idag ska jag åka till tallin. det verkar som om det enda sättet som är möjligt för mig att vara ledig är att resa bort. helst utanför landet. och det ska bli riktigt skönt att bara få komma iväg någonstans. men nu så, den här resan har jag gjort mig värd.

huligankatten löper. hon är åtta månader gammal och löper. Så nästa månad  blir det sterilisiering. Hon jamar och ålar sig på golvet och vid dörrposter och jamandet kan driva en fullt vättig människa till vansinne. Jag försöker att inte bli irriterad men det är lättare sagt än gjort. Stackars min lilla huligan!

igår var jag ute. på krogen. andra veckan i rad. det var egentligen inte speciellt roligt utan mer lagom, kanske på snäppet till lite tråkigt men det gjorde inget. jag tänkte att jag kanske skulle ge flirtandet en chans till och började spana efter ett lämpligt offer. men ingen dög (vad hade ni väntat er?!) För kort, för lång, för slemmig, upptagen, inte min stil, N E J TACK!, du borde inte ens titta på mig and the list goes on.

 Efter många timmars spanande men inget bra kap så var det dax att åka hem. Där stod han mitt i trängslet. lagom lång, lagom snygg och lagom (nästan för) nära mig. Min systeryster kastar sig in i trängseln och trampar av misstag på lagom snyggingens kompis fot och försvinner in i folkvimmlet. kompisen till lagom snygg börjar klaga högljutt att hon kunde lika bra ha kapat hans fot. Jag skrattar (jävligt elakt) och säger att stackars stackars 200cm långa honom som bli trampad på foten av en 155cm lång och 45 kg lätt tjej. Han borde rent av amputera foten. Like right now. Lagom snygg tittar numera åt mitt håll (jackpott!) han kontrar med att min syster kanske inte skulle ha trängt sig genom vimmlet av folk och jag svarar att nej men sån är hon. Efter en stund (vet inte hur länge, var inte direkt nykter) pratar vi på om det ena och det andra. Han är jobbade tydligen med autistiska barn och han farsinerades verkligen av dom. han hade gått vårdskolan där i grannstan och jobbat på samma ställe i snart 6 år (han var dessutom 25 år så ingen yngel direkt). Vi pratade på om vart jag bodde och vart jag jobbade och kom fram till att vi är innom samma yrke (även om jag inte är utbildad). Han var mysig och hade ett charmigt leende. han var precis lagom bra i det mesta. Efter mycket trängsel och näronbtakt (nej inget hångel, Im a saint damn it!) så var det dax att få komma ut. Där ute blir det lite konstigt tyst (men inte på ett pinsamt sätt) och sen säger han att han tyckte det var trevligt att prata med mig och undrade om jag skulle dra vidare. Jag svarade nej, jag ska ut i skogen och sova med en tjejkompis. Han blir tyst och jag ser att han vill fråga om mitt nr men när han öppnar munnen blir vi störda av att F förklarar att min systeryster försvunnit. Jag lite panikslagen (hon var trotts allt ganska bra dragen) måste snabbt säga hej då och gå. Men efter typ 30 sekunder ångrar jag mig och vänder mig om för att springa tillbax för att ge honom mitt nr men då är han borta. Suck. Och jag kommer inte ens ihåg vad han sa att han hette.

Som sagt, det var juh lagom bra. inget blir perfekt.

jag har spenderat nästan hela dagen med tonåringen. hon kom hit och jag lagade mat. sen åt vi semlor och drack indiskt kaffe (som tonåringen näst intill tvingade på mig för "det passar så bra in i ditt indiska hem" :P) Men kaffet var faktiskt riktigt gott så det gjorde inte så mycket. strax där efter somnar båda framför TV:n och vaknade för en stund sen. Tonåringen går hem och två minuter senare står min mams utanför dörrn och vill berätta om nack och ryggjympan jag bara måste gå på med henne. Så tisdagar framöver kommer jag att vara på nack och ryggjympa. Men det kanske är behövligt med tanke på vad kiropraktorn sa om mina stackars icke existerande ryggmuskler. Och den lilla olyckan jag hade på jobbet (som för övrigt fortfarande gör sig påminnd när jag står och går för länge). Hur ska det gå när jag ska kila omkring i tallin en hel dag nästa vecka!? Det lär väl visa sig.

På lördag ska jag iaf klippa mig och mams var sådär lagom avundsjuk. Hon skulle nämligen också behöva göra det men älin är bara tillgänglig för lilla mig på lördag :) så det så.

