Jag satt och funderade på vad jag skulle laga för god mat och dricka för gott på lördag (jobbar fre-lör men lörkväll och sön ledig) då jag mindes att jag fått erbjudande om att komma till sthlm i helgen. Eftersom jag jobbar så går det juh inte att jag åker dit men jag tänkte att kanske skulle AK vilja ta sig hit. Mindes dock att hon lovat och vara barnvakt den här helgen så den planen gick inte. Vad faan ska jag göra då?

E har fullt upp innan hon slutar skolan i december så jag vet att hon inte kan ta sig hit så där är det ingen idé att fråga heller. Mest vill jag inte fråga för jag vill inte tvinga henne säga nej. Igen. Tjatade på henne förra veckan mer än jag borde ha gjort och jag får faktiskt ha lite överseende med hennes pluggande. En dag kommer den hon bli en berömd jurist så jag måste helt enkelt låta henne plugga ostört.

Men vad ska jag ta mig till då tänkte jag. Vore faktiskt sjukt skönt att bara få käka lite god mat och dricka lite och kanske bara se film eller spela ps2 men hur kul är det, ensam liksom.

En idé ploppade upp men jag dissade den lika fort. Att ringa Grabben från förr skulle verka desperat och smaklöst och om inte annat skulle det verka som om jag var ute efter något och det är jag helt enkelt inte (ja om man inte tycker att jag skulle hemskt gärna vilja att han sov över men bara för att få sova ihop med någon verkar som att man är ute efter något).
Det verkade helt enkelt som ett tvättäkta utnyttjande och han har dessutom med största sannolikhet något för sig så jag skrotade den idén också. För det verkar juh faktiskt lite dumt att ha frågat dom flesta man känner, om dom har lust och käka en bit mat och bli lagom salongsberusade, och bara fått nej, för att sedan ringa honom. Det är ungefär som att säga

"hey, jag känner mig sjukt ensam för att alla mina vänner har annat för sig och jag undrar bara om jag kan få utnyttja dig lite?".
Och det, är inte riktigt min stil.

Det här behöver du hem:

• 500 g köttfärs
• 1-2 ägg
• 1 dl vatten
• 1 vitlöksklyfta
• 1 msk finhackad persilja (fryst går också bra)
• 1 tsk oregano
• sal och peppar efter tycke
• 1/2 fetaost (mer eller mindre, allt beror på dig)
• något att steka med, t ex smör eller olja
• potatis till två personer
• Knorrs franska potatisgratäng
• Broccoli

Så här gör du:

det har gått ett år. ett år sen har det gått sen jag senast hade närhet med någon av det motsatta könet. ett år sedan jag bestämde mig att nu får det tamejfaan vara nog med billiga engångsföreteelser och ligg. under det året har jag inbillat mig att jag inte alls behöver någon att hålla nära. inte ens för en natt. ett år fram tills i helgen.

en gammal vän från det motsatta könet hörde av sig då han tänkte återlämna ett par filmer som var mina. sagt och gjort. kvällen slutade med att vi bestämde att vi skulle se på en skräckfilm ihop med tonåringen. väl nerkrupna i sängen sattes filmen igång och det började krypa i hela kroppen. tonåringen kryper närmare mig vilket resulterar i att jag kryper närmare honom (för lets face it, skulle the ring komma så skulle inte tonåringen vara mycket till hjälp).
Anyway, efter halva filmen somnar jag mot grabbens axel med en skräckslagen tonåring i ryggen. Innan jag somnar kommer jag på mig själv med att känna en trygghet jag inte kännt på så länge. jag känner det där som man bara kan känna med vissa personer och jag känner mig konstigt avslappnad. jag sjunker in i mina tankar och inser vad det är jag har missat under det här året som gått. vad jag kan ha missat genom att vara kall mot alla som åtminstonne försökt komma mig nära inpå. För saken är att jag under det här året har stängt av allt som har med kroppslig och själslig kontakt att göra. Och jag kommer till insikt med att det inte alls har varit för att jag inte har orkat med närheten. Det är för att jag är rädd för den.

Så varför vågade jag släppa allt och bara krypa honom nära och somna? Kanske för att jag kännt honom sen tonåren. Kanske för att han ger en avslappnad känsla. Kanske för att han är han. Någon som man vet hur han är. Det finns många kansken men av någon anledning lyckas jag alltid vara mer avslappnad med honom än med dom flesta andra vänner jag har av det motsatta könet. Egentligen är det konstigt eftersom jag dejtade hans bror i tonåren. Egentligen är det konstigt eftersom han och jag på fyllan flera gånger har hållt på att hamna i säng. Egentligen är det jävligt konstigt eftersom sådant brukar bli rätt pinsamt.
Men det är det inte. För han är han och jag är jag och jag antar att ingen av oss tog det så allvarligt. Vi var juh för faan fulla och kåta. Svårare än så behöver det inte vara.

Men det här inlägget handlar egentligen inte ens om honom, utan om mig. Det här inlägget handlar om den del i min uttveckling som nu börjar bli mer och mer tydlig. Jag är så jävla rädd för närhet att jag skulle kunna spotta den i ansiktet om den så visade sig. Men på senare tid har jag gett mig faan på att lyckas bli positiv och se saker från mer än ett håll och jag ska tamejfaan göra det med närhet också. Det innebär inte att jag nästa gång jag kalasar kommer att hoppa i säng med någon men det innebär att jag åtminstonne kanske försöker prata med någon av det motsatta könet utan att verka spydig och bitchig. Kanske lyckas jag till och med vara så pass trevlig att jag till och med blir förvånad och positivt överraskad, vad vet jag.

