DET SYNS INTE ALLTID PÅ UTSIDAN ATT INSIDAN ÄR TRASIG
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Augusti (2019)
>>


Gipset...

Ja, det här med gips……
När jag skulle gipsas fick jag välja färg på gipset. Jag tog chockrosa….. Och när dom kom med glitter och ett frågande uttryck i ansiktet, nickade jag med ett löjligt leende.
Så roligt barnbarnen kommer att tycka att detta är.
Hur tänkte jag där? Inte alls förmodligen.
Barnbarnen träffar vi ju inte. Det fick bli ett foto på snapchat för att visa det rosaglittriga gipset, men jag tror inte det uppskattades nämnvärt. Inga kommentarer i alla fall. Där fick jag för att jag gjorde mig till….
Glittret? Ja, det är inte så mycket kvar på gipset, men vi har ett väldigt glittrande hem, kan jag berätta. Det hjälper inte att dammsuga. Glittret sitter inte längre där det skulle, utan har bytt plats till mattorna i hemmet. Och där har det verkligen bitit sig fast.
För övrigt allt bra. Tycker jag. Med foten i alla fall.
Hade totalt missat, hur mycket mina dagliga hundpromenader betyder för mitt mående. Ångestfolk får alltid rådet att promenera mycket. Ut och gå! Uppsök skogen!
Det går inte med gips. Och halka.
Det tog bara några dagar innan jag höll på att få panik. Jag bara kände, att kommer jag inte ut nu, så vet jag inte vad jag gör. Behovet av att röra på sig är enormt.
Kan man inte tro när man ser mig. Att jag har rört mycket på mig, menar jag. Jag har noga kamouflerat mina kaloriförluster med choklad, kakor och annat gott. Men jag har mått mycket bättre tidigare. Nu ligger humöret farligt nära explosionsnivån och ångesten sliter i bröstet så fort jag slår upp de ljusblå på morgonen….eh förmiddagen…. eller ja, närmare middag….
Ja, men det får gå. Jag tittar på mitt chockrosa glittergips och blir lite glad i alla fall. Nöjd, att jag inte valde ett vitt vanligt gips, som hade sett lagom skitäckligt och smutsigt ut nu.
Ha det!
3 Februari 2021  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Blev inte som jag hade tänkt mig....

Åh vad jag mådde bra!

Vi skulle bara åka hem över helgen och fir min far, som fyllde 90 år.
Pappa fick åka med på en nostalgitripp till torp, som vi arrenderade från början av 60-talet till början av 80-talet.

Så himla bra och lyckat det blev! Och jag tyckte det var minst lika roligt, som pappa. Dagen avslutades med mat och tårta i vårt paradis.

På vägen hem blev jag jättetrött och fick ont i huvudet. Inte konstigt. Faktiskt ganska väntat, eftersom det varit mycket intryck under dagen, och en viss anspänning avseende hur pappa skulle tycka.

Får även ont i nacken och axlarna och sitter faktiskt och letar efter tid hos nån massör när vi kommer hem.

Dagen efter är jag död. Ja, inte riktigt, men nästan. Huvudet håller på att sprängas. Det känns som om jag är utsatt för garrottering i nacken. Alla leder sprängvärker. Jag mår illa. Kan inte äta. Får akustiska hallucinationer. Är inte i stånd att ta mig ur sängen.

Detta är ingen utmattning orsakad av GAD, det förstår jag. Covid-19? Kan vara..... Gud, tänk om jag smittat pappa!!

Andra dagen är lika illa. Tredje oxå. Alvedon hjälper inte ett smack. Nu åker vi iväg och gör ett Covid -19-test. Fjärde dagen på kvällen får jag besked. Covid-19 negativt.

Tack gode gud!!

Femte dagen uppsöker jag vårdcentralen, som ställer sig frågande och skickar mig till lasarettet. Massor med blodprover och CT-röntgen av hjärnan senare, står man lika frågande. Ryggmärgsprov nästa alternativ.

Oj, vad jag önskar att jag inte gått med på det!

Första läkaren hade inte tagit så många ryggmärgsprov tidigare. En andra läkare, en aning kaxig sådan, stod jämte och instruerade. Första läkaren erkänner med darrande röst, att hon klarar inte det. Andra läkare säger, flytta på dig, så ska jag visa dig.....

Doktor Kaxig gör två försök. Tror han satte nålen i alla nervtrådar som hade vägarna förbi. Jag visste, att det inte var farligt, men helvete vad ont det gjorde.

Jag är kanske mesig, men nu grät jag. Dötrött och rädd, erkänner jag.

Doktor Kaxig talar om för första läkaren, att det hade inte varit några problem om patienten hade slappnat av......... nu får dom ringa ner en narkosläkare. Och jag grät.

Narkosläkaren kom. Han beskriver för de andra två hur man ska gör och vad man bör tänka på.

Aaajjjjj! Han får nålen mot en nerv som går ner till svanskotan. Jag tror den ramlade av. Åtminstone kändes det så. Men han har tagit sig in till ryggmärgen, och en alldeles klar fin vätska droppar sakta ner och fyller sex stycken provrör.

Och jag gråter, och gråter, och gråter. Jag kan fan inte sluta. Nu är jag sååååå himla trött. Och samtidigt har jag en radio i mitt huvud som spelar ”De sista ljuva åren”. Jag håller på att få fullständig panik.

Jag ska läggas in.

Nåt fel är det ju. Ganska uppenbart.

Jag är rädd, mer rädd än jag varit på länge, länge. För de akustiska hallucinationerna. Jag kan ju inte lita på mig själv. Anklagade min man tidigare i veckan, för att höra dåligt. Jag frågade honom, om vem det var, som hamrade så väldigt. Det hade börjat tidigt på morgonen. Små lätta hammarslag, som om man använder små, små spik. Typ sätter upp panel.

Men det var ingen som spikade. Jag hörde det, men det var jag tydligen ensam om.

Och så var det nån, som hade en radio på utanför vårt hus. Nån technomusik som gjorde mitt huvud till en atombomb.

Med detta, skulle jag ligga där i en stor sal, alldeles ensam. Trött, med huvudvärk och väldiga nacksmärtor och en jävla radio som spelar.

Den natten blev det värsta jag upplevt i smärtväg, sen dottern skulle ut för 36 år sedan. Jag kämpade länge själv, tillsammans med två män som spelade dragspel o bastuba... - man vill ju inte störa - men till slut blev larmklockan min enda räddning.

Som väl är, lägger hjärnan vissa minnen bakom rökridå. Jag kommer inte ihåg så mycket. Till slut fick jag iaf morfin. Ganska mycket, tror jag. Smärtorna avtog och jag somnade.

Alla prover visar, att jag är kärnfrisk. Nattens plåga, berodde sannolikt på efterdyningar av ryggmärgsprovet.....

Vad är det för fel på mig då? Man vet inte. Förmodligen något som försvinner likadant som det kom, för att sen aldrig komma tillbaka.

Jamän! SÅ är det så klart!

Men då ska jag be att få åka hem med detsamma.

Så hemma är jag. Huvudvärk har jag, skruven i nacken har man tagit bort tydligen, yr är jag och trött, så nedrans trött.

Men det är iaf inget farligt, det har man kunnat räkna bort, så det är väl bara att hoppas det försvinner.

Nu ska jag bara vila och försöka återhämta mig.

Konstigt det blev.....hade inte tänkt skriva om detta...... Men ganska skönt, och som tur är - med tanke på, att jag lever med kronisk ångest - är jag inte rädd för sjukdomar. Detta är inget jag kommer att grubbla över. Hallucinationerna är nästan borta och det var mitt värsta scenario, att inte veta om jag hör rätt.

Så ha en fortsatt skön sommar ute i vårt vackra land. Njut och ta vara på dagen.

Ha det!❤️
11 Augusti 2020  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Vackert

Ligger vaken..... som vanligt i vargtimmen och fram till en halvtimme innan det är dags att gå upp .......då somnar jag🙄

Tankarna rusar runt i huvudet..... små saker blir gigantiska ....... som vanligt. Kurar under täcket. Det är svalt - maken kallar det svinkallt... - i sovrummet. Vi har alltid balkongdörren öppen på natten.

Då hör jag honom.

Denne herre med sitt stora självförtroende och sin positiva självkänsla. Han vet, att han är störst, bäst och har den vackraste rösten.

Han sitter högst upp i toppen. Han sjunger. Så otroligt vackert.

Alla knasiga tankar försvinner. Jag bara njuter. Plötsligt är det skönt att vara vaken.

The black Swedish singbird.

Vår nationalfågel - koltrasten.

Ha det!❤️
10 Mars 2020  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Men hjälp......&#128561;&#128561;

Ni kan inte förstå den panik jag nu känner.

Ingen kan förstå.....

Och jag känner mig så fruktansvärt ensam. Har ingen att prata med.

Läste precis om Rickard Olssons rattfylla... Vad är det mot detta???😢😢😢

Vad har hänt undrar ni nu? Ja, jag förstår att ni undrar. Åh, det är så hemskt.

Var uppe hos dottern igår. Ville ha hennes hjälp i en för mig viktig fråga.

Vi ska på en gemensam fest till sommaren.

Fest eller fest...... Bröllop faktiskt. Ja, det är dottern som ska gifta sig...... men det är en bisak....

Jag måste ha en klänning. En brudens-mors-klänning. Och, eftersom jag tycker det är fruktansvärt svårt, att gå i affärer och leta, tänkte jag i god tid lösa problemet och mildra min ångest, genom att beställa klänningen på nätet🤓

Eftersom klänningen ska sys efter min figur, måste denna mätas. Från topp till tå. Och det var detta min dotter skulle hjälpa mig med.

När jag kom upp, hade dottern gjort sin goda citronkladdkakamedjättemycketgrädde - bara för min skull.... tror jag.....vill jag tro.... Mums. Jag åt faktiskt både min egen bit OCH dotterns bit, för hon tyckte den var mäktig😂 Klent.

Efter kaffe och den goda kakan, skulle hon mäta mig.

Det var byst, midja, höfter, nyckelben-till-golv, huvudsvål-till-golv (fast nån hatt skulle jag inte beställa🤔), axel-axel, axel till byst (här tog vi det låååånga måttbandet...) samt runt axeln.

Det är nu det fasansfulla händer.

Dottern mäter byst, 116 cm
Sedan höfter, 115 cm
och midja, 104 cm
😱😱😱😱

Förstår ni??? Det måste ha blivit fel!!! Men nej, midja 104 cm!

Det är första gången på många år, som midjan är mindre än byst och höfter.

Fattar ni???!!!???

Jag håller på att tyna bort!!!!😱😱😱😱😱😱

Jag kommer ha försvunnit innan sommaren kommer😭😭😭😭

Jag kommer inte att kunna ha klänningen då!!! Den kommer att vara alldeles för stor!!!

Vad ska jag göra?

Jag vet:......... Jag tar en fastlagsbulle till😉

Ha det!♥️
9 Mars 2020  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Plötsligt händer det

Plötsligt händer det🌟

Jag hörde hur han frustade och slog med snabeln i väggen i klädkammaren, så jag kände, attnu måste jag göra något. Man ska inte skaffa sig husdjur, om man inte kan sköta dom.

Men ibland fallerar det. Och det är vad som skett här.

Jag inser, att min snabeldrake inte mår så bra. Han står där i klädkammaren - har i alla fall större utrymme där än i städskåpet .... - och saknar den stimulering, som han så väl behöver. Han ser ganska mörkt på tillvaron - dörren är ju alltid stängd... Men ibland hamnar dörren lite på glänt, och då blir tillvaron lite ljusare.

Och då känner han även lukten av familjens andra husdjur. Dom, som bor under sängen, under soffan, i hörnet bakom dracenan - dammråttorna.

När jag nu tog ut snabeldraken ur klädkammaren, visste han inte till sig av iver. Han riktigt hoppade där han stod på mattan, det mullrade och vibrerade i magen på honom, hungrig som han var.

Vi började rastningen i sängkammaren, där jag verkligen fick hålla hårt, när han kastade sig över råttorna han fann under sängen. Jag hörde hur han slafsade i sig godsakerna.

Så lycklig han var.

Vi fortsatte till vardagsrummet. Väl där, hjälpte jag honom genom att dra ut soffan från väggen och med en iver, som gjorde mig tårögd, gav han sig på de grå rackarna som låg o sov så gott.

Så fortsatte vi runt. I hela huset. Och det var många ställen, där snabeldraken kunde frossa i godsaker.

Det var han så värd.

Han var ganska motsträvig när jag drog in honom i klädkammaren igen. Usch, det svider i samvetet när jag vet, hur jag missköter min lille drake. Varje gång lovar jag, att det inte ska dröja så länge till nästa gång. Att han ska få den stimulans och träning han så väl behöver.

Men nu ska jag leta efter maken....hallååå.....hallååå

Ha det!❤️
19 Februari 2020  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Nytt tält....

Hade lovat, att det var vilodagarna, som skulle gälla och få ta plats detta år🙄

Säg de löften, som håller.....?

Sista veckorna har det - som vanligt - blivit kaos.

Tja, det är väl så, att de flesta får massor av energi, och ser framåt med spänning på nya saker. Jag får också en energikick, men den tar snabbt slut. Vi fick plötsligt möjlighet, att köpa ett standby- tält till vår husvagn.

Det är nu ett antal, som får googla standby-tält .....

Ni andra som vet, vet också, att ett standby-tält kräver lite mer än ett vanligt tält.

Det är en del att tänka på, men jag och maken tyckte, att det fixar vi.

Vi trodde, att vi hade två månader på oss att fixa till underlaget....... Ha ha ha, det sprack direkt. Dagen efter, skulle vi få tältet. Tältet har tidigare stått på samma camping och var således ihopskruvat och färdigt. Bara att bära över.....tvärs över hela campingen på diagonalen.....bara 150 kg .....fixar vi på fyra personer. Gjorde vi nu inte. Vi var sex pers. Och vi fick ta hjälp av ett släp....och en bil....och sen halvsprang fem pers efter en släpvagn, med 150 kg tält, medan maken körde....

Vi fick bort tältet till oss. Vi fick satt fast tältet, utanför vårt staket (ja, vi är ”såna där” som har staket runt husvagnen😤😳) med stormlinor och ”kattstrypare” - som om kattstrypare skulle hålla ett tält🤪

Vad händer då? Jo, en manöverpanel och ett kretskort till pannan i husvagnen la av.🤬 Inte beroende på, att vi satte tältet utanför staketet, utan mest för att jävlas. Det blev till att dra fram en gammal fläkt, som sett sina bästa dagar och sparka igång den. Och det går väl an med oljudet på dagarna, men när man ska sova...... Och naturligtvis är det inte något som ligger på lager hos husvagnsverkstäderna, utan det måste ju beställas. Och kommer det inte nästa dag, så kommer det kaaanske dagen därpå eeeeller dagen därefter....

Nu har jag en duktig make, som kunde fixa värmen, när vi väl fick grejorna. Så långt allt bra. Nu är det bara ”trallegolvet” som ska läggas. Och maken är duktig på det med. Och jag är en jäkel på att skruva. Men vi är såååååå jäääävla låååångsaaaaama.

Men till midsommar tror jag, att vi ska ha vårt nya begagnade tält på plats.

Och kanske fått lite iordning på inredningen.......kanske...... det snurrar som nån jäkla karusell i huvudet på mig nu......stolar, bord, nåt skönt att sitta i en regnig kväll. Något skoställ, nånstans att hänga hundkoppel och lite kläder. Var ska tv:n stå? Kylskåpet?

Ja, ni hör, att det är camping vi talar om😂😂😂😂

Nu har vi i alla fall fått upp allt virke, så nu är golvläggning i full gång. Hoppas, hoppas, att vi får det färdigt i alla fall nästa vecka, så kanske vi kan samla ihop folk att lyfta tältet de sista metrarna och över staketet nästa helg.

Ja, maken får sätta fart....😉....själv sitter jag hemma i soffan och vilar mig i form. Nja, inte riktigt. Givetvis har jag en massa inplanerat denna vecka, så jag var tvungen, att åka hem. Men på fredag och i helgen och några dagar nästa vecka, ska jag hjälpa till.

Jag får vila sen. Som vanligt🙄 Att det alltid blir så....

Ha det!❤️
29 Januari 2020  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
My Dog

God fortsättning på det nya året!

Så här i början på året, har jag ägnat mig åt en ständigt återkommande aktivitet, nämligen en tripp till My Dog i Göteborg. Detta år tillsammans med min käre make. Igår inte bara körde han upp min lilla husvagn, utan stannade även kvar och höll mig sällskap tillsammans med våra hundar. Han hänger inte med till mässan, utan njuter Tour de Ski i husvagnen.

Tidigare har jag alltid varit två dagar på My Dog, men i år insåg jag min begränsning och nöjde mig med en dag.

Vad är då My Dog?

Jo två jättestora hundutställningar fördelade på fyra dagar. Och inte bara det. Där är föreläsningar, uppvisningar av olika slag, rallylydnad, nosework, och ett stort rastorg, där de olika raserna presenteras och en jättestor marknad med allt hundrelaterat, som man kan tänka sig.

Jag bara älskar att vara där. Dock blir det jobbigare och jobbigare för varje år, eftersom alla intryck bara snurrar i huvudet och för att jag blivit så extremt ljudkänslig.

Men denna gång begränsade jag mig till en dag och preparerad med öronproppar kastade jag mig in bland tusentals hundar och stor publik.

Jag skulle koncentrera mig på tre raser denna gång. Ruskaja tsvetnaja bolonka, biewer och bichon havanais.

Varför nu detta?

