|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
April (2024) |
|
|
|
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (6) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Inlägg: 20 |
| Kommentarer: 4 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
Mamma är lik sin mamma
Skriver då jag hinner.... Ha ett alarm som skriker nästan varje gång jag sätter mig vid datorn...
MAMMA ÄR LIK SIN MAMMA
Ja livet som mamma fortskrider och sonen jollrar för fullt. Han är redan 3,5 månad gammal och tiden går väldigt fort må jag säga och han har redan växt 10 cm sen han föddes och väger över 7 kg nu. Han har hittat sina händer och förundras enormt över dem. Napp är inget för han har provat som bara den men han bara illvrålar. Han är som mest nöjd då jag ligger bredvid honom och han ammar i sängen. Vi har hittat rätt bra rutiner han och jag men de är klart att de ruckas emellanåt. Vi är ensam måndag – torsdag mellan klockan 06.00-17.00 då karl och bonusbarnen är på jobb, skola och dagis. Det är klart att illrarna är hemma och de springer runt och härjar som bara den emellanåt men de tycker nog William Leon vrålar alldeles för mycket ibland. På fredagar kommer resten av familjen hem runt 14.00 och på helgerna är det fullt ös. Då är det mycket liv och rörelse. Så emellanåt längtar man till måndagen igen.
ANALYSERAT FRAM
William Leon är en ganska analytisk kille som tycker de tidvis jobbigt då de händer för mycket och vem tycker inte det? Jag vill ju ut på stan bland människor och han vill mest vara hemma och amma, lyssna på då jag sjunger eller bara ligga på sitt gym. Men här får vi kompromissa emellanåt. För att jag ska hinna så får han delvis ersättning för jag skulle inte hinna med att sköta hemmet och bonusbarnen annars.
JAG ÄR INTE ENSAM LÄNGRE
Det är en omställning att leva familjeliv på heltid. Jag flyttade till Vetlanda den 1 oktober 2007 och William Leon kom den 21 november. 2007. Det är en omställning från att bara träffas på helgerna med varannan helg i Vetlanda och varannan helg i Jönköping till att leva familjeliv på heltid. Det blir mycket gränssättningar med krydda av mängder av kärlek. Man får ge varandra tips och idéer för att det ska överhuvudtaget funka. Bara ett exempel som det här med mat; Äta bör man trots allt och lever man med barn så krävs de mer riktig mathållning som frukost, lunch och middag.
"Vad ska man äta till middag idag?"
är väl denna familjs största filosofiska grubbleri. Jag kan inte bara tänka på vad jag är sugen på? Jag måste tänka på karl och bonusbarnen, samt vad tål William Leon att jag äter. Han påverkas i och med amningen. Är jag sugen på exempelvis pizza måste jag dessutom tänka på att kostnaden blir än värre än om man bara skulle äta pizza själv.
MÅSTE VARA SJÄLV
I annat fall bor vi i en 4:a med inglasad balkong och där är mitt andrum där jag sitter med mina böcker och datorn. Den ligger dessutom innanför vårt sovrum. Vi har två toaletter och två tv-apparater för det är inte alltid man vill titta på samma sak. Ni som känner mig irl* vet att jag trivs i andras sällskap men jag behöver min egentid vad det nu är sen man blev mamma. Att bara gå ut med soporna är frihet. Hur som haver…
MEN BLI FRISK DÅ!
Förra veckan höll jag verkligen på att bli tokig. Bonusdottern och karl var hemma då hon var sjuk och kunde inte gå eller fick gå på dagis. Jag som är en ensamvarg fick ha dem hemma från tisdag och framåt. När jag är hemma ensam med William Leon och illrarna går man omkring och sjunger, tränar lite, och har den här lunka på tiden men då gick de inte. Sen hade bonussonen sina rackartyg. Tack och lov åkte de till deras farmor och farfar på lördagen och söndagen en sväng så man fick vara lite ensam då. William Leon var dessutom ganska trött och sov så jag kunde titta på tv och kränga lite godis själv. Det var skönt.
FOT LOOSE
Jag kunde ha varit hemma med henne men med tanke på min fot har jag ingen möjlighet att springa efter en 4-åring som är piggelin själv. Sen är reglerna lite märkliga. Skulle bonussonen vara sjuk får jag vara hemma med han då han är skriven här men inte med bonusdottern då hon är skriven hos sin mamma.
