egen bostad som han flyttade till som låg i samhället bredvid Nol, alltså inte så långt ifrån. Han hade barnen hos sig till och från, eftersom han och mamma hade delad vårdnad. (Ej bestämt i rätten utan sinsemellan.) Mamma bodde kvar med oss i huset. Men huset skulle säljas på exekutiv aktion, för mamma och Kent hade inte haft råd att betala lånen, så banken hade tagit tillbaka huset. Det var bara en tidsfråga nu innan vi behövde flytta ut. Mamma var på lyset konstant nu...hög på tabletter och full på alkohol...allt på en gång. Vår familj var en spillra av var den en gång varit.

Det riktiga kaoset satte igång runt midsommar när jag var 17 år.

Kent hade släkt uppe i norrland, i Jokkmokk, och jag brukade alltid sedan jag var 10 år, åka upp dit och vara där några veckor varje sommar, antingen åkte vi tillsammans hela familjen (dom första åren) eller så åkte jag upp själv. Kent hade en syster däruppe, och två systerdöttrar som hette Anna och Erika. Anna och jag kom varandra närmast, eftersom hon bara var ett år yngre än mig. Jag och Anna blev inte bara ”kusiner”, utan också bästa vänner. Varje sommar åkte jag dit upp några veckor, och sen följde Anna med mig ner och var hos mig i några veckor.

Den sommaren när jag var 17 år åkte jag upp som vanligt till Jokkmokk. Jag och Anna hade träffat några killar där som vi hade nåt på gång med. När jag var där som barn, handlade allt om att leka och fiska och bada...som tonåringar däruppe handlade allt om killar och att festa. (Fast jag festade ju alltid utan alkohol eller droger).

Jag gillade egentligen inte att resa iväg hemifrån så mycket. Jag ansåg att jag behövde vara hemma och ha koll på mamma och mina syskon. Så varje gång jag faktiskt åkte iväg var jag hypernervös hela tiden att något skulle hända när jag inte var hemma. Jag kunde aldrig koppla av och ha kul. Det kanske verkade som det, för jag kunde hålla masken bra, vara ”Little Miss Sunshine” jämt, men jag var alltid orolig.

Eftersom det var som mest kaotiskt hemma just nu under denna sommaren, var jag extra nervös. Jag hade naturligtvis jättekul med Anna, som jag alltid brukade ha, men någonting kändes väldigt fel. Jag kunde inte skaka av mig det.

När jag och Anna var hemma hos dom killarna vi träffade just då, så fick jag ett telefonsamtal från min bror Rikard. Han var då i 11 års åldern. Och Rikard var i panik. Det var midsommar. Och han pratade om att mamma hade fest i huset med en massa främmande människor som var fulla, och det var fullständig kaos, och mamma hade sex med nån karl som var alkoholist, i mitt rum. Och han var livrädd. ”Kan du inte komma hem? Jag klarar inte av detta ensam. Du måste komma hem!”, nästan skrek han. Och jag fick panik! Vad skulle jag göra? Jag var 150 mil därifrån. Jag skulle inte hem förrän om ca en vecka, och det gick inte att boka om tågbiljetten, och jag hade inga pengar att köpa en ny. Jag visste att jag inte skulle åkt iväg, tänkte jag. Jag visste det! Jag sa till Rikard att ”när jag kommer hem så ska jag köra ut dom där människorna! Det lovar jag! Jag lovar att jag ska se till att det blir lugnt. Ingen av dom kommer sätta sin fot där mer, det ska jag se till!” Men det hjälpte ju inte honom just då. Och gud vad det gjorde ont i mitt hjärta! Jag var inte där och kunde rädda honom. Jag var inte där.

Det var tydligen bara Rikard som var där just då, dom andra syskonen var hos Kent. Varken Rikard eller jag kunde nå Kent för vi visste inte exakt vart han bodde än, Rikard hittade inte dit, och Kent hade inte nån telefon inkopplad heller just då. När jag väl åkte hem, var jag jättenervös för vad jag skulle hitta när jag kom hem. Skulle mamma vara påverkad, skulle hon vara där alls? Skulle mina syskon vara där? Jag visste inte.

En vän till mig mötte mig vid busshållplatsen i Nol, för att hjälpa mig bära hem väskorna. Och när jag klev in i huset möttes jag av en fullständig chock. Hela huset var upp-och nervänt. Bokstavligt talat. Det är svårt att beskriva faktiskt. Det låg sönderslagna möbler och saker överallt, sopor var utspridda, blomkrukor välta och jord överallt. Och mitt rum var...var... Mina grejer, mina cd-skivor, mina böcker, mina kläder, låg utspridda över hela rummet. Mina sängkläder låg på golvet och jag hittade en använd kondom i sängen. Det finns faktiskt inga ord.

Och ingen var hemma. Mamma var icke att finna någonstans, inte mina syskon heller. (Detta var ju innan man hade mobiltelefoner, så man hade inte så lätt att få tag på folk då.) Och jag var så arg....jag kokade. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Men jag var tvungen att samla ihop mig. Jag tog ett djupt andetag, och så sa jag till min kompis, som var ganska förskräckt, ”vill du hjälpa mig att städa upp?” Så vi satte igång att städa upp så gott det gick i huset. Medans jag väntade på att mamma skulle dyka upp.

 

 

När mamma väl kom, så hög, så packad...så hade hon naturligtvis en karl med sig i släptåg. Sin ”nya karl”. Packad han med. Lennart hette han. Det var han som mamma tydligen hade legat med i mitt rum på festen. Och det enda jag kunde tänka på just då, var det löftet jag hade givit till Rikard. Att ingen av dom idioterna, särskilt inte Lennart, skulle komma över vår tröskel igen.

Så jag började skälla på mamma, och fråga vad i helvete? ”Vad i helvete?! What the fuck?! Vad är detta, vad har du gjort, var har du varit, och vem fan är han?!” Jag fick inget tydligt svar på mina frågor, men mamma gjorde ändå på nåt sätt klart för mig att detta var hennes nya karl, och att det inte var nån fara med det. Vad var det för fara med det, undrade hon.

Och jag sa till henne att Rikard hade ringt mig och varit jätterädd, att jag lovat honom att ta hand om saken, och att den där saken du har med dig i släptag, han ska ut härifrån. Han kommer inte in hit...aldrig i livet! Mamma blev skitsur på mig för det, och tyckte att det bestämde väl inte jag. Det var hon som var föräldern och jag var barnet, jag kunde inte bestämma över henne och hennes liv, vem hon började träffa och inte. Rent logiskt sätt hade hon ju rätt, men detta var inte en normal situation, detta var inte ett normalt liv, så jag tyckte att jag kunde ta mig den rätten.

När jag inte nådde fram till mamma så gav jag mig på Lennart istället. Jag blev väldigt aggressiv, jag började gapa och skrika på honom, att han skulle ut, ut, ut härifrån! Jag började kasta saker på honom, och jag försökte till och med sparka honom. ”Jag har lovat min bror!”, skrek jag. Han blev vansinnig och började gapa på mig, han kallade mig för en ”jävla osnuten snorunge”. Ha, kunde han inte bättre än så?! Jag vände mig till mamma och sa, att nu får du fan välja! Antingen så väljer du honom, eller så väljer du dina barn.

Gissa vad? Hon valde utan att blinka att åka hem med Lennart till honom. Hon lämnade mig där själv...med Rikard att ta hand om. För han var någonstans, bara inte hemma just då. Så väck i huvudet var mamma då. Hon var inte sig själv längre, hon var borta. Om mamma hade varit sig själv så hade hon aldrig gjort så.

Mamma valde alltså att åka med Lennart hem. Han bodde på en liten bondgård i närheten. Där hade hon mer eller mindre bosatt sig. Det är så sjukt, för samtidigt som allt detta är så jäkla klart i mitt minne, så är det samtidigt väldigt luddigt. För det var ett sånt vansinnigt kaos. Det går inte att beskriva. Iallafall, jag mer eller mindre accepterade att mamma var med honom någon annanstans, att vi nu fick klara oss själva, och jag började koncentrera mig på att försöka leva så normalt det gick och försöka spendera resten av sommaren på något sätt.

Kusin Anna kom ner och hälsade på som hon brukade göra. Då blev det så att det var jag, Rikard och Anna som helt sonika själv bodde i huset. Vi skrev upp mat i den lilla affären där vi bodde (vår familj hade alltid kunnat krita där), för vi hade inga pengar så vi kritade mat och annat.

Kents roll i det hela just under den perioden är lite suddig för mig av någon anledning. Jag vet bara att mina andra syskon var hos honom då, och tyvärr även då och då hos mamma på Lennarts gård. Rikard var med mig och Anna.

Så kom den chockartade dagen, när vi var tvungen att flytta ut ur huset. Huset skulle ju säljas. Tror ni mamma hade någon minsta koll på när? Nej, naturligtvis hade hon inte det. Inte Kent heller. Och definitivt inte jag. Det var inte vi syskons uppgift att ha koll på när.