Jo, vår ena dvärgschnauzer börjar komma till åren. Börjar alltså, hon är bara elva år. Och det hade varit så enkelt, med en dvärgschnauzer till, men varför ska saker vara enkla?
Schnauzrarna är ju trimraser och jag vill då ha min hund med sträv, trimmad päls, precis som dom ska vara. Men med krokiga artrosfingrar, som inte lär bli bättre med tiden, kommer jag sannolikt inte att kunna trimma i framtiden. Vi talar säkert tio år framåt i tiden.

Men jag har ju lite kli i fingrarna, så jag vill ju ha en hund, som jag kan hålla på å plocka med. Därför tänker jag mig en pälshund, att sitta å kamma på när jag blivit lite äldre. Och en ras, som passar att åldras tillsammans med. Kan se mig själv med rullator och en fyrbent trasselsudd i flexikoppel ha ha ha.

Så därför har jag börjat kolla lite olika raser. Och som GADdare måste man ha koll på allt och ligga långt fram i planeringen.

Och det är viktigt, att prata med uppfödare och hundägare och lära sig mycket om raserna, så man vet vad man får - så långt det går.

Biewern kunde jag stryka direkt, det var ingen hund för mig, men väldigt söt, så det ar roligt, att titta och hälsa på dom.

Lite roligt var det allt. Jag hade små horn i pannan, när jag pratade med utställarna. Jag pratade nämligen med dom INNAN dom skulle in i utställningsringen. Det är det värsta man kan göra. Då är man nämligen ofta väldigt nervös.

Men dom jag pratade med var alla jättetrevliga och hjälpsamma. Heder åt dom.

Men det finns säkert många andra raser att kolla på. Så har ni förslag på en liten hund, med päls som inte fäller. En hund som inte kräver mycket aktivitet för att må bra - givetvis mycket promenader, men inte arbetande hund, om ni missförstår mig rätt..... Då får ni gärna tipsa mig om det

Nu är här två hundar, som sitter och krafsar på mig och vill ha mat, så jag får sluta skriva. Men glöm inte bort att tipsa mig, jag är öppen för förslag.

Ha det❤️
14 Januari 2020  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Prosit

Ja, vet ni vad? 

Jag är sjuk.

Ganska lätt att skriva om. Jag känner mig febrig. Jag har hosta. Känner mig ”tung” i luftvägarna. Orkar inget. Ligger bara och sover. Är väl nåt mitt emellan förkylning och influensa. 

Har släpat mig till duschen idag, för att åtminstone få bort lite av den gamla svettlukten innan jag fyller på med ny. 

Kände mig ganska fräsch precis när jag stängde av duschkranen, men började svettas igen när jag tvingade upp ena armen för att ta badhandduken. Det är inte mycket man tål.

Alla känner igen sig, och kan identifiera sig med detta.

Och jag känner mig ganska kaxig. Är plötsligt lika ”normal” som alla andra. Och lika plötsligt vågar de jag pratar med, fråga hur jag mår...... Och jag kan svara.

Och folk förstår.

Det känns härligt.

Lika härligt känns det att veta, att om bara ett par dagar - eller kanske en vecka.....max....- kommer jag att vara frisk.

Och sen är allt som vanligt igen....... precis som det varit de sista sexton åren......

Ha det!❤️

10 December 2019  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Funderingar

Det har varit en vecka med många funderingar.

Jag var hos ett medium förra veckan. Helt fantastiskt. På  tjugo minuter berättade han om hela mitt liv - min uppväxt, förhållande till mina föräldrar och styvföräldrar, skoltiden, mitt jobb, om min familj idag och hur allt detta har påverkat mig på olika sätt.

Jag gick i samtalsterapi i sju år och under den tiden kom man fram till samma sak.......

Helt klart, skulle jag sökt medial vägledning 2003 när jag blev riktigt dålig, så kanske jag inte suttit som sjukpensionär idag, med en hjärna som är låååååångt ifrån det den en gång varit.....

Jaa, sug på den, du!

Nu tror jag på andevärlden, att dom som kommit över på andra sidan mår väl, och kan hjälpa oss kvarvarande på vägen. Tyvärr saknar jag förmågan, att själv hålla/känna kontakt, men jag har träffat flera, och bl a en väldigt god vän, som har förmågan. Jag har varit med vid tillfällen, som helt övertygat mig om, att andevärlden existerar.

Kontakterna jag fick hos Hannu - ”mitt” medium - var fina, och jag fick bl a svar på något som kretsat i mina tankar i nästan 10 år. Skönt. Nu kan jag lägga det till handlingarna.

Men det tog mycket energi. Det är mycket man funderar på efter en kontakt med andevärlden. En del saker förstod jag inte riktigt då, men några har blivit kristallklara i efterhand.

I veckan hade vi ett tragiskt dödsfall i vår närhet, där en person blev anklagad för mord alternativt vållande till annans död. Att påstå, att jag blev chockad, är ett milt uttryck. Det kunde ju inte vara möjligt! 

Vilka grubblerier det drog igång. Och fantasier..... Vi försökte lägga pussel med det vi säkert visste och med sånt vi fick reda på och sånt vi blev upplysta om. Dagarna som följde lärde vi oss ganska mycket. Träffade en del sensationslystna människor oxå och blev varse om, hur snabbt rykten blir sanning......

Jag mådde fruktansvärt dåligt av händelsen. Ångesten ökade stort vartefter dagarna gick. Och varför vet jag egentligen inte. Jag kunde ju inte göra något åt saken. Men givetvis hade jag massor av funderingar om, hur det känns att sitta häktad exempelvis. Ja, är man skyldig till anklagelserna som riktas mot en, så kan man baske mig sitta där. 

Men om man är oskyldig, hur känns det då? Rädsla över att bli oskyldigt dömd.....   Kanske få utstå en rättegång med en massa nyfikna människor..... Släktingarna vad tänker dom.... Förlorar jag alla i min närhet, som tidigare faktiskt brytt sig om mig.... osv.

Dagarna gick. Efter sex dagar var obduktionen av kroppen klar. Det fanns ingenting, som tydde på, att personen bragts om livet, utan det var frågan om en naturlig död.

Den misstänkte släpptes omedelbart på fri fot. Tack gode Gud för att det blev så. 

Men vad händer nu? Hur ställer sig omgivningen? Det var ett mycket allvarligt brott som hen anklagades för. Glömmer omgivningen? Eller lever de falska ”sanningarna” kvar?

Jag MÅSTE sluta fundera på detta! Jag kan inte göra så mycket åt det. Eller....?

Helgen var jättefin. Underbart väder att njuta i på dagarna och trevliga samkväm med bror och svägerska på kvällarna i husvagnen. Så himla trevligt. Och roligt. Många goda skratt och heta diskussioner om stort o smått. Härligt.

Nu finns det ju ett pris man som gaddare måste betala för allt. Jag är trött. Surprise🤪 I söndags väckte min käre make mig kl 15.00. Tror jag hade sovit ett helt dygn annars. Men faktiskt så känns det riktigt bra idag. Tydligen gick det inte bara energi ut, utan jag fick även fylla på med mycket varm energi i helgen. Tack ska ni ha😘

Ha det!❤️

10 Oktober 2019  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Längesedan sist....

Längesedan sist.

Ja, det blir så ibland. Jag glömmer helt enkelt. Tyvärr, för det är många gånger skönt att skriva av sig.

De sista veckorna har varit bra. Väldigt bra t o m. Jag har verkligen vilat. Inte gjort någonting.

Eller jo, liiite har jag väl gjort. Men bara det allra mest nödvändiga. Liiiite trädgårdspyssel (hatar det), liiiite städning - har bara tagit där det syns mest - liiiite tvätt - ha ha, jag har en tvättmaskin som sköter det mesta, sen när jag hängt upp tvätten är den i alla fall ren......

Men jag har tagit det väldigt lugnt. Och det har gett utdelning. Har mått verkligen bra. Längesedan. Nu ska jag bara försöka lära mig, att ta det lugnt. Det går inte att ha hemmet som det såg ut tidigare. Det får bli lite skit i hörnen. Och lite oordning i trädgården. Så ska jag försöka lära mig att blunda för det.

Jag mår inte bra när det är rörigt, så jag har siktet inställt på att hålla i ordning, så ser det inte så ostädat ut. Och i trädgården sjunger det ju på sista versen, så den ångesttrig-garen slipper jag snart.

Och så har vi varit mycket i husvagnen, och där kan jag verkligen koppla av.

I helgen har lille C varit med oss, då dottern och svärsonen sprungit Lidingöloppet.

Märker ni...... L I D I N G Ö L O P P E T ...... man blir trött av att bara stava sig igenom det. Och att ge sig på att springa??? Nej nej nej. Då är det roligare att passa barnbarn. C:s syster var hos en kompis, så vi fick hålla till godo med ett barnbarn.

Vädret var inte på vår sida. Regn regn regn. (Det var det kanske på Lidingöloppet med..... hm....har glömt fråga.....) Men vi satt i förtältet och njöt av smattret på taket. Det är såååå rogivande. Och så bakade C och jag en sockerkaka med kaneldoppade äppleklyftor, och det är ju så himla gott med nybakat. Och skönt med en som hjälper till med baket, som inte är min starka sida - eller rättare sagt; en av alla mina numera svaga sidor.

Satt och funderade lite; hur skulle det kännas om C kallade mig vid Helene i st f mormor. Jag heter ju Helene. Jag är en mormor. Jag heter inte mormor. Varför har det blivit så, att man ska kallas vissa saker och var går gränsen?

Vi kallas för mamma och pappa, mor/farmor och mor/farfar. Vi kallas inte syster eller bror av våra syskon, utan vid förnamn.
Vi kallas inte kusin eller syssling. Men mormors mor blir ofta gammelmormor. Varför är det så?

Min pappa kallade alltid sin mor vid förnamn - eller ja, inte ens det, för han använde hennes smeknamn. Är det oförskämt? Eller är det mysigt? Pappa kallar aldrig mig för Helene, utan säger alltid Helan.

Jag blir alldeles varm i själen, när någon av mina närstående kallar mig Helan. Sen har det funnits folk, som tror, att dom kommer mig närmare, om dom säger Helan. Fy fan för såna. Man måste känna någon för att använda ett smeknamn.

Tycker jag. Vad tycker ni? O s a.......

Ha det!♥️

29 September 2019  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
En helt vanlig tisdag i mitt liv

När mobilen drog igång dagens väckning av Helene Persson, sov jag som bäst. Men jag hoppade ur sängen - not. Jag snoozade två gånger. Dumt, men skönt. Men sen blir det ju lite panik. Efter morgonpussar av tre hundar, släpade jag mig ur sängen. Bara att resa sig, när ryggen legat i 10 timmars vila, är ju ett helt företag.
Man får sätta sig upp sidledes - det har jag lärt mig - och sen resa sig försiktigt ur sängen. När man kommit upp sätter man händerna i sidorna, sticker in dom mellan valkarna alltså, och sen skjuter man fram mage och bröstkorg så långt det bara går, för att få ett behagligt tillstånd i ryggen och sen tar man några stapplande, väl hälisättande steg mot badrummet, för att där sjunka ihop på wc-stolen i en stor hög. Då är det bra med den stora magen, för man kan lixom vila på den.

Ja nog snackat om det. Efter dusch, frukost, mat till och promenad med hundarna, var det dags att slänga in jyckarna i bilen för att åka iväg på mammografi. Ja, inte med hundarna utan för mig själv. Parkerade i ett svalt parkeringshus för hundarnas välmående, sedan gick jag in till mammografimottagningen. Där observerade jag, att väldigt mycket gick i rosa, t o m anteckningsblocket i sköterskans bröstficka var rosa. Så gulligt.

Efter en liten stunds väntan var det min tur. Inne i undersökningsrummet fick jag ta av mig på överkroppen (känns som att detta var en onödig upplysning).

Nu kommer det en del, som jag gärna varit åskådare till; Sköterskan var väldigt liten till växten. Jag är ganska lång. Sköterskan står på tå bakom mig, för att få mig i en bra position för fotograferingen. Armarna - som sitter där dom sitter - ska hänga ner väldigt avslappnat, detta för att brösten, som oxå sitter där dom sitter och är ganska svåra att flytta, ska bli lite mer medgörliga. Sköterskan nästan klättrar på ryggen på mig. När hon fått min lekamen i en passande position, är det så bröstets tur (jag har två, men vi tar ett i sänder....). Jag är ju, som ni vet, ingen B-kupa precis. Det drar mer åt H-hållet, då sköterskan får lyfta med bägge händerna för att få den lilla tutten på plats. När hon bökat runt med den likt en stor väljäst vetedeg, är det så dags för det som ovillkorligen får mig att tänka på en gammaldags mangel. En platta sänks ner och trycker ut den väljästa vetedegen till en döbakad våffla. Aj aj aj. Men som den kvinna man är, biter jag ihop tänderna och genomlider bildtagningen.

Proceduren upprepas fyra gånger. Det blir alltså fem gånger jag får genomlida detta - en bild fick tas om, den blev lite suddig... Efter detta är jag färdig. Min tidigare fylliga barm hänger nu som cockerspanielöron lååååångt nedåt knäna. Jag får riktigt rulla upp dom, som man förr rullade locket av en makrill-i-tomatsås-burk, och lägga dom lite snyggt i tuttekassen. Eller juverstöd från Lantmännen, skulle kanske nån kalla det. Men jag är klar.

Nu ut till hundarna och bilen och köra på läkarbesök.

Här var det värre med parkering i skugga. Även om utetemperaturen är låg, så blir det fort varmt i bilen. Men jag hittar en hyggligt skuggig plats och jag hinner t o m gå en promenad med vovvarna innan läkarbesöket. På promenaden hittar jag en ännu bättre parkering under ett träd, så jag springer snabbt tillbaka till bilen, in med hundarna och iväg till den nya p-platsen.

Givetvis hade jag, som vanligt, lite otur när jag tänkte, så solen gick åt "fel" håll och det var definitivt ingen skugga under trädet, när jag kom tillbaka.... Men som tur var, gick besöket hos farbror doktorn ganska snabbt, så det hade inte blivit varmt i bilen. Och jag har varit på första läkarundersökningen på nästan 20 år (och 25 kilo sedan....). Och efter ockulärbesiktning och lite lyssnande på hjärta och lungor kom han fram till, att jag är kärnfrisk. Visste jag väl! Nu hoppas jag bara, att alla proverna dom tog visar detsamma. Huvudet e som d e och är ju inget att göra åt och det vet ju alla.

Och TBE-vaccinerad blev jag oxå.

Så tillbaka till hundarna. Nu är jag trött. Sånt här tar på krafterna, speciellt när man inte har så många. Det märkte jag tydligt, när jag sen skulle köra för att hämta mamma till hennes tandläkarbesök. Jag blev helt ställd när skyltarna på vägen visar "Jönköping" och "Kalmar". Jag fattade ingenting. Jag skulle ju till mamma?!? Jag stannade mitt på vägen. Som tur var, var det ingen trafik och jag fick dessutom rött ljus, så paniken hann lägga sig, och jag hann tänka efter i lugn och ro. Mamma bor på vägen till Kalmar. Så är det ju. Alldeles i början på vägen till Kalmar. Innan man ens kommit ut ur stan. T o m inne i stan.

Ibland blir jag rädd för mig själv.
14 Maj 2019  | Länk | Mitt liv | 1 kommentar
Längtan


Snart är den här - sommaren. 
Egentligen är det den årstid jag tycker sämst om. Jag ärväldigt glad över, att vi här har förmånen, att ha fyra årstider.
Jag älskar en kall, snörik vinter, när snön är så där härligt knarrig och knirrig under kängorna. Man kan lägga ut en renfäll på isen på sjön och sitta o fika o pimpla.
Sen kommer våren. Man kan smyga ut en stol i en lugn hörna och bara njuta o lyssna på fåglarna som börjar vakna och sjunger lite nyvaket. Plötsligt kommer värmen och alla slänger ytterplaggen och får den första "bonnabrännan".  Jag lyckas alltid bränna mig.
Ja, så har vi då sommaren. Blir den som 2018 så hoppar jag över den. Alldeles för varm för min smak. Jag menar, man kan ju inte mer än ta av sig, vad gör man sen? Det går ju inte. Bara att plåga sig igenom dagarna. Men kvällarna! Dom är sköna
Så har vi den "vanliga" svenska sommaren...... Regn, regn, regn och kanske en solig tisdag. Det gör ju ingen människa glad - jo, tisdagen möjligtvis, men den glöms bort under industrisemestern. Dock brukar tisdagen ha en ganska vettig temperatur.
Och så hösten. Denna färgsprakande årstid. Så himla vackert ute i naturen. En skogspromenad med hundarna i krispig, klar höstluft. Man kan styra temperaturen med kläder. Underbart. 
Så kommer november. Mörkt, grått, ruggigt och alldeles, alldeles fantastisk.  Man kan krypa upp i soffhörnet med en filt om benen, en asaspännande deckare och massor med levande ljus.

Men nu väntar vi på sommaren - eller, ja, de flesta gör det. Jag  hoppas våren håller i sig ett par månader till.....
5 Maj 2019  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Den stora förändringens tid

Ja, nu har jag gjort det. Avaktiverat Facebook. 

Har ingen aaaaning om jag kommer att överleva detta. Den sista länken till omvärlden. Hur ska jag nu få reda på vad folk äter, tittar på, köper för nya saker osv.? Och alla snygga, mysiga, gosiga hundar! Var ska jag få se dom?