Min fot ja de är egentligen alldeles bedrövlig och jag ser fram emot operationen till hösten och hoppas verkligen att de hjälper då de ska steloperera en led. Nu har de satt sig på ryggen med och höger höft. Jag får ta de med easy men hur ska man klara de då man vill ut mer? Dessutom skulle jag behöva träna men de har man ingen ro till. Att lämna sonen hemma då.
WHATS UP?
Vad händer annars? Ja största delen av min tid och energi går till William Leon. Jag trodde aldrig att en liten baby tog så mycket tid. Försöker få ihop tiden men ibland som så oftast då jag sätter mig framför datorn gormar han. Jag har även insett att jag tyvärr har dubbelmoral.
Man ska inte köpa så mycket till sina barn då de kan bli bortskämda… Jo tjenare…. Köpt mängder med kläder så nu kan han gå klädd tills han fyller 1 år. Men köper billigt och kläder behöver man. Tradera är livsfarligt men roligt och varför inte? Då har man inte alla kläder som alla andra bebisar har. Men har lite annat med från egen kassa men även från andras.
Vi brukar gå iväg till babysång annars ta vi de mest lugnt. Det har varit lite resor hit och dit ibland av olika anledningar men nu ha de lugnat ner sig
Det är ganska kul då de är flera som fått barn och väntar barn nu men de är flertalet tjejer som ploppat ut men i William Leons familjegrupp var de mer killar.
|
|
7 Mars 2008
| Länk
| SONEN
| 0 kommentar
|
 |
|
|
Allt o lite till
TIDEN
Tiden går och vi med den... William Leon växer och blir allt större och större och vi börjar få in vissa rutiner som snart kommer väl att ändras brukar vara så med små baby.
Min roll som mamma känns bara naturlig men känner mig väldigt överbeskyddande men de är väl rollens innebörd. Att ta hand om och pyssla om då han har behov.
Jag själv kommer i andra hand och de är en annorlunda känsla. Inte för att jag kanske anses som den mest egoistiska människan på denna jord men det här med egen tid som jag tycker ha varit av stor vikt kommer i andra prioritet.
VETLANDA
Livet i Vetlanda vankar på. Jag har inte riktigt kommit in i stan än känns det som då tiden går så fort och jag kan medge att ibland kanske man känner sig lite ensam irl* men å andra sidan så kommer de där med att vara social tids nog. Jag har dock börjat gå till öppna förskolan på baby träffar för att om möjligt lära känna andra mammor. Jag känner väl några mammor sen innan, men inte sådana jag kanske känner att jag har så jätte mycket gemensamt med. Funderar lite om jag är kräsen eller bara högfärdig men någonstans måste man vilja umgås med människor som hjälper en och inte stjälper en...
JÖNKÖPING
Jag kan sakna Jönköping mycket, inte bara vännerna och min underbara lägenhet i stan som jag hade utan pulsen och att ha nära till allt. Nog för att jag bor i centrala Vetlanda men det finns ändå inte allt som finns i Jönköping och jag måste säga att Vetlanda är inte särskilt handikapp anpassat eller barnvagnsvänligt. Ska jag gå till affärer med vagnen får de bli Åhlens eller klädaffärer. Det finns större affärskedjor som Karlssons, Öb och Jysk men de är för långt att gå med tanke på min fot. Saknar också min gospelkör XENIA extremt mycket. Finns mest bara kyrkokörer här i Vetlanda och i och med att jag inte har körkort så kan jag ej ta mig från Jönköping efter övningar på tisdagkvällar. Kan bara ta mig till Nässjö och sen går de ej att åka lokalt. Snacka om taskiga förbindelser.
FOTARBETE
Känner av min fot bitvis med tanke på att jag börja gå allt längre sträckor med barnvagnen och börjat träna på orbi treak. Men får vila två dagar och träna en dag eller nåt sånt. Usch jag är så trött. William hade bestämt sig för att vara vaken mellan 03.00-05.00 inatt och de ville inte jag. Natt amma ville han inte bara nej han skulle sitta uppe så idag är jag verkligen så trött.
STOCKHOLM I MITT HJÄRTA
Denna veckas projekt är lördagen då jag och William, Ronnie och Markus ska till Stockholm. Det var SÅ längesen jag var i min gamla boendestad så. 10,5 års boendetid är ganska lång tid. Från 17,5 år - 28 år. Under dessa år brukar det ske en hel del.
