DET SYNS INTE ALLTID PÅ UTSIDAN ATT INSIDAN ÄR TRASIG
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
7
8
9
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
December (2019)
>>


En helt vanlig tisdag i mitt liv

När mobilen drog igång dagens väckning av Helene Persson, sov jag som bäst. Men jag hoppade ur sängen - not. Jag snoozade två gånger. Dumt, men skönt. Men sen blir det ju lite panik. Efter morgonpussar av tre hundar, släpade jag mig ur sängen. Bara att resa sig, när ryggen legat i 10 timmars vila, är ju ett helt företag.
Man får sätta sig upp sidledes - det har jag lärt mig - och sen resa sig försiktigt ur sängen. När man kommit upp sätter man händerna i sidorna, sticker in dom mellan valkarna alltså, och sen skjuter man fram mage och bröstkorg så långt det bara går, för att få ett behagligt tillstånd i ryggen och sen tar man några stapplande, väl hälisättande steg mot badrummet, för att där sjunka ihop på wc-stolen i en stor hög. Då är det bra med den stora magen, för man kan lixom vila på den.

Ja nog snackat om det. Efter dusch, frukost, mat till och promenad med hundarna, var det dags att slänga in jyckarna i bilen för att åka iväg på mammografi. Ja, inte med hundarna utan för mig själv. Parkerade i ett svalt parkeringshus för hundarnas välmående, sedan gick jag in till mammografimottagningen. Där observerade jag, att väldigt mycket gick i rosa, t o m anteckningsblocket i sköterskans bröstficka var rosa. Så gulligt.

Efter en liten stunds väntan var det min tur. Inne i undersökningsrummet fick jag ta av mig på överkroppen (känns som att detta var en onödig upplysning).

Nu kommer det en del, som jag gärna varit åskådare till; Sköterskan var väldigt liten till växten. Jag är ganska lång. Sköterskan står på tå bakom mig, för att få mig i en bra position för fotograferingen. Armarna - som sitter där dom sitter - ska hänga ner väldigt avslappnat, detta för att brösten, som oxå sitter där dom sitter och är ganska svåra att flytta, ska bli lite mer medgörliga. Sköterskan nästan klättrar på ryggen på mig. När hon fått min lekamen i en passande position, är det så bröstets tur (jag har två, men vi tar ett i sänder....). Jag är ju, som ni vet, ingen B-kupa precis. Det drar mer åt H-hållet, då sköterskan får lyfta med bägge händerna för att få den lilla tutten på plats. När hon bökat runt med den likt en stor väljäst vetedeg, är det så dags för det som ovillkorligen får mig att tänka på en gammaldags mangel. En platta sänks ner och trycker ut den väljästa vetedegen till en döbakad våffla. Aj aj aj. Men som den kvinna man är, biter jag ihop tänderna och genomlider bildtagningen.

Proceduren upprepas fyra gånger. Det blir alltså fem gånger jag får genomlida detta - en bild fick tas om, den blev lite suddig... Efter detta är jag färdig. Min tidigare fylliga barm hänger nu som cockerspanielöron lååååångt nedåt knäna. Jag får riktigt rulla upp dom, som man förr rullade locket av en makrill-i-tomatsås-burk, och lägga dom lite snyggt i tuttekassen. Eller juverstöd från Lantmännen, skulle kanske nån kalla det. Men jag är klar.

Nu ut till hundarna och bilen och köra på läkarbesök.

Här var det värre med parkering i skugga. Även om utetemperaturen är låg, så blir det fort varmt i bilen. Men jag hittar en hyggligt skuggig plats och jag hinner t o m gå en promenad med vovvarna innan läkarbesöket. På promenaden hittar jag en ännu bättre parkering under ett träd, så jag springer snabbt tillbaka till bilen, in med hundarna och iväg till den nya p-platsen.

Givetvis hade jag, som vanligt, lite otur när jag tänkte, så solen gick åt "fel" håll och det var definitivt ingen skugga under trädet, när jag kom tillbaka.... Men som tur var, gick besöket hos farbror doktorn ganska snabbt, så det hade inte blivit varmt i bilen. Och jag har varit på första läkarundersökningen på nästan 20 år (och 25 kilo sedan....). Och efter ockulärbesiktning och lite lyssnande på hjärta och lungor kom han fram till, att jag är kärnfrisk. Visste jag väl! Nu hoppas jag bara, att alla proverna dom tog visar detsamma. Huvudet e som d e och är ju inget att göra åt och det vet ju alla.

Och TBE-vaccinerad blev jag oxå.

Så tillbaka till hundarna. Nu är jag trött. Sånt här tar på krafterna, speciellt när man inte har så många. Det märkte jag tydligt, när jag sen skulle köra för att hämta mamma till hennes tandläkarbesök. Jag blev helt ställd när skyltarna på vägen visar "Jönköping" och "Kalmar". Jag fattade ingenting. Jag skulle ju till mamma?!? Jag stannade mitt på vägen. Som tur var, var det ingen trafik och jag fick dessutom rött ljus, så paniken hann lägga sig, och jag hann tänka efter i lugn och ro. Mamma bor på vägen till Kalmar. Så är det ju. Alldeles i början på vägen till Kalmar. Innan man ens kommit ut ur stan. T o m inne i stan.

Ibland blir jag rädd för mig själv.
14 Maj 2019  | Mitt liv | 1 kommentar
Hilini! Ni hir jig skrittitsi tirirni rinnir! &#128514; Vet du hur rolig du är? Kramar &#128525;&#129303;
Skrivet av Berit Winbladh den 14 Maj 2019 20:51
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Helene Persson                                             Skaffa en gratis hemsida