Nu ska jag försöka lära mig Instagram i stället. Hur nu detta ska gå till, så trög som jag är. Ja, det har tagit cirka nio år, att lära in Facebook, så typ år 2028 ungefär, så ska jag väl bli en färdig Instagrammare.

Bildresultat fÃļr vÃĨga vägra facebook

4 Maj 2019  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
En käftsmäll...

Måste bara få skriva av mig.

Var på banken idag. Som vanligt var jag jättenervös innan över allt som eventuellt kunde väntas av mig. 

Ja, jag vet.  Jättelöjligt och helt omotiverat, men jag kan inte få bukt med tankarna i huvudet.

Kvinnan vi skulle träffa på banken är jättetrevlig, hjälpsam, serviceminded och bra på alla sätt. 

Tyvärr - för där kom käftsmällen.

Förr var det jag som satt vid ett skrivbord och jobbade.

Förr var det jag, som kunde svara på alla frågor.

Förr var det jag, som kunde fixa allt, så kunden blev nöjd - åtminstone för det mesta.

Förr var det jag, som med glädje hjälpte till med allt.

Förr var det jag, som lätt hittade bland alla program på datorn, lätt hittade det som efterfrågades.

Men det var förr. Nu känner jag mig helt värdelös. Jag kan ingenting längre. Huvudet vill inte längre. Jag blir alldeles svett av att uppge mitt mobilnummer, ibland kan jag det, ibland har jag ingen aning.

Jag skulle aldrig kunna lösa ett problem för någon längre, för jag fattar inte hur jag ska göra. Kan inte göra något längre tillsammans med någon annan, av rädsla att göra fel. Tål inte ens, att någon tittar på mig när jag gör något, vad det än är. Jag blir skitnervös.

Så fort jag ska göra något kommer paniken. Varför vet jag inte. Och hur ska jag då kunna förklara för någon.

Och dessa grubblerier över allt, som jag inte behöver bry mig om egentligen. 

Och sorgen över att inte kunna ha barnbarnen hos mig så ofta som jag egentligen skulle vilja. Jag orkar inte. Det finns inte på kartan. Och ändå är de, de finaste barnbarnen som finns. Jag önskar jag kunde göra massor av saker tillsammans med dom.

Önskar, att jag någon dag kunde vakna på morgonen utan denna jävla ångest.

11 Juli 2018  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
En käftsmäll...

Måste bara få skriva av mig.

Var på banken idag. Som vanligt var jag jättenervös innan över allt som eventuellt kunde väntas av mig. 

Ja, jag vet.  Jättelöjligt och helt omotiverat, men jag kan inte få bukt med tankarna i huvudet.

Kvinnan vi skulle träffa på banken är jättetrevlig, hjälpsam, serviceminded och bra på alla sätt. 

Tyvärr - för där kom käftsmällen.

Förr var det jag som satt vid ett skrivbord och jobbade.

Förr var det jag, som kunde svara på alla frågor.

Förr var det jag, som kunde fixa allt, så kunden blev nöjd - åtminstone för det mesta.

Förr var det jag, som med glädje hjälpte till med allt.

Förr var det jag, som lätt hittade bland alla program på datorn, lätt hittade det som efterfrågades.

Men det var förr. Nu känner jag mig helt värdelös. Jag kan ingenting längre. Huvudet vill inte längre. Jag blir alldeles svett av att uppge mitt mobilnummer, ibland kan jag det, ibland har jag ingen aning.

Jag skulle aldrig kunna lösa ett problem för någon längre, för jag fattar inte hur jag ska göra. Kan inte göra något längre tillsammans med någon annan, av rädsla att göra fel. Tål inte ens, att någon tittar på mig när jag gör något, vad det än är. Jag blir skitnervös.

Så fort jag ska göra något kommer paniken. Varför vet jag inte. Och hur ska jag då kunna förklara för någon.

Och dessa grubblerier över allt, som jag inte behöver bry mig om egentligen. 

Och sorgen över att inte kunna ha barnbarnen hos mig så ofta som jag egentligen skulle vilja. Jag orkar inte. Det finns inte på kartan. Och ändå är de, de finaste barnbarnen som finns. Jag önskar jag kunde göra massor av saker tillsammans med dom.

Önskar, att jag någon dag kunde vakna på morgonen utan denna jävla ångest.

11 Juli 2018  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
som vanligt...

 

...är det långt mellan gångerna. Blev påmind om min blogg idag när en mycket trevlig kvinna skrev till mig och frågade, om hon fick använda en bild jag hade av en speciell hund. Jag skrev och ifrågasatte detta, då jag var övertygad om, att jag inte hade någon sådan bild.

Men se, det visade sig, att det hade jag visst! Sååå dum jag kände mig. Fast med tanke på, att jag lagt in bilden 2007, så är jag väl ursäktad, för att jag inte kom ihåg den.

Jag får skärpa till mig, jag tycker ju ofta det är skönt att skriva av mig, så varför jag glömt bort min blogg vet jag inte. Eller jo, det vet jag. Det är mitt dåliga minne. Men jag kom iaf ihåg, att min dotter har namnsdag idag - Maria - och det är inte ens hennes tilltalsnamn! Wow, nu impar jag på mig själv....😀

För övrigt har det varit en tuff dag. Kände mig laddad, när jag gick upp (strax innan lunch) och även en stund in i loppet, men andra gången i mördarbacken gick musten ur mig, men jag kom igen och när Kalla så småningom gick över mållinjen som bronsmedaljör, kände jag mig jättepigg och hade nog klarat tre mil till.

Nu gäller det att ladda om inför femmilen i morgon. Då går vi för guld!

 

 

 

28 Februari 2015  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Nääää, semestern är nästan slut!!!

Ja, våra fyra veckors semester börjar sjunga på sista versen. Jag, jag är ju hemma sen oxå, men ensam, då Janne börjar jobba. 

Men vilken semester vi har haft! Första veckan var faktiskt alldeles för varm, för att man skulle orka göra något. Vi fördrev tiden i skuggan i vår pergola. Tack gode Gud för den! Där var skugga ända till sena kvällen. Det enda vi gitte göra, var att ta en tur med motorcykeln, men inte ens det svalkade. Tvärtom. Att dra på sig mc-ställen var definitivt inte skönt och man fick nästan panik, innan man fick av sig dom.

Andra veckan tog vi husvagnen och drog iväg till vårt alldeles egna paradis. Båten fick också följa med. För dom som nu undrar hur vi klarade detta kan jag berätta, att vi åkte med två bilar.....

Så följde två veckors total avkoppling. Underbart väder, varma sköna kvällar. Janne tog båten tidigt på morgonen och försökte få några gösar, men dom var på semester - uppenbarligen.

Själv satt jag och handarbetade och lyssnade på ljudbok. Kan det bli bättre?

De kvällar som det var alldeles lugnt åkte vi ut och metade. Några kvällar nappade det bra, andra inte så bra.

I torsdags var det inte min dag. Jag inledde dagen med att hitta en vindruvestor fästing i sängen. Blääärk. När jag sen satte min lilla fot på golvet, kände jag hur jag trampade på något kallt,...... Husvagnsgolvet var fullt av daggmaskar!! Hur i hela friden har dom kommit dit?

Jo det blev vi varse.... Efter metet i onsdagskväll, satte jag in burken med mask i kylskåpet. Stängde locket på maskburken ordentligt gjorde jag väl inte..... Trodde jag skulle kräka, när jag öppnade kylskåpsdörren och såg daggmaskar och jord överallt. Jag har definitivt inte ont av att trä på en mask på metkroken, men att skåda fullt av maskar bland vår mat, ja, där gick gränsen.

Det blev till att sanera både golv och kylskåp ordentligt, men i ytterligare tre dagar tog vi daggmaskar lite varstans i husvagnen. Gummilisten runt kylskåpsdörren var ett tydligt favorittillhåll. Likaså frysskåpet!!.....

T o m när vi kom hem i måndags tog jag en daggmask på golvet. Död. Ha ha där fick den för olaga intrång.

Ja, som sagt, för övrigt ganska lugnt, om man bortser från alla getingar. Fyra stick med fördelningen tre på Janne och ett på mej blev resultatet av den invasionen.

Våra goda vänner Eva o Calle kom upp till oss sista helgen. Dom fann vårt ställe lika underbart som vi. Tyder på god smak cheeky

Nu är vi hemma igen och sista dagarna skall användas till pyssel vi inte mäktade med innan i värmen. Kanske jag t o m gitter städa, det behövs i alla fall. Men vi får se.

Tjingeling så länge. vi hörs!

12 Augusti 2014  | Länk | Mitt liv | 1 kommentar
Måste bara berätta.....

Jag måste bara berätta om min midsommarshopping....

Bodde i husvagnen förra veckan. På midsommar skulle Terese med sambo, barn och svärmor komma dit. Vi skulle stå för maten och jag skulle handla.

Hade inte varit i affären tidigare - läs Maxi Ljungby - så jag åkte dit på tisdagen, för att reka och se var allting fanns. Ni känner ju mig och mina "handlingsproblem"......

På torsdagen var det så dags. Beväpnad med shoppinglista - omskriven ett antal gånger, för att stämma med ordningen i affären - begav jag mit ut. Jagade fatt på en vagn och  så in i affären. Först plockade jag till mig en midsommarbukett, som jag la tvärsöver barnsitsen i vagnen, sen pappersduk och servetter - allt för att förhöja stämningen på aftonen. Sen in i gjyttret av folk och kämpa med resten. Bröd, nypotatis och vanliga potatis, ägg, gräslök, vanlig gul lök, röd lök, mjölk, grädde, pålägg, olivolja m m, m m. Marängbottnarna hade jag glömt kom jag på, så tillbaka till brödet. Ja visst ja, avakado och mango.... När jag stoppar ner mangon blir jag väldigt förvånad över att se blöjor i min vagn.... Och djungelyoggi?!? och VIA tvättmedel. Och klädnypor ?????? va fan..... det är ju inte min vagn!!!! Alldeles svett och mycket förvirrad tittar jag runt efter min vagn, med blommor på barnsitsen och min "plastpantslant". Den är borta. Sannolikt har den försvunnit vid olivoljan...... Guuuud va gör jag nu???? Jag ilar upp och ner bland hyllorna - ja, ilar är väl att ta i med tanke på mängden folk i affären - men ingenstans syns min vagn.

Vad göra? Jo, jag går och plockar upp allt som inte var mitt i vagnen - och det var ganska mycket.... - och försöker förtvivlat hitta var sakerna ska stå. En halvtimme senare återstår bara mina saker i vagnen, och ett knäckebröd som jag tänkte kunde vara bra att ha, och mjölk och melon och lite annat som jag tidigare inte visste att jag behövde....

Ska jag nu börja från börjand med blommor, duk och servetter. Näää, det skiter jag i. Nu får det räkar med stämningsförhöjande matjessill.

Efter mycket om och men, kommer jag så till kassan och den enorma kön. Hinner lugna ner mig lite, tills det är min tur i kassan och jag kommer på, hur mycket jag handlat och vilken tid det kommer att ta att packa ner varorna i kassar och alla irriterade blickar från dom som står efter mig i kön......

För att befästa regeln om alltings jävlighet, går påsen med nypotatis sönder, när jag ska packa ner den i kassen, och potatis yr över både mig och andra kunder i butiken.......

Det BLEV midsommar i alla fall, eller trots allt. Och den var såååå mysig.

25 Juni 2014  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Att leva på hoppet....

Vår egen lilla terrorist - som faktiskt inte alls är så terroristisk längre - Tilda, fyller två år idag

Kalaset hölls igår och jag hade åtagit mig att inhandla födelsedagspresenten från oss på mödernet. 

En studsmatta.

Jag blev så glad, när jag upptäckte att dom hade sådana  med en maxvikt på 150 kg på Biltema. Ett inköp därifrån skulle medföra, att Tildas mormor - moi - skulle kunna studsa till sammans med dotterdottern.

Sagt och gjort, jag begav mig till nämnda gubbdagis. Efter mycket om och men, fann jag tag-själv-lagret och hittade den blivande födelsedagspresenten. Men guuuuuud så tung. Naturligtvis hade jag inte kunnat ta en vagn, eftersom jag saknade mynt och inte heller hade  kontanter att växla. Det var bara att slita tag i de platta plastbanden runt paketet - som var av ansenlig storlek - och kämpa sig bort mot kassan.

Precis innan mina fingrar sågades av av plastbanden nådde jag kassan. "detta är bara skyddsnätet, studsmattan finns i separat kartong" blev jag upplyst om av kassörskan. "Då låter jag paketet stå här, sa jag, medan jag hämtar resten" Det gick bra.

Tillbaka in på lagret och leta. Haffade en personal (detta kräver mycket från min sida, som ni vet) och frågade. "Dom är tyvärr slut" fick jag veta. FAAAN! Jag har ställt ett skyddsnät vid kassan, upplyste jag personalen om, "Då kan du bara hämta det, och lägga det här" fick jag till svar.

Snäll som man är gick jag till kassan och hämtade skyddsnätet, lät mina fortfarande ömma fingrar grepa plastbanden och asa tillbaka skiten till lagret. Grrrrr

Det var bara att bege sig till nästa affär - Rusta. Visste att dom skulle ha studsmattor och i många olika storlekar - dock med en maxvikt av 100 kg, vilket direkt klippte mina chanser till lek på mattan.....

Gick runt inne på Rusta, men hittade ingen studsmatta. Min sinnesstämning nu tillät mig inte att fråga, varför jag tyst smet ut genom kassan och där! där låg studsmattorna precis vid utgången. Frågade kassörskan om hjälp..., hon bara tittade menande på kassakön, så det var bara att ställa sig längst bak. Min tanke hade varit, att hon kanske kunde kallat på någon. Lite tur hade jag iaf, för när jag stod där i kön kom en personal, som jag dök på (oj, vad djärv jag var denna dag). Han lovade hjälpa mig. Vi gick och kollade mattorna, jag visade vilken jag ville ha och tackade gud för denne atletiske kille, som nu skulle hjälpa mig.

Trodde jag!........

Han ombad mig ställa mig i kön, så skulle han ge kassörskan artikelnummerna. Det gjorde han, MEN sen bara slank han iväg. Där står jag, denna gång med TVÅ asatunga kollin OCH utan vagn! Det var bara att be kassörskan snällt om att få låna en femkrona - en tia hade nog varit för mycket begärt - gå ut och hämta en vagn, gå genom hela varuhuset, genom kassan fram till studsmattorna och försöka få på de förbaskade stora, tunga lådorna på en vagn, som absolut inte ville stå still. 

Svetten lackar och hjärtat klappar och jag bara känner hur alla glor på MIG! Dessutom får inte lådorna plats i bagaget, utan jag får kravla runt i värmen i bilen och fälla baksäte och flytta fram passagerarstolen, för att precis kunna få in största och givetvis tyngsta kartongen. Puh!!!

Aldrig mer ska jag köpa en studsmatta. Men Tilda - och Casper - blev jätteglada och då var det givetvis värt mödan.

Tjingeling!

 

28 April 2014  | Länk | Mitt liv | 3 kommentarer
Virrig i huet....

Ja, de två som bor på övervåningen har sannerligen redan börjat fira påsk. Så stökigt, som där är nu, har det inte varit på länge.

Och jag vet inte vad det beror på. Vilket skrämmer mig lite.

Vanligtvis vet jag ju, att det t ex beror på, att jag gjort något speciellt, så jag helt enkelt är väldigt trött i huvudet, men nu har jag ingen aaaaning. 

Det hela började för ett par veckor sedan, då jag skulle trimma Majken. När jag hållt på en stund, upptäckte jag, att jag inte visste hur jag skulle göra. Det blev jättekonstigt hur jag än bar mig åt. Satt och funderade på, om jag skulle be Majkens uppfödare om hjälp..... Jag hade kanske fått till pälsen på något skumt vis förra gången, så det var därför det blev så konstigt nu. Men nog ska jag väl klara detta själv...?? Jag KAN ju faktiskt trimma.

Kort därpå hade jag en annan trimhund här hemma. Samma problem då. Jag blev alldeles svett. Det hela slutade med, att jag fick jämna till pälsen med sax, vilket jag är extrem motståndare till. Men jag kunde inte lämna ut hunden som den såg ut. Hoppas jag kan rätta till nästa gång.

Häromdagen var det så dags igen. Hunden som kom, hade fixats ganska bra av husse o matte, det var bara i princip huvud, ben o tassar kvar till mig. Men jag klarade det inte heller denna gång. Fick fuska här oxå.

Vad är det som händer i mitt huvud?? Kämpar med med arbetsminnesträning - och det är riktigt jobbigt - men jag tror, att de flesta övningarna har blivit lite bättre, men några är riktigt jobbiga.

Nu längtar jag bara till påsk. Önskar dessa dagar före påsk bara försvinner, att någon har handlat och fixat mat, lagat köttbullar och gjort Jansson. Usch o tvi, önskar jag inte tagit på mig att göra det. Fast knäckebröd och matbröd har jag fixat idag. Jäklar va bra jag är ändå! 

Tjingeling!

14 April 2014  | Länk | Mitt liv | 1 kommentar
Slut i planeten....

Har haft en hektisk vecka med alldeles för mycket på schemat.....

Förra veckan var det möte med försäkringskassan och läkaren. Måste säga, att jag har en fantastisk handläggare på fk. Och en fantastisk läkare oxå - hur länge det nu varar. Det brukar ju vara en viss omsättning på läkarna i min närhet, men jag hoppas, hoppas, att jag får ha denna länge.