Jag ska inte dock dit bara för att minnas utan främst för att deltaga på Svenska tamiller föreningens årsmöte där jag är sekreterare. William ska vara med mig med tanke på amnng och att han är mammig. Ronnie och Markus ska antingen på skansen eller på moderna museet. Hade gärna åkt och hälsat på en massa gamla bekanta men har jag tur så får jag träffa min bror Jens igen och hans dotter Alice.
VÄLKOMMEN!
Nej nu ska jag snart lägga mig då jag är så dödstrött.
Ta hand om er och jag svarar på era gb inlägg och mail tids nog.
Annars får ni komma hit på en kaffe så kan vi utbyta mer ord...
Ha ha de rimmade ju...
Vistas emellanåt i forumen på familjeliv.
www.familjeliv.se/hem/tanjas/
Har även skaffat mig en sån dära face book som alla pratar om men fattar nada av de. Varför ska man ha de då de skriver på obegriplig engelska.
SÅ ni får skiva här iställe.
Sätter på kaffet så länge... VÄLKOMNA! :0)
P.s. Försäkrade sonen och mig själv nyss. Så nu känner man sig tryggare ;0) D.s.
-----------------------------------------------------------------------------------
HÄLSAN FRAMFÖR ALLT
Jag håller på att bli rejält förkyld. Ingen idyll kan jag påstå. De är katten livsfarligt att leva familjeliv. Och inte ha man något badkar att kurera sig med heller. Bruka annars bada flera gånger om dagen vid förkylning. De och massor utav koppar te. Och här har vi bara dusch. Men vi har ett triumfkort. Vi har ett spa i källaren och för 20 kronor på en timme kan man sätta sig och njuta bland bubblorna. De gäller bara att ta sig dit. Men jag har kommit så långt att jag listat ut vilken av tanterna som har nyckeln dit. Var en granntant men var ej hon jag trodde. De är ett mål i livet att lägga sig i ett spa. Få se när de blir utav...
LIVET I ALLMÄNHET
Annars lunkar livet på som mamma, bonusmamma, matte och kärring och allt vad man nu kan vara när man ska leva familjeliv. Jag trodde väl aldrig att en liten bebis skulle ta så mycket tid. Man hinner ingenting. Knappt att gå på toaletten och pudra näsan.
Illrar har inte den röstkapaciteten som sonen har. De vrålar ej så förskräckligt som han kan göra. Oftast är de mat de handlar om och de går ju ann eller hans mage etc. Men övertröttheten den är inte lätt. Han bara skriker och skriker och ingenting hjälper. Försöker och göra i ordning han för natten kring 18.30 och även fast han sovit halva dagen till och från så är han så extremt trött. När sonen sover är de inte bara att gotta sig när då ska jag antingen ligga i sängen och amma han eller också ska jag dra hans vagn fram och tillbaka. Ja vilket sjå. Men samtidigt som de är mycket jobb är de helt underbart. Han är ju så charmig och hans leende bryter man nästan ihop utav.
STOCKHOLM I MITT HJÄRTA
Vi var iväg här för ett antal helger sedan i stockholm och jag tänkte ska jag verkligen åka. Det var styrelsemöte för svenska tamillerföreningen där jag sitter med som supleant.
Kan man verkligen åka så långt med en liten bebis på två månader. Men kan man sitta och åka från kiruna - luleå för att föda barn så kan väl vi åka på illermöte. Sagt och gjort. Fick stanna en extra gång för att sonen skulle ha mat annars stanna vi till för att vi skulle äta och då fick han mat med. På mötet var han lugn men precis när mötet var slut och man skulle åka hem ville han inte mer. Då var han övertrött. Vid Norrköping bytte jag och bonussonen plats så han satt fram och jag i baksätet med sonen. Men till slut somna han med overallen på och med mitt finger i munnen. Karln och bonussonen hade roat sig på sitt håll och jag och sonen på illermötet som gick bra. Vi åkte runt 06.00 och var hemma kring 00.30 så de var en lång dag och jag säger då bara de att de är tur de finns gps i stockholm om man ska hitta till en adress man ej besökt innan.
ENSAMHET PG AV RS
Jag kan sakna ett körkort. Men de är ju så dyrt. Jag kan sakna min gamla lägenhet. Jag kan sakna mina vänner i Jönköping. Jag kan sakna ensamtiden. Tänker ibland att undra hur de hade varit att bo ensam i sin 1:a med barn och illrar de hade inte funkat.