Så en dag knackade det på dörren. Det var den nya ägaren av vårt hus som kom. Han blev jätteförvånad när jag öppnade. Han tittade på mig, så tittade han in i huset, och så tittade han på mig igen. Så sa han: ”Varför är ni kvar? Ni skulle varit ute ur huset för en vecka sedan. Jag ska ju börja renovera nu.” Då sjönk jag ner på trappan, och bara....alltså jag orkade inte. Jag blev så trött. Och samtidigt panikslagen.

Nej, för då fick vi genast börja packa för att flytta ut. Jag visste inte ens vart jag skulle ta vägen. Kent hade inte plats. Till Lennart där mamma numera bodde? Skulle inte tro det. Så jag ringde mormor och morfar och förklarade läget för dom. Dom skulle genast komma och hjälpa. Och jag frågade om jag kunde få flytta in hos dom. Det klart jag fick det, sa morfar. Tack gode gud.

Jag började med att packa ihop mina saker i mitt rum. Anna hjälpte mig. Vad som skedde med resten av sakerna i huset, det brydde jag mig inte om. Morfar fick tag i mamma, och Kent, och nästa dag så kom dom med en flyttbil och började lasta in grejer. Jag var väldigt kort mot både mamma och Lennart, särskilt mot Lennart.

Det kändes skönt att få flytta in hos mormor och morfar. Jag fick ta mammas gamla rum som låg i källaren. Det var perfekt, och jag hade till och med en egen toalett. Och det var lugnt och skönt.

Men mina syskon, särskilt Rikard, började ringa och berätta hur det var att bo därute med mamma och Lennart. Det var hemskt, sa dom. Mamma och Lennart var konstant fulla, drack flera sexpack starköl om dagen (plus mammas tabletter), och betedde sig konstigt och obehagligt.

Det var fruktansvärt för mig att höra. Jag hade fått det lugnare, men nu hade mina syskon fått ett helvete istället. Visst var dom hos Kent också, han försökte att ha dom så mycket som möjligt hos sig, men mamma var bestämd, dom skulle vara därute hos dom också. Stackars barn. Stackars oss alla.

Och det vidriga kaoset skulle fortsätta till oanade höjder, med mycket olycka och sorg.

Detta var del 4 i berättelsen om mina trauman. Del 5 kommer inom kort, när jag orkar med att skriva. Det är mycket svåra saker nu att skriva om. Mycket svåra. Och det kommer att bli många delar. Det märker jag nu när jag skriver. Att jag delar upp det i delar är också för att det är lättare att läsa då. Skulle jag ta allt i ett svep, skulle det aldrig ta slut, man orkar oftast inte läsa då.

Många delar till kommer det att bli. Det märker jag nu.

 

 

All text tillhör Angelica Börgesson. ©

 

21 Augusti 2014  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Mina trauman - tonår - del 3

Nu kommer del 3 i berättelsen om mina trauman. Har ni inte läst del 1 och 2, gör det innan ni läser. Det är inläggen innan detta. Klicka på länken ”Lite allt möjligt” som finns under varje inlägg, så kan ni läsa allt annat jag skrivit.Eller så kan ni bläddra nedåt, så finns dom tidigare delarna där.

Nu under fortsättning här, är det väldigt mycket saker som händer, och mycket av det är väsentligt, jag vet ändå inte hur jag ska kunna få med allt. Det blir en utmaning. Men från och med nu blir allting som händer ett enda långt trauma för mig, för det slutar aldrig. Det är ett evigt pågånde trauma.

Fortsättning:

Mamma blev sämre och började missbruka mer, och vår familj började falla ihop.

Hon hade sina klara och bra stunder då hon var relativt normal, hon betedde sig som sig själv då, men större delen av tiden var hon kostant påverkad. Hon åt mycket ”tabletter”, alltså hon hade en tablettmissbruk.

Hon åt många olika sorters lugnande och smärtstillande tabletter, som innehöll Opiater och Bensodiazepiner, som är narkotikaklassade preparat. Dom ämnena är farliga för dom är otroligt beroendeframkallande, och det är väldigt svårt att bli fri från. Många missbrukare missbrukar just dessa ämnen.

Jag ska förklara lite om det.

Kodein (Opiater) är ett ämne som narkotikaklassat, som är morfin, och det kan man hitta i bland andra dom smärtstillande medicinerna Citodon, Panocod, Tramadol, Tradolan och Tiparol. Kodein är ett ämne som inne i kroppen omvandlas till morfin. Äter man detta mycket eller regelbundet kan man gå omkring och vara konstant ”luddig i huvudet”, för man blir helt enkelt hög. (Jag vet för jag har ätit Citodon i många år mot min huvudvärk, och höga doser av det, det är dom jag har trappat ner på genom en speciell nedtrappningsplan). Väldigt svårt att bli av med. Särskilt om man lider av kronisk värk och måste ha nån typ av stark smärtstillande medicin. (Som jag lider av.)

Bensodiazepiner, som är barbiturater, är narkotikaklassat och finns i bland annat Stesolid (tidigare Valium), Sobril, Rohypnol, Xanor och många fler, och är lugnande. Man kan i enklare termer beskriva det som ”nedåttjack”.

Efter ett tag utvecklar kroppen en tolerans för ämnena, och man måste höja dosen för att få effekt. Och så måste man höja igen efter ytterligare ett tag. Och igen. Och igen. Till slut kan man vara uppe i skyhöga doser, och kroppen klarar av det därför att kroppen har vant sig. Samma är det med andra typer av droger. Men naturligtvis är det också så att ju högre doser man har i kroppen desto farligare är det.

Iallafall, mamma tog allt detta, på en gång, blandade hej vilt. Hon var uppe i såna höga doser att en vanlig människa skulle dött på fläcken med bara en tiondel i sin kropp av det mamma hade i kroppen. Hon tog även amfetamin då och då, och kunde bli helknasig. (Har ni sett någon hög på amfetamin någon gång? Dom blir helspattiga och uppspeedande till max. Det är som att se Speedy Gonzales gånger 10 typ.)

Livet hemma funkade sämre och sämre. Mamma och Kent bråkade oftare, för han blev vansinnig på mamma för att hon missbrukade, spenderade pengar på att shoppa, pengar som vi egentligen inte hade, och annat. Men Kent slog aldrig mamma, eller oss, han höjde aldrig handen. Någonsin. Fast han kunde bli arg, och skälla på en ordentligt. Men han var aldrig elak.

Mamma åkte då och då in på sjukhuset för avgiftning eller nedtrappning av tabletterna. (Alltid Kungälvs sjukhus och deras särskilda avdelning just för avgiftning.) Men det hade aldrig någon effekt. Hon började alltid igen så fort hon kom ut därifrån.

Det gick bra för mig i skolan. Jag hade fått många kompisar, alla var snälla, och jag kom ikapp i utbildningen. (I Waldorfskolor så får barnen lära sig många ämnen från och med klass 1, när vanliga kommunala skolor lär barnen samma ämnen från och med klass 4. Jag låg alltså efter i utbildningen med flera år.)

Men det var svårt att koncentrera sig i skolan, därför att jag oroade mig för mamma hela tiden. Var hon än var, om hon var hemma eller låg inne på nedtrappning, det spelade ingen roll...jag var alltid orolig ändå. Jag fick ta ett allt större och större ansvar för mina syskon, på grund av att mamma blev sämre. Och jag oroade mig mycket för dom. Den miljön vi levde i nu var inte bra för barnen, inte bra för någon av oss.

Jag hoppar framåt lite nu.

Jag är nu i 16-års åldern, början till 17 år. Nu hade mitt utseende förändrats en hel del, jag var numera ansedd som söt och vacker och började få uppmärksamhet av killar. Därför var jag och mina vänner ute och träffade killar mycket. Mina vänner drack redan ganska mycket alkohol, men jag började aldrig dricka alkohol, jag ville inte helt enkelt. Jag gjorde allting nykter med mina kompisar. Det funkade bra för mig.

Jag hade också utvecklat en överlevnadsförmåga: att ”alltid sätta på mig masken”. Vilket betyder att alltid ha ett leende på läpparna inför andra och säga att allt är så bra, så bra, inget konstigt eller fel här. Allt är bra och jag mår finfint. Det var en överlevnadsmekanism. Jag ville inte att andra runt omkring mig skulle veta hur dåligt jag mådde, att jag långsamt höll på att falla sönder inuti. På med masken, allt är så bra, så bra.

Situationen hemma började bli ohållbar. Kent orkade inte med mammas missbruk mer, så dom separerade. Dom skulle skiljas. Mamma och Kent bodde fortfarande ihop i huset även om dom var separerade, för Kent hade svårt att få en egen bostad direkt. Mamma sov i sovrummet och Kent hade gjort sig en liten sovhörna i vardagsrummet. Dom bråkade ändå ofta. Och vi syskon oroade oss.