Mötet gick bra och plan lades upp för vår och sommar. Ja, KBT-behandlingen skjuts på framtiden (surprise!) först ska det göras ett personlighetstest, för att se, om jag har någon personlighetsstörning, och det vet ju alla som känner mig, att det är det sannoliktwink. Efter det vet man hur KBT:n ska inriktas, så den behandlingen påbörjas sannolikt inte förrän till hösten. Nu ska jag först vänta på testet - ni vet vårdgarantin.... 90 dgr och sen 90 dgr... alltså KBT om ca ett halvår.....

Så har jag börjat på NADA-akupunktur. Den ska hjälpa mot ångest och sömnproblem. Väldigt behagligt, dvs om dom inte lyckas sticka på en öm punkt som medför en hastig resa upp från stolen och ned igen. Sitter/ligger med nålar i trekvart och lyssnar på avslappningsmusik. Skönt.

I helgen var jag på besök i Dalsland. Kul med lite ombyte från vardagstristessen hemma. Visserligen jobbigt med körningen, men Göteborg ligger ju lägligt utmed vägen, så då får man passa på att pausa där. Annette i Bengtsfors bjöd på vila och avkoppling, djupa samtal och mycket fnitter, härliga promenader i ur och skur och så lite vin naturligtvis.

På hemvägen blev det återigen paus i Göteborg. Jag säger bara IKEA. Och värmeljus......

Gud va det va gött att komma hem till gubben igen. Nyttigt att vara ifrån varandra lite och få sakna varandra lite grand. Janne hade t o m tagit ett par timmars ledigt för att vara hemma och möta mig när jag kom. Älskar dig, ditt helveteheart

Väl hemma var det bara, att slänga mig över mitt nya hemarbete - arbetsminnesträningen. Fy sjutton va jobbigt. Det tar ungefär trekvart varje gång och sen är jag totalt slut. Men man säger, att det redan - efter bara fem dagar - syns en liten, liten, liten, förbättring och det verkar ju positivt. Vore underbart med ett fungerande minne igen, även om det inte blir som förr.

Nu ska jag slänga mig i duschen för lite tvagning av min stora lekamen, för att i eftermiddag åka på NADA igen. Tjingeling!

10 April 2014  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Utställningsdags

Ja, äntligen var det utställning igen. Malmö Internationella denna gång. Och Anette K Nielsen hängde på. Jättekul, det var längesedan.

Lova var trimmad och klar. Ja, så gott jag kunde. Hade fått tipset att ha henne i längre päls...... och jag som inte tycker det är snyggt! Vill ha kort kort päls. Men jag försökte, resultatet blev väl så där, inget jag kände mig nöjd med, men jag gjorde så gott jag kunde.

Bra och konsekvent domare, som förklarade sina bedömningar och även gav tips o råd. Jag ska ta till mig. Lilla Lova blev 2.a i Öppenkonkurrensen men bara med Very Good. Men jag vann nya kunskaper. Härligt

Nåväl, efter en stund på utställningen blev bara ljus och ljud för mycket. Jag klarar inte det längre, får nästan panik. Hoppas det går bättre utomhus i sommar, så härmed beställer jag fint väder!!! Hatar uteutställningar i regn.

Idag är det måndag igen och jag är trött, trött. Det kostar att ha roligt. Men jag tar det lite lugnt idag och pysslar om min rygg som inte mår riktigt bra, så tar vi nya tag i morgon.

Tjingeling!

 

24 Mars 2014  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Hallandsposten

Ja, mitt kämpande mot VPM i Halmstad fortsätter. 

Jag skickade in en insändare för ett tag sedan - ännu ej publicerad, men kommer snart - och till följd av denna begärde idag HP en intervju med mej. Så snart kommer jag att vara världsberömd i hela Halmstad.

Fast kanske inte riktigt ändå. Jag är nämligen anonym. Med min nuvarande figur skulle artikeln behövt ett helt sidouppslag, för att jag skulle få plats på bild, så vi kör den anonyma saken istället. Insändaren är dock undertecknad med mitt namn. Inget jävla fegande här inte!

Arbetsmiljöverket ska idag fatta beslut avseende arbetssituationen på VPM och HP tyckte då, att det var passande att få en blick från patienthållet oxå, därav min del i det hela. Hoppas bara nu, att det gör någon nytta. Det är synd om både anställda och patienter.

Ser med spänning fram mot att läsa artikeln!

Men nu har jag gjort mitt för i dag, så nu väntar en kopp kaffe, paddan i knät - eller Bosse, vem som nu hinner först - och OS på televisionsapparaten.

Tjingeling!

11 Februari 2014  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Fy faaaaan säger jag bara....

Idag har jag varit på Halmstads fantastiska vuxenpsykiatrimottagning igen. Träffade min trevliga sjuksköterska för läkemedelsuppföljning.  Det hon sa och förklarade för mig drog undan mattan under mina fötter igen.

Här är min historia, berättad från mina upplevelser och från de journalskopior jag begärt:

Jag lider av GAD - Generaliserat Ångestsyndrom, som tagit ifrån mig kognitiva förmågor som inlärning, simultanförmåga, planering och mitt minne är ett enda kaos. Jag är mycket stresskänslig och har utvecklat en social fobi. I sju år gick jag varje vecka på samtalsterapi, som hjälpte mig otorligt mycket. Jag började arbeta igen, på nytt jobb, och det blev rena kaoset i huvudet. Hade inte förstått vad sjukdomen gjort med mig. Efter två års arbete och samtidigt ett och ett halvt års behandling hos privat psykmottagning fick jag skicka en remiss till Vuxenpsykiatrin, eftersom jag av ekonomiska skäl inte kunde gå kvar på psykmottagningen (som inte var anslutna till fk). Så här fantastiskt blev det i den allmänna vården.

1 .Min remiss inkommer till VPM 2012-10-15

2. Blir kallad för bedömning hos läkare nr 1 den 2013-01-02. Denne lovar mig kontakt med läkare i mars för behandling

3. I mitten på januari placerar läkare nr 2 mig i ett team och hos läkare nr 3.

4. 30 jan, utfärdar läkare nr 1 nytt sjukintyg efter att ”aktuell situation efterforskats och bedömningen blir, att där finnes en tydlig indikation för nytt medicinskt underlag”

5. I mitten av mars utfärdar läkare nr 1 nytt sjukintyg efter att ”aktuell situation efterforskats….bla bla bla….”  Undrar vad som hittas i efterforskningarna eftersom man kan sjukskriva utan att träffa mig eller prata med mig…?

6. I slutet av april hör jag av mig igen, eftersom mitt intyg går ut och samtidigt undrar jag vad som händer.  Nytt intyg utfärdas eftersom efterforskningarna visar att det behövs…..

7. I slutet av maj begär jag nytt intyg och sådant utfärdas, eftersom efterforskningarna…….. Samtidigt konstaterar man – hör och häpna – att ”patienten faktiskt fortsatt egentligen står utan praktisk behandling”.  Vem fasiken har väckt personalen på VPM? Det var inte snällt gjort. Det har ju inte gått mer än 5 månader sen jag träffade en läkare sist. Läkare nr 3 har jag aldrig fått träffa…..

8. Blir kallad till nytt bedömningssamtal hos läkare nr 4. Denna superbegåvade kvinna mår tyvärr inte bra. Hon ser nämligen syner. Hon ser, att jag har en handläggare med från Samordningsförbundet i Halland. Denna handläggare för min talan och först efter en stund börjar jag själv tala och det visar sig gå alldeles utmärkt……. Jag garanterar, att jag var alldeles ensam med läkaren. Skulle nog inte börjat tala, för då upptäcker läkaren genast, att jag har begynnande Alzheimers. All medicin sätts ut och minnesutredning skall göras.

9. Möte med läkare nr 4 och försäkringskassan. Jag blir sjukskriven t o m september. Ska då få träffa läkare nr 5, jag ska enligt läkare nr 4 inte välja den läkare som tidigare tilldelats mig (nr 3) eftersom denne inte är kompetent… Tur jag blev varnad.... >(

10 En jävla sommar följer med massor av utsättningssymtom och oro. Pratar flera gånger med VPM om detta och dom pratar med läkare nr 6 som dock inte vill ändra på något.Vad vet han om mig.....

11  I slutet av september  träffar jag läkare nr 5, som förkastar allt läkare nr 4 sagt och gjort. Jag lider av GAD och inget annat. Punkt. Slut.  Min sjukskrivning förlängs tre månader och medicinen sätts in igen.

12. 1 nov träffar jag en psykolog för psykoterapibedömning. Efter samtal meddelar denne, att jag kommer att få psykoterapibehandling samt träffa arbetsterapeut

13. I mitten av november ska jag på läkarbesök igen. Ännu en ny läkare nr 7 i ordningen av dom som haft hand om mig. Eller ja, haft hand om är kanske att ta i. Nr 7 går igenom olika farmakologiska behandlingsalternativ med mig. Viss justering av medicinen görs och ny tid för läkarbesök bestäms till början av januari.

14. I början av december bestämmer läkare nr 8 att jag sätts upp på väntelista för psykoterapibehandling. Schysst donna, henne skulle jag vilja träffa.....

15. I början av januari får jag träffa sjuksköterska för läkemedelsuppföljning. Läkare nr 8 har nu slutat och jag ska få ännu en ny läkare, nr 9

16. I slutet av januari får jag träffa läkare nr 9, som säger att hon ska vara kvar till fast tjänst tillsättes på läkarfronten. Måtte det bli så!!! Ny medicin sätts in, gammal plockas bort.

17. Besök hos sjuksköterskan idag. Hon upptäcker då, att jag har fortfarande inte satts upp på tid för psykoterapibehandling och hjälp av arbetsterapeut. Hon informerar mig också om, att när jag kommer till psykoterapin är detta för en bedömning……. Sen får jag vänta sannolikt tre månader igen = vårdgaranti……

 

Jag blir så fruktansvärt trött på detta system. Hur fasiken kan det få gå till så?? Och stackars personal på VPM, som tvingas arbeta under sådana här förhållanden. Just nu känner jag mig både arg och ledsen. Och hur i hela friden ska mina försäkringsdagar räcka till? Förmodligen har dom kanske intensivpspykoterapibehandlingar som börjar på förmiddagen och på eftermiddagen är jag frisk. Annars vet jag inte hur dom skall få till det.

Arma människor, som tvingas till vård i detta system, och som inte orkar slå larm om tokigheterna, utan bara mår sämre och sämre. Jag har skrivit till personalnämnden, IVO och Socialstyrelsen och klagat och det har varit ett sätt att få vädra ut lite av frustrationen.

Bloggen är ett annat. Jag har inte skrivit på jättelänge, för jag inser ju, att ingen läser. De flesta tröttnar ju på mina klagovisor, det förstår jag. Men bloggen är en ventil för mig, både när jag mår bra och när jag mår dåligt, och det allra skönaste, är den feedback man förhoppningsvis får och skriker efter.

Jag ska blogga mera. Nu jäklar…… Så ser ni på fejjan att jag bloggat, kan var och en redan i tidigt stadium, välja huruvida man vill läsa klagovisorna eller ej. Förhoppningsvis, ska mina nya mediciner plana ut mina toppar och dalar, så jag ska må som de flesta andra, bortsett från allt som är fördärvat innanför pannbenet på mig, och då kanske jag har något roligt attt skriva om oxå. Hoppas det. Tjingalong så länge!

10 Februari 2014  | Länk | Mitt liv | 2 kommentarer
Besviken.....

Idag var det planerat 

  • Köpa biljetter till Carolas och TeamRickards julkonsert
  • Besök hos min trevlige läkare på VPM
  • Minnestest
  • Handla
  • Städa

Idag blev det:

  • Stå i kö utanför Turistbyrån i 45 minuter. Vara jättenervös för att komma försent till läkaren. Hemsk att stå ensam i en kö, som dessutom flyttar sig framåt i långsam snigelfart. När det återstod 10 minuter till läkarbesöket får vi som står i kön reda på, att biljetterna är slut. MEN kan vi vänta i tjugo minuter ska dom ha fått besked från Carola om dom kan släppa till en konsert till. Mig hava icke tid att vänta. Ingen julkonsert.
  • Kommer till VPM med andan i halsen. Skönt att äntligen få träffa min trevlige läkare igen och få gjort det jävla minnestestet som  ska utesluta Alzheimers. VAAAAAD????? Ny läkare!!!!! Mig bryta ihop. Det var bara att dra hela historien igen, fast eloge till läkaren, han hade faktiskt läst på i min journal. Och efter vårt samtal var vi överens om min gamla vanliga diagnos.
  • Minnestestet gick bra. Nästan. Inte ens Alzheimers Light. Men skador i frontalloben som påverkar bl a minnet och inlärning, koncentration och stresskänslighet och det visste jag ju innan. Puh. Skönt i alla fall.
  • Pustade ut hos maken före handlandet, som faktiskt gick över förväntan, tror jag fick med det mesta
  • Städning, nej. Trött. Ledsen. Lättad. Luften gick ur.

Nu väntar jag på maken, sen blir det pyttipanna, ägg, rödbetor, HP-sås, en stor stark och en lille en..... Trevlig helg!

 

 

15 November 2013  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
En riktigt nice helg!

Efter en något - för mitt huvud - körig fredag, då jag var och gjorde batteribyte på min klocka, lunchade med härliga vänner - blev t o m bjuden på lunch, vilket gör det  extra trevligt, naturligtvis hi hi - trimmade mysige Ville och fick kramar av hans lika mysige husse, tillagat  en "ihop-skraps-middag" (eftersom jag naturligtvis glömde handla) somnade jag gott i soffan under Idol smiley.

Sömnen höll i sig till 13,55 på lördagseftermiddagen. Fick slänga på mig kläder och rusa ut med hundarna, så jag inte skulle avslöjas av herrn i huset då han slutade arbetet 14.00. Puh.

Min snälle make erbjöd sig (vilket är mycket ovanligt) att följa med mig och handla. Naturligtvis insåg han, att hushållet inte annars hade haft så mycket att erbjuda till kvällsmat.

Kärringen Persson, dvs jag, piggnade till framåt kvällen och fick för mig att baka kanelbullar....... Att man aldrig lär sig. Mina förra bullar är utdelade till sämre bemedlade med order att micra dom till degkonsistens för att kunna äta dom.

Sagt och gjort. Jag satte degen. Under det att degen jäste, satte jag upp min plåthållare, satte fyra plåtar på densamma och satte igång med att klä dessa med bakformar. När jag var nästan var klar med sista plåten, råkade jag stöta till denna, som i sin tur kanade ner på de tre andra plåtarna, som i sin tur for med farlig fart genom köket, orsakade djupt hack i en av barstolarna och spred samtliga bakformar över mitt kök. Halleluja! 

Maken muttrar över hacket i stolen - men bara muttrar - sen hjälper han mig snällt att plocka i ordning i röran.

Denna gången var jag inte så generös med mjölet i degen, vilket gjorde, att degen satt fast i degskålen och jag i degen när det så småningom blev dags att kavla ut degen. Nåväl, det fanns ju mjöl kvar denna gången, så det löste sig. Men,  jag hade naturligtvis inte kollat om jag hade alla ingredienser hemma, så jag blev något svett, när maken påtalar, att vi har ju ingen kanel.....

Tack gode Gud för välutrustade husbilar. Vår var nämligen utrustad med en hel kryddburk kanel. Det blev för maken att springa ner till parkeringen och hämta.

Och tro det eller ej: Bullarna blev fullt ätbara, när dom så småningom blev klara!

Det var en ganska nöjd Helene som damp ner i soffan sen till "Så mycket bättre" och åt torskrygg med pepparrotssås tillagat av maken.

På söndag middag kom Terese med gullfisarna Casper och Tilda samt tre hundar. Vi åt lunch tillsammans och sen körde Tess in till Galgberget för att springa tillsammans med två av sina hundar. Barnen var kvar hos oss. Tilda sov och Casper städade. Vilken liten prins! Han torkade överallt inne och putsade mina fönster på insidan! Det blev såååååå fint wink

Vid tretiden ramlade mormor Ulla och morfar Bertil in, Terese återvände och alla fikade och åt bullar samt kaka bakad av mor Ulla. Sen hjälpte vi HBK till seger mot Sundsvall, tack vare oss, fick nu HBK stanna kvar i allsvenskan.

Farsdagsmiddag intogs och sen åkte barn och barnbarn hem, medan make och svärfar tog varsin whisky och löste världsproblem.

Trött men nöjd la jag mig vid halv elvatiden.

Idag gick jag upp redan vid niotiden. Kände mig faktiskt pigg och glad och ångestfri för en gångs skull. Härligt. Jag njöt en lugn frukost, kollade cybervärlden och ägnade sen en stund att försköna mitt utseende. 

Full av energi gick jag ut i det härliga höstvädret och la ett blodspår till hundarna, reparerade ett fågelbord, fyllde på frön och hängde upp talg bollar till småfåglarna. Nu gäller det bara att hundarna klarar spåret och att en mångfald av fågelarter besöker buffén i trädgården - annars jävl........!

Hej hopp!

 

11 November 2013  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Fucking jävla kanelbullens dag

Idag beslöt Helene sig, för att baka kanelbullar. Eller rättare sagt IGÅR beslöt hon sig för det. Så hon var och handlade allt.....

Klockan ställdes på tidigt (läs 8.00) och Helene trädde till verket.

Smör smältes och värmdes sen till fingervarmt  - ja, drygt blev det nog... - tillsammans med mjölk. Kardemumma stöttes och jäst rördes med salt. Den gamla hederliga assistenten åklte fram och ovanstående blandades tillsammans med socker. Därefter tillsattes mjöl. Alltför mycket skulle det visa sig. Det var så himla lös deg i början, man alldeles plötsligt var den stenhård. Kände igen konsistensen, men kunde inte komma på vad det var. 

