vad är egentligen meningen med livet?
ibland känns det verkligen som att det inte finns någon mening alls!
och jag vet inte varför jag känner så, men.. det bara blir så!

det känns som att meningen egentligen är att man ska bli lycklig, man ska få en fin och frisk familj, man ska ha pengar så man klarar sig, man ska inte behöva gå i trasiga kläder eller behöva svälta. men så är det inte, så är det verkligen inte. jag hatar att titta på teven och se all svält som är runt omkring på hela jorden, och jag hatar att vara i stockholm där dom sover ute, och sitter i varje gatuhörn och ber folk om pengar eller mat, ska det verkligen behöva vara så? det gör ont i hela mig att behöva se sånt!
finns det inte människor som ska hjälpa dom fattiga? eller iallafall ge dom mat och ett ställe där de kan värma sig? varför blir det såhär?
vissa säger att det är deras eget fel, att dom har valt det själv.
men snälla tänk efter innan ni slänger ur er en sån dum kommentar,
tror ni verkligen att dom har valt det själv? att behöva vara hungrig, att behöva sitta och be om mat eller pengar så de ska kunna dämpa sin hunger.
jag kan inte sitta här och säga vad som är fel och inte, men det här är mina åsikter så ni som läser det här behöver inte kommentera något dumt här heller. vet ni vad jag önskar? vet ni vad jag vill?
jag önskar och verkligen vill kunna hjälpa såna människor, små barn som är helt utsvulten och knappt orkar röra sig. jag önskar jag kunde ge alla ett hem och massor med mat, men jag har förstått nu, att det inte är meningen att det ska vara så! för jag vet att det finns fler än jag som tänker och tycker som jag gör, och då hade det skett för längesen.

---
och det känns som att allting jag gör blir fel, hur jag än gör
går jag åt höger istället för vänster så blir det fel.
kör jag en annan väg än jag brukar så blir det fel.
jag vet inte vad det är men det känns verkligen så
jag antar att det bara är någonting just nu, jag har så mycket jag tänker på och det är inte några tankar jag vill tänka på, och det är heller inget jag vill dela med mig om här.. just nu vill jag bara försvinna, vara för mig själv för ett tag, men ändå vill jag vara med mina nära och kära och bara få en underbar sommar! men jag har en känsla av att det inte kommer bli så,
för det är något som fattas i sommar, något jag verkligen tycker om och avgudar, och jag tror du vet vem du är om du tänker efter..

---
jag kan bara säga att det är mycket nu,
men jag ska ta en dag i taget sen får vi se var jag hamnar
(förhoppningsvis i din famn föralltid)
jag vet att det är fel och säga föralltid, för man kan aldrig vara riktigt säker, men med dig känns allt så underbart, så det känns mer än rätt!
det är inga problem mellan oss, det låter nästan så ovan
men så är inte läget, utan.. det är mycket nu som jag sa
och i din famn så känns allting så bra och jag glömmer allt för en stund
min älskling

---
vad är det jag ska göra för att få allting att fungera?
det är det jag frågar mig själv varenda dag