Mina syskon var inte så gamla då, men det tärde ändå på oss alla. Mamma hade inget jobb, hon var ”hemmafru”, hade alltid varit det när hon var med Kent, men när Kent var på jobbet fick jag ofta göra iordning barnen på morgonen och få iväg dom till dagis och skola, innan jag själv åkte iväg. Och jag hämtade dom från dagis när jag kom hem från skolan. För mamma var många gånger helt väck på grund av tabeletterna. Eller så låg hon inlagd för nedtrappning och var inte hemma.

Jag lider av astma, och gjort det hela mitt liv, och jag var ofta dålig och fick astmaanfall och behövde åka in akut till sjukhuset. Plus att jag led av nästan konstant huvudvärk, som började smyga sig på mig när vi bodde i Frölunda hos Kent. 

Att jag fick huvuvärk så ofta, var en reaktion på trauma, har läkarna nu förklarat för mig. (Nåja, jag lider av det än idag, det säger mycket om efterverkningar när det gäller trauman.)

Vid ett tillfälle när jag fick ett astmaanfall, så var det nära att jag avled, så allvarligt var det. Det är en helt sinnesjuk historia och jag måste berätta det.

Det började en dag när jag var i skolan. Jag skulle ha ringt ambulansen egentligen, men jag tyckte att det skulle vara ”skämmigt”, att få åka iväg i ambulans mitt framför alla i skolan. Så jag åkte hem istället. Bara resan hem var jättehemsk. Hemresan tog vanligtvis ca en och en halv timme för min skola låg inne i Göteborg och jag bodde i Nol, några mil utanför, och nu tog resan hem nästan 3 timmar. Jag satt och kippade efter luft hela vägen med spårvagnen in till stan, och under hela bussresan hem till Nol. Vägen från bussen till vårt hus tog vanligtvis inte mer än 5 minuter att gå, det tog mig en halvtimme att ta mig hem. Jag nästan kröp fram, jag fick ingen luft och höll på att svimma av.

När jag kom hem jag ensam i huset. Kent var på jobbet och mamma låg för tillfället inne på nedtrappning. Så jag var ensam hemma. Jag var tvungen att ta medicin för jag höll på att krevera. Hemma hade jag en särskild apparat med en mask som man sätter för ansiktet och inhalerar medicin i för att lätta på andningen. Jag satt med den apparaten ett tag, tills det kändes lite bättre, och sen försökte jag vara som vanligt. Jag ville absolut inte åka in till sjukhuset, jag hatade det. Så jag försökte med att ”kurera” mig själv med mina mediciner så gott det gick hemma.

Nästa dag var jag hemma från skolan, jag kände mig fortfarande inte bra. Kent hade sagt att jag kunde åka iväg till vårdcentralen under dagen för min astma. Han åkte iväg till jobbet, för han var tvungen att jobba, och jag skulle få iväg mina syskon till skola och dagis. Men jag blev bara sämre och sämre, till slut låg jag nästan på golvet och kippade efter luft. Jag var tvungen att ringa ambulansen. Jag ringde och kunde knappt få fram orden. Dom kom en stund senare, och sa att läget var kritiskt, att jag var tvungen att åka in med en gång. ”Men mina småsyskon”, lyckades jag väsa fram, ”dom kan jag inte lämna ensamma hemma, och min pappa är på jobbet.”

Så ambulansmännen ringde Kent på jobbet för att tala om att jag var tvungen att åka in, sen ringde dom till socialen och två socialarbetare kom hem för att passa mina syskon tills Kent kom hem. När jag väl var i ambulansen hade dom ingen medicin för min astma i den, dom dumma idioterna, så jag kippade efter andan som en galning och försökte att inte tuppa av under resan in till Kungälvs sjukhus.

När jag kom in till sjukhuset var jag helt vit i ansiktet och blå om läpparna av syrebrist, och jag fick ligga inne i ett stort rum där dom försökte stabilisera min andning med olika mediciner. Jag fick sitta med en mask för ansiktet och andas in medicin, sådan som jag hade hemma, fast starkare. Där fick jag sitta i 3 timmar tills min andning stabiliserades tillräckligt för att jag skulle få komma upp till en avdelning på sjukhuset och få ett rum där och ligga i istället.

Under tiden jag satt där med masken över ansiktet och andades in medicin, så kom mamma dit. Hon låg nämligen på nedtrappning på Kungälvs sjukhus, där hon brukade vara, och hade hört att jag kommit in med ett astmaanfall.

Det hade kunnat vara trevligt att hon kom och ”hälsade på mig”, hon hade några tidningar till mig som jag kunde titta i...men det var det nu inte, för hon var väldigt påverkad och betedde sig helknäppt. Sjuksköterskan som var där skulle ta blodtryck och blodprov på mig, och mamma bara föste undan henne och sa att ”det där tar jag hand om. Hon är min dotter.” Hon blev uteskorterad därifrån, milt uttryckt.

(Ett antal år senare när jag och mamma pratade om den incidenten, så kom hon inte ens ihåg att hon hade gjort detta, att hon var och hälsade på mig och försökte ta över det sköterskan gjorde. Hon kom inte ihåg det alls. Så påverkad var hon.) Jag var inlagd på sjukhuset i några dagar, sen fick jag åka hem. Och jag var inte glad på mamma.

Detta var bara en kaotisk och vansinnig incident. Men sånt hände hela tiden. Hela förbannade tiden.

En annan vansinnig incident jag bara måste skriva om här, är när mamma skulle köra mig till sjukhuset i Trollhättan, NÄL, för att jag hade en besök hos min astmaläkare. Jag åkte dit på läkarbesök två gånger om året ungefär, för koll och prover och genomgång av mediciner och så. Jag hade tagit ledigt från skolan också för att kunna åka.

Vid det här laget hade mamma börjat dricka massa alkohol också, som ett tillägg till alla tabletter. Fatta vilket kaos som försegick i hennes kropp.

Iallafall, hon hade druckit några öl på förmiddagen, och jag sa till henne, ”Du kan väl för fan inte dricka öl, nu när du ska köra mig till NÄL!” Jag var skitförbannad. Hon bara sa att det hade snart gått ur hennes system, så det var lugnt för henne att köra. Jag skulle inte ha låtit henne köra.

Men vi åkte iväg iallafall. Ni kanske kan föreställa er hur den resan blev. Fullständigt kaotiskt och livsfarlig. Hon vinglade med bilen hit och dit, och jag, livrädd i framsätet, fick tala om för henne hur hon skulle köra, för hon var så påverkad så hon körde som en idiot. Vi var på gränsen att krocka många gånger. Jag var fullständigt skräckslagen. Hon vägrade att stanna bilen också, för hon körde visst bra minsann, tyckte hon.

Till slut blev vi stoppade av polisen (tack och lov). Då var det en, eller kanske flera, bekymrade bilister som hade ringt in till polisen och sagt att någon körde rattonykter på vägarna. Så vi blev stoppade och fick åka polisbil in till polisstationen i Trollhättan. Där blev vi sittade i ett par timmar. Polisen hade ett förhör med mamma, sedan släpptes hon. Men bilen var beslagtagen, och jag ville fortfarande försöka hinna med att besöka min läkare, så polisen körde oss till sjukhuset. Och jag var så arg på mamma, så arg. Jag kunde inte ens prata med henne. Jag kunde inte begripa hur hon hade kunnat utsätta oss för det där. Kunde inte förstå.

Jag fick komma in till läkaren ändå, fast vi var kraftigt försenade. Mamma skulle vänta i väntrummet medan jag var inne hos min läkare. Jag var ganska uppskakad vilket min läkare märkte, men jag orkade inte prata om det som hänt. Mitt under läkarbesöket kom en sköterska in och berättade att min mamma fått en panikångestattack och hade fått föras till deras akutpsyk-avdelning. Jag kunde gå dit när jag var klar, sa hon.

Då brast det för mig och jag började att skaka och gråta. Jag sa till läkaren att jag måste gå till mamma nu. Så jag gick och letade igenom sjukhuset efter där mamma var. När jag kom fram låg mamma i ett litet rum i en säng. Hon var jättedålig och kunde knappt prata. Jag frågade hur vi skulle ta oss hem. Hon sa att hon var för dålig för att åka, hon behövde vara kvar under natten, men att jag skulle ringa och försöka få tag i någon som kunde hämta mig. ”Prova ringa morfar”, sa hon. På den tiden hade man ingen mobiltelefon, utan jag fick telefonkort av mamma så att jag kunde ringa från sjukhusets telefonautomat.

Jag ringde till mormor och morfar, men morfar var inte hemma, han var på teater sa mormor. Då ringde jag till varenda granne hemma som jag kände, men ingen av dom kunde hämta mig. Jag ringde till mormor igen och bad att hon skulle försöka få tag i morfar på teatern. Hon fick tag i honom och han ringde upp mig och jag förklarade situationen för honom. Han blev inte glad, han blev vansinnig på mamma, men han skulle komma och hämta mig. Så satte jag mig för att vänta på morfar. Morfar kom till slut, nu hade det hunnit bli sent på kvällen. Han träffade mamma och pratade med henne en kort stund, sedan åkte vi hem.