Nåväl. Klumpen fick jäsa medan Helene intog sin frukost bestående av havregrynsgröt med psylliumfrön och av svärsonen plockade blåbär. Till detta mjölk.

Försjönk i Hallandsposten och glömde degen. Man kan säga, att den blev väldigt färdigjäst.

Snabbt som attan när hon väl vaknade, fick Helene fram Tupperwares gamla bakunderlägg (bak som ex deg inte rumpa....) och tillhörande kavel och satte igång.

Då....kände hon igen konsistensen. Cernitlera. Googla gärna om ni aldrig använt den. Det är inte lätt att kavla cernitlera. Det stämde tydligt överens med den så kallade degen. Helene kavlade ut, degen kröp ihop. Ungefär som när man petar på en svart skogssnigel. Tjopp så är den som en liten boll..

 

 

 

 

 

 

 

 

Dessa skulle nu jäsa ytterligare. Men se, cernitlera jäser inte. Till slut fick Helene slänga in dom i ugnen i alla fall.

Här fick Helene genast konstatera, att i kall ugn händer inte nåt. Helvete.

På med ugnen. Nu skulle varmluften testas. Helene har bara haft varmluft i 9 år, men lixom inte känt för att prova. Trodde, att man skulle kunna sätta in flera plåtar på en gång och så går baket mycket snabbare.

Kanske berodde det på cernitleran, men det var bara bullarna på översta plåten som fick färg, när ugnen så småningom blev varm. Och så rätt var det var pep ugnen. Helene fattade inte varför, förrän hon tittade in. Det fanns tydligen nån sorts automatiskt brandlarm i ugnen som utlöstes av dom grillkolsliknande bullarna på översta plåten.

Varför i hela helvete gav hon sig på detta?!?!

Dom övriga plåtarna fick byta plats efter två tredjedelar av tiden och resultat blev avsevärt bättre, men är det så det ska gå till?

 

 

 

 

 

 

 

Ja, de sista plaåtarna ser väl okej ut, om man bortser från, att det inte är två bullar som ser likadana ut. Men det var Helenes konstnärliga ådra, som lyste igenom.

Hon skulle dock aldrig bjuda sina barnbarn på dessa kanelbullar. Skulle dom få för sig att påbörja krig, skulle dom lätt kunna döda varandra med dessa lerklumpar. Förmodligen kommer bullarna att utgöra en inredningsdetalj i köket. För visst ser det läckert ut med ett fat bullar på köksön - åtminstone i inredningstidningar. Så är det någon som vill ha inredningsdetaljer, finns här 100 st.......

4 Oktober 2013  | Länk | Mitt liv | 2 kommentarer
Äntligen!!!

Ja, nu äntligen tror jag, att jag hamnat rätt!

Var hos min nye läkare igår. Väldigt nervöst innan, efter den sista tokfloppen. 

Fick direkt ett gott intryck; det blev hiss i stället för trappor upp till tredje våning, när han hämtade mig i väntrummet! Bara det!!! Jag kunde andas OCH prata när jag kom upp. Tydligen en som ville lyssna på mig.

Han inledde direkt med att fråga, varför all medicin satts ut. När jag förklarade, att förra läkaren trodde jag hade Alzheimers och därför ville göra ett minnestest på mig utan påverkan av medicin, sa han, att det var det dummaste han hade hört komma från en kollega. Nu pratar vi inte mer om denna olyckssaliga människa, som tydligen själv var i behov av vård, utan nu tar vi det från början.

Underbart!

Efter min sammanfattande berättelse,  ansåg han, att det verkar tydligt - precis som mina tidigare underbara läkare som jag av olika anledningar inte kunnat gå kvar hos - att jag led av GAD och att mina kognitiva bortfall i arbetsminne, inlärningsförmåga, koncentrationsförmåga och simultanförmåga samt min stresskänslighet berodde på GAD:n. 

Nu är jag lugn igen. Vad händer så?

Jo, nu ska han se till, att jag inom ett par veckor kommer till en terapeut, som ska göra en egen bedömning av mitt tillstånd och därefter beslutat om det exempelvis blir KBT, som läkaren personligen tyckte skulle passa bra. Och nästa gång jag kommer till läkaren igen, ska han göra ett enkelt minnestest på mig, för att jag själv ska förstå, att det inte rör sig om nån typ av demens.

Korrigering av medicin gjordes oxå, ska ha kvar en medicin mot min ångest tills vidare. Eventuellt ska dosen ökas så småningom, samt en medicin till natten, så jag kan slappna av och förhoppningsvis sova lite. Övriga mediciner låter vi bli tills vidare, för att se om jag kan klara mig utan.

Jättebra! Både jag och Janne - som oxå var med och fick ställa så mycket frågor han ville - är väldigt nöjda. Bra lär jag inte bli, men det gäller ju, att hålla en sån nivå på medicineringen, att livet blir så bra som möjligt.

Det känns toppen. Vilken tur jag hade som fick komma till denne läkare! Nu känner jag igen mig själv igen......kanske inte så roligt, men hellre GAD än Alzheimers!

Nu ska jag åka och passa 12 timmar gamla valpar och i morgon kommer en arbetskamrat och hälsar på och på fredag ska min kära gamla svägerska och våra barn träffas över tacos och vin! Ibland är livet gott att leva!

 

24 September 2013  | Länk | Mitt liv | 2 kommentarer
Jag har fundeat....

Jag har haft lite funderingar under mina nattvak. Lite om skillnader mellan män och kvinnor.

För det finns såna. Åtminstone enligt biologiläraren Bergqvist någon gång i början av 70-talet. Guuuuud va längessen. Det har säkert ändrat sig sen dess, eller....

En viss skillnad visar sig när könen är sjuka. Nej nej, jag menar inte könen så, genus menar jag.

När en man blir sjuk, åker han hem från jobbet, stapplar fram till soffan, slänger av sig långbyxorna på vägen, sjunker ner bland kuddarna under väldigt stönande om 'gud va dålig jag e' 'har nog hög feber - känn på pannan' 'en filt! jag fryser så' osv Sen blir han liggande där. 

Är inte maka/sambo hemma kan han - faktiskt - stappla upp och hämta en öl, tidningen, en  frukt, nässpray, pappersnäsdukar. Men, det går inte att ta nåt med sig på återvägen..... så, när kärestan kommer hem går det att finna ölburkar, drivor med tidningar, äppelskruttar, snorpapper m m på soffbordet. TVn går, men den svårt sjuke ligger djupt sovandes på soffan.

Detta pågår ett par dagar, sen kan plötsligt den nyligen dödssjuke resa sig och förklara att nu måste han gå och jobba. That's it.

När en kvinna blir sjuk, åker hon hem från jobbet, efter att försökt avsluta allt till det bästa för att underlätta för arbetskamraterna. Väl hemma blir det lite plock efter barnen, de flesta mödrar måste även fixa lite mat till familjen (detta gäller inte mig), förbereda kläder o dyl för barnens skola dagen efter, sen i bästa fall, kan hon krypa till kojs lite tidigare än vanligt. 

Med näsan rinnande och ihållande hostattacker hjälper hon sin familj iväg på morgonen, slänger in en omgång tvätt i maskinen och går sen och lägger sig och vilar. Efter en timme kravlar hon upp, det är dags att plocka ur tvättmaskinen och hänga upp tvätten. Visst sjutton. Diskmaskinen måste plockas ur....  Vilar en stund till, känner sig dock lite stressad, sonens byxor måste lagas inför morgondagen, och all stryktvätt!!! Måste bara sova lite först. 

Så håller det på ett par dagar. Hemmet sköts under tiden. Träden vattnas, disken sköts, tvätten sköts, ungarna får med sig allt till skolan, mannen får mat på bordet. Tillfrisknandet tar tid och långt ifrån frisk, känner hon, att nu måste hon försöka återgå till jobbet.

Nån som känner igen detta? VARFÖR gör vi tjejer på detta vis? Jag tror nämligen det är så i de flesta förhållanden. Undantag finns givetvis alltid.

Och det finns fler exempel på detta snedvridna agerande. Återkommer till detta.

Denna sista vecka har jag varit manligt sjuk.

8 September 2013  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Semestervecka

Har haft en härlig vecka i husbilen med hundarna. Lät maken vara hemma och arbeta med huset. Han måste ju fixa, det han inte hann med på semestern.....

Alltså tog jag hundarna - Majken, Bosse och lilla Lova - och åkte upp till Ljungskile och Backamo, där jag träffade Annette - min väninna från Dalsland. Vi fick samma platser på campingen som vi hade förra året och även samma grannar. Lustigt. Och trevligt hade vi. Dock ett helvete, att få ned tältpinnarna i marken.

Utställningen är inte så mycket, att orda om.  Lova fick excellent men blev utan CK och slutade som trea i unghundsklassen.

På lördag em for vi - efter att kämpat hårt med att få upp dom jävla tältpinnarna ur marken - vidare till Bengtsfors, där Annette skulle på fest på kvällen och jag och hundarna - inkl Zigge - camperade på parkeringen utanför Folkparken.

När jag fick liv i Annette på söndagen - inte lätt att få henne ur bingen - handlade vi och sedan for vi ut till Askesjön och ställde upp våra husbilar där. Vädret var underbart och vi har varit ute hela veckan från det vi vaknat på förmiddagen till vi gick och lade oss på kvällen.

 

 

 

 

 

 

Var allt då väldigt lyckat?? Njaaaa, helt ärligt, så hade jag väl glömt huvudet i Getinge.

När jag hade kokat kaffe en eftermiddag och precis var på gång ut ur bilen, skrämdes jag halvt ihjäl av en explosion bakom mig. Det härdade glaset ovanpå gasolhällen hade explofantomenderat!!! Två miljoner trehundrafyrtiosjutusen åttiofyraoch en halv bit glas i hela husbilen. Jippiiii! Not..... Hade vridit gaskranen åt fel håll när jag skulle stänga gasen, och i stället vridit över till svag värme. Dock tillräckligt med värme för att spränga glaset.

Ja, man ska ju se saker positivt. Jag fick i alla fall städat i husbilen, men det blir väl som med julgransbarr - det kommer att smyga fram glas från de mest konstiga ställen.

Dagen efter gör jag likadant igen....... Men då var där ju inget glas, utan det brann i stället med öppen låga. Alzheimers light. Nu vågar jag inte åka ut mer själv med husbilen. Nu får maken följa med.

Var det slut sen? Nähä då.

Medan Annette fixade middagen på onsdagskvällen, skulle jag göra i ordning och tömma grillen efter tisdagens grillning. Tar alltså med mig grillen ned för berghällen och ska skjölja ur den i sjön. Det var ovanligt lite vatten i sjön i år och därför väldigt mycket sten, att balansera ut på.

Detta var ett konststycke, som jag inte lyckades med.

Plötsligt halkar jag på en sten. Med grillen i ett hårt tag försöker jag rädda situationen och återfå balansen, men misslyckas totalt. Min enda tanke var "håll upp huvudet, håll upp huvudet".  Medan jag så skickar grill och galler i en vid båge över mig själv, faller jag i slow motion, lyssnande på "Frälsaren" i MP3-spelaren, ut i vattnet bland alla vassa stenar.

Vad man hinner tänka mycket!!!

Min första tanke när jag fick huvudet ovanför vattenytan igen, var, att MP3-spelaren fortfarande fungerade. Det gör den inte längre. Vattnet hade väl inte hunnit sippra in överallt, för den upphörde att fungera strax efteråt.

Sen skulle jag på nåt vis ta mig upp på de hala stenarna. Varför jag hade så bråttom med det vet jag inte, jag var ju redan dyblöt och behövde inte stressa.  Väl på benen var det bara att ge sig ner i vattnet igen och söka efter grillen...... Tror att jag hittade alla delar.

Ja, ja. Blå, grön och gul, samt lite blödande här och där, kunde jag fortsätta semesterveckan utan några större missöden. Och så här efteråt, kan även jag skratta åt eländet. Hur som haver, så hade vi en jättefin vecka med drygt 20 grader och sol varje dag. Misstänker, att vi återkommer nästa år.

31 Augusti 2013  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Missbrukare....

Som vanlig har det gått ett tag sen sist. Och jag har haft mycket roligt sen sist.

Förra fredagen exempelvis. Jag och maken satt i pergolan efter att vi intagit en god måltid med gitarr och sång som underhållning från grannbalkongen. Vi laddade en ny karaff vin och ropade över grannarna, som genast anammade uppmaning och kom tillsammans med en flaska mousserande, en gitarr och gott humör.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vilken mysig kväll vi fick. Vi satt och sjöng till halv två på natten. Gjorde ingenting, trots, att Janne skulle upp och jobba på lördagen. Detta lever man länge på!

 

På lördagen var det sedan dags för nästa upplevelse. Diggiloo i Båstad med dotter och svärson. 

Hundarna lämnades hos mor Ulla, sen åkte vi ned. Vädret var väldigt lurigt, men när vi kom till Båstad, sprack det upp och blev en underbar kväll, som började med lite picknick och slutade med kanonbra underhållning.

 

 

 

 

 

 

På söndagen jobbade Janne och jag sov......I veckan hade jag förmånen att få passa mina älskade barnbarn vid två tillfällen. Dels på måndagseftermiddagen i Långås och sen på onsdagsförmiddagen på Sagoängen på Galgberget. Vi hade sååå mysigt och när jag blev trött fann jag på ett sätt att få vila en stund....Alla sätt är bra!

För övrigt är det lite kämpigt nu, med utstättning av mediciner. Jag kan endast konstatera, att sluta röka var skitenkelt!  Nu har jag mått konstant illa i två månader, huvudvärk, sömnproblem (tur det finns Candy Crush och väninna som inte heller sover..), enorma svettningar och kramper. Ringde och frågade på VPM hur länge detta skulle hålla på, och risken fanns att det håller i sig länge... Fanns inga studier på, hur länge utsättningssymptomen varade när man ätit en speciell medicin så länge som jag gjort. Hurra! eh nej.

Men det är "bara" att bita ihop. Nästa helg, ska jag göra Köpenhamn osäkert. Har blivit ditbjuden av min danska valpköpare. Ska bli så roligt att se kennelns förstfödde! Och även att få träffa matte. Är dock lite orolig för språket. Är definitivt ingen fena på danska. Får väl ta med mig parlören!

11 Augusti 2013  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Det har gått en månad sen sist.

Ja,  tiden rusar iväg.

Janne har haft semester i tre veckor. Skönt att slippa gå ensam hemma. Och med vilken energi vi inledde semestern. Stora projekt var på gång; pergola, trädäck, vindskivor på altanen, hängränna skulle sättas upp, bräderna på ena sidan av altanen bytas ut, staket sättas upp och stor rabatt förberedas.

Men det bidde inte så. Vad bidde det då? Jo, det bidde en pergola, ett staket och rabatten blev nästan klar. Sen tröt orken och de sista dagarna på semester åkte vi till sjön Åsnen och Getnö Gård. En underbar naturcamping som vi kan rekommendera

.

När vi kom därifrån var det tid för Janne, att börja arbeta igen och allt återgick till det normala.

Jag hade en vision - som vanligt - att göra en massa arbete här hemma, bl a att köra in all sten vi skulle ha i rabatten. Meeeen det blev inte så. Orsak utsättningssympton. Jag ska ju sätta ut en massa av de mediciner jag knaprat de sista 10 åren, för att man ska kunna göra en minnesutredning eftersom min sista läkare misstänker Alzheimers. Vid denna utredning får jag inte vara påverkad av mediciner, som kan ge demenssympton.

Men fy f-------n vad dåligt jag mår. Svetten rinner konstant, känner mig influencasjuk och är kroniskt illamående. Och det kan hålla i sig ett par veckor.... Kul.

Nåväl. I detta läge träder min underbara dotter in och säger, att 'jag, Jimmie och barnen kommer ner på söndag, så får du ta hand om barn och hundar, så hjälper vi Janne med stenen'.

 

 

 

 

 

 

Vilken härlig dag det blev. Jobbet gick jättefort och så underbart att få det färdigt. Nu ska bara resten av muren kläs in i trä och till våren ska det planteras. 

Barn och barnbarn stannade hela dagen, som avslutades med lite grillmat och sen åkte dom hem. Jag och Janne njöt resten av kvällen i vår nya pergola med ett - eller flera.... - glas rött.

29 Juli 2013  | Länk | Mitt liv | 1 kommentar
Städdag

Hade jag i alla fall tänkt att det skulle bli.

Jag skulle gå upp tidigt - ja ja jag vet, allt är relativt, men nu pratar vi Helene-tid och då är 8.30 tidigt - äta frukost och sen börja damma och torka uppomkring, plocka i ordning allt som hamnat där det inte ska vara, byta lakan i sängarna o dyl. Sen räknade jag med, att det var tid för lunch och en timmes promenad med hundarna.

Eftermiddagen skulle tillägnas golvvård. Och sen skulle jag nöjd ta en sväng till med hundarna och sen pladask i soffan och lära mig grilla.

Alla som tror, att det blev så här, känner inte mig.

Klockan ringde 8.30. Jag har en sån alldeles fantastiskt väckarklocka, så jag kan snooza hur många gånger som helst. Så varför inte utnyttja det???

10.30 började jag känna mig lite halvvaken och framförallt så var det en full blåsa, som tvingade mig upp.

Som vanligt känner jag mig grymt besviken på mig själv, för att jag inte orkar gå upp, men jag är så himla trött, så är det inte något alldeles speciellt, så orkar jag inte ta mig ur sängen.