Jag känner mig bitvis låst. Kan sakna den sociala biten till mångt och mycket.
Men TanjaS varför lär du inte känna folk i Vetlanda då? De är inte de lättaste kan jag säga och det med ett ord som kräver förklaring RS-VIRUSET!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
RS är ett förkylningsvirus som många bär på och för oss vuxna är de ingen fara men för en liten baby är de livsfarligt. De kan innebära vård i respirator etc och de har hänt att bebisar avlidit av detta virus symtom så de är inget att leka med. Man ska undvika folksamlingar och tvätta händer ofta. Som exempelvis köpcentret a6 kan jag glömma och affärer om man måste dit ska man til på förmiddagen innan alla baskelusker är i farten.
Till öppna förskolan kan man gå men bara på förmiddagsträffen för bebisar på onsdagar.
Nu ha vi haft andra projekt på gång just onsdagar så då ha man missat detta.
Försöker vara ute varje dag med vagnen och bara gå en promenad. De är skönt.
Vi är rätt mycket tid ensamma mellan 06.00-17.00 varje vardag så de är en del tid ihop som man önskar att man kunde ibland dela med andra men på grund av RS, inget körkort och min fot så sitter man där man gör...
Ja ja de blir väl bättre i april. Då ska de tydligen lagt sig med...
|
|
7 Februari 2008
| Länk
| Vardag
| 0 kommentar
|
|
|
|
William Leons födelse
Klockan 08.44 den 21/11-07 kom våran lille William Leon till världen. Två veckor innan beräknad födelse skulle bebis ut pg av sätesbjudning. Man hade försökt vända bebis men utan resultat. Trots att man varit gravid i 9 månader så har jag inte vågats hoppas eller trott pg av tidigare tidiga missfall med exet. Jag hade ställt in mig på att aldrig bli mamma och varit så tacksam för att fått en livskamrat med två underbara barn sen innan. Men så blev man oplanerat gravid... De är farligt att kramas ;0)
Graviditeten har förlöpt gott med viss foglossning och sammandragningar i slutet men annars har jag mått prima... Fysiskt sett har man mått bra men annars har jag ej vågat hoppats eller tro väl om livet typ... Så i onsdags när jag skulle åka in så skulle jag ej förvåna mig om bebis hade vänt sig och man skulle åka hem igen och beräkna beräknad förlossning (4/12). Dagen innan var de kalas för Amanda som blev 4 år och de var så mycket med det att jag ej oroa mig så... Det kändes mer som om jag skulle in på en operation. Väl på britsen då mjan fått klartecken att snittet skulle ägas rum kom oron och tårarna börja rinna. Har opererats flertal gånger men aldrig vaken och aldrig med en bebis som resultat. Ryggbedövning lades och jag kände mig yr och jag kände benen försvinna mer och mer... Jag sa skrek nästan att jag håller på att ramla ur för de var känslan att bristen var sådan vinklad... Jag hade med mig min freestyle då mp3 var knäpp och lyssnade på ett gammalt lovsångsband "En tid av skörd"
Illamåendet ökade och jag fick medel för detta vid tre tillfällen. Kroppen spändes för de var en stor oro inombords. Jag kände hur de slet och drog i min mage men det gjorde inte ont.
Plötsligt började EXTREM värk i min rygg spridas och jag kunde bara fokusera på min rygg.
Jag skrek till dem flera gånger att de jag hade så ont i ryggen och måste ha något för smärtan. Snälla hjälp mig de gör så ont. Det kändes som om ryggen skulle gå utav.
Här har du din lille bebis sa en sköterska som bar han... Jag kikade och såg en ganska mörk liten bebis med mörkt hår. Men jag kunde ej koncentrera mig på de jag såg. Var bara så fokuserad på min ryggsmärta. Ronnie följde med ut där de klippte navelsträngen men jag tänkte bara på min rygg... Ett ögonblick av äckel sprider sig då jag av en händelse råkar titta upp i en lampa och det speglar sig och visar min mage uppsprättad... De skulle jag inte gjort för de är nog ett minne för livet... Men jag struntade i denna äckel känsla och det enda jag kunde tänka på var min värkande rygg.
- Titta vem som kommer här de är ju pappa och din son...
Jaha det blev en pojke... Min rygg! Min rygg! Min rygg!