När vi kom hem, då väntade nästa kaos.

Kent visste inte om vad som hänt under resan till Trollhättan, han visste ingenting, och han hade gått ut med sina arbetskamrater efter jobbet för att fira att lönen kommit. När jag och morfar kom hem var Kent hemma, och han var helt förtvivlad och förbannad. Han visste inte var Tor var någonstans, min yngsta bror, som fortfarande gick på dagis, dom andra gick i skolan nu.

Och när han fick höra om mamma och vad som hade hänt blev han fly förbannad. Eftersom mamma och jag varit fast i Trollhättan, och Kent gått ut med sina kompisar efter jobbet för att han trodde att jag och mamma var hemma, så var det ingen som hade hämtat Tor från dagis. Han var borta.

Vilket kaos det var! Kent var förbannad och förtvivlad och panikslagen, morfar försökte hjälpa honom, jag fick ta och ta hand om barnen och se till att dom kom i säng.

Till slut hörde Tors dagisfröken av sig och talade om att Tor var hos henne, Hon hade tagit med honom hem till sig när ingen kom och hämtade honom. Hon undrade naturligtvis också vad som pågick. Men vilken lättnad. Nu visste vi var Tor var och han blev hemkörd till oss direkt. Allting gott, slutet gott.....? Vid just det tillfället ja. Dagisfröken hade likaväl kunnat ringa till socialen och anmäla detta, så hade kanske mamma och Kent kunnat förlora vårdnaden om Tor. Det kunde ha blivit så. Men det blev inte så, tack och lov.

Något annat som hände under denna tiden var att min biologiska pappa, Dennis, tog kontakt med mig igen och ville börja träffas. Det ville jag med, så vi började träffas för att långsamt kunna bygga upp vår far-och dotter relation.

Han var nykter i början när vi började umgås. Han var med i nykterhetsföreningen Länkarna, hade varit med där ett tag. Men senare, längre fram, tog han återfall och började dricka igen. Det var väldigt jobbigt för mig, jag ville ha en nykter pappa. Men icke.

Fast Kent var ju min pappa redan, Dennis skulle aldrig kunna ersätta Kent som min pappa, även om han var min biologiska pappa. För lång tid hade gått.

Det var så mycket som hände nu, så mycket att hantera. Så jobbigt. På med masken när andra var med, och av med masken hemma, när jag var ensam och ingen kunde se mina tårar. Jag ville bara få försvinna, jag orkade inte med allting. Jag ville bara att vi skulle få leva bra i lugn och ro. Men att få leva i lugn och ro...det kunde vi bara glömma. På med masken bara, och kämpa vidare. Mycket mer kaos och mycket mer vansinne väntade.

Jag ska avsluta denna del 3 nu. Del 4 kommer inom kort. Det är jobbigt att skriva allt detta, det tar mycket på krafterna för det är väldigt svåra saker att skriva om. Men det är en läkande process också, att skriva om det.

 

 

All text tillhör Angelica Börgesson. ©

 

19 Augusti 2014  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Mina trauman - barndom-tidiga tonår - del 2

Nu kommer del 2 av berättelsen om Mina trauman. Om ni inte läst del 1, så gör det innan ni läser, det är inlägget innan detta. Klicka på länken som heter "Lite allt möjligt" som finns under varje inlägg, så kan ni läsa allt annat jag skrivit. Eller så kan ni bläddra nedåt, så finns den första delen där.

Vill bara säga också, att i denna serie-berättelse om mina trauman jag haft/råkat ut för, och mitt liv, är det väldigt mycket att skriva, väldigt mycket att berätta och förklara, så jag får dra ihop det och göra det till en kort sammafattning, och dela upp det i delar, för att överhuvudtaget kunna berätta om det. Ändå är det mycket som inte kommer med, det är fullständigt omöjligt att ta med allt här. Så det får bli det som jag anser är det mest väsentliga av det viktiga.

Ni kanske undrar hur i helsike jag kan komma ihåg så mycket? Ja, det undrar jag med. Jag vet faktiskt inte varför, jag vet bara att det är så det är, att jag minns mitt liv och allt som hänt, väldigt, väldigt tydligt, ända sen jag var riktigt liten. Jag bara har en sånt bra minne. Jag ser det som både en förbannelse och en gåva. Det kan vara väldigt tungt och vara en otrolig överväldigande börda att minnas så mycket, samtidigt som det är helande, för jag kan därför ha en riktig helhetsbild av mitt liv och ha alla pusselbitar jag behöver, för att då kunna bearbeta allt på ett så bra sätt som möjligt. Men tungt är det iallafall att sitta på så mycket minnen.

Något som också är väsentligt att nämna innan jag fortsätter, är att jag har en storasyster som hette Maria, vi delar samma biologiska pappa, men har alltså inte samma mamma. Maria och jag växte inte upp tillsammans, hon växte upp i olika fosterhem, men vi hade lite sporadisk kontakt då och då under min barndom. Vi kom att få kontakt igen i vuxen ålder, och få en riktig syskonrelation då.

Fortsättning:

Som sagt, när jag var i åttaårs åldern så lyckades vi komma ifrån Peter, även om vi ändå var rädda hela tiden att han skulle komma efter oss.

Under tiden med Peter hade jag fått ta hand om min lillebror Rikard en hel del. Peter lät inte mamma ta hand om honom så mycket, av någon anledning som inte går att förstå, men så var det iallafall. Så jag fick ta över föräldrarollen, vare sig jag ville eller inte, och ta hand om Rikard, fast jag bara var 6 år. Jag blev en mini-mamma.

Jag bytte blöjor på honom varje dag, jag matade honom, gick ut med honom i barnvagn, passade honom jämt, nattade honom på kvällen och gick in till honom och tröstade honom när han vaknade. Jag gjorde allt en mamma gör. (Förutom att amma då.) Varje dag, jämt. Så på grund av det skapades en väldigt starkt band mellan mig och Rikard. Men när Peter nu var ute ur vårt liv, hoppades vi iallafall, så togs den bördan av mig och mamma tog över och var mamma igen. Men jag tog ändå mycket hand om Rikard, av ren vana.

Mamma, som inte kunde klara sig utan att ha en karl i sitt liv, av nån anledning, träffade en man som hette Benny som bodde i Karlskrona. Han var också missbrukare, grav alkoholist, men var inte våldsam av sig. Han var en ”snäll” alkoholist, kan man väl säga.

Jag kommer ihåg när vi skulle åka och hälsa på Benny i Karlskrona, första gången jag träffade honom. Det var jag, mamma och Rikard som åkte bil dit mitt i vintern, och jag hade mitt husdjur med mig, en mus som hette Bongo. (Ja jag vet, roligt namn på en mus.)

Halvvägs till Karlskrona råkade vi ut för en bilolycka. En bil körde ut rakt framför oss så mamma var tvungen att tvärbromsa, vår bil fick sladd, och vi rullade runt och hamnade på taket i ett dike. Efter en stund kom det hjälp. Bilar stannade och folk kom, dom hade ringt ambulansen också. Vi kördes till sjukhuset i Karlskrona. Ingen av oss hade blivit skadad, inte ens min mus. Vi hade antagligen änglavakt. Det var naturligtvis ett trauma för mig, även om ingen blev skadad.

Vi åkte hem till Benny, till hans lilla sunkiga lägenhet, och stannade där några dagar innan vi åkte hem till Borås igen. Jag gillade inte att vara där. Benny var helpackad hela tiden vi var där, han led av svåra magsår också och kräktes inne på toaletten, till följd av det och av alkoholen, med jämna mellanrum. Hela toaletten var nersprutad med spya nästan hela tiden. Mamma städade upp efter Benny. Han hade också en stor hund som hette Bamse, en Grand Danois, en jättehund som jag var rädd för. Jag kommer inte riktigt ihåg hur vi kom hem, jag tror att Benny fixade en bil åt oss så vi kunde ta oss hem igen. Hela vistelsen i Karlskrona var som ett trauma i sig.

I vilket fall, Benny flyttade hem till oss i lägenheten i Borås, och han tog sin hund Bamse med sig. Jag fick också en egen hund, en tik som var blandras som hette Stina. Detta var tätt efter att Peter hade flyttat ut. Men Benny ”skyddade” oss från Peter kan man säga, bara genom att vara där med oss.

En gång kom faktiskt Peter, jag var ensam hemma då. Han skrek genom brevlådan att jag skulle öppna dörren, ”Öppna för pappa”, skrek han. Och jag skrek tillbaka, ”Aldrig i livet! Du kommer aldrig in hit nåt mer!” Och han blev fullständigt vansinnig. Det var första gången jag vågat säga nej till Peter, och jag var så stolt över mig själv för det.