Kära jultomten

I år önskar jag mig mjuka som hårda klappar, dyrare som billigare och här kommer en lista på det jag önskar ska finnas i mitt hem efter julhelgen

·      Förhäxad magic box 48 disc.
finns att köpa på cdon.com för 799kr

·      Lucky charm bracelet i mörk vinröd
finns att köpa på accessora.se under Bijoux under MS Bijoux för 99kr.

·      En afrikansk elefant och afrikansk kvinna
finns att köpa på Jysk för 129kr respektive 69.95 kr

·      Påslakanset ”KVIST” med färgen cyklamen
från elloskatalogen för 149 kr

·      TRISHA sängöverkast
från Jysk 160*260 för 200 kr

·      REGOLIT golvlampa i båge
från IKEA för 499 kr

·      Elefantbank
från indiska 49,50 kr

·      Chokladfrestelser- Godis, kakor, tårtor och drinkar från cdon.com för 119 kr

http://www.onetreehillfans.se/

helt enkelt en jävligt bra svensk sida
om en av det bästa serierna någonsin.
enjoy.

en gång när jag satt ihopkrupen i fotöljen hos psykologLena och grät över min ensamhet sa hon till mig

"du måste lära dig skillnaden på att vara för sig själv och att vara ensam. Att vara för sig själv innebär att du spenderar tid, med dig själv. Att vara ensam innebär att det inte finns någon där då du behöver det. Du är inte ensam."

numera använder jag det uttryket ganska ofta. egentligen är det nog det mest logiska en människa någonsin sagt till mig. Och idag när jag var på hygienutbildningen strömmade tankarna mot ett helt annat håll. jag kom på mig själv med att se mig omkring, studera dom människorna som satt där och tänkte

"hur många av er är egentligen ensamma?"

Jag kände hur det började sticka i bröstet, klia och jag blev sådär obehagligt rastlös. Hur ensam är egentligen jag? ekade det genom huvuvdet. Är jag ensam? Mitt föredetta jag kastade sig på mig, så som den alltid gör i ett svagt ögonblick (jag kan faktiskt vara svag, men jag erkänner det aldrig) kommer. Det är klart att du är ENSAM. Det står E N S A M i dina fotspår. Alla har flyttat, alla har gått vidare, alla har utvecklats men inte DU. DU är så ENSAM som en ensam människa kan bli!
Tårarna bränner bakom ögonlocken. Det är sant. Jag är ensam. Bara jag. Bortglömd och efterlämnad av världen som sa att den brydde sig. Det börjar riva i bröstet och jag får svårt att andas. Våran föredragare står där framme och jag hör henne tjata om hygienarticklar, hur viktigt det är att sprita händerna och hon pratar om bakterier. Då kastas jag tillbaka ett par år och jag börjar battla mot mig själv. Jag är faan inte ensam! skriker jag. Jag har min mamma, min syster, min tonåring, mina syskonbarn, min a, min e. Jag är inte ensam!

Hånskrattet som ekar genom huvudet gör mig förbannad och jag predikar vidare. Jag har visst utvecklats, jag har visst gått vidare, jag är inte svag, jag är stark! Skrattet avtar sakta och jag inser att jag faktiskt är allt det där. Jag är en bra vän, dotter, moster, arbetskamrat, syster och person. Jag donerar pengar till röda korset om dom står på stan, jag ger människor ett värdig slut på livet, jag ställer gärna upp på människor jag känner, och inte känner, jag försöker vara glad och positiv. Jag ler mot kassörskan fast hon är otrevlig, jag har skänkt pengar till en hemlös, jag bjuder på ciggaretter om en hemlös ber om den (andra också för den delen), jag bjuder gärna på saker som middagar och bion, jag ger gärna bort blommor och små presenter. Egentligen är jag en  bra människa om man gemnför med andra.

Skrattet tystnar och triumferande skriker jag åt mitt föredetta jag

"jag är inte ensam, jag umgås bara lite mer med mig själv än vad andra gör. och det är det som fått mig att bli den jag är. och henne är jag jävligt stolt över. Det är skillnad på att vara för sig själv och att vara ensam. Att vara för sig själv innebär att du spenderar tid, med dig själv. Att vara ensam innebär att det inte finns någon där när du behöver det. JAG är inte ensam."

det är ett evigt tjatande. år in och år ut. alla hatar det, alla utom jag. Jag börjar tjata redan vid midsommar. Jag skulle kunna börja tjata om det tidigare, men då fyller jag år. Och innan dess så har det juh precis varit jul, så då är det juh ingen idé att börja tjata om det igen. Så midsommar är en bra tid att börja runt.

Jag har frågat folk vad dom önskar sig i julklapp. Jag har försökt fundera ut personliga julklappar, jag har bestämt mig hur jag ska julpynta, jag har bakat lussebullar, druckit glögg och jag har ätit pepparkakor. Vad jag inte har gjort är att säga vad jag själv önskar mig från tomten. När frågan ställdes svarade jag;

"eeehhh ...?"

