klockan blev mycket och det var dax att sova. Egentligen var jag inte speciellt trött trotts att jag varit vaken sen sju på morgonen. Jag gjorde mina vanliga kvällsrutiner som jag alltid gör dom och kröp sedan ner i sängen. Tv:n var på men jag valde att läsa en stund istället.
"bortom ljus och mörker" av Lotta Thell. Det är en verklighetsbaserad bok. Boken handlar om Eva, en tungt missbrukande heroinist och om hennes man Erik, som är polis. Boken är en fortsättning på "I skuggan av värme". Men jag klarade knappt av att läsa mer än tio minuter och jag la ner boken på bröstet och plötsligt började jag gråta. Så mycket känslor, så jävla mycket mörker!
Tankarna vandrade iväg och hamnade långt bort. 11 mil långt bort för att vara exakt. Hon kunde ha varit där nu och han ... han är redan där. Jag minns alla känslor när hennes mörker kom fram i ljuset och jag minns hur mitt hjärta krossades när hans stod framför mig. Min älskade "lillasyster" och min barndomshjälte så otroligt krossade, som glassplitter. Kristaller som slagits sönder till ingenting!
Mitt hjärta krympte till minimal storlek och luften slutade innehålla syre. Känslan var direkt identifierbar och det dröjde inte länge förrän tårarna forsade ner för kinden och brännde som lava och kroppen hittade sin naturliga ställning, fosterställning.
Chippandet efter luft kändes totalt onödig men den kom automatiskt. Sorgen övergick i ilska och sen till sorg igen då jag insåg att världen fortfarande är en alldeles för grym plats att leva på.
"jag ska rädda hela världen lilla mamma."
när jag var liten förstod jag aldrig varför detta alltid fick min mammas ögon att bli så sorgsna.
idag vet jag att det var för att hon visste att världen inte går att rädda. jag är nyss fyllda 21 år men kan än idag använda mitt inre barns naiva ögon och vilja sträcka min hand till alla dom som behöver det. men man kan inte rädda någon som inte vill rädda sig själv.
Hon ville egentligen inte, men vi tvingade henne. det är dock lättare att tvinga ett barn som knappt hunnit leva 18 år än att tvinga någon som snart levt halva sitt liv. Men viljan finns där, jag kan se det när han ser på mig och jag har hört att har man viljan så har man en ganska bra grund att stå på.
Så jag stod där, söndergråten, halvnaken och rökande i mitt mörka kök tänkandes på alla dom som tagits ifrån mig på grund av dessa vansinnesdåd som vissa, mer eller mindre, av olika anledningar, tvingats in i. Och plötsligt hatar jag mänskligheten. Hatar så fruktansvärt mycket.
För det enda människan i sig har givit mig är ångest, hjärtesorg, tårar och mörker. Men mest av allt hatar jag att den givit mig kärlek. För kärlek till dom som finns runt omkring mig är så stor och så fruktansvärt stark att det är den som oftast sårar mig mest. Och ändå finns det inget som givit mig så mycket lycka och glädje som kärleken till alla dom som står mig närmast. Kärleken är det absolut bästa och sämsta en människa kan uppleva. Och därmed blir kärleken också det absolut farligaste som någonsin kommer att finnas på våran planet.
Men en dag, när jag blir stor, ska jag rädda hela världen, lilla mamma.