Tiden med Benny, även om den var kort, något år bara, var ganska okej. Inte så traumatisk, förutom att se honom skitpackad jämt och se honom och mamma gräla nästan hela tiden. Han slog iallafall inte mamma eller mig. Men han var konstant full och det gick mamma på nerverna. När hon kastade ut honom ibland, så brukade han sova utanför lägenhetsdörren, och skjuta in blommor genom brevlådan till mamma, för att hon skulle mjukna och släppa in honom. Vilket hon naturligtvis gjorde. Han led även av epilepsi, och man fick se honom få anfall många gånger, vissa så allvarliga att han tuggade fradga. Det var ganska skrämmande.

Under sommaren med Benny hyrde vi ett torp i Herreljunga som vi spenderade sommaren i. Det var jättekul att vara där, förutom när mamma och Benny grälade och kastade saker omkring sig. Mamma blev också gravid med Bennys barn, men dom separerade under graviditeten, och han flyttade. (Vart vet jag inte. Jag kommer inte ihåg vart han tog vägen efter det, men han dök upp igen ett antal år senare, för att få träffa sitt barn.)

Men mamma träffade ännu en karl tätt inpå. Hon var fortfarande gravid när hon träffade Kent, som är min styvpappa idag och har varit sen dess.

Snabbt gick det iallafall, för när mamma födde Bennys barn, en flicka som fick heta Jennie, så bodde vi redan hos Kent, i Västa Frölunda i Göteborg. Så Kent tog sig an mig, Rikard och det nya barnet Jennie, direkt som sina egna.

När vi bodde i Frölunda var en riktigt bra tid. Jag var nio när vi flyttade dit och jag firade min tioårsdag med många nya kompisar jag fick där. Vi bådde där i ca ett år, sen köpte mamma och Kent ett hus i Nol i Ale kommun och vi flyttade dit. Där började jag i mellanstadiet, alltså fjärde klass. Jag hade gått i skola i Borås, i Frölunda och nu också i Nol.

Kent var då, och har alltid varit en fantastisk person, den enda riktigt bra mannen mamma någonsin varit med. Han missbrukade inte och var absolut inte våldsam. En riktigt bra människa. Det är därför han är min pappa, och mina yngre syskons pappa, än idag, har varit i 25 år nu.

Den första tiden i Nol var väldigt bra, på hemmafronten. Mamma var lycklig med Kent, och Kent hade fått sitt första biologiska barn med mamma, en son som fick heta Jonas.

Men när Jonas var bebis åkte mamma i fängelse för ett brott hon hade begått när vi bodde i Borås. Checkbedrägeri. Ännu ett trauma för mig. Men inte bara för mig naturligtvis, utan för oss alla. Så hon fick ta Jonas med sig eftersom han var så liten. Hon fick ett halvår på en öppen anstalt. Under tiden fick jag och Kent och Kents mamma, och vår mormor och morfar hjälpa till med att ta hand om alla och om hushållet.

Det var inte roligt att ha mamma i fängelset, jag saknade henne jättemycket, men vi åkte och hälsade på ofta. När hon blev fri var jag och alla vi andra överlyckliga att få hem henne igen.

I skolan, under hela mellanstadiet, blev jag mobbad, vilket var väldigt jobbigt för mig. Detta blir för mig ett flera år långt trauma. Jag vet att det är svårt att föreställa sig nu, men i skolan var jag den fula, töntiga tjejen som räknades bort av alla dom ”populära”. Inte nog med att jag var ful och töntig, jag var ”plugghäst” också och blev retad för det med. Jag gjorde också misstaget att berätta för mina klasskamrater om mitt liv innan, om vårt liv med Peter och allt han hade gjort. Jag tror att jag berättade för att jag ville få uppmärksamhet, vara "spännande", få vara med. Men det slog tillbaka mot mig och jag blev ännu mer retad för det också. När jag väl berättade, då var det spännande för dom andra att lyssna....men efteråt blev jag kallad lögnare, att jag bara hittat på allt, eller att jag var nåt slags "freak". Att berätta var ett stort misstag. Det lärde jag mig.

Så jag hade det inte lätt i skolan. Ingen kille ville ens titta åt mitt håll, om det inte var för att säga något taskigt, och jag fick vara i bakgrunden när dom söta, populära tjejerna blev uppmärksammade. (Detta ändrades inte förrän jag var i 15-16 års åldern. Innan dess var det ingen kille som tittade åt mig. Jag var helt enkelt en ful, töntig tonåring.)

Den mobbningen jag utsattes för hela mellanstadiet traumatiserade mig. Jag fick som följd väldigt låg självkänsla och självförtroende. Som är väldigt vanligt att man får, det är ju inte konstigt direkt.

När jag gick ur 6:an, så hittade mamma en annan skola till mig, för jag ville inte börja högstadiet med mina mobbare. Så jag började 7:e klass, när jag var 13 år, i Rudolf Steinerskolan i Göteborg, en Waldorfskola.

Det var en smärre shock att komma till min nya klass, dels för att alla var långt före mig i ”utbildningen” (jag gick från att vara den som kunde mest i min förra klass till den som kunde minst i min nya klass)....men också för att alla var så snälla. Dom var verkligen jättesnälla och jag kom in i klassen direkt. Det tog ett tag för mig att vänja mig vid. I min nya klass, och skola, trivdes jag jättebra, och när jag var 13 år, när jag precis börjat i den nya klassen, fick jag ett till syskon, Tor, som var Kents andra biologiska barn. Nu var vi totalt fem barn.

Ytterligare ett par år gick och det var ganska okej med saker och ting. Jag fick ta ganska mycket ansvar när det gällde mina syskon, jag fick ta hand om dom alla mycket. Det var jobbigt, men det var inte så hemskt jobbigt just då. Det skulle komma att bli värre. Med allt.

Sen började mamma må sämre, och hon började att missbruka ordentligt igen. Mamma hade alltid varit tablettmissbrukare, och även missbrukat droger (då amfetamin) till och från. Men under den första tiden med Kent hade hon dragit ner på det avsevärt. (Och under varje graviditet hade hon ett uppehåll, det är viktigt att nämna.) Sedan började det gå sämre mellan henne och Kent, och då startade hon missbruket igen.

Och då var det tillbaka till ruta ett igen, kändes det som för mig.

Det hade varit bra, varför kunde det inte fortsätta vara bra? Men nej, för då satte helvetet igång igen. Och det skulle komma att eskalera till ofantliga höjder av helvete.

Detta var del 2 av min berättelse om mina trauman.

Nästa del kommer inom kort.

 

 

All text tillhör Angelica Börgesson. ©

 

17 Augusti 2014  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Mina trauman - tidig barndom - del 1

Jag ska berätta lite om dom trauman jag har upplevt, detta kommer att bli flera delar...för många är dom. Har upplevt många trauman, som barn, som tonåring, och som vuxen. Det vill säga i hela mitt liv. Det började redan i tidig ålder.

Jag föddes i Göteborg...rakt in i en missbrukarmiljö. Både min mamma och min biologiska pappa var missbrukare, så jag levde i den typen av miljö. Bara det är ett trauma för ett barn. Jag såg båda mina föräldrar påverkade av diverse substanser, alkohol, droger, mediciner. Jag såg även min pappa misshandla min mamma många gånger.

Mamma och pappa separerade, och därefter hade hon en hel del män som kom och gick ur våra liv...alla missbrukare av nåt slag, och flera av dom våldsamma mot henne, och även mot mig.

När jag var i 4-5 års åldern träffade hon en man som hette Peter. Dom gifte sig, och när jag var 6 år, fick dom en son tillsammans, min lillebror Rikard.

Vi hade då flyttat från Göteborg till Borås, där mamma och Peter båda tränade bodybuilding och ägde ett gym tillsammans. Dom tog också droger till och från.

Och där börjar mina riktiga barndomstrauman. I Borås, i vårt nya liv med Peter, min nya ”pappa”. Innan dom gifte sig var Peter" världens snällaste" mot oss....men när dom väl hade gift sig blev han sitt riktiga jag.

Peter visade sig vara en sociopat (”förfinad psykopat”, alltså en psykopat som är extremt skicklig på att dupera och manipulera människor) och började tidigt i deras äktenskap misshandla både mig och mamma. Han utsatte oss också för tortyr, det kan inte beskrivas på ett annat sätt. När man utsätter någon för fruktansvärda saker, bara på rent djävulskap, och njuter av av se dom plågas...vad kallar man det? Sådan var iallafall Peter.

Han misshandlade mamma konstant, varje dag, varje natt. Jag fick ligga och lyssna på mammas skrik nätterna igenom. Se henne med ofta med blåtiror, ibland blåslagen. Han kunde få psykbryt och slå sönder hela lägenheten, slå sönder varenda ägodel, sprida ut mat och annat över hela lägenheten också. Jag minns att vårt kök många gånger var helt nersprutat med ketchup och att det låg glas och porslinskärvor överallt.