11.30 var frukosten avklarad. Gick och hämtade min mp3-spelare,laddade i "Buzz" - bok jag lyssnar på - beväpnade mig med fuktig trasa och drog igång.

Man skulle kunna säga, att det märktes, att jag inte städat på länge. Det positiva i det är, att det verkligen syns, att jag städat. Det blir faktiskt  rent och fräscht.

När jag var klar med övervåningen, var det dags för promenad med hundarna. Ösregnet gjorde, att jag kortade ned promenaden till en kisserunda. Det blir att fortsätta städningen i stället, så tar vi promenaden i kväll och hoppas på uppehåll.

Men så hamnade jag framför datorn. Den riktigt skrek efter mig, så jag var tvungen att hålla den sällskap en stund. Betalade räkningar och ringde och fixade med mitt nya telefonabonnemang.

Plötsligt! Klockan har blivit 16.20!!! Och jag SKA städa klart idag! Jag har lovat mig själv det. Det är inte roligt och dessutom väldigt stressande, att gå i skiten dag ut dag in. Så nu ska det bli klart. Over and out! Nu ska jag hämta ut och damma av dammsugaren!

26 Juni 2013  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Man ska inte prata skit

..... men jag kan inte låta bli.....

Var och träffade min nya läkare på VPM i går. Tillsammans med min handläggare på försäkringskassan och min käre make.

Handläggaren, maken och jag, förundrades gemensamt över denna begåvning som satt i läkarstolen. Vad hade psykiatrin gjort utan denna lysande stjärna???

Tyvärr visade det sig, att även hon sannolikt led av bortfall inom det kognitiva området, speciellt vad gäller minne, planering, läskunnighet, inlärning, simultankapacitet. Dessutom saknades helt emotionella känslor.

Hon läste upp vad hon hade uppfattat när vi träffades för två veckor sedan. Varken diagnos, medicinordinering, sammanställning av vad jag knaprar på idag eller vad vi bestämde, överensstämde med vad som sas då.

Hon kunde inte förstå, varför jag mått dåligt i fjorton dagar av att veta att hon misstänkte Alzheimers..... Det finns ju "stopp"-mediciner!!!

Finns det? Vad skönt för dom som drabbas idag! Dom kan ju rent av slippa uppleva sjukdomen!

När maken påtalade, att vi nu levt i detta rena helvete i 10 år och nu ville ha den hjälp som finns att tillgå, efter lång väntan, undrade hon varför han var arg på henne??? HON kunde inte hjälpa, att jag inte ville bli frisk!!!

Jag skulle inte räkna med samtalsterapi på VPM, eller KBT, eller vad det nu skulle tänkas bli. Dom har såååååå långa väntetider och när jag väl kan få hjälp, blir det bara 5-7 gånger. OM minnestestet inte nu visar på Alzheimers, för då blir det Stop!-medicin.

Oturligt nog för VuxenPsykMottagningen så är denna stjärna bara vikarie där månaden ut. Sen ska Helene få en ny läkare igen - den sjätte i ordningen - och sannolikt en ny diagnos. Spännande. Det kan inte bli GAD, ADHD/ADD, Bipolär sjukdom, Personlighetsstörning eller ev Alzheimerz  för det har jag ju redan haft...

Alldeles nyss skramlade det till inne på altanen...... jag trodde nästan det var min läkare som kom för att ta mig i kragen..... men det var en alldeles vanlig skata.

 

20 Juni 2013  | Länk | Mitt liv | 3 kommentarer
Det är för varmt!

Ja, jag tycker faktiskt det! Jag har aldrig varit en vän av värme, tror att jag varit inuit i ett tidigare liv. Kan faktiskt se mig själv, stående i öppningen till en igloo, vinkande av Janne - som tycker det är sååå jääääävla kallt - på väg ut på säljakt. Hi hi

Nej, jag föredrar skugga. Eller lagom temp på så där 20 grader, om jag slipper göra något.

Är precis inkommen från en 6 km runda med hundarna i rask takt och svetten fullständigt rinner av mig. Det svider i ögonen av det salta, som strömmar från pannan.

Det har gått några dagar sen läkarbesöket och jag börjar få tankarna på plats. Det händer inte mig. Så det så. Varför oroa sig för något som kanske inte är så illa.

Men jag mår inte bra. Har mer ångest än vanligt - förmodligen en följd av medicinering som återigen ska ändras. Och så är jag så fruktansvärt trött. Utmattningsdepression säger doktorn. Tänk att man kan bli så utmattad av att bara gå hemma. Men en tidigare läkare, förklarade, att min hjärna går på 5000 varv hela tiden, så det är inte konstigt att det blir förslitningar på olika ställen, och olika kognitiva förmågor nöts bort.

När jag gick idag, med axlarna bakåt, bröstet framåt (brukar det inte vara det?), magen indragen mot ryggraden (åtminstone varje gång man möter någon....) och ett knip i rumpan (bra, för när man gått ett tag, blir magen lätt lite rumlig....) och huvudet högt (allt detta inger även respekt hos hundarna) , höll jag minsann på att somna. En period under promenaden vågade jag nästan inte blinka, för risken att locken skulle stanna i nedfällt läge. Inte konstigt att jag snubblar och ramlar jämt och ständigt.

Nåväl. Jag ska inte klaga. Hade förmånen, att få passa min lille Tok och den lilla Terroristen i måndags kväll. Janne skulle byta bromsar - typ - på Tereses bil, och hon ville ut och springa medan Janne gjorde det, så då fick jag passa Casper och Tilda.

Ja, det var tur, att det inte gällde mer än en dryg timme. Det var alldeles tillräckligt. Försökte, att inte stirra till det. Terese hade tipsat mig om, att fylla "barnpoolen" med vatten och leksaker. Det var klart timmar innan dom skulle komma. Men - shit - vattnet var iskallt.

På med vattenkokaren och fick i några kannor kokhett vatten, men nää det var fortfarande kallt.

Men barnen skulle bada. Casper den förståndige, nöjde sig med att stå på knä bredvid poolen, men Tilda skulle i. Härjade med grejorna i poolen, trots att tänderna skallrade. Casper tyckte det var jätteroligt, att hälla vatten över Tilda, och skrattade så han kiknade när Tilda kippade efter andan och skallrade tänder.

Jag fick ta upp Tilda. Men hon kan ju inte vara still. Det gick i hundranitti. Runt, runt  i huset för att leta saker som hon kunde leka med och undersöka. Jag sprang mellan henne och Casper - som nu bestämt sig för att bada. Gode Gud! Låt Terese komma snart!!!

Nästa gång, för jag hoppas innerligt det blir fler, vill jag passa dom i Långås. Har bestämt, att det blir enklare............för mig. Ring snart Terese, så kommer jag!

Sicken jäkla mormor, som inte klarar av att passa sina barnbarn! Det är nog det jag sörjer mest över. Hade ju velat vara mycket mer med dom. Meeeen förhoppningsvis blir det lite lugnare i min skalle så småningom, och då ska jag försöka ta igen allt.

Nu säger jag som dottern; Kaffe!

12 Juni 2013  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Läkarbesök

Ja, så var det då äntligen dags.

Till stor del, var det ju faktiskt som jag trodde.....

Jag skickade in en egenremiss till VPM i oktober-12. Fick kallelse till bedömningssamtal den 2 januari-13. Hurra! Man har klarat dagarna enligt vårdgarantin!!

Vid bedömningssamtalet fick jag alltså reda på, att jag skulle lyda under ett team, vars läkare skulle börja på VPM i slutet på mars. Jag skulle få besöka den läkaren i slutet på mars, början på april.

Ha ha ha. I slutet på april ringde jag upp och frågade om dom hade glömt mig. Varför jag väntade till slutet av månaden? Det fordras kraft och ork att ringa.....

Syrran som jag pratade med skulle lägga in en liten blänkare till teamet som skulle ha möte på tisdagen (valborg). Dagen efter ringde försäkringskassan och ville ha avstämningsmöte mellan fk, mig och min läkare. Vilken läkare? frågade jag. Man blev lite irriterad när det visade sig att jag inte hade någon läkare..... För det fungerade så här, att det var bara att ringa upp till vpm när jag behövde medicin eller sjukintyg, så skrevs det ut!! Utan, att läkaren vet hur jag mår, om jag är arbetsför eller inte. Sjukt!

Nåväl. Fk ringde upp och undrade vad som stod på och genast bokades tid in för läkarbesök och avstämningssamtal. Den 4 resp 19 juni.

Idag var alltså dagen L. Är alldeles övertygade, om att de flesta har förutfattade meningar om hur en psykläkare är och ser ut...... men det var faktiskt precis så det var.

Hon klargjorde direkt, att detta var ett bedömningssamtal. Va?!?! Det var jag på i januari, sa jag. Hon var väldigt frågande, så jag fick dra hela historien. Hm, tyckte hon.

Nåväl, sa hon, du led av... och så nämnde hon en bokstavskombination jag inte kommer ihåg. Nej, sa jag, den första och sista diagnosen är GAD, däremellan har man sagt att jag har ADHD/ADD och bipolär sjukdom.

Jaha...., du får nog berätta om din sjukdomstid....   Jag, det var bara att dra allt från början. Och så avslutade jag med att berätta om hur jag har känt det sista året jag gått hemma.

Men, säger hon, du beskriver ju Alzheimers. Nej, nej, säger jag, det är det inte. Jag har själv varit rädd för detta innan, men det har man sagt mig, att det är det inte.

Har det gjorts utredning om detta, frågar hon. Nej, säger jag, men två av tidigare tre läkare, säger att det är typisk GAD.

Nja, jag undrar jag, vi måste nog göra en demensutredning, för det låter mycket som Alzheimers....

Men gode Gud, detta är bara för mycket. Gång på gång rycker dom mattan under fötterna på mig.

Efter en halvtimmes samtal, anser hon det klart, att jag nog inte kan arbeta mer, utan att det är sjukpensionering som gäller. Oro och stress över framtiden, arbete, diagnoser m m kommer bara att göra mig sämre, alldeles oavsett vad diagnosen blir. Detta skulle hon ta upp med försäkringskassan.

Och så skulle medicineringen ändras. Givetvis. Vad annars? Nya månader med allmänt illamående, depressioner, ångest innan man provat in rätt medicinering. De gånger jag provat detta innan, har det slutat med, att jag återvänt till den ursprungliga medicinen, eftersom den passat bäst..... Men man måste ju prova...

På måndag skulle teamet ha möte, och då skulle läkaren ta upp mitt fall och så skulle det beslutas vad som skall ske, men början blir sannolikt en Alzheimersutredning.

Avslutningsvis berättar läkaren, att hon är bara vikarie, började igår och ska vara kvar månaden ut, sen får jag en annan läkare. Men hon var väldigt glad för, att hon fick vara med på avstämningsmötet med fk.

Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Har gråtit hela eftermiddagen. Är glad och tacksam för alla som ringt, messat och kontaktat mej via fejjan. Man känner sig väldigt ensam i det här, men jag är ju inte ensam om att drabbas av detta, det vet jag ju. Men tack alla som intresserat sig. Spännande fortsättning följer......

4 Juni 2013  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Nervös

Idag är jag bara så j-vla nervös.

Jag sov till elva. Min nya vana. Förstår inte varför jag är så fruktansvärt trött. Så går jag upp och äter frukost och sen blir jag så trött, så jag kan knappt hålla ögonen öppna.

Ovanpå detta är jag skitnervös inför morgondagen. Jag har ju ÄNTLIGEN fåt tid till vyxenpsykmottagningen för läkarbesök.

Skickade in en egenremiss i höstas, när jag inte längre hade råd att gå privat. Ni anar inte va dyrt det är. 900 kr för ett läkarbesök och 1500 för besök hos psykolog. Visst, dom är säkert värda vartenda öre, men var ska man få pengarna ifrån???

2 januari fick jag komma på bedömningssamtal op VPM, På så vis klarade öppenvården sin 90-dagarsgräns..... Jag skulle få komma i slutet på mars, början av april till en annan läkare, som skulle ha hand om mig.

Nu gäller ingen 90-dagars gräns. Ska alltså dit i morgon - den 4 juni.

Ny läkare, som man måste dra hela sin historia för - när, var, hur och, sannolikt, varför man lever, vilka mediciner man äter och har knaprat i sig de sista 10 åren. Hur i hela h-vete ska man komma ihåg det? Det måste vara någon slags test, om och hur man kan svara på den frågan, för allt står ju i journalerna......! Och VPM har fått tillåtelse av mig, att hämta hem journaler från alla olika vårdinrättningar.

Jag blir så trött.

Jag förmodar, att denna nya läkare ska göra en ny bedömning om vilken sorts vård som är lämplig för mig. Hur klarar man det på en gång? Och sen förmodar jag, att personalen har "sommaruppehåll" under den period när alla ska ha semester och man bara kan ta det mest akuta. Detta medför, att inget kommer sannolikt att hända förrän till hösten. Får se i morgon, om jag har rätt.

Om fjorton dagar ska sen försäkringskassan, läkaren och jag, ha ett avstämningsmöte. Hur i hela världen ska läkaren kunna svara på något över huvud taget efter ett möte med mig???????

Det känns som om det är något fel i systemet. Nu gäller det bara att ha ork att strida för sig själv. Jag är jättenervös!!

3 Juni 2013  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Måndag

Ja, som vanligt är måndagarna jobbiga. Ensam. Saknar Janne. Trött.

Har mycket mardrömmar nu, och ångesten hänger då i hela förmiddagen. Hade visioner om, att göra en massa denna veckan. Men nu har jag lyckats boka in aktiviteter, så att det inte funkar.

Har så svårt för att få det "lagom". Även om det är roliga saker, så klarar jag idag inte en sak varje dag. Jag måste ha någon dag helt för mig själv.

Kanske åker jag iväg med husbilen i slutet på veckan. Får se. Janne ska åka till England och titta på fotboll, och jag mår så dåligt av att gå hemma själv, när alla andra är lediga. Bättre att pysa iväg.

Får se om jag hittar nåt mysigt ställe att åka till. Dottern ska springa Hundlöpet på söndag och då kunde det ju vara roligt att vara där. Där = Skatås, Göteborg. Men sen lockar även skogen. Fritt från störande ljud. Bara fågelkvitter. Jag och hundarna.

Vi får se vad som händer.

 

20 Maj 2013  | Länk | Mitt liv | 1 kommentar
Stanna världen! Jag vill av!

Ja, nu snurrar allt för fort! Jag orkar inte med, kan inte fokusera på vad som är viktigt och vad jag kan glömma för tillfället.

Jag har så många måsten just nu; en mamma och en pappa som behöver hjälp och sällskap. Kära vänninor som behöver stöd, en fika, ett ressällskap. En dotter som hade behövt mormors hjälp med lite avlastning, så hon kunde få lite egen tid - som hon så väl behöver. Ett hem som behöver städning och tvätt. En trädgård som behöver massor av arbete. Hundar som behöver aktivering och motion. En make som behöver kärlek och omsorg.

Och jag orkar ingenting.

Varför, varför är jag så fruktansvärt trött???

"Åh, vad du alltid ser pigg och fräsch ut!" säger många som jag träffar i tex affären. Ja, kanske lyckas masken lura några. Men under masken....... Till och med maken säger, att "du är alltid så pigg och glad när vi är med andra, men alltid så sur hemma"..... Tack för den. Och jag tycker jag försöker....

Ett tag kände jag mig lite piggare, när jag tog itu med mina promenader. Gjorde susen. Och det vet jag ju, att det hjälper. Men att få arslet ur vagnen är inte lätt. Ingen finns här som puffar på mig. Så jag bara sitter.

Var ganska flitig med min träning ett tag. Men blev så fruktansvärt trött... Vet inte vad det beror på. Kanske för många intryck, för mycket koncentration på vad man gjorde, musik. Jag vet inte.

Jag har märkt, hur känslig jag blivit för intryck. Semestern i Moseldalen var mysig, men ack så jobbig. Allt vackert att titta på, koncentration på karta, tyska radiokanaler som skrällde på radion och som maken så gärna ville lyssna på. Osäkerheten när man kom till en ny ställplats med husbilen och inte visste hur man gjorde för att betala, få ström etc. Och då lät jag maken göra nästan allt ändå.

Jag kan inte längre lösa mina sudokun. När jag koncentrerat mig en minut börjar siffrorna flytta sig själva runt mellan rutorna.

Orkar inte lyssna på radio längre. Musik, som tidigare varit så härligt, är nu bara något som orsakar kaos i huvudet. Ett samtal runt ett matbord med goda vänner, blir bara kaos. Herrarna pratar ju gärna om sitt och damerna om sitt och två samtal på en gång...... kaos.

Och minnet. Jag glömmer allt, om jag inte kommit ihåg - ha ha ha - att lägga in påminnelser om det i telefonen, så den skräller till och väcker och påminner mig. Men minnet som talar om, vad det var man gick in i ett annat rum för att hämta, det är borta. -Ja, men det händer mig med ibland, säger alla. Ja säkert ibland, men inte alltid.

Minnet som håller koll på vad det är jag pratar om. Det är borta. -Ja, men jag tappar också tråden ibland, säger alla. Ja, säkert ibland, men inte alltid.

Minnet, som hjälper till att komma ihåg vad det är man läser om. Det är borta. Jag får läsa om och läsa om och ändå kommer jag inte ihåg.

Känner mig som en komplett idiot, när man inte minns. Har gått fem terminer i uppfödarutbildning. Kommer nästan inte ihåg nått. Ok, jag har köpt böcker, jag kan läsa i, men då gäller det att hitta var det står, när man behöver kundskapen. För jag kommer inte ihåg......