Var naturligtvis överlycklig men kunde bara fokusera på smärtan i ryggen. Tyckte att de sydde i timtal. Och en sköterska räknade med mig tills de var klara med tio i taget.... Försökte tänka på det och inte ryggen som gjorde så ONT!
Fick sedan lägga mig i en sjukhus säng där värken blev bättre. Fick den lille pojken i min famn och han var så liten, även om han var normalstor för att vara en bebis. Den första tiden kunde jag bara hålla honom korta stunder på grund av min ryggvärk som bestod, men dessa stunder blev längre och längre...
Vi fick komma upp på förlossningen och sedan i ett eget rum på bb där man mer med tiden kunde fokusera på den lille pojken. Men första dagen fick jag hjälp av både Ronnie och personal. Men vilken lättnad att gå och kissa första gången och att komma upp...
Vi var på bb fram till fredag då vi åkte hem med lille killen... Då fick även Amanda och Markus träffa bebisen som de så länge sett fram emot.
Namn ja... Ville att han skulle heta något med Lilla Nora. Har ju hela tiden sagt att de vore mest värrdigt med tanke på att de var i samband med hennes plötsliga död vi fick veta om denna lilla inneboende. Leon nej de ville ej Ronnie att han skulle heta i första namn. Leo då men nej de kändes ej rätt.... De var ju en William detta... En kille med stark vilja... "Will I Am". Så de bidde en William Leon och med bådas våra efternamn.
Han föddes kl 08.44 i onsdags och vägde 3360 gram och var 51 cm lång.
|
|
25 November 2007
| Länk
| SONEN
| 2 kommentarer
|
|
|
|
21/11 blir jag knivskuren
Jaha livet vankar på... Tiden...
Mindre än bara 6 dagar kvar... Blandade känslor...
Känns mer som en operation de är svårt att ställa in sig
på annat när man inte är van vid de som komma skall...
Har inte vågat fixa något här hemma men så förra tisdagen kände jag viss panik och insåg att de är ju snart en ny individ ska komma in i ens liv... Min inneboende ska snart visa sig...
Min barnmorska sa att nu får jag ställa mig in på att de ska gå bra och de jag ska lägga koncentrationen på är att fixa inför de komma skall.... Kanske är de såren efter de tre tidiga missfallen med exet som sitter kvar, vågar ej hoppas…
ENVISA INNEBOENDE
Men denna inneboende är en envis individ. Hur ligger den egentligen?
Under hela min tid i Vetlanda så har man inte kunnat känna läget. Jag har haft mina misstankar om denna envisa inneboende inte ligger som man ska göra denna tid. Med en envisa gener så gör man lite som man vill och varför ändra på sig…
Fick akutringa R förra tisdagen på jobbet och vi åkte till annan ort för att se hur den inneboende låg med hjälp av ultraljud… Och våra misstankar blev bekräftade att den låg med huvudet under vänster bröst, rumpan nedåt och fötterna på höger sida…
Detta kallas för sätesbjudning… Man ska nu ligga med huvudet nedåt och inte rumpan… Vi blev kallade till ett vändningsförsök två dagar senare…
TORSDAGENS VÄNDNING PG SÄTESBJUDNING
Var fastande sedan midnatt och jag som dricker hinkvis med vatten, men de gick bra man får ju skölja med vatten för att se spotta ut. Vad som helst kunde hända på vändnings-försöket. Den inneboende kanske kommer på att nu ska jag visa mig. Men skulle de ske skulle R få åka och hämta saker etc. Väl på plats tidigt på morgonen och blev visade in i en förlossningssal, där jag fick lämna urinprov, blodprov och man la CTG på magen för att kolla den inneboendes hjärtljud. Detta skedde sittandes.
Därefter fick jag efter 30 minuter lägga mig på en brits. Två läkare kom in och vi samtalade (den ena kände jag igen från barnmorskan då vi träffats två gånger innan)… CTG sattes och man tog ultraljud igen. Den inneboende låg i samma läge. Man satte en kanyl i handen och sprutade in Bricanyl i handen. Medlet är muskelavslappnande som också för livmodern. Kände hjärtklappning och värme. Därefter börja man trycka på den inne-boendes rumpa och huvud… Jag låg och blundade och profylax andades hela tiden för smärtan mot blygdbenet var obeskrivligt… Man höll på i enbart 5 – 10 minuter och sen gav man upp… Den inneboende flyttade bara lite grann… Varför flytta på sig då man ligger bra där man ligger? Envisa inneboende…
Eftersom man inte väljer sätesbjudning för att välkomna min inneboende så satte man in ett planerat kejsarsnitt… De är jag glad för de kan innebära fara för mig och inneboende med en sätesbjudet välkomnande.