Bra där. Så jag har funderat. och funderat. och funderat, men jag kommer verkligen inte på något som jag direkt önskar mig. Inget som säger; den ska jag ha, punkt!
INGET! Det är något nytt för mig. Det är något hemskt! Jag vet redan till midsommar vad jag ska önska mig till jul men det här året så har tanken inte ens slagit mig. Vad ska jag önska mig i julklapp av tomten iår?!

"kära tomten, iår önskar jag mig ingenting. Peace out. Med vänliga hälsningar/ Riikka, f d julnatzi"

Jag borde skämmas!

jag har städat min garderob. Jag har tagit ner en hylla. jag har donat. jag har gjort om mitt hem. nu återstår disken, damsuga och tvätta golv. Sen ska jag hämta min box så att jag äntligen kan se på tv igen. och sen ska jag spela sims. igen. jag fördriver tiden. men det är skönt att vara ledig.

idag har jag sytt gardiner. Och återigen sytt gardiner. mina gardiner hemma har nu snart i ett år hängt i mina fönster, alldeles för långa och ostrykna. jag tyckte nästan lite synd om dom och kände mig tvingad att ta tag i det hela. Så nu är dom färdigsydda och klara att sättas upp igen. När jag kom hem bestämde jag mig för att diska och damma. Sagt och gjort. Medans jag håller på flyter tankarna iväg åt alla håll och kanter. Jag kommer att bli en bra fru till någon en vacker dag. Jag är en fantastisk vän som kan laga mat, sy, baka och vara psykolog.

Jag kommer ihåg då a-m hade tvättat sina sofföverdrag i maskin när dom bara var gjorde för kemtvätt. Det var bara trasor kvar av hennes sofföverdrag. Hon ropade desperat på mig i korridoren på jobbet och bad mig laga dom mot en middag. Visst. Och jag knåpade och sydde och dom såg ut som nya när jag var klara med dom. hon blev jättenöjd. Jag har fått erbjudanden om att sy gardiner till någon annan, jag sydde kuddfodral till syrran, jag har fått erbjudande om att sy en balklänning och en studenklänning. Häromdagen fick jag ett erbjudande om att göra mina berömda piroger till en arbetskamrat mot betalning. Sure, säg bara till när, inga problem.

Jag har alltid ansett att jag inte kan någonting. Jag är inte speciellt almänbildad, jag är skitdålig på att plugga och jag är faktiskt rätt lat. Men på senare tid har jag fått så mycket erbjudanden om grejer som jag faktiskt är bra på så kanske jag ska starta ett eget företag? Riikkas allt-i-allo AB. Jag kan sy, jag kan laga mat, jag kan vara psykolog, jag kan städa och jag kan umgås. (fast det sistnämna gör jag mer än gärna gratis). Så egentligen är jag kanske inte så jävla dum att ha ändå. Egentligen är jag helt enkelt jävligt bra att ha.

plötsligt kastar sig drömmarna på mig, igen. det var länge sen jag drömde såhär många nätter irad och det gör mig lite illa till mods. jag gillar inte att drömma, jag analyserar sönder drömmarna och så blir det sådär att jag tänker för mycket igen. så idag tog jag fram min bibel, Drömlexikonet.

Min hyresvärd kommer hit och börjar renovera om mitt kök. Han säger att han har har byggt en balkong för 1000 kr. Han ska nu renovera om mitt kök, rejält, för 1000 kr och sen har han ytterligare 1000 kr kvar att göra något annat för. Det tar en stund men jag inser sen att det är mina hyrespengar han använder för att bygga om min lägenhet. Men det gör mig inte speciellt mycket. Jag får juh nyrenoverat! Köket blir underbart. Rymmligare. Han har flyttat på skafferiet så att det står på samma vägg som fönstret. Spisen är flyttad till platsen där diskbänken en gång stod och diskbänken ligger i hörnet där skafferiet en gång låg. Bredvid skafferiet har han byggt upp en massa hyllor, från tak till golv, som går i samma vitt som resten av köket. Jag ler stort och säger att jag tycker att det blev väldigt fint. Han skrattar och visar min in i sovrummet. Där har han möblerat om med bruna skinnsoffor, en tvåa och en trea. Och sen balkongen då. Men när vi kliver ut på balkongen så börjar den att svaja. Den sitter inte som den ska i väggen och jag skriker åt honom att öppna dörren. Men han är för rädd så jag kastar mig på dörren och rycker in honom i lägenheten igen. Det kommer in folk, som jag inte känner igen, och börjar tala om inredningen. Dom gillar inte riktigt att tvåsittssoffan är vid dörren och tresittaren nästan blockerar dörren till balkongen. Min hyresvärd säger att om han ändrar platserna på sofforna så kommer tresittaren att blockera utgången och det går juh inte. Jag håller med och sen blir det poff. Jag vaknar.

Drömlexikonet säger: kök; se under bus under hus, byggnader.
Hus; ett hus refererar nästan alltid till dig själv, och avbildar kroppen och olika personlighetsattribut.
bus; om ett hus är något vi känner igen, bor i eller har bott i gäller det som sagt om hem. /:/ inne i huset; inom dig själv. /:/ föremål i huset; aspekter av egna känslor och den yttre fasaden. /:/ Reparationer, Utbyggnader, renovering; omvärdering eller byte av attityder eller karaktärsdrag, personlig utveckling. /:/ Skador, konstruktionsfel; karaktärsfel, trauman, som exempelvis brutna relationer eller sjukdom./:/ Kök; kreativitet, att nära dig själv, modersroll, diet.

