Ok, so heres the deal.
En hel kväll med film och åter film fick mig att fundera på det här som vi alla kallar kärlek. Frågar du mig nu så får du med all säkerhet standarssvartet: Aldrig, jag har slutat att tro på kärlek.
Men frågar du mig inatt, när jag ligger vaken med alla hjärnspöken blir svaret säkerligen annorlunda. För det är väl det som allting egentligen handlar om. Kärleken till någon annan.
För jag har träffat massa människor i olika former och storlekar, med olika personligheter och väderingar och med helt unika historier om hur dom kom till den platsen i livet dom nu lever i.
Endel har sagt sig slutat älska, andra har älskat så att hjärtat gått sönder. Många har varit rädda, andra helt oförsiktiga. Endel har bara älskat en enda medan andra har älskat en hel värld. Men i slutändan så har dom alla delat på samma ord;
kärlek
Jag kan inte sticka under stolen med att jag blivit svårt bränd när det kommer till just kärlek. För dom som vid det tillfället funnits hos mig har det varit helt oundvikligt att se hur ont det faktiskt har gjort. Jag kan inte heller sticka under stolen med att denna svåra brännskada, fortfarande glödandes i hjärtat, har gjort mig smått bitter till ordet kär. Jag erkänner det sällan men inte bara har det gjort ont, och inte bara gjort mig smått bitter utan det har också gjort mig jävligt rädd för att öppna mitt hjärta igen. Jag är livrädd för allting som inte är som det brukar vara och närmar du dig mig med en blick som avslöjar att du är mer än bara vänlig så garanterar jag dig att jag ratar dig snabbare än du hinner uppfatta mitt namn. Jag hade en diskussion med en vän här om dagen om hur rädslan av att bli sårad gör det svårt att komma någon nära. Vi talade om hur mycket man ibland kan längtar efter kärleken till någon annan men hur räddslan lätt tar sitt övertag. Jag ryckte på axlarna och sa något i stil med att "han får väl vänta tills jag är redo att ge honom mitt hjärta." Men vad fan är det för slags resoneman?! Vilken jävel orkar vänta för evigt?! Nej, tänkte jag för mig själv, jag skulle aldrig orka vänta själv, så varför ska någon annan göra det för mig? Men jag behöver någon som vill kämpa för mig. Orkar kämpa för mig. Orkar kämpa mot mig och mitt andra jag som är så himmla rädd för att bli sårad igen. För allvarligt talat, the last time almost killed me. Och jag vet inte om jag någonsin kommer att vara redo att ge bort mitt hjärta igen.
But its just
love
Bara och bara. Jag har sett och upplevt kärlek när den är som värst och den gör mer än bara ont. Men när jag var på mitt favorit-hyrfilm-hak så sa någon till mig att "när kärlek väl är bra och när man väl är med rätt person så spelar allt det ond ingen roll. För allt det där bra är bara så jävla bra så att det onda försvinner vid sidan om. Och trotts allt du upplevt när det väl tog slut, var det inte värt allt det där du kände när allting var bra?" Mitt svar? N E J! men han bara skakade på huvudet och sa "Jo, det var det visst det." Och jag kände hur min blick slogs ner i golvet och jag rodnade. För i slutändan, så hade han rätt. Och det visste jag, men jag slår upp en aggvägg med smak av bitterhet så att kärleken inte ska våga sig fram till mig igen.
Men en gång läste jag
amor vincint omnia
och jag antar att det är sant. kanske inte just mellan dom två människorna eller mellan dig och honom eller mig och det där exet. Utan mellan människor runt omkring dig. Mellan dina föräldrar, din syster och hennes man eller din bästa vän och hennes true love. Jag såg nyligen den där kärleken växla mellan fyra ögon och ärligt talat så gjorde det mig avundsjuk. Jag vill också känna det där som hon stod knappt två meter ifrån mig och kände. Jag vill också känna en oändlig kärlek till någon. Känna den där tryggheten i någons famn, famnen som skyddar mig från världens alla orättvisor. Så kanske, kanske har jag inte riktigt gett upp hoppet om kärleken än. Kanske kommer jag en dag att våga släppa någon hela vägen in och inte hålla världen på en armlängds avstånd. Kanske kommer någon en dag och kämpar tappert för mitt hjärta och kanske den personen lyckas att komma in. Många kallar mig hopplös romantiker, andra säger att jag tror på sagor. Och okej då, jag gillar sagor. Men vad är det för fel på dom egentligen?
Everybodys living happily ever after.
och det kan väl inte vara så himmla illa ändå.