Och han gjorde ofta sönder mina leksaker. Slet huvudet av mitt favoritgosedjur framför ögonen på mig, en kanin som hette Kia, och låtsas att spola ner den i toaletten. Mamma lagade den kaninen många gånger, men varje gång den blev lagad, så slet Peter huvudet av den igen. Det är hemskt för ett litet barn, att se det. Särskilt som det inte finns en endaste liten anledning varför.

Han gav mig också ofta konstant slag och örfilar i ansiktet, för vad som helst. För vad man sa, för vad man inte sa, för att han var på dåligt humör, för att han var på bra humör, för att jag gjort någonting, för att jag inte hade gjort någonting, för nåt han hade fått för sig...precis för vad som helst.

Men det var bara det lilla. Det minsta han gjorde mot mig.

Vet inte om jag ska ta upp dom grövsta sakerna här. Har i och för sig berättat lite av det tidigare, i ett annat inlägg.

Detta är en del av den tortyren han utsatte mig för:

Han låste in mig i min brors garderob med bakundna händer och lät mig vara där väldigt länge, och piskade mig med ett bälte om jag grät eller skrek.

Han ”skendränkte” mig i badkaret. Han höll mitt huvud under vattnet flera gånger varje gång jag tog ett bad, för att som han sa, ”lära mig hålla andan under vattnet”. Vid många av dom tillfällena var mitt liv i fara.

Han brukade ibland natta mig på kvällen, och vid dom tillfällena låtsades att han gick ut ur rummet när han inte gjorde det. Han väntade ett tag, sedan tog han en kudde och höll för ansiktet på mig, så jag höll på att kvävas, och så tog han bort den. Och så satte han dit den, och tog bort den. Och fortsatte så i ett par timmar.

Ibland kom han även in på natten och började smörja in mig med linimentet Tigerbalsam, som är väldigt starkt, och av någon anledning som det inte finns en möjlighet att begripa, så smörjde han in den i underlivet och i ögonen på mig. Föreställ er den känslan. Det kändes som att hela jag stod i brand.

Han ville att jag ofta om mornarna skulle komma in till honom och mamma och ”morgonmysa”. Han låg på mage och jag satt på hans rygg och ”ritade” på hans rygg och han skulle gissa vad det föreställde. Oskyldigt? Nej, skulle inte tro det. Fast inte det ni tror just nu. Så fort mamma gick ut ur rummet tog han och virade täcket om mig så att jag var instängd i täcket och inte fick nån luft. Och jag fick panik. Jag kunde inte andas. Efter en lång stund, när jag nästan tuppat av, släppte han ur mig ur täcket.

Han utsatte mig även för sexuella övergrepp. Inte penetrering, tack och lov, vet faktiskt inte hur jag skulle ha hanterat det senare i livet. Men jag var tvungen att tillfredställa honom oralt. Många gånger. Alltid när mamma inte var hemma naturligtvis. Då var jag ungefär 6-7 år. Jag glömmer aldrig Peters flin när mamma sa att hon skulle bort någonstans. Peter tittade alltid på mig då och flinade. Och jag visste precis vad det betydde.

Allt detta som jag har beskrivit som Peter gjorde, skedde så ofta så det blev vardag för oss. Vi var i hans våld under flera år iallafall. (Att jag inte är mer fucked up efter att ha gått igenom allt detta som barn, det är faktiskt ett mysterium....)

Många har ställt frågan: ”Men var var din mamma när allt detta skedde, när Peter gjorde allt det mot dig? Och vad gjorde hon åt det?” Det är en helt förstålig fråga, jag tycker inte det är konstigt att folk frågar det.

Det klart hon var där. Men det hon inte såg, det berättade jag inte för henne. En förövare brukar alltid som ett tillvägagångsätt hota barnet med olika saker för att barnet inte ska berätta. I mitt fall var det att Peter hotade med att jag skulle hamna på barnhem, jag skulle aldrig få se mamma igen, eller att han skulle döda både mig och mamma och jag berättade något...för någon. Som barn tror man på det. Man är i ett enormt underläge. Man har inte så mycket val.

Mamma försökte många gånger lämna Peter, men var livrädd för konsekvenserna. Vid det här laget har ni också förstått att han var fullkomligt livsfarlig. Hur många dödsfall av kvinnor har vi inte läst/sett på nyheterna som försökt lämna sina våldsamma män och sen blivit mördade? Många, många, många. Statistiken säger sitt. Vi kunde varit med i den statistiken. Det kunde hänt oss också.

Peter hade mycket väl kunnat mörda både mig och mamma och Rikard...det var egentligen bara en tidsfråga. Vi lyckades komma undan i tid.

Och idag vet man mer om problematiken rent psykologiskt och känslomässigt när det gäller kvinnor som är/har varit i våldsamma relationer. Det är inte så lätt att bara lämna som dom flesta tror. Man kan lätt bli ett dödsoffer, och bara ännu ett tal i statikstiken.

Så mamma gjorde det hon kunde. Hon försökte ofta gå emellan många gånger när Peter gav sig på mig och hon såg det, så att han gav sig på henne istället för mig. Vi gjorde tillsammans upp strategier över hur vi skulle hantera Peter beroende på vilket humör han var på, vi gjorde upp ”planer” när det gällde flyktförsökt, vem/vilka vi kunde åka till, se till att vi hade pengar att klara oss på, och liknande. Att alltid vara väldigt, väldigt försiktig runt Peter så att man inte råkade ”trigga igång honom”. Inte för att det spelade någon roll. Han behövder inte ens en ursäkt för att triggas igång.

En gång när jag kom hem från skolan så skulle han ha ett ”allvarligt snack” med mig. Han sa att en av mina lärare ringt och sagt att jag hade berättat allt som försegick hemma....och nu skulle jag få fan för det!!! Jävlar vad stryk jag fick, kunde knappt stå på benen efteråt! Och jag var tvungen att stanna hemma från skolan i flera dagar för att blåmärkena inte skulle synas. Hade en lärare ringt, hade jag berättat? Naturligtvis inte. Peter hade hittat på hela den historien, för att han skulle ha en ”anledning” att ge sig på mig.

Så det spelade egentligen ingen roll.

När jag var i åtta-årsåldern fick mamma äntligen igenom en skilsmässa från Peter. Även om vi var ”fria”, så var vi ändå inte det...för hotet hängde över oss hela tiden ändå. Skulle Peter hämnas, skulle han dyka upp snart igen, skulle ha ta död på oss? Vi visste inte, så vi levde med en skugga över oss ständigt. Men vi slapp honom i vårt hem, i vårt vardagliga liv. Det betydde mycket för oss alla.

Och Peter...han kan säga vad han vill och neka nu i efterhand...vilket han naturligtvis har gjort. Som om han skulle erkänna att han gjorde det han gjorde...please! Det tar en riktig man att erkänna det...vilket han inte är. Han är inte ens man. Han är en feg ynkrygg som inte har någon stake. Han tror att jag inte minns. Han tror att jag var för liten för att kunna minnas. Men jag minns. Jag har ett jävla minne. En väldigt börda att bära på också ska jag tala om. Nåja...det finns nåt som heter Karma, och Karma kommer att ta hand om Peter. Karma är att livet ger tillbaka det man har gett till andra.

Han gnäller över att ”han har haft det så svårt i livet, och stackars honom”. Det finns en anledning till det, det heter KARMA. Jag behöver inte ens hämnas, livet har redan slagit tillbaka mot honom hundratals gånger för allt hemskt han har gjort mot andra. Det räcker för mig. Det räcker för mig.

Detta blev långt nu, så man kan väl säga att detta är första delen av min ”serie-berättelse” - Mina Trauman.

Ska fortsätta på berättelsen om mina trauman i ett annat inlägg, antingen i nästa eller i nästnästa. Men fortsättning kommer.

 

 

 

All text tillhör Angelica Börgesson. ©

 

 

15 Augusti 2014  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Kristen Rock!

Detta kommer att handla om Kristen rock....och om Jesus.

”Åhnej”, tänker ni säkert. ”Vad är detta för löjligt?” Känn er nu inte provocerade av detta, för jag vet att prat om religioner kan göra det, utan bara ta in det jag skriver ur min synpunkt. Jag försöker inte omvända någon, jag vill bara dela med mig av min världsbild och av det jag tycker om.

Jag gillar Kristen rockmusik och gospel. Även fast jag inte är kristen.

Min tro och det som hör till är väldigt viktig för mig. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen...jag är inte kristen, jag tillhör ingen religion. Min tro är fri och jag kallar mig själv för troende bara.

Fast jag tror på Gud, och även på Jesus, bara inte exakt enligt bibeln. Jag tror att Jesus har levt, men inte precis så som i bibeln.