Det är svårt att föra samtal med människor, som inte står en riktigt nära. Jag blir nervös, kan inte koncentrera mig, hittar inte ord, svettas, blir yr, svindelkänslor, vill bara gå därifrån.

Men man kan ju undvika andra människor oxå. Och bara sitta hemma och känna sig fruktansvärt ensam. -Ring någon då, uppmanar dottern. Ja visst, men vem kan man ringa och belasta med sina problem. Man vill ju inte vara till besvär. Alla har ju sitt. Och det är ju när man mår som sämst, som man behöver någon mest , och det är ju då som det är allra svårast att ta  kontakt.

Och jag är så väldigt osäker på, om alla menar det, när dom säger "bara ring".  Och det, fast jag i samtalsterapi under sju års tid, har lärt mig, att jag måste lita på vad folk säger. Talar dom inte sanning, får dom ju skylla sig själva, det blir deras problem.

Ni hör, jag kan min teori......

Men jag skäms. Skäms för att inte vara som tidigare. Skäms för att inte mäkta prata med folk, Skäms för att inte orka ställa upp för dom som behöver mig. Skäms för att inte kunna lära mig saker. Skäms för att inte minnas. Skäms för att inte fungera normalt.

Stanna världen! Jag vill av!

Men så lätt är det inte.

8 Maj 2013  | Länk | Mitt liv | 6 kommentarer
Påsk o mentalbeskrivning

I påskas var Janne och jag uppe i Leksand hos Lasse (mitt X) och Ulrika och deras barn Viktor och Karl. Med var även Terese (min o Lasses dotter), hennes sambo Jimmie och underbara barnbarnen Casper och  Tilda. Lasses brorsdöttrar - Tereses kusiner - Madilen och Emilie, samt Emilies sambo Jim och deras dotter Freja var också med. Upp till detta fyra hundar - Lova, Lystra, Majken och Bosse. Samt delar av tiden Karls flickvän Tilde och Viktors kompis Edvin. Fullt hus!

Men vad mysigt vi hade. Jag och Janne åkte upp till Torsöbron på torsdagen, låg där över natten - en jättefin campingplats med utsikt över Vänern - och sen fortsatte vi till Leksand på fredagen. Och det hördes av vi var på väg. Ljuddämparen rök nämligen av, när vi svängde ut från campingen. Janne uttalade många ord, som inte är nämnbara här.... Naturligtvis körde vi fel (läs Janne - bara en vid ratten...hi hi) och fick en liten extra tur utmed Siljan innan vi kom fram.

Då väntade övriga sällskapet ute på trädäcket i vårsolen, med grillad korv och öl. Tydligen, hade Tilda varit 12 timmar förlänge i styvmormors sällskap.....

På kvällen bjöd ungdomarna på tacos. Vi hade bestämt, att vi alla skulle ha varsin dag, då vi stod för maten. Roligt!

Även påskafton bjöd på fint väder. Janne, Lasse och Jim åkte iväg för att få tag i delar till ljuddämparen. Givetvis var det stängt överallt, men rådiga herrar genomsökte skrotcontainers och hittade vad de behövde......hm..... Under tiden var vi andra ute på promenad och gick in till centrum, där jag passade på, att handla till vår middag på påskdagen.

Det blev även ett besök hos Ulrika på Blomsterflärd. Jag lämnade övriga sällskapet och åkte med min f d mans nya hustru när hon skulle köra ut budade blommor. Mysigt med en liten privat pratstund oss "Lassefruar"  emellan!

Husbilen blev lagad, och Janne var nöjd. Värdparet bjöd på påskbuffé på kvällen. Underbart god mat.

På kvällen passade vi även på att fira Janne, som alldeles snart fyller 60 år. Han blev faktiskt ganska överraskad.Det hade han inte räknat med.  Roligt tyckte vi.

Påskdagen visade sig också från sin bästa sida. Jag var jättetrött. Janne väckte mig kl 12 och sa, att dom alla skulle ut och gå. Jag kämpade mig upp och följde med. Blev en härlig runda innan frukost... hi hi.

Efter promenaden samlades alla på trädäcket och njöt i solen. Vilken underbar dag!

Både små - här Tilda - njöt och gladdes i det fina vädret.

Lilla Freja - ovan - och Tilda hade jätteroligt och var väl medvetna om, att de hade allas uppmärksamhet. Det var bara att spela ut hela registret....

Jag och Janne stod för kvällens mat, varmrökt lax, pressad potatis, gröna ärtor och en underbar sås som Janne gjorde. Kvällen avslutades med en mycket välorganiserad diskussion om vargen..... Vi var några, som tyckte det var roligt att diskutera och vi gjorde det länge.  Jag och Ulrika avslutade diskussionen som de sista deltagarna vid 4-tiden på morgonen..... puh......

Annandag påsk, var det så dags för hemfärd. Ännu en dag med strålande väder. Säkert jätteskönt för Lasse och Ulrika när alla packade sig iväg. Det blir ju ganska intensivt umgänge när man träffas så. Men en härlig påsk var det.

Och veckan som följde......??? Då sov jag.

Lördagen den 6 april var det dags att mentaltesta ett par av Majkens valpar. Spännande. Det kan ni läsa mera om på www.littlefighters.se

För övrigt väntar jag på kallelse från vuxenpsyk. Verkar dröja. Fast jag är lovad att få komma dit i april månad. Och man ska hålla vad man lovar. Det är jättetråkigt att bara vänta och vänta och ingenting händer. JAG VILL FÅ HJÄLP NU!!!!

Men, vi hinner nog med en sväng till Moseldalen innan, åtminstone så planerar vi för det. Hundarna är vaccinerade och har fått pass, husbilen ska städas och packas och sen drar vi. Ska bli såååå skönt.

8 April 2013  | Länk | Mitt liv | 1 kommentar
Goa dagar

I går hade jag en jättefin dag.

Morgonen började lugnt. Hade bestämt mig för, att inte stressa på morgonen. Gick upp tidigt - nåja, allt är relativt - åt min gröt och läste tidningen i lugn och ro. Sen packade jag min träningsväska och skulle precis åka till Friskis, när Terese ringde och behövde barnvakt till eftermiddagen. Gärna!

På vägen in, ångrade jag nästan, att jag sagt ja, tänkte, att det blir nog för mycket, men nej, det måste gå.

Ett härligt gympapass med Lena Green. Ont skall med ont fördrivas, och minsann, försvann inte träningsvärken sen cirkelgym-passet i onsdags! Jag mådde riktigt bra efter träningen, bastade en stund och duschade och snyggade till mig - inte så lätt, men jag gjorde ett tappert försök, sen bar det in till stan för lunch med bästa Anne.

Tänk, det är jättelängesedan vi sågs, och det var så underbart att träffas igen! Och det blev minsann inget allmänt tjatter över lunchen, och synnerligen allvarliga saker behandlades. Fantastiskt med sådana vänner, som man kan sitta och prata så med, precis som om det var igår. Fråga varandra om olika saker, och veta, att den andra vill verkligen veta. Inte artighetsfraser, utan med genuint intresse för den andra. Såna vänner är lätträknade, men jag har förmånen att ha ett par sådana. Däribland Anne.

Tack för en fantastisk lunch! Underbart, att träffas och prata. Snart, snart ska vi ses igen, jag lovar!!

Sen direkt upp till Långås. Hämtade bara hundarna innan. Terese skulle upp till Kållered och hämta golv, och jag fick passa änglarna. Vi började med en promenad på en halvmil. Både Tilda och Casper somnade i vagnen och jag och hundarna fick en skön promenad.

När vi kom tillbaka, fick Tilda sova vidare i vagnen. Casper vaknade och gick med mig och hundarna in. Terese och Jimmie håller på att renovera matrummet, och det blir så himla fint! När Terese kom hem, passade hon på, att måla taket, medan jag var kvar och tog hand om barnen. Vilken härlig eftermiddag jag fick.

Och vilken härlig dag!

Väl hemma lagade jag lite mat till maken och mig. Som vanligt jobbade han länge, och var inte hemma förrän tjugo i åtta..... Sen skulle han titta på  fotboll och jag blev förpassad till kökstv:n och Gladiatorerna. Ja, så barnslig är jag, men det var ju final!!!

På lördagsmorgonen gick jag upp tidigt - kl 6 - och gjorde mig i ordning för en heldag i Malmö och internationell hundutställning. Så härligt att sitta och titta på alla fina hundar utan att bekymra sig om någon egen hund. Trött blev jag naturligtvis. Mycket ljud och många intryck tär på en redan bränd skalle. Gick och handlade för ett antal hundralappar - bajspåsar, hundgodis, trimkondomer m m - och glömde naturligtvis alltihopa där på mässan. Men alltså..... hur korkad får man bli!!

Väl hemma blev det bara mys i soffan, och nu sitter jag och väntar på middag. Att det ska ta sån tid.....?!?!!!!

23 Mars 2013  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Härliga söndag

Vilken härlig, jobbig söndag jag har haft.

Terese och barnen och hundarna kom ner och var hos mig större delen av dagen. Jimmie höll på med renovering hemma, och det smidigaste var om Terese och barnen höll sig undan.

Alltså kom dom till oss. Casper gav mormor en stor kram när han kom och lilla Tilda var på bästa humör (beror kanske på vems håll man ser det....) Hon höll oss sysselsatta med att springa efter henne och stoppa och nejnej och aja aja! Tilda går inte ännu, men hade säkert vunnit åtskilliga tävlingar i hastighetskrypning och när målet är uppnått är det bara att ställa sig upp och ta det man satt fokus på. Skulle vilja påstå, att hon tänjde på sin mammas tålamod till det yttersta.....

En härlig långpromenad i Getinge centrum blev det oxså. Vi kunde riktigt höra kommentarerna i förbikörande bilar, när dom upptäckte att vi hade fem hundar med oss, som dessutom gick mönstergillt i grupper om tre och två. Tilda passade på att vila medans vi gick, för att återkomma med nytändning efter lunch.

Jag hade dessutom bjudit ut mamma och pappa på våfflor på eftermiddagen, för att vi skulle få träffas allihopa.

Stort misstag! Ja inte att bjuda ut mor o far, men att bjuda på våfflor......

Skulle inte vara några problem. "Bara" att köpa färdig våffelmix, "bara" att blanda med vatten och "bara" tillsätta smält smör. Två våffeljärn har jag, så det var "bara" att sätta igång och grädda. Sen var det "bara" att vispa grädde, "bara" att sätta syltburkarna på bordet och "bara" att brygga lite kaffe.

"Bara" är ett jävla ord, som borde strykas ur Svenska Akademiska Ordlistan!!!! Ingenting är "bara" för mig. Och här var det åtminstone sex stycken för många "bara".

Nåväl, det blev våfflor till slut men dom smakade som ljummen oblat.. Urk! Men med sylt och grädde slank dom ner.

Jag var jättetrött när kvällen kom, men kände mig ändå styrkt av en härlig dag.

Måndag så.

Jag och Monica gick med stavar och hundar på förmiddagen. Det blåste småspik, men var skönt ändå. Sen bjöd Monica på lunch och tårta. Och kaffe. Hela dagen gick.  Så himla mysigt!! Bara å sitta å tjattra. Härligt. Nu hoppas jag att sista cellgiftsbehandlingen går bra på onsdag och Monica snart blir frisk och kry.!!

Väl hemma ställde jag mig och stekte köttfärsbiffar. Gott att ha på lager och relativt snabbt gick det.

Jag känner mig nöjd med två fina dagar. I morgon ska det bli snöstorm, och då tänkte jag hålla mig inne och pyssla med lite städostryk. Ha det!

18 Mars 2013  | Länk | Mitt liv | 2 kommentarer
Dagen efter dagen före

I tisdagskväll ringde Anette mig, och sa, att det var dags för Jackie att valpa. Jag skulle få vara assisterande valpmorska, och begav mig genast iväg.

Jag kom upp till Hylte vid 22-tiden på kvällen. Läget var ganska lugnt. Vid 23.30 beslöt vi oss för att sova så länge vi kunde. Steve är lättväckt och skulle ha koll på tiken.

Halv två kom Anette in och väckte mig. Det var nog dags.

Men se Jackie tog det lugn. Hon var i öppningsskedet och visade alla tydliga symtom. Men krystvärkarna lät vänta på sig.

Kl 06.50 föddes första valpen. Tjugo minuter senare kom nummer två. Sen vilade Jackie i drygt en och en halv timme. Nummer tre hade hon lite problem med. Han ville inte ut. Det tog ganska lång tid men til slut kom nummer tre, ca 9.20. Nummer fyra kom 9.50 och nummer fem kom tjugo minuter senare. Allt gick jättefint.

Det blev fyra tikar och en hane. Jackie var fortfarande tjock, men både Anette och jag var osäkra på, om vi kände fler. Kanske en till.....men nej, det som ev kunde vara en valp låg alldeles för långt fram..... När klockan blev 13.00 och Jackie var helt lugn och avkopplad, hade ätit mat, varit ute och kissat och bara låg och hade det skönt hos sina små telningar, gav vi upp och åt middag och vid 14-tiden åkte jag hem.

När lilla Jackie blev ensam en timme senare, några minuter bara, så passade hon på, att krysta fram ytterligare en hanvalp. Han var tyvärr död.

Det är lätt att så här i efterhand fundera en massa, Hur skulle vi gjort? Men det blev i alla fall fem välmående fina små valpar.

Väl hemma gick jag och lade mig, för att försöka sova lite. Men det var inte lätt. Massor av tankar om nattens och dagens upplevelser snurrade i huvudet. Att uppleva en valpning är så himla fantastiskt. Dessa små liv som kommer ut, och genast börjar kravla runt och leta efter en smaskig tutte att dia på. Tikarna som oftast är så duktiga och vet precis hur dom ska göra, även om det som nu var första gången.

Detta vill jag uppleva igen och igen. Och med min egen hund.

Men det får jag inte. Försäkringskassan har sagt  "Stopp!"  Jag är sjuk och får inte hålla på med sånt.

Mina gamla läkare har uppmuntrat mig i sju år, att hålla på med hundarna, trimningen och aveln, eftersom jag mår så himla bra av det och det stärker mitt självförtroende. Men nix!

Känner mig ledsen idag och har svårt att koncentrera mig på något. Det känns som om jag blir snuvad på det bästa jag vet. Varför, varför????

Försökte gå ner i garaget för att röja där lite och tänka på något annat, men sanningen att säga, var det ganska deprimerande och inte alls  roligt att hålla på mig, så nu sitter jag här i stället och skriver av mig. Också ett sätt.

Nu ska jag göra ett ryck och gå med hundarna i snön, så dom får rasta av sig lite och sen lägger jag mig nog i soffan en stund. Ha det!

 

14 Mars 2013  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Söndag

Idag är det söndag, och vi tar det ganska lugnt. Vi har "städat" lite runt huset, sopat ihop lite skräp och kört till tippen. Nu är det skidskytte. Maken sitter i soffan och svär och talar om hur dåliga alla är. Så jävla jobbigt att lyssna på. Man måste ju vara positiv och pusha på laget. Men det fattar inte han.

Veckan som gått har varit tung.  Jag tränade i måndags och det gick bra. Gymmet passar mig bra. På onsdagen körde jag och Monica ett spinningpass. Det är jätteskönt efteråt, men jag blir psykiskt helslut i flera dagar. Klarar inte av att både cykla, trycka, dra, hålla in magen, lösa armbågar och släppa ner axlarna och andas. Ska jag koncentrera mig på magen, glömmer jag att trampa. Ska jag trycka och dra med fötterna glömmer jag överkroppen och jag blir så fruktansvärt trött av att försöka komma ihåg allt. Det har faktiskt blivit så jobbigt, så jag undrar om det är bra för mig.

Det är väl skönt att bli trött efter ett träningspass, men det är inte den sköna tröttheten jag upplever, utan brutalt trött, helt slut, orkar ingenting sedan. Jag får fundera på saken.

När herrarna åkt färdigt nu, ska jag och hundarna ta en 10-kilometersrunda. Det är skönt. Fast det är kallt i vinden idag, men man håller värmen när man går. Så det blir nog ett par sköna timmar, hoppas jag. Och sen rådjursstek med ugnsbakade rotfrukter och Jannes goda sås. Mums filibabba.

10 Mars 2013  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Riktig slappedag

Ja, det har det varit idag.

Blev väckt 07.55. Vasalopp! Till det serverades en frukost bestående av stekt ägg, prinskorv, smörgås och kaffe.

Sen kämpade vi i fyra timmar och ändå blev en norrman först. Hur fasen gick det till??? Och jag som tränat stakning varje gång jag varit på gymmet. Hade tänkt att det skulle räcka till Brink.....

Hundpromenad i vackert väder. En mil tänkte jag. Men nähä. Maken skulle följa med. Alltså max 4 km och ett väldigt gnäll om ischias. Men dagen är ju inte slut än. Skulle kunna ta en runda själv med hundarna.....

Och så kollade jag på Jonas Olsson som tog guld. Heja Sverige!

Och nu är det skidskytte.... Snacka om att ändan vuxit fast i soffan. Men det är gott att bara slappa en dag. Precis som om jag inte gjort det en vecka nu hos Annette. Jag har följt hennes dygnsrytm helt dvs sova elva timmar, frukost, långpromenad med hundarna, lunch, vila en timme, sen slappa, mindre promenad med hundarna, middag, lite slapp framför tv:n, hundpromenad och god natt.

Kan undra om jag kan slita mig ur denna vanna kommande vecka. Hoppas det, för jag vill träna med Monica, gå lååååånga hundpromenader, trimma lite och så lite hushållssysslor - fast det blir det nog inte så mycket av. All tvätt är ren och strykningen kan ju bli lite behovsprövad......