Jag säger: eftersom jag bor i huset så handlar det om mitt hem, mig själv alltså, det som finns inom mig. alla föremål, hyllorna, skafferiet, spisen och diskbänken är aspekter av mina känslor. Eftersom köket är min favoritplats i hemmet så är det självklart att det är också köket som blir renoverat. Jag känner att jag borde byta värdringar i livet, ändra min attityd mot något och låta mig själv utvecklas istället för att stå och trampa på samma ställe, hålla mig till mina gamla värderingar osv. jag gillar inte att diska och diskbänken blev omflyttat till hörnet. diskbänken är min syn på det jag gillar minst; kärlek. Jag måste byta attityd mot kärlek. Spisen sattes centralt, där diskbänken en gång fanns vilket innebär att jag måste ändra min attityd mot något mer positivt. Se saker från den ljusa sidan. Hyllorna representerar det jag håller på att uppnå i livet. Jag började från botten och ska ta mig uppåt i livet. Jag måste ändra min karaktär. Jag måste lära mig att prata om saker som gör mig illa till mods istället för att trycka undan det innom mig. Jag umgås bara med fåtal personen eftersom mina vänner bor så långt bort och därför ligger min sociala bit på diet. Min modersroll ligger i mina syn på livet. jag-vill-ädda-hela-världen lilla-mamma-syndrom. En bra egenskap men jag måste inse att det inte alltid går att rädda människor. Speciellt inte om dom inte vill bli räddade själva.

idag blev jag anklagad för att vara anundsjuk på den som äntligen har hittat någon att bli kär i. jag blev anklagad för att vara avundsjuk på lycka. jag blev anklagad för att vara avundsjuk på kärlek. Jag blev anklagad för att vara avundsjuk på andras förhållanden. Jag blev förbannad.

Senare, efter mycket slösande av energi på att vara förbannd så började jag slösa tid på det jag gör bäst, att tänka för mycket. och jag tänkte så att jag fick huvudvärk. hur kan man anklaga någon för att vara avundsjuk på någon som är en av dom närmaste vännerna man har? hur kan man anklaga någon för att vara avundsjuk på en av sina bästa vänners lycka? hur faan kan man anklaga någon på att vara avundsjuk på att någon är kär?

svaret är enkelt; jag sa aldrig att jag var glad för deras skull. alla andra har sagt att dom är glada för deras skull, alla andra, utom jag. Okej, jag förstår juh att man börjar undra varför ens bästa vän inte säger att man är glad för dennes skull. Man börjar undra varför person inte sagt det. Man börjar undra om personen ens är glad för din skull. Man börjar undra mycket.
Självklart är jag glad att någon kan säga att den personen är kär. Självklart är jag glad för att man kan säga att man är lycklig. Självklart är jag glad för din skull.
Vad jag inte är, är att vara avundsjuk på dig. Jag är inte avundsjuk på henne för den delen heller. Jag är inte avundsjuk på att ni är kära. Jag är inte avundsjuk på att ni har ett förhållande. Jag är inte avundsjuk på den lycka ni känner tack vare kärlek.

Men, jag är avundsjuk på det mod ni hade att ge bort era hjärtan. Jag är avundsjuk på det mod ni hade att våga ge er in i ett förhållande. Jag är avundsjuk på eran kontroll över räddslan att bli sårat. Allt det medger jag mer än gärna att jag är avundsjuk på, men jag är inte avundsjuk på något annat.

För saken är den, sist jag var kär I got my heart brokend, and it almost killed me. Och varje gång jag påminns om den lycka kärlek kan ge en, så överskuggas den av den olycka som också kan komma. Och jag brukar skälla på mig själv, skrika get over it bitch, det var över tre år sen! men det hjälper inte. För det gör lika ont ändå. Gör fortfarande förbannat ont. Och det gör mig så förbannat rädd att tänka på att jag någon gång kommer att ge mitt hjärta till någon igen. För det är större risk att den kommer att krossas än att ett förhållande kommer att hålla. Det är större risk att jag kommer att höra det där ljudet av mitt hjärta som går sönder än dom där bröllopsklockorna som menar att vi kommer att hålla livet ut. Risken är betydligt större att det kommer at göra ont igen än att vakna och känna den där kärleken förevigt. Och kan jag inte ha förevigt så vill jag inte ha något alls. Och eftersom ni vågar att lita på kärlek, ni vågar att älska så känner jag ett måste att vara rädd för er skull. Jag kommer att vara rädd för eran skull vare sig ni vill det eller inte, för sån är jag. Den som blivit bränd en gång aktar sig föralltid för elden.