Detta är vad jag tror. Jag tror att Jesus var helt vanlig man, som var väldigt andlig, och hade kontakt med Gud, så som vi alla kan ha. Jag tror inte att han var "Guds son" i den bemärkelsen så som i historien om Josef och Maria, att Maria skulle ha blivit "befruktad" av Gud med Guds son, det är löjligt. Att kunna föda ett barn utan att ha haft sex är naturligtvis också helt och fullkomligt löjligt. Men Gud hade en hand med i spelet iallafall. Jesus blev extra mottaglig för Gud, som han var i hela sitt liv, och bara ville sprida Guds ord, det vill säga kärlek. Eftersom många i människosläktet är dumma, trångsynta och elaka, (särskilt dom med makt) klarade dom inte av då att Jesus "hade sån kontakt med Gud", och att han var så from, ödmjuk, omtänksam och kärleksfull som han var. Många kan inte hantera sånt, utan tror att människor är såna bara för att få makt. Jesus var icke sån, han var inte ute efter makt. Han var inte ett hot mot någon. Han var däremot en tillgång till alla. Han var bara sig själv och spred kärlek och Guds ord. Det fick tillräckligt många makthavare att gå i taket, Jesus kunde ju bli ett hot mot dom, trodde dom. Så dom kom på ett sätt, ett mycket grymt sätt, att eliminera honom. Nämligen korsfästelsen.

Att Jesus dog på korset, torterad till döds, det tror jag på. Han blev offer för maktgalna, trångsynta människor, som även idag, fast i andra former, finns mitt ibland oss och begår fruktansvärda gärningar mot andra. Och när Jesus dog, då kom han hem. Och han visste att han skulle komma hem, till Gud. Det hade han vetat i hela sitt liv. Därför var han inte rädd när han levde, inte ens när han hängde på korset. För han visste att döden inte egentligen fanns, att det inte var ett slut, utan en början. Att man bara "bytte en värld mot en annan". Han kom så hem. Till allas vårt riktiga hem. Andevärlden. Där han togs emot av Gud, som antagligen sade till honom: "Du försökte iallafall. Du försökte".

Att sen Jesus kunde alla "trollkonster" han gjorde, förvandlade vatten till vin, gick på vattnet, väckte döda till liv.....det tror jag inte på. Att Jesus hade förmågan att hela, det tror jag. Man behöver inte ta allting så bokstavligt, han helade nog människor psykiskt, känslomässigt och själsligt. Han helade med goda ord, goda gärningar, omtänksamhet och kärlek. Man kan göra mycket gott bara med det.

Att Jesus kommer "återuppstå", det tror jag inte heller. Men det har varit andra som han här, och kommer fortsätta att komma till oss. Läxan vi måste ha lärt oss sen Jesus levde och dog, är att inte döma dom som precis som Jesus vill förmedla goda budskap, utan lyssna på dom och förstå att dom bara vill oss väl. Att dom vill alla väl. Men det skulle inte förvåna mig, att om en ny "Jesus" kom, då skulle människor gå loss på honom/henne precis som förr i tiden....fast dom skulle kasta glåpord efter honom/henne istället för stenar, och istället för att korsfästa skulle dom förfölja, misshandla och trakassera. Sådan är människan. Kan det inte få vara så nån gång att människan lär sig av läxan?

För vad hände efter att Jesus blev torterad till döds....? Människan tog död på honom, och började sen dyrka honom. Bara det säger vilket förbannat dåligt omdöme vi människor har. Människan dyrkar honom först efter att vi dödat honom. Det säger en del om människan. En hel religion skapades ändå baserat på honom, och skapade miljoner följare världen över, om honom, för honom, till hans ära och minne. Men människan har tyvärr fortfarande inte lärt sig läxan. Undrar om hon någonsin kommer göra det. Några av Jesus sista förmodade ord var: Förlåt dem Herre, för de veta icke vad de göra". Jesus bad Gud förlåta sina egna mördare. Det säger allt tycker jag. Det säger allt.

(Kolla på filmen "The Passion of the Christ" av Mel Gibson, som handlar om Jesus förmodade sista dagar i livet och hans död. En fruktansvärd hemsk film, men dock lärorik.)

Jag tror att Jesus, precis som Gud, finns i andevärlden och stöttar oss, skyddar oss, guidar oss, tröstar oss, och älskar oss. Vi måste bara lära oss att lyssna. Människan lyssnar ofta på fel sätt. Man ska inte lyssna med sina öron, utan med sin själ. Då känner man Jesus, då hör man Gud. Det är det jag tror. Det är det jag vet intiutivt.

Och jag tror verkligen på detta. Det går att tro på detta sättet, jag lovar. Det finns inget som säger att man måste tillhöra en viss religion för att kunna tro på Gud, eller på Jesus. (Förutom att religionerna säger det...och bara det är helt fel i sig). Man behöver bara tänka utanför ramarna. Think outside the box. Min tro är fri från alla måsten och krav från religionerna. Min tro är inte bunden till någon religion. Jag har sagt detta femtielva gånger nu....men jag behöver antagligen vara övertydlig med detta.

Då har vi fastställt det...jag tror alltså på Gud, och på Jesus, men inte enligt den kristna religionen, eller nån annan religion. Just sayin´.

Iallafall, jag älskar kristen rock och gospel, för jag gillar själva musiken, och texterna. It´s close to home. Och den här typen av musik har bara tre syften; att känna hopp och kärlek, att ge hopp och kärlek och att sprida hopp och kärlek. Det kan inte vara fel på något sätt. Bara om man är trångsynt och inte kan se "the big picture". Vi människor behöver hopp och kärlek, det behöver denna planeten. Allt som lever. Bara sprid hopp...och kärlek.  heart

Jag lägger in några av mina favoritlåtar av Kristen rockmusik här, dom jag älskar mest. Dom kommer alla från en samling som heter Songs 4 Worship. Lyssna gärna, även om ni tycker att ”sånt är löjligt”...för det vet jag att dom flesta av er tycker. Koppla bort själva religionen när ni lyssnar....lyssna på själva budskapen bakom orden istället, och glöm religionen. Ge det en chans iallafall. Det är riktigt bra musik. smiley

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

12 Augusti 2014  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Äntligen utekväll...!

Igår, fredag, var jag ute med en nära vän till mig, min gamla klasskamrat Susanna som jag inte träffat på väldigt länge nu. Vi hade svinkul! Och det var på tiden att jag gick ut, har faktiskt inte varit ute (på en fest eller nåt uteställe) på typ ett år, tro det eller ej. Och som vanligt så var jag på mitt favoritställe, Dubliner. laugh

Här är ett par bilder från kvällen. smiley

 

 

 

 

 

 

 

9 Augusti 2014  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Goals...and trust issues.

Jag ska prata lite om mål här i livet...och om tillitsproblem.

Jag har inga direkta konkreta mål i livet, inte som andra har.

Många kanske har mål i livet, antingen ett mål eller många mål, som att till exempel utbilda sig och jobba inom ett särskilt yrke, skaffa familj och barn, köpa sig något speciellt, som ett hus, en båt eller nåt annat, resa till något speciellt ställe, eller bara resa överhuvudtaget. Jobba utomlands. Spara ihop pengar för att kunna göra det man har som ett mål i livet att få gjort. Kanske vill man leva ett liv på landet, bland djur och natur, kanske vill man köpa sig en fin lägenhet mitt i stan, och njuta av stadslivet. Etc...

Jag har inga sådana mål.

På grund av att jag levt mitt liv i ett totalt kaos och i ett vansinne utan dess like, så är mitt mål i livet att bara få leva resten av mitt liv i lugn och ro. With a peace of mind and heart. Ro och sinnesfrid i sinnet och i hjärtat....och runt omkring mig.

Det är det enda jag vill ha, det jag behöver. Det är det enda jag kräver att få ut av livet.

Jag ser det också som så, att jag har varit med om så mycket, upplevt så mycket, gjort så mycket, så jag behöver inte uppleva särskilt mycket mer. Jag vill bara leva i lugn och ro.

Det kanske ni tycker låter väldigt tråkigt. Men det är jag som ska leva resten av mitt liv, inte ni, det är jag som ska ha lugn och ro, så det spelar mig ingen roll alls om folk tycker att jag är ”tråkig” för det. Jag måste leva så som jag behöver leva. Om jag alls ska leva. Om jag ska orka med att leva ”tills man blir gammal”, hur länge det nu blir....så måste jag få leva i lugn och ro. Det bara är så. Annars fixar jag inte att leva alls. Om jag sen anses vara tråkig...so be it. I don´t care.

Jag har gjort många av dom saker redan som man ”anses” måste uppleva här i livet innan man dör.

Även om jag aldrig druckit alkohol (och aldrig kommer dricka alkohol), så har jag ändå gjort det mesta av det mina kompisar gjorde, både som ungdomar och som vuxna. Jag har varit på mängder med fester och uteställen, jag har raggat upp och ofta blivit raggad på, jag har strulat runt, haft one-night-stands, och haft seriösa förhållanden. Jag har älskat med personer och jag har knullat med personer, jag har bråkat med vänner och blivit sams igen. Jag har fått mängder med vänskaper, och jag har också avslutat vänskaper.