Ja, ja nu ska jag heja på Ferry och Lindström!!

3 Mars 2013  | Länk | Mitt liv | 2 kommentarer
Soffunderingar

Sitter här i soffan, efter avverkat melodikryss och med en kopp kaffe, och funderar, på vad jag ska göra idag.

Här finns jättemycket att göra, med frågan är vad jag ska börja med.

  • Buskar som ska klippas i trädgården
  • Staket som måste fixas (Majken och Bosse har hittat ett ställe att ta sig ut)
  • Ta ner belysningen från flaggstången
  • Plocka ur tvättmaskinen
  • Stryka
  • Göra rent akvariet
  • Bädda
  • Städa
  • Gå med hundarna en timme
  • Handla
  • Tanka
  • Andas
  • Vila

Jag får väl studera min lista ingående och försöka prioritera. En sak glömde jag, en sak som säkert grannarna hade uppskattat om jag ska börja med utegöromålen....... jag måste klä mig!

2 Mars 2013  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
En helt vanlig dag

Haft en jätteskön vecka med mycket aktiviteter. Börjar faktiskt bli lite trött, men det är det värt.

I måndagsförmiddag var jag på gymmet, därefter till Monica WB för att bli bjuden på lunch. Det gäller ju att ordna det för sig. Tillbringade sedan nästan hela eftermiddagen där, innan jag hämtade hundarna som varit hos mamma över helgen. Hann med en fika hos mor också.

Tisdag = spinning med en alldeles för pigg Monica WB. Jag tror hon försöker ta död på mig. Man faktum är, att jag orkar mer på spinningen nu, så tydligen gör det nytta.

Efter träningen unnade jag mig en stunds riktig avkoppling i bastun. Satt en extra stund, för att svettas av mig några kilon. Tydligen gick jag ut för tidigt......

Därefter ett snabbesök hos pappa. Vi åt fläsk och löksås - mumsfillibabba. Sen ett snabbt röj på pappas vind, kollade musfällor och innehåll i några gamla kartonger. Jag ska nog kunna glädja Röda Korset tror jag....

Hem och ut med hundarna. Det blåste kallt ute på fälten, men jag gick där, för att hundarna skulle få springa av sig lite. Och där finns ju så mycket smaskigt; harlortar, kaninlortar, rådjurskulor och kattskit.

Sen blev det till att städa. Längesedan jag hade så mycket energi på en och sammma dag. Och självklart så är jag inte så gammal, så jag lärt mig hushålla med denna. Nej för fan, bränn allt på en gång.

Klockan åtta idag var jag på HRF:s kansli, för att hjälpa min vikarie Anna lite inför distriktets årsmöte. Vet inte vem det snurrade mest i huvudet på, mej eller Anna... Men så roligt det var att träffa de övriga knegarna på Husknuten. Där är ju alltid vissa godingar man saknar lite extra. En vacker dag, kanske jag avslöjar min adress för dom. Tror ni dom kommer och hälsar på då????

Efter passet på Husknuten, körde jag och handlade sallader och när jag kom hem, satt kära Monica BW utanför och väntade på mig och så fick vi ännu en mysig eftermiddag.

Men nu är jag trött, men trött och glad! Efter såna dagar måste man vara jätteglad, det är längesedan jag kände så. Nästan som en ny känsla.

Och i morgon? Jo då ska jag och Monica träffas igen och köra ett indoor-walkingpass på förmiddagen och på eftermiddagen kommer den heta Goofy för en trimning. Denna gång ska jag försöka hålla borta fingrarna från hans garnityr......

Kram på er alla lifelovers där ute!

20 Februari 2013  | Länk | Mitt liv | 1 kommentar
En helt vanlig dag

Haft en jätteskön vecka med mycket aktiviteter. Börjar faktiskt bli lite trött, men det är det värt.

I måndagsförmiddag var jag på gymmet, därefter till Monica WB för att bli bjuden på lunch. Det gäller ju att ordna det för sig. Tillbringade sedan nästan hela eftermiddagen där, innan jag hämtade hundarna som varit hos mamma över helgen. Hann med en fika hos mor också.

Tisdag = spinning med en alldeles för pigg Monica WB. Jag tror hon försöker ta död på mig. Man faktum är, att jag orkar mer på spinningen nu, så tydligen gör det nytta.

Efter träningen unnade jag mig en stunds riktig avkoppling i bastun. Satt en extra stund, för att svettas av mig några kilon. Tydligen gick jag ut för tidigt......

Därefter ett snabbesök hos pappa. Vi åt fläsk och löksås - mumsfillibabba. Sen ett snabbt röj på pappas vind, kollade musfällor och innehåll i några gamla kartonger. Jag ska nog kunna glädja Röda Korset tror jag....

Hem och ut med hundarna. Det blåste kallt ute på fälten, men jag gick där, för att hundarna skulle få springa av sig lite. Och där finns ju så mycket smaskigt; harlortar, kaninlortar, rådjurskulor och kattskit.

Sen blev det till att städa. Längesedan jag hade så mycket energi på en och sammma dag. Och självklart så är jag inte så gammal, så jag lärt mig hushålla med denna. Nej för fan, bränn allt på en gång.

Klockan åtta idag var jag på HRF:s kansli, för att hjälpa min vikarie Anna lite inför distriktets årsmöte. Vet inte vem det snurrade mest i huvudet på, mej eller Anna... Men så roligt det var att träffa de övriga knegarna på Husknuten. Där är ju alltid vissa godingar man saknar lite extra. En vacker dag, kanske jag avslöjar min adress för dom. Tror ni dom kommer och hälsar på då????

Efter passet på Husknuten, körde jag och handlade sallader och när jag kom hem, satt kära Monica BW utanför och väntade på mig och så fick vi ännu en mysig eftermiddag.

Men nu är jag trött, men trött och glad! Efter såna dagar måste man vara jätteglad, det är längesedan jag kände så. Nästan som en ny känsla.

Och i morgon? Jo då ska jag och Monica träffas igen och köra ett indoor-walkingpass på förmiddagen och på eftermiddagen kommer den heta Goofy för en trimning. Denna gång ska jag försöka hålla borta fingrarna från hans garnityr......

Kram på er alla lifelovers där ute!

20 Februari 2013  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Lat helg

Vilken slappehelg vi har!

Är i Uppsala hos Kristian och LisaMarie (son m sambo). Kom upp igår efter 8 timmar i bilen. Janne körde och han tycker inte det är jobbigt, så vi drog iväg och samtidigt lyssnade vi på en ljudbok. Väldigt behagligt. Vi stannade vid Brahehus och åt medhavd matsäck.

Sen drog vi vidare. Självklart körde vi fel i Uppsala men med dessa fantastiska telefoner vi har idag, fick vi vägbeskrivning där och hittade rätt.

LisaMarie kom hem från jobbet i Gävle vrålförkyld. Stackars tös. Och så komma hem en fredagskväll och gäster som väntar. Och vi får inte hjälpa till med någonting.

Krille lagade god mat - oxfilé, hasselbackspotatis, grillade sparris, stekta champinjoner och whiskysås. Gott-gottigott-gott.

Vi la oss tidigt och sov till halv nio. Sen fick vi rena hotellfrukosten och sen degade vi framför tv:n till VW i slalom.

En promenad till köpcentret belv det också, för lite påfyllning i kylskåpet. Sen mer slalom och därefter en god, varm löksoppa.

Och nu sitter vi i soffan igen och får inte hjälpa till med nåt. Känns lite dumt faktiskt, men det är så ungdomarna vill ha det och det är ju inte så svårt att acceptera ha ha.

LisaMarie ligger i sängen idag. Hoppas hon snart kryar på sig. Och jag har bestämt mig för att inte bli smittad för jag vill träffa bästaste Monica i veckan innan jag far till Bengtsfors för att träffa härliga Annette.

När jag kommer hem från Bengtsfors ska jag träffa underbara Anne. Vilka fina riktiga vänner jag har! Skit i om dom inte är så många, men det är riktiga, härliga, underbara vänner i vått och torrt. Jag känner mig priviligerad. Varför klagar jag då ibland?

Vet ej. Ibland mår man bara inte så bra, och då kommer alla negativa tankar och stör.

Men idag är jag positiv och tycker livet är ganska behagligt. (Speciellt när man inte behöver använda huvudet och uppdaga, att allt innanför pannbenet är kaos, men det kan jag skita i denna helgen, för jag tänker inte använda huvudet, så det så!)

16 Februari 2013  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Skitdag

Detta är en dag, då jag känner att jag duger absolut inte till något.

Var ock tränade i går på Friskis. Då hade personalen där rensat bland träningskorten och plockat väck alla "gamla". Dit räknades tydligen mitt, fast det är dagsfärskt. För borta var det.

Ja, detta räckte ju för att frambrings panik hos kärringen Persson. Hur fasen skulle jag nu kunna genomföra min träning, jag som inte kommer ihåg nånting? Vilka maskiner jag skulle använda, det kommer jag ihåg, det är ju alltid nåt. Men inställningar och vikter. ....Har inte en susning.

Det var bara att ta ett nytt kort och börja fylla i. Och så försöka hitta rätt inställningar, prova sig fram. Vikterna kom jag ju inte heller ihåg, så det blev att prova sig fram där med.

Tydligen har jag gjort några felinställningar, för jag har ont i både rygg och ben idag. Kan ju vara träningsvärk också. Jag vet inte.

På morgonen idag, roade jag mig med att sitta och läsa bloggar. Plötsligt kände jag mig totalt värdelös. Som mamma, som dotter och som vän.

Jag är helkass som mamma. Jag orkar inte avlasta, hjälpa till med barnbarn, göra roliga saker med Terese. Blev så fruktansvärt ledsen, när jag läste hur härligt hon haft i Dalarna den gångna helgen. Kommer hon till mig, är det ju definitivt ingen avkoppling. Här får hon hålla koll på både hundar, ungar och sin gamla mamma.

Varför kan jag inte vara en bra mamma?!?!

Mina föräldrar har ingen glädje av mig. Jag hälsar aldrig på och orkar sällan hjälpa till.

Varför kan jag inte vara en bra dotter?!?!

Skulle vilja vara riktigt stöd för ett par av mina vänner - riktiga vänner - som har det jobbigt på olika vis. Men jag orkar inte.

Varför kan jag inte få vara en bra vän?!?

Det är den här förbannade psykiska sjukdomen som tar musten ur mig fullständigt. Jag orkar ju ingenting. Och alla gamla vänner bara försvinner. Det är tydligen väldigt svårt och laddat det här med psykisk ohälsa.

Det klart, att det är jättejobbigt att umgås med mig. Jag kommer av mig när vi pratar, glömmer vad vi pratar om, hittar inte ord, blir bara stressad osv osv.

Men jag är jätteglad för de få, som fortfarande står ut med mig och mina konstigheter. Fan, nu gråter jag, så jag ser inte att skriva. Men det var väl nog med elände ändå, så det är lika bra jag slutar och tar mig en kopp kaffe istället. Kram på er som orkat läsa!

12 Februari 2013  | Länk | Mitt liv | 2 kommentarer
Helgen som gått..

... har varit ganska skön.

Hade en av Majkens valpar här för trimning igår. Lille Little Fighters Aviator "Herman". Han var jättefin. Minstingen i kullen har blivit en riktig snygging. Och underbar husse och matte har han också. En trevlig kille, som var jättelätt att trimma.

På lördagskvällen var vi bjudna på mat hos mamma. Vi hämtade pappa, som också var medbjuden, först och sen körde vi till mamma. God mat, dryck och tärningsspel. Vi hade jätteroligt. Pappa och Janne var kanske lite runda om fötterna. men va fan, det gör väl inget. Kul var det i alla fall.

Jag var jättetrött på söndagen. Är jag gammal, eller är det den psykiska ohälsan, som gör att man inte orkar så mycket längre. Söndagen blev en riktig slappedag. Fick dock rensat i tvättstugan, vilken känns riktigt bra. Där har någon lagt fullt av tvätt. All tvätt var visserligen både ren och torr, men strykningen var inte gjord. Inga strejkade.......

Nu närmar sig en ny vecka. Redan lite ångest över att vara ensam varje dag. Ska dock försöka träna både måndag och onsdag och däremellan promenader med hundarna. Hoppas på rätt snökvalité, så vi kan gå långt. Folk men "pälshundar" förstår vad jag menar...

Nästa helg, ska vi åka till Uppsala och fira Kristians 28-årsdag. Fattar inte hur vi kan ha så gamla barn....???

Ska försöka vila så mycket som möjligt dagarna innan, så jag orkar vara trevlig när vi är i Uppsala. Men det blir nog bra. Har inte träffat Kristian och LisaMarie sen vi var i Peking. Ska bli mysigt.

Hundarna ska vara hos mamma. Hoppas jag orkar trimma lite på dom innan. Dom är ganska långhåriga nu.

Till min fasa har jag hittat en lös tand på Majken.... Vet inte om jag vill ta valpar på en hund med tandproblem... Usch hur ska jag nu göra. Tål att tänka på. Skulle vilja ha en avelstik till, men jag får nog inte Janne att gå med på det. Här gäller kvinnlig list......

Nu sitter jag och väntar på en light-middag. Janne har fått uppdraget att laga mat. Försöker hålla ett lågt kaloriintag för aqtt ev kunna gå ner lite i vikt. Får se var som bjuds ikväll. Har beställt Wallenbergare light med blomkålsmos. Det låter väl gott?!?

10 Februari 2013  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Paus i fåtöljen

Underbart vackert ute idag. Snö, ljust, härligt. Bara ett bekymmer, det är kramsnö..... Dom som har hundar med benhår, vet vad jag tänker på.

När man kommer in efter en promenad i kramsnö, ser det ut, som om hundarna har klasar med vita clementiner runt tassarna. Promenaderna blir inte så långa, för till slut vill hundarna inte lyfta på benen. Och när vi kommer in, är det bara att dra in jyckarna i duschen och spola av dom, annars blir det dyngsurt i hela huset.

Har haft en trimhund här idag, och nu har jag bestämt mig för, att inte göra mer idag. En sak får räcka. Därför sitter jag nu i fåtöljen med tv:n på och med datorn i knät. TV visar plastkirurgerna. Kanske skulle man anlita en.

Lite fettsugning på lår, rumpa, mage och under hakan. Sen ett litet lyft i ansiktet. Ögonlocken är nog lite tunga, och visst är det för mycket rynkor runt ögonen..... Bysten, ja där kan dom nog ta ett kilo på var sida, ned till en C-kupa ungefär.

Därefter kör vi en tandblekning. Jag vill inte ha kritvita tänder men definitivt inte gula. Så ett antal nyanser vitare vore bra.

Ja, sen kan det nog vara ganska ok. Fast tar fettsugning och bröstförminskning 20 kilo????? Jag får nog tänka mig lite mer träning ändå. Men sen ska ni få se på f-n. Till sommaren kommer jag att dra till mig allas blickar på stranden! (Torde vara en omöjlighet, eftersom jag inte  varit på stranden de sista 10 åren). Men jag får väl tänka om i år, eftersom jag nu borde våga visa mig i baddräkt eller bikini. Ja , så får det bli.

6 Februari 2013  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Jaha, va säger man?

Väntar och väntar på att komma och få hjälp på psyk. Hade kontakt med dom idag, och fick reda på att jag får komma redan i april.......

Jag vill ha hjälp NU!!!!

Varför ska det vara så jävla svårt att förstå?!

Jag kan inte få hjälp med KBT, eftersom jag äter för mycket "tunga" mediciner. Ja vem har gett mig dom då?????? Man kan faktiskt inte skriva ut sånt till sig själv.

Jag var på bedömningssamtal den 2 januari, men nu ska jag vänta på en ny läkare som börjar arbeta där i april och som ska göra en ny bedömning av vad som ska göras. Jag fattar nada. Ska det bli en bedömning av bedömningen eller vad?

Är inne i en period, där det snurrar så enormt mycket tankar i huvudet. Ska jag aldrig bli bra? Kommer jag att få tillbaka mitt arbetsminne? Kan jag någon gång mer koncentrera mig över en uppgift? Ska jag nånsin kunna göra köttfärsås och koka spagetti samtidigt? Ska jag kunna läsa igen? Ska jag någon gång mer kunna använda språket och hitta de ord jag behöver? Ska jag någon gång mer kunna vara igång en hel dag utan att känna mig som ett vrak klockan 6 på kvällen? Var, när, hur och av vem ska jag få hjälp?

Eller ska jag bara gå här sjukskriven och må skit?

Jag kommer inte ens ihåg när mina två barnbarn är födda...... Har lyckats boka in mentaltest på mina två valpar på Tildas födelsedag! Och detta upplyser min dotter mig om, när jag ber henne följa med på m-testet. "Nja, vi ska ju lixom fira Tilda då....."

Skäms man eller skäms man.

Jag promenerar (antingen 5 eller 10 kilometer) varje dag, gym-tränar två-tre gånger i veckan, spinner med Monica så ofta hon orkar och därtill kör jag core-pass hemma till dvd varannandag. Och detta ska göra att jag mår mycket bättre..... "Du kan aldrig få för mycket av fysisk aktivitet, då försvinner stresshormonerna..."

Här har varken stresshormoner eller nåt av alla de 20 överflödiga kilona försvunnit. Va fan e d för fel på mig???

30 Januari 2013  | Länk | Mitt liv | 4 kommentarer
Kortsemester

Janne har varit ledig i 4 (!!!!!) dagar.

Vi tog chansen att åka ut med husbilen. Valet föll på Isaberg. Varför