Men detta gör inte att jag är mindre glad för eran skull. Detta gör inte att jag tycker att det inte är bra att ni upplever kärlek. Detta gör att jag har väldigt svårt för kärlek. Detta gör att jag har svårt att tala om kärlek. Detta gör att jag hellre säger ingenting än säger saker om kärlek som bara är dåligt. Detta gör så att jag är som jag är när det kommer till något som kärlek. För mig gör kärlek bara ont. Och jag lyssnar hellre på kärlek som gör gott än säger en massa som bara gör ont. Jag talar inte bra saker om kärlek och om det gör mig till en avundsjuk person så må så vara. Men jag är inte avundsjuk på att andra har en kärlek och inte jag.

imorse kastade jag mig upp ur sängen. jag svettades och ångesten rev i bröstet. Vad faan ska jag göra nu?! var det enda som gick runt i huvudet. Jag kände mig på magen och hade jag kunnat hade jag satt ett öra mot den för att se om jag kunde höra något. Plötsligt inser jag att allting bara var en dröm.

Det var bara en dröm.

Jag stod där och tittade på min mamma, tittade ner på min mage och lät armarna sluta sig runt den. Hur kan detta var möjligt? Och vad faan ska jag göra nu? Vad ska jag säga till mamma?
Mamma stod och pratade om det ena och det andra och sen säger hon att allting är upp till mig. Jag vill skrika åt henne att jag inte vill att det ska vara upp till mig, jag vill att hon ska bestämma vad jag vill eftersom jag inte vet det själv. Men hon säger ingenting. Hon bara står där.
E kommer fram till mig och ser ner på min mage. Hon rynkar irriterat på ögonbrynen och säger att det var juh ungefär vad man kunde vänta sig av mig. Och hon tänkte minsann inte sitta och se på när jag förstör mitt liv. Hon vill inte hjälpa mig meer eftersom jag nu har mig själv att skylla. Hon vill inte ens vara med överhuvetaget. Och jag trodde att vi var vänner för evigt.
a finns inte med alls. varför är ganska uppenbart och innom mig vet jag att det är på grund av det val jag gjort i livet. och jag som trodde att hon någonstans skulle förstå. Men inte heller hon tycker att det var mitt val som var rätt val och därför lämnade hon mig ensam till mitt öde. jag trodde verkligen att vänskap kan hålla förevigt, kanske var jag inte mogen för det här? Kanske var mitt val fel val?
Plötsligt hugger det till i magen och jag står inne på ett rum med en säng och en bokhylla i lackat trä. Det finns blommor och vackra tapeter. Jag har sett detta rum förut, på tv.
Innan jag vaknar hugger det till i magen igen och jag ler mot någon, jag vet inte vem, och jag säger; "är det en pojke ska han heta Leo och är det en tjej har jag fått min Måne."

Youre the devil in disguise pelas på mobilen och jag kastar migg upp ur sängen. Jag har förlorat mina vänner, jag ska få barn och min enda vän i världen är min mamma är det enda jag som cirkulerar i huvudet.

Men det var bara en dröm.

på senare tid har jag tyckt att det är rätt jobbigt att blogga. mest därför att jag är sådär tom i huvudet. jag orkar inte känna efter något att blogga om och att bara blogga för bloggandets skull är helt onödigt. då mister juh hela bloggen all sin glans. Och hur kul skulle det vara?

jag vet inte varför det är som det är med mitt huvud just nu. jag har försökt att tänka på vad det är som gör så att jag inte orkar vara något annat än tom men jag kommer faktiskt inte fram till något alls. Jag försöker prata med kompisar i telefon men också där blir jag bara tom och tyst och då är det juh inte heller någon idé att sitta i telefon.

igår satt jag ock tittade på tv4 fakta om den riktiga bankkok hilton. fruktansvärt hemskt. och lagarna i thailand gör mig fundersam och lite illa till mods. deras sätt att tänka gör mig också något fundersam. Många av dom som satt på bankkok (som egentligen heter något annat jag inte minns just nu) hade helt enkelt accepterat att dom skulle få sitta kvar där, resten av livet (eller dö i dödsstraff) för drygt 800g kokain. Dom satt lugna och berättade hur dom helt enkelt accepterat sitt öde, även om dom tyckte att straffet var lite väl hårt. Det fick mig att fundera på om det är så att dom helt enkelt gett upp eller om dom bara har funnit någon slags frid i själen. Jag undrade om jag någonsin kommer att finna frid. Kommer jag någonsin kunne klassas som en lugn och harmonisk människa. Som om jag har accepterat det här livet för vad det är och som att jag skulle vara nöjd med det jag får av livet, även om det kanske inte skulle innebära så mycket. Kommer jag någonsin kunna avsäga mig saker som gör mig stressad och kommer jag någonsin kunna acceptera min kropp för vad den är. Kommer jag i framtisden kunna acceptera min kropps förfall med lugn eller kommer jag vara en av dom som lägger sig under kniven för att hålla mig lugn. Kommer jag att kunna säga att jag funnit harmoni och verkligen mena det. Kommer jag någonsin acceptera livet för vad det egentligen är. Bara liv.

Det som mest gjorde mig irriterad var att inne på bankkok satt det en 25 årig kille som skulle få sitta inne i 99 år. Han satt inne för att ha smögglat 1 kg ectasy in i thailand. Väl där inne upptäckte han att bankkok har blivit en turistattrackion och att turister fick komma in på fängelset och tala med dom som satt inlåsta. Snacka om att känna sig som djur i bur. En kille hade kommit och hälsat på den här brittiska 25-åringen och medans han satt där och samtala med honom så berättade den här killen som inte satt inne hur han hade rest runt i asien och hur mycket grejer han hade sett. Killen i buren hade tänkt; kul, och jag sitter här.

alla dessa dagar att hålla reda på. mors dag, kanelbullens dag, Gustav adolfdagen, juldagen, födelsedagen och så, min personliga skippa-hela-skiten-dagen; Fars dag.

det är inte det att jag har något emot själva dagen, jag menar finns det en mors dag så måste det juh finnas en fars dag också. utan det är mer för vad det står för.
dagen i säg står för att man ska hylla och fira en bra pappa. Man ska visa att man tänker på honom, tycker om honom och respekterar honom som pappa, och som man. Men till saken om mitt hat hör kanske också att jag aldrig heller haft någon. Varken pappa eller man.

Mannen som på papprerna anses vara "fadern till det här barnet" är inte mycket till far. Inte till man heller för den delen. Och varje år så påminns jag om denna vidriga människa på grund av en dag, som vilken dag som helst, bara med ett namn på, fars dag. Jag hatar inte dagen i sig, jag hatar innebörden av dagen. Så, när jag var liten bestämde jag mig för att fira två mors dag instället för en fars dag.

Så, igår var det fars dag. och tonåringen hade köpt en present (det trodde jag faktiskt inte) till sin pappa. Han kommer förbi i vita volvon och hon går ut. Jag står kvar i köket och lagar mat. Medans jag står där tar jag med mig min teakopp och ställer mig lite gömd i köksfönstret. Jag ser dom sitta i bilen, som har motorn igång och hur hennes far öppnar sitt paket. Dom samtalar lite mer och sen kramar dom varandra. Först blir jag lite ledsen, hur hemskt är det inte att man måste sitta i en bil, med motorn igång för att kunna träffa sin far ifred. Jag blir tårögd. Jag ser henne kliva ur bilen och sen kommer hon in. När vi frågar henne om vad hennes pappa tyckte om presenten skrattar hon, osäkert, och svarar kort och gott; bra.
sen går hon ner och ringer sin jourhavandekompis i göteborg.

Jag ser henne stänga dörren och precis innan hon hinner ner tänker jag att, även om det är hemskt att behöva träffa sin far i en bil på tomgång så är det bättre än att inte kunna (eller vilja) träffa sin pappa alls.

om jag någonsin blir så gamal (eller sjuk) att jag kommer att hamna på ett ålderdomshem, så kommer jag att

-blöta ner vartenda klädesplagg jag har 
(personalen kommer att bli överlyckliga)

-vägra att kliva upp ur sängen tidigare än kl 10.00
(för jag krachar deras tidsschema)

-vägra äta havregrynsgröt vartenda jävla morgon
(gröt är gröt, jag vill ha fullkornsmacka med sallad, gräddost och salami)

-vägra att trycka i mig massor med näringsberikad mat
(jag vill hålla formen, gammal som ung)

-vägra äta sex ggr om dagen
(jag orkar knappt tre ggr/dagen nu)

-dra ner vartenda gardin jag kommer åt och använda det som täcke
(det verkar som ett roligt sätt att irritera personalen på)

-ha rullstolsrally i korridoren
(för det har jag lovat e.)

-åka på allt och alla som råkar vara i min väg
(när man är en söt gammal tant har man helt enkelt rätt att behandla alla andra som skit)

-tvinga folk att göra popcorn och köpa coca cola till mig varje fredag
(bara för att jag ska vara lite mer värld än andra)

-skrika rakt ut
(helt utan anledning)

-vägra ta min medecin
(finns inget som gör personal mer galen än att vägra göra som dom säger)

-bara dricka speciell sorts dricka. coca cola, persisk tea, lingonsaft osv
(för då är man mer speciell än andra)

-Ringa helt hysteriskt på mitt larm
(för då måste folk komma även om du inte vill nått, det KAN juh faktiskt ha hänt något)

att ställa sig och gapa och skrika utan att ens ta reda på fakta först har aldrig varit någon bra sak att göra. Det finns vissa saker som kan reta mig från vettet och en av dom sakerna är just det här; en människa stormar in, från ingenstans, skäller ut dig efter noter, skriker högre juh mer du försöker förklara hur det egentligen ligger till, vänder sig tvärt om (när man inte längre har något att komma med) och ignorerar mig när jag sen försöker att tala med människan i fråga.

Nu du din jävla klimateriekärring får det faktiskt vara bra! Jag tål faktiskt rätt mycket. Jag tar gärna rätt mycket skit innan jag säger ifrån till någon, för jag vill gärna tro bra saker om folk men att säga till mig att jag är ohjälpsam när det kommer till mitt jobb, det är lite för mycket mer än vad jag står ut med. Jag är faktiskt en av dom få som faktiskt försöker göra det här jobbet någolunda roligt. Klimateriekärringar som du däremot, ni bara gnäller.

Jag var så jävla arg igår, och jag har bara väntat på rätt tillfälle att ge igen för allt skit du kastar ut dig och igår kom tillfället. Men vad gör jag? Jag vänder andra kinden till, vänder mig om och går därifrån. VA?! Det var närstan så att jag blev mer arg på mig själv än vad jag var på kärringen i fråga.

Men vad ska man säga, det var helt enkelt inte värt det.

om jag kunde skulle jag springa allt vad jag har ner för trappen, ut, under tunneln, över skolgården, in på garageuppfarten och in till dig, mamma. Jag skulle slänga mig på soffan krypa nära intill och kommentera världens idioti. det skulle jag göra. men jag är vuxen nu, så jag antar att det inte längre är ligitimt.

klara dig själv för helvete, du är vuxen nu.
(men jag tvingades att växa upp, jag bad aldrig om det)

med musik och mörker sitter jag och slösurfar på nätet. plötsligt ringer det ett dolt nr till mig (åh vad jag hatar dolda nr) Jag svarar.

jag - Pisces
soc. - Hej, det är maria från socialtjänsten.
jag -ehh hej?
soc. -Det ekar i din telefon.
jag -Gör det ... haha?
soc. -Hur är det mer er? Är ni friska än?
jag -Jo tack, det är bra. fast tonåringen är fortfarande sjuk?
soc. -Tonåringen? Vem har jag ringt?
jag -Pisces
soc. -Oj, dej ska jag juh inte prata med. jag måste ha slagit fel nr.
jag -Jaha, ja tack då.
soc. -Hej då.

och jag som trodde dom ville ta ifrån mig min katt o.O

sunshine, why is your life so far away from mine!?

jag läste på aftonbladet om en 17-årig kille som hade blivit tatuerad och nu ångrade sig. Tydligen hade han ljugit om sin ålder och tatueraren hade enligt påståendet inte bett om grabbens legitimation. Irritationen växer här!

För det första, i själva artikeln så talar reporten med grabbens mamma som påstår att grabben ångrar sig. Men grabben själv gör inga som helst uttalande. Jag misstänker: Det är morsan som blev sur för at grabben lät tatuera in en jättedrake på ryggen. Hon ångrar den åt honom.

För det andra, morsan säger att "De gav honom aldrig en chans att tänka efter". men hallå?! om man går in till en tatuerare och ber om en drake lika stor som ryggen lär tatueraren tro att man redan har tänkt efter. Använd ditt sunda förnuft för helvete! Det är väl inte tatueraren som ska bestämma vad du ska sätta på kroppen, det är du!

för det tredje, jag tror att morsan är en såndär moralkärring som tror att det är bara gamla sjömän och busar som har tatueringar. Som kärringarna på jobbet säger till mig "men tänk när du är 60 år, hur snygg kommer tatueringen att vara då?!" När jag är 60 år kommer säkerligen det flesta som är födda 1980-1990 vara tatuerade och ungefär lika gammla som jag. Och dessutom, vem faan bryr sig? Det är min kropp, mitt liv. Live with it!

för det fjärde, mamman säger "Det ser så onaturligt ut." Jag är kanske inte expert på det här med att föda barn men vad jag vet har ingen någonsin födds med tatueringar. Det är något man sätter dit. Allting som inte kommer med födseln kan alltså klassas som onaturligt.

I so want this luckycharms bracelet!
http://www.accessora.se/

det är inte ofta jag kan säga att jag är ledig men idag har jag faktiskt varit det. när jag vanade till liv var klockan närmare lunch och det kom snöblandadregn ner från himmelen. Jag var salig. Jag önskade att snön bara skulle få ligga kvar men det var tydligen mer än vad man kunde få begära. Så allting blev istället en massa blöt regn som chippade under mina skor när jag gick hem till mams för att sy klart tonåringens gardiner.

Min lediga dag blev ännu mera ledig när jag slapp laga mat eftersom min mamma bjöd mig på den. Den tackar vi för. Sen gick jag hem i regnovädret och bestämde mig för att baka. Saffranshjärtan och lingonbröd blev det. Jag passade även på att diska mitt berg av disk och småstäda. Nu ska jag snart krypa ner i soffan och se på film. Lite levande lju på det och min dag har varit bra.

det är bara att inse fakta, jag kommer någon dag i framtiden helt enkelt bli den perfekta hemmfrun.

igår var jag i grannstan och handla med mams. Vi var på willys och ÖB (två viktiga affärer när man är lika fattig som jag). Många tycker att ÖB är en riktig skitaffär men jag tycker att den är riktigt bra. Jag fick tvättmedel och sköljmedel för 20 kr. Billigare än så kan det bara inte bli. Dessutom lyckades jag att få två askar med chokladtryffel för samma pris som ovanstående. Kanon helt enkelt. Och när jag ända var igång så köpte jag glögg och russin med mandel för 25 kr + en skitbra deo för 10 kr. Förstår ni hur mycket jag lyckades köpa för under hundralappen. Förstår ni nu vilken jävla bra affär ÖB är?

Okej, det skulle aldrig falla mig in att köpa konserverade grejer eller mat därifrån men när det kommer till saker som schampo, duschcreme, deo, tvättmedel, diskmedel, bomull etc så går jag mer än gärna dit. Det borde ni också göra (speciellt ni av mina vänner som är fattiga studenter).

Att vara fattig behöver inte betyda att man inte har några pengar alls utan att man måste prioritera vad och vart man handlar. Det lärde jag mig ganska snabbt som liten.

fast jag lever sällan som jag lär.

den här klänningen planerar jag att ha på mig på nyårsafton. nu behöver jag bara någonstans att vara.