(kanske jag ska lägga ner lite pengar på en riktigt snygg gympa outfit nu när jag ska börja på sånt också. ellos nästa.)

nu har jag beställt det här också :P

nu fattas bara den här hyllan från IKEA. sen är jag en bra bit påväg i min lägenhet. och det gör mig glad :)

häromdagen fick jag en utskällning. jag fick minsann veta att jag är fruktansvärt negativ ibland och att jag har fel i många saker.  Tex att jag envisades med i åratal att inte använda kjol eller klänning (för jag var minsann ingen tjejig tjej) och att jag minsann inte var en fjortonårig poppare och kunde därför inte använda converse (som nu är en av mina favorit skor!). Så jag gjorde slag i saken och köpte den här ursöta svarta klänningen. Och för att bli extra tjejig så sprätta jag hela 99 kr på dom här underbara skorna! Och som kronan på värket köpte jag den här toppen också. 

jag har inte träffat r på säker ett år. vi pratar inte speciellt ofta heller men när vi väl gör det så är det som att vara tillbaka i skolan igen. hon känns trygg och är varm och rolig och så jävla enkel att prata med. det är konstigt hur enkelt det kan vara att prata med någon som man i nte pratat med på länge. det är skönt att veta att hon inte låter tiden komma emellan oss. hon var en klippa när jag gick i skolan och än idag är jag tacksam för att hon blev min vän. för när jag tönker på dom få vänner jag har så vet jag att hon tillhör dom som jag vet kommer att finnas där livet ut. oavsett om vi ses hela tiden eller aldrig.

Det här behöver du

2 st	paprikor
200 gram	mager nötfärs
0.5 msk	olivolja
50 gram	gul lök i bitar
1 klyfta	vitlök, pressade
0.5 st	finhackad chilifrukt
1.5 msk	koncentrerad tomatpuré
0.5 tsk	spiskummin
70 gram	ananas i bitar
125 gram	kokta vita bönor
20 gram	grovt riven ost (17 % fett)
2 skiva	grovt lantbröd

Så här gör du

Ta bort innanmätet i paprikorna. Förväll paprikorna i 5 minuter. Fräs nötfärs i oljan. Tillsätt lök, vitlök och chili och låt det fräsa med i någon minut. Rör ner tomatpuré, spiskummin, ananas och väl sköljda bönor. Fyll paprikorna med köttfärsen.
Ställ paprikorna i en smord ugnsfast form. Strö på osten. Gratinera i 5-10 minuter i 225 grader.
Servera med grovt bröd.

enjoy.

många skulle inte säga att jag var paranoid av mig. många skulle inte kalla mig osocial. Men många känner mig inte.
en vän till mig hörde av sig i veckan och ville bjuda mig på fest. hon sa att det är lika bra att jag kommer för annars skulle hon hugga huvudet av mig. Jag tackade så klart ja (jag behåller gärna mitt huvud). Men juh mer tiden gick och juh närmare jag kommer dagen så får jag mer och mer panik. orsaken till paniken är att det ska komma massor med folk till min vän och det skrämmer livet ur mig. Jag är bra på att jobba, tala med människor som inte ens uppfattar hälften av det jag säger och arbetskamrater från 40 år och uppåt. Jag är inte van att snacka med folk som faktiskt är mellan 20 och 30 år. Vad talar man om då? I ren panik pratar jag med e och hon ger mig en ganska bra utskällning om min osociala tilställning och säger åt mig att sätta på mig något snyggt, dricka mig berusad och försöka ha kul, snacket kommer med alkoholen. Och jag vet att hon har rätt. Typisk eller hur?
Så igår natt insåg jag att jag inte hade något att sätta på mig så idag ska jag hem till mams och låna något av tonåringen. Den här osociala tillställningen funkar inte i längden och jag börjar misstänka att dom på jobbet börjar tröttna på min eviga kacklande så kanske är det dax att göra något åt det. För egentligen, så är jag jävligt social jag bara glömmer bort hur man gör ibland.

idag fick jag sms från uppland. uppland undrade varflr jag försvunnit från jordens yta och jag förklarade min jävligt jobbiga vecka och hon förstod. vi hade telefontid mellan 19.00-20.00 och vi pratade på om mat. och min födelsedag. jag har blivit uppbjuden till uppland på min födelsedag. jag gick med på inbjudan i förutsättning att vi bara skulle äta onödigt gott och bara sånt som jag ville och hon gick med på dealen (med begäran om att vi först skulle simma säker minst hundra längder och bada ångbastu och bubbelbool). ibland älskar jag henne så att jag kan gå sönder. hur kunde jag ha sådan tur?

jag borde ha sovit för länge sen. jag borde ligga i min säng och drömma. jag borde göra mycket. just nu är jag bara så förbannad, så jävla sårad, så jävla ... ledsen. jag försöker om och om och om igen förstå mig på hur männskilgheten fungerar men av någon konstig anledning it comes back and bits me in the ass. Och jag börjar fundera på om det är så att its meant to be. Jag vill inte anse mig själv som korkad men av någon anledning så lyckas jag bara inte med männskligheten. den är en enda stor besvikelse i män och vänner och ... familj. är det meningen att livet ska vara så svårt eller är det bara jag som är cursead?