KOMMANDE ONSDAG
Så nästa Onsdag ska den inneboende komma ut… Och nu har man bara huvudet fullt med det… Ha känt den inneboende så länge utan att ha sett hur den ser ut..
Massa grejer som fixas här hemma nu… Innan var de lugnt… Beräknat datum var 4/12 men nu kommer den inneboende redan 21/11. Då är jag v 38+0. Man vill hämta den inneboende innan så den inte blir för stor samt att jag börja sätta igång och blir akutsnittad. Skulle dock inte bli förvånad om den inneboende ändra på sig och man får gå hem trots allt detta data och invänta senare data då den kommer ut av sig själv.
TANKAR
Nu har jag handlat de första klädesplaggen och tvättat och tvättat nya och gamla kläder. Men de är svårt då man inte vet vilket kön de är på den inneboende. Ha blivit lite vitt, blått och brunt. Jag anser att en tjej kan ha blått men en kille ska inte ha rosa. Sen för den delen tycker jag ej om rosa. Bilbarnstol hyr vi, vagn har vi fått, säng och skötbord finns sen innan…Jag kan inte förstå att jag är nära att bli mamma, våga inte hoppas… Såna tankar har jag plockat bort u mitt liv. Vet et om jag våga hoppas ännu fast de är bara är mindre än en vecka kvar.
Dock känner jag en viss sorg att de är så mycket man vill innan. Underbart goda vänner som har haft födelsedag och som jag gärna skulle vilja skicka presenter till men jag har inte klarat av att gå ut så långt pg av sammandragningar. Har kramp i magen. Ryggen värker och man är osmidig. Får gå ut och fixa presenter och dylikt sen iställe…
Önskar er alla en underbar tid... Ni kommer få höra hur de gick tids nog...
|
|
15 November 2007
| Länk
| Specialitet
| 0 kommentar
|
|
|
|
Tanten e 35 bast
Nu ha man fyllt 35 och jag filosoferar vare sig jag vill de eller inte om snällhet.
När jag ger bort presenter har jag inte en baktanke att "aha detta ska jag ge till dig för att du ska ge till mig" Men de är klart de känns de dagar att
"VAD FAN SKA JAG VARA SNÄLL FÖR NÄR MAN BEMÖTS AV BORTGLÖMDHET?"
Jag tror på snällhet och att man ska finnas där för varandra... Men vad ha de för betydelse ibland känns de som...
Kan bli så trött på mig själv att jag ska vara så DJÄVLA SNÄLL!
Och tänka på andra istället för mig själv. Då är de inte konstigt man känner sig tom och bortglömd. Alla dessa människor jag ställt upp för och vad får man för det?
Nej de låter så ego de jag skriver men de är klart de känns i hjärtat.
"För allt de man vill att andra ska göra mot dig ska du göra mot dem"
Speciellt nu då man skaffat ett sk familjeliv måste man hela tiden tänka på andra. man måste tänka på barnen i första hand så att de ska ha de bra. Att de inte är mina egna biologiska barn har ingen betydelse...
Innan var de väl strunt samma ang mat men nu måste man tänka på att barnen får frukost och middag... Jag kan inte vänta på att någon annan ska fixa allt.
De är väl de som är de dumma med mig att jag har så svårt att deligera....
Just nu är det jobbigt för jag orkar inte lika mycket nu då de är fem veckor kvar till ett av mitt livs största händelser... Och de där orden "sen" kan ju dröja....
Ibland måste saker och ting ske snarast för att en vardag ska fungera...
En ensamvarg som jag kan känna att jag ibland bara vill skrika ut att jag vill vara själv, maten får ni väl fixa själva... Jag äter min mat och ni eran...
Jag älskar mitt nya liv men saknar friheten... Att bara rå om sig själv och sina små nuttor dvs illrarna... Men MÅSTE PRIORITERA MIG SJÄLV FÖR OM NÅGRA VECKOR KAN JAG INTE DE PÅ SAMMA VIS...
|
|
26 Oktober 2007
| Länk
| Specialitet
| 0 kommentar
|
|
|