Jag har haft många förhållanden (även om de flesta bara varit dåliga) och eftersom jag är bisexuell så har jag både haft sex med och haft förhållande med tjejer. Allt detta har jag gjort, och mer därtill, utan någonsin ha alkohol eller droger i kroppen.

Jag har rest en del. Jag har varit i några länder här i Europa, och jag har varit i Los Angeles i USA två gånger, och i Las Vegas, USA, och träffade en del stora kändisar på mina USA-resor. Jag har varit på solsemester i Grekland. Jag har rest, och jag är nöjd med mina resor. Det är inte absolut nödvändigt för mig att göra fler resor. Jag skulle inte ha något emot det, men det är inte nåt nödvändigt för mig att resa mer.

Jag har en stor familj, och vet hur den gemenskapen och den kärleken är. Det är stort att uppleva. Jag har fått uppleva att mina syskon har fått barn (två av dom hittils) och jag nu tre underbara syskonbarn som jag älskar mer än ord kan beskriva.

Jag har fått uppleva mycket sorg och mycket smärta i mitt liv, men också mycket roliga saker som gett mig glädje och kärlek. Det räcker för mig. Jag behöver inte uppleva mer. Nu säger jag inte att jag inte tänker uppleva mer, för då skulle livet stå helt still, och det vill jag inte....jag bara säger att jag inte känner att det är något måste för mig att uppleva massa mer saker.

Jag behöver inte resa till massa olika ställen eller länder mer, eller göra karriär och tjäna massa pengar så jag kan köpa massa dyra saker....det är inte en prioritet i mitt liv.

Min prioritet i mitt liv är mig själv. Att bli hel som människa.

Och på grund av att jag för länge sedan har bestämt att jag inte ska ha några barn, så har jag tid och möjlighet att prioritera mig själv.

Jag är singel nu, och jag trivs väldigt bra med det, men om jag skulle träffa en partner, man eller kvinna, så tänker jag forsätta att prioritera mig själv, samtidigt som jag skulle kunna prioriotera den jag är med. Jag skulle aldrig, ALDRIG, ge upp den jag är, hur jag är och hur jag vill och behöver leva, för att någon jag är med skulle säga något annat. Hur DOM vill att jag ska vara, göra, leva.

Jag har offrat mig själv tillräckligt mycket för andra i mitt liv. Nu, och i resten av mitt liv, måste den skadan andra tillfogat mig repareras, jag måste då prioritera mig själv.

Detta kommer ni nog också tycka är konstigt, men ett förhållande med någon är för mig inte heller nödvändigt. Jag kan leva utan det. Jag kan leva utan sex, utan intimiteten och närheten. Om det är nödvändigt. Det vill säga om jag INTE hittar någon som skulle behandla mig så som jag förtjänar att bli behandlad, med kärlek, med omtanke och med respekt. Då lever jag hellre ensam resten av mitt liv. Helt seriöst.

Hellre lever jag ensam och mår bra, än tillsammas med någon och mår dåligt. Och jag menar det verkligen.

Jag har i vilket fall inte nån större lust att vara med någon. Jag har blivit så sviken och så sårad och så illa behandlad av killar genom mina tonår och genom hela mitt vuxna liv, även av tjejer med för den delen, så att det är fullständigt omöjligt för mig att lita på en partner. Killar har jag svårast att lita på, för min erfarenhet av killar...ja ni skulle ramla av stolen om jag berättade mina dåliga erfarenheter med alla dom jag träffat och varit med. Det är sånt man inte ens kan hitta på.

Men min stora fördel är att jag trivs med att vara för mig själv, jag trivs med att vara ensam. Jag behöver inte vara med någon, bara för att slippa vara ensam. Jag föredrar mitt eget sällskap any day, framför nån idiot som behandlar mig taskigt.

Jag har alltid, sen jag var barn, gillat att vara för mig själv och umgås med mig själv. Men ändå alltid haft min sociala förmåga att falla tillbaka på när jag vill ha sällskap och umgås med andra. De bästa av två världar.

Så att jag är singel nu, det stormtrivs jag med. Jag behöver inga romantiska relationer.

Det händer ibland att jag öppnar mitt hjärta lite på glänt, och funderar över om jag ska släppa in någon. Och vad händer då? Så fort jag gör det, då slutar det med att jag får mitt hjärta skadat...igen...för femtielfte gången.

Så...jag litar inte på folk. På män mest. Män vill oftast bara ha en sak, sex. Det som det som är det viktigaste för er, som inte kan kompromissas med. Det är sant och det vet ni.

Det enda jag någonsin varit för män som jag träffat, är deras privata sexleksak. Dom har bara brytt sig om det jag har mellan benen, inte det jag har i mitt sinne och mitt hjärta. They could´t have cared less. Jag har varit en leksak för dom, som dom tagit fram när dom har haft lust, och lagt eller kastat undan när dom inte har lust längre. Tack för det...!

Därför har det blivit så att sex inte är viktigt för mig. För, för varje gång någon av dom har gnällt eller klagat eller surat över ”att jag inte vill släppa till”, så har en del av min sexlust dött. Därför att JAG har aldrig varit viktig. Om jag mår dåligt, jag kanske är sjuk, är ledsen eller upprörd, har huvudvärk (som jag faktiskt lider ofta av på riktigt, och inte använder som någon "ursäkt"), eller helt enkel inte är på humör...jäääävlar vad det ska börja tjuras och gnällas och klagas. Så fort killen inte får sex när han vill ha det, vilken tid på dygnet det är är...så blir det surande. Och det kan flyga lite pikar åt ens håll också. Det är inte så jäkla kostigt att min sexlust dött ut, när det är så jag blivit behandlad. Det säger väl sig själv eller...?

För det är ju tydligen så....JAG spelar ingen roll för dom, bara det sexet dom kan få ut av mig. Sen om jag mår dåligt över vad det ju kan vara, det har ju dom skitit i. Det är inte viktigt! ”Känslor hit och känslor dit... Nä, fram med fittan bara, för jag vill knulla!" Så har det sett ut för mig, med i stort sett varje person jag varit med.

Ingen av dom har verkligen, på rikigt, brytt sig om mig.

Då kan det fan vara!

Jag har min vibrator. Den ger mig mer än någon kille någonsin har gett mig sexuellt! Och den gnäller inte och tjurar inte om jag inte tar fram det minst en gång om dagen. Den ställer inga krav på att man ska vara glad, kåt och villig dygnet runt, oavsett hur man mår

Där är det jag som bestämmer. När jag vill. När jag har lust. Och det räcker för mig.

As you can tell...jag litar inte på män.

Jag har blivit huggen i ryggen alldeles för många gånger för att jag ska kunna lita på någon man.

Men om jag skaffar en partner nån gång...så är det bäst att han/hon bryr sig om MIG, mig som människa, och inte bara det jag har mellan benen.

Det skulle vara roligt om jag hittade någon nångång...men det är inte något absolut nödvändigt.

 

 

 

 

 

 

6 Augusti 2014  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Rolig video!

Jag älskar som sagt galen och sjuk humor. Jag ska lägga in en rolig video här nu, en som cirkulerar på facebook. Många av er kanske har sett den, men ni som inte gjort det...kolla för guds skull! Den är så jäkla rolig så det är helt sjukt!  laugh

 

 

Så. Jävla Bäst! cheeky

 

 

 

 

4 Augusti 2014  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Long long journey....

Jag älskar musik som är intrumental, med lite sång, eller ingen sång alls. Min favorit där är Eya. Alla vet nog mer eller mindre vem Enya är, och är lite bekant med hennes musik. Det är musik som stimulerar sinnet, hjärtat och själen. heart

Med hennes musik är det också så att den rymmer många känslor. Jag tror att ingen blir helt oberörd när man hör den. 

Lägger in en låt här av Enya som heter" Long Long Journey" som är väldigt vacker och som jag tycker beskriver mitt liv och min kamp på ett ganska enkelt och klockrent sätt. Lyssna gärna. smiley

 

 

"Long Long Journey" - Enya

”City lights shine on the harbour,
night has fallen down.
Through the darkness and the shadow,
I will still go on.

Long, long journey through the darkness,
long, long way to go.
But what are miles across the ocean,
to the heart that's coming home?

Where the road runs through the valley,
where the river flows.
I will follow every highway to the place I know.

Long, long journey through the darkness,
long, long way to go.
But what are miles across the ocean
to the heart that's coming home?

Long, long journey out of nowhere,
long, long way to go.
But what are sighs and what is sadness
to the heart that's coming home?

Long, long journey through the darkness,
long, long way to go.
But what are miles across the ocean
to the heart that's coming home?

Long, long journey out of nowhere,
long, long way to go.
But what are sighs and what is sadness
to the heart that's coming home?"




 

3 Augusti 2014  | Länk | Lite allt möjligt | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida