Ok, so heres the deal.
En hel kväll med film och åter film fick mig att fundera på det här som vi alla kallar kärlek. Frågar du mig nu så får du med all säkerhet standarssvartet: Aldrig, jag har slutat att tro på kärlek.
Men frågar du mig inatt, när jag ligger vaken med alla hjärnspöken blir svaret säkerligen annorlunda. För det är väl det som allting egentligen handlar om. Kärleken till någon annan.
För jag har träffat massa människor i olika former och storlekar, med olika personligheter och väderingar och med helt unika historier om hur dom kom till den platsen i livet dom nu lever i.
Endel har sagt sig slutat älska, andra har älskat så att hjärtat gått sönder. Många har varit rädda, andra helt oförsiktiga. Endel har bara älskat en enda medan andra har älskat en hel värld. Men i slutändan så har dom alla delat på samma ord;

kärlek

Jag kan inte sticka under stolen med att jag blivit svårt bränd när det kommer till just kärlek. För dom som vid det tillfället funnits hos mig har det varit helt oundvikligt att se hur ont det faktiskt har gjort. Jag kan inte heller sticka under stolen med att denna svåra brännskada, fortfarande glödandes i hjärtat, har gjort mig smått bitter till ordet kär. Jag erkänner det sällan men inte bara har det gjort ont, och inte bara gjort mig smått bitter utan det har också gjort mig jävligt rädd för att öppna mitt hjärta igen. Jag är livrädd för allting som inte är som det brukar vara och närmar du dig mig med en blick som avslöjar att du är mer än bara vänlig så garanterar jag dig att jag ratar dig snabbare än du hinner uppfatta mitt namn. Jag hade en diskussion med en vän här om dagen om hur rädslan av att bli sårad gör det svårt att komma någon nära. Vi talade om hur mycket man ibland kan längtar efter kärleken till någon annan men hur räddslan lätt tar sitt övertag. Jag ryckte på axlarna och sa något i stil med att "han får väl vänta tills jag är redo att ge honom mitt hjärta." Men vad fan är det för slags resoneman?! Vilken jävel orkar vänta för evigt?! Nej, tänkte jag för mig själv, jag skulle aldrig orka vänta själv, så varför ska någon annan göra det för mig? Men jag behöver någon som vill kämpa för mig. Orkar kämpa för mig. Orkar kämpa mot mig och mitt andra jag som är så himmla rädd för att bli sårad igen. För allvarligt talat, the last time almost killed me. Och jag vet inte om jag någonsin kommer att vara redo att ge bort mitt hjärta igen.
But its just

love

Bara och bara. Jag har sett och upplevt kärlek när den är som värst och den gör mer än bara ont. Men när jag var på mitt favorit-hyrfilm-hak så sa någon till mig att "när kärlek väl är bra och när man väl är med rätt person så spelar allt det ond ingen roll. För allt det där bra är bara så jävla bra så att det onda försvinner vid sidan om. Och trotts allt du upplevt när det väl tog slut, var det inte värt allt det där du kände när allting var bra?" Mitt svar? N E J! men han bara skakade på huvudet och sa "Jo, det var det visst det." Och jag kände hur min blick slogs ner i golvet och jag rodnade. För i slutändan, så hade han rätt. Och det visste jag, men jag slår upp en aggvägg med smak av bitterhet så att kärleken inte ska våga sig fram till mig igen.
Men en gång läste jag

amor vincint omnia

och jag antar att det är sant. kanske inte just mellan dom två människorna eller mellan dig och honom eller mig och det där exet. Utan mellan människor runt omkring dig. Mellan dina föräldrar, din syster och hennes man eller din bästa vän och hennes true love. Jag såg nyligen den där kärleken växla mellan fyra ögon och ärligt talat så gjorde det mig avundsjuk. Jag vill också känna det där som hon stod knappt två meter ifrån mig och kände. Jag vill också känna en oändlig kärlek till någon. Känna den där tryggheten i någons famn, famnen som skyddar mig från världens alla orättvisor. Så kanske, kanske har jag inte riktigt gett upp hoppet om kärleken än. Kanske kommer jag en dag att våga släppa någon hela vägen in och inte hålla världen på en armlängds avstånd. Kanske kommer någon en dag och kämpar tappert för mitt hjärta och kanske den personen lyckas att komma in. Många kallar mig hopplös romantiker, andra säger att jag tror på sagor. Och okej då, jag gillar sagor. Men vad är det för fel på dom egentligen?

Everybodys living happily ever after.

och det kan väl inte vara så himmla illa ändå.

ändrade planer. ett samtal och vi sitter i bilen påväg till sthlm och ett firande av emilie födelsedag. hem till annih och sen till medborgarplatsen och SNAPS. det var kanon. det var kul. och dagen efter var man baknykter. precis som det ska vara.

hemma igen. snart jobba. tack för en underbar kväll ute folks. jag behövde lite alkohol, sällskap och massor av skratt. tack tack tack. och grattis ännu en gång emilie och henrik till eran nya lägenhet. det var ni värda.

bilder finns i bilddagboken. länken finns under "om mig".

ett stort grattis till E som fyller 21 år idag. detta innebär att vi ockås firar 15 års vänskap. I love you, honey.

hon åker till sthlm för att fira sin födelsedag men hon skulle åka förbi här så att hon skulle kunna få sin present först. det var trist att jag inte kunde följa med men hoppas hennes dag blir bra ändå :)

emilie och henrik tyckte jag skulle följa med och gå runt i eskilstuna. eftersom jag inte gör annat än jobbar, och har inte umgåts med emilie på huuuuur jävla länge som hälst så tyckte jag väl att det lät som en rätt bra idé. jag jobbar dock, som vanligt, men efter jobbet ska vi åka. mys. det lär behövas.

och som det alltid är när masm drar till andra sidan östersjön så har början på den här veckan varit katastrof med !
separationsångest och snodda cyklar. fan vad kul. anyway, jag ser fram emot london. snart är det dax. det ska bli spännande spännande. men först ska jag genomlida fyra veckor till på jobbet. dock inte såå farligt som det låter med vad faan ... Just nu är allting jävla fittjobbigt. Just my luck. haha, så jävla ironiskt. jag blir bara såååå trött. men jag är inte så negativ och grinig som jag låter. jag är rätt glad ändå. mest därför att emilie är hemma en stund. det är skönt. jag saknar henne så himmla när hon är inte här. men man kan juh inte bo på varandras rum för allitd. vi blir juh vuxna nu. faan. jag måste ringa henne. glömde nästan det, men bara nästan :P

idag har jag haft terapi för min separationsångest. jag har bakat två stora kakor. en med färska bär och en chockalkaka med tryffel. underbart. och sen bjöd jag över emilie och hennes henrik och vi fikade och pratade skvaller. å andra sidan så pratade mest jag och emilie. men då är juh allt som vanligt iaf :P

nu har dom iaf precis åkt hem och jag funderar lite på vad jag ska hitta på här. kanske sätta in photoshop på mams dator och fixa lite med bilder och sätta upp dom på bilddagboken.
HÅLL UTKIK! bilder på kakorna skall också slängas in där sen. ett måste att se ... eller?! >.<

hon har kommit hem nu. och snart ska jag träffa henne. Wiiee!!
I sure have misset you, E!

jag vill sluta jobba nu. äta chips och snacka skit.
KOM NU DÅ!

jag ska skjuta min granne. jag ska  d ö d a  honom.
och jag ska gräva ut den delen av hjärnan som lagrar minnen.
med en sked!

jag  h a t a r  den här dagen.

min kärlek

om och om och om och om och om igen.
and it just goes on.

jag sa föralltid. jag trodde inte jag menade det.

det har gått lite drygt en vecka och hon har redan hunnit spilla ut ett vattenglas, klättrat på min da vinci flagga, hängt i gardinerna, hoppat runt på min fikus benjamin och varit osams, bästa vän och värsta ovän med zhalle. med andra ord kan jag inte säga annat än att denna lilla håriga knappt större än två tennis bollar är supersöt. hon charmar allt och alla som kliver in genom min dörr och detta kan jag fullständigt förstå, för vem kan motstå denna söta lilla hårboll med sveriges största och nyfiknaste ögon?
svar: Ingen.