Jag har spenderat den senaste veckan hemma hos min mamma för jag har inte riktigt orkat tagit mig hem. Ska jag vara ärlig så ville jag inte behöva sitta ensam i min lägenhet. Normalt sätt så gillar jag att vara för mig själv men den senaste veckan har det bara kännts jobbigt och ensamt. Så jag stannade kvar hos min mamma.

Jag har trott att jag har fått något läskigt höstvirus eftersom jag har varit trött, mått illa från och till, först tryckt i mig massa godis, chips, popcorn etc för att sen må både psykist och fysiskt dåligt av det. Jag har frysit för att sedan få någon plötslig värmeattack ocg börjat svettats som om jag suttit i en bastu. Jag har kännt mig allmänt fet, varit ovanligt trött och verkligen fått kämpa för att orka med dagen. Jag gick till och med till våran sjuksyster och bad henne sticka mig i fingret (frivillig) för att kolla mitt Hb. Sjuksyster gjorde det och blev förvånad över resultatet som innebar att "en friskare människa än dig får man leta efter". Med andra ord, Hb:t var perfekt. Jaha, tänkte jag, då får jag väl leta reda på något annat fel då. Jag har tagit kissprov eftersom jag hela tiden måste gå på toa men det visade inte heller något annat än en frisk människa. Mitt blodsocker är normalt och samma sak med blodtrycket. Men vad är det för fel då?!

Min mams sa att blir jag inte piggare måste jag gå till vårdcentralen och för att min mor ska säga en sådan sak måste jag ha sett jävligt risig ut. Men svaret kom igår. Jag stod hemma hos min mamma och strök gardiner som jag sytt åt tonåringen och plötsligt högg det till i magen. Sen började jag frysa ända in i ryggraden. Och där kom den; Mensvärken. Plötsligt insåg jag hur jävla korkad jag hade varit. Jag känner juh min kropp. Jag VET när det är dags för mens. Men ända sen jag satte in p-staven så får jag sällan sånna här extrema PMSbesvär. Dessa extrema besvär kommer bara kanske två-tre ggr om året och eftersom jag haft p-stav i fyra år så hinner jag glömma bort helvetet en kvinna får utstå för att någon gång i framtiden kunna få barn.

Redan när jag var tolv uppsökte jag ungdomsmottagningen för mina extrema pmsbesvär. Jag kunde ligga hemma i två dagar med sån mensvärk att jag skrek rakt ut. Jag blev helt enkelt skitdålig. Den som säger att det är enkelt att vara kvinna har aldrig varit en.

så länge jag kan minnas har våra jular bestått av tre saker

- Alkohol
- Mat
- Bråk

alkoholen har varit viktigast för vissa, maten för andra och bråken kommer liksom på köpet. Man äter, super sig full och börjar sedan att bråka om diverse saker som har hänt eller som man tror sig ha hänt för allt från förra året till 20 år sedan. När jag var liten var julklapparna viktigast och därför hade jag inga som helst problem med att fira jul. Ju äldre jag blev juh mer började jag hata julen och till sist låta julhatet ta över mig. Jag började redan på midsommar tjata om att jag minsann inte tänkte fira någon jävla jul det och det året. Fram tills förra året så fick jag snällt ge med mig och fira julen. Men förra året blev det annorlunda då syster med familj firade jul sådär 40 mil hemmifrån och jag och mams jobbade. Men, det finns alltid ett men, plötsligt saknade jag det här med julen och envisades att vi kanske skulle fira jul ändå. När vi slutat jobba, jag och min mams. Den julen slutade i samma jävla katasrof som dom flesta andra jular i våran släkt. Såklart.

Så iår gjorde jag samma sak som jag gjort dom senaste åren innan. Jag proppagerade för att det blir ingen jävla jul redan vid midsommar. Alla suckade mest och tyckte att jag var onödigt löjlig som började tjata om det så tidigt. En dag på jobbet för inte så länge sen hände det dock något som gjorde nog mig mer förvånad än dom andra. Ur min mun kastar sig orden ut och jag säger, ärligt, att iår ska vi tamejfaan fira jul, på riktigt, och där med basta.

jag blev chockad. jag som alltid tyckt att det här med julen är överdriven, en massa slöseri med pengar och energi. Jag insåg där och då att det var inte alls det jag tyckte. Herregud, jag älskar hela december månad och det har jag alltid gjort. Det är lucia och det är advent, det är julafton och juldagen och nyårsafton. Hela december är en hel jävla månad med firanden. Och förhoppningsvis är det kallt och snö. Det är julstakar i fönstren, lussebullar, pepparkakor och glögg. Det är mat utan ångest, bakning, julsånger, massor med film på tv och Kalle ankas Jul!

Så ni ser, julen är egentligen inte så himmla hemsk. Det behöver inte vara stressande, eller dyrt heller för den delen, med julklappar, julen behöver inte vara en stressig tid. Det är man själv som gör den till det. Men stannar man upp, lyssnar på knarret från snön under dina fötter, tittar in i hus med julbelysning, sätter på sig jackan, andas ut kyla, går in i ett varmt hus, dricker glögg och äter lussekatter, lyssnar på julmusik, kryper ner i soffan med kaminen brinnande, då är julen underbar.

Vissa kallar mig julnatzi. Jag kallar mig bara Riikka.