egentligen är det nog inget av det. det är bara männskligheten som är fucket up.

kan du säga att du känner någon som alltid är ärlig? kan du säga att du känner någon som aldrig har dragit en lögn? kan du säga att du känner någon som alltid talat sanning till dig?
Det kan inte jag.
Jag kan inte säga det eftersom jag tror inte på det. Alla har någongång ljugit för dig. Alla har någongång tänjt lite på sanningen. orsaken kan vara att den här personen inte har velat såra dig. orsaken kan vara att den här personen är rentav elak. orsaken kan vara att den här personen är rädd. men det måste alltid finnas en orsak, oavsett vad den orsaken än är.

jag vill gärna tro att mina vänner alltid säger sanningen till mig. jag vill gärna tro att min familj inte ljuger. men att naivt tro att så är fallet är inget annat än just naivt. jag kan se när en vän ljuger för mig, jag har sett det. och jag kan känna att när min vän inte riktigt alltid talar sanning, jag har kännt det och jag vet att sanningen ibland är antingen skräckinjagande eller helt enkelt bara för jobbig för att hantera. alla ljuger. mer eller mindre. till och med jag. det viktigaste är bara att inse att det ibland bara blir så eller är så. ibland är människor rädda för misstag dom gjort. ibland är människor bara idioter. ibland bara händer det utan att det var meningen att det skulle hända. ibland är bara ibland.

det handlar inte alltid om vad man talar sanning om utan mer om vad man ljuger om. man kan ljuga för att man inte riktigt vågar ta steget att säga som det är för att man kanske är rädd för att göra någon annan ledsen. man kan ljuga för att man helt enkelt inte orkar prata om saker. man kan ljuga bara för att rädda sitt eget skinn. och jag har ljugit. många gånger. ibland för att slippa ha frågesport om mina känslor. ibland för att slippa jobbiga konversationer. ibland bara för att jag inte orkar mer. gör det mig till en lögnare? gör det mig till mindre trovärdig? kanske. men oftast gör det mig till en bättre människa. för när jag ljuger så ljuger jag om hur jag mår, för att jag inte ska göra folk ledsna. för när jag ljuger så ljuger jag om hur jag känner för att inte uppröra folk. för att när jag ljuger så ljuger jag om mig själv. mest därför att jag är för feg för att ställa mig rakryggad och säga att så här är jag, take it or leave it. Och varför gör det mig till en bättre människa? jo för att när jag ljuger så vågar jag ställa mig upp, rakryggad och säga så här mår jag egentligen. så här känner jag egentligen. så här är jag egentligen. och vet ni vad det bästa med det hela är? Jo att folk uppskattar när jag vågar att säga som det är. Så gör det du också. Ljug inte. Ärlighet varar längst.

skvaller är roligt så länge det inte handar om dig själv. Så enkelt är det. Människor som säger att skvaller inte inresserar dom det minsta ljuger. Det finns alltid någon man tycker om att skvallra om. idag, över en kopp fika fick jag höra skvaller om en tjej som bott i stan. denna tjej har fått barn. när nyheten spred sig över stadens gator om hennes graviditet var den största diskussionen om hon verkligen var lämpad för att ha barn. fast å andra sidan, vem avgör det egentligen? jag tyckte faktiskt inte att hon var det. hon var instabil och osäker och väldigt bitter och varför sätta ett barn till världen då. Men senare när barnet föddes så började jag ifrågasätta mig själv. Kanske var hon inte världens bästa mamma men hon verkade (och jag tvekar inte att det är så) älska sitt barn över allt annat. Och jag antar att det är så det ska vara. Men det jag fick höra idag satte återigen fart på mina tidigare tycken om detta. Tydligen, då barnet inte hade kunnat uppföra sig (men hey, vilket barn gör det?) så hade hon skrikit åt sitt barn att hålla käften "jävla horunge". Ni får ursäkta men jag tycker inte (oavsett hur mycket man än älskar sitt barn) att man har rätten att kalla ett försvarslöst barn för horunge. Varken någon annans eller sin egna unge. Om inte annat så för att det är fel att överhuvetaget kalla någon för horunge och för att vad får det för inverkan på barnet, i framtiden. Irritationen tog överhand och mitt ogillande för den här personen blev än starkare än innan. Men egentligen, det är bara skvaller och frågan är hur mycket sanning det egentligen ligger i det. Men jag måste säga att av att dömma det jag vet om den här personen så är det faktiskt ganska troligt att denna mamma just skulle kunna kalla sitt barn för just det. horunge.

Det här behöver du för två personer

250 gram	laxfilé i 4 bitar
37.5 gram	fetaost fett 16 %
0.5 tsk	olivolja
	färsk basilika (så mycket som du vill ha)
	en nypa peppar (efter smak)
1.5 dl	couscous
1.5 dl	vatten
0.12 st	buljongtärning
75 gram	purjolök
0.5 st	röd paprika
0.5 st	gul paprika
125 gram	cocktailtomater

Såhär gör du

Lägg laxen i en ugnsfast form. Mosa fetaost, blanda med olja och finhackad basilika och svartpeppar. Bred röran över laxen. Stek i ugn, 225 grader i 15-20 minuter.
Koka upp vatten och buljong och lägg i couscous, lägg på ett lock och låt det dra i 5 minuter. Finfördela sen grönsakerna och rör ned dem i couscousen.

515kcal/port

enjoy.

I en veckas tid har jag dragit mig för att göra iordning min räkningspärm. Detta av den enkla anledningen att jag har räkningar och papper från kommunal liggandes överallt. Men det är ett skitjobb som helt enkelt måste göras då jag inte hittar dom papprerna jag behöver när jag väl behöver dom. Så nu på förmiddagen tog jag tag i saken och sådär en timme senare så ångrar jag mig. Big time! Jag trodde allvarligt inte att man kunde ha såhär mycket papper. jag har typ halva regnskogen liggandes på mitt köksgolv och katten gottar sig i att springa rakt igenom dom när jag försöker sortera. Så när jag kommit någonvart så kommer huligankatten galoperandes och sen får jag börja om igen. Ibland har jag sådan lust att nacka den där katten men så tittar jag på hennes stora oskyldiga gröngula ögon och så försvinner den känslan. Men jag är dock inte mindre arg på henne för det. OCh nu har hon intagit sin plats på köksbordet som vanligt. Kanske jag någongång blir klar med alla dessa jävla papper.

hur mycket tid lägger man ner på sitt utseende, egentligen? På mornarna brukar det gå rätt fort för mig. Jag tvättar av ansiktet, smörjer det och lägger på en snabb och enkel make up och sätter förmodligen upp håret med en hårklämma, borstar tänderna och går. Kvällarna är dock en helt annan historia.

Först borstar jag tänderna (länge och väl) sen använder jag tandtråd, sen tvättar jag ansiktet först med make up remover, sen med acnelösning (bara att inse att jag fortfarande lider att tonårshy), sen baddar jag av anisktet med ansiktsvatten. Därefter smörjer jag ansiktet med 24H creme och sköljer munnen med listerine (i väntan på att ansiktscremen ska torka). Samtidigt som mitt ansikte torkar och mina tänder blir än renare än vad dom redan är så borstar jag ut mitt hår. 

När jag tänker efter så gör jag samma procidur på morgonen som på kvällen. Så egentligen borde det ta ungefär lika lång tid (om inte längre på morgonen då jag måste fixa håret och make upen) men av någon konstig anledning så tar kvällsprociduren längre än morgonprociduren. Det har till och med gått så långt att jag en gång blev ombedd att lämna badrummet då jag ockuperade den för andra som ville in. Varför tar det så lång tid, det är juh bara ett ansikte, en mun och lite hår.

kanske är det så att det ska föreställa fullmåne för inatt sov jag så himla dåligt. Var halvvaken hela natten och därmed blev det knappt någon sömn alls inatt. Som tur är så jobbar jag bara till 13.00 idag och imorgon är jag edig så jag får ta igen denna sömnlösa natt med morgondagens förmiddag.

ni vet min gamla goda vän posten som tappade bort mitt paket från elleos (bland annat)? Ja nu har jag iaf fått det där paket om än aningen för sent. För jag ringde och klagade (för det är bara inse fakta, det är det jag gör bäst) och fick samma paket som dom tappat bort fast nytt. Nu såfär en månad senare hittar dom mitt paket och skickar det till mig. Med andra ord; istället för fyra par trosor så har jag åtta par av samma sort. Istället för en bygelBH så har jag två identiska och istället för två vanliga BHn så har jag nu fyra likadana. Grattis posten, ni har lyckats igen.

Förra veckan var min mams väldigt sjuk. Hon hade feber, värk i kroppen och fökyld. Hon klarade av att vara borta från jobbet en dag, sen var hon inte sjuk längre (enligt henne då). Nu är det jag som har ont i kroppen och förkyld. Jag nyser och tårar rinner och kroppen vill liksom inte riktigt fatta att jag inte alls är sjuk, jag är inte bara på topp.

och nu ska jag till jobbet (för egentligen är jag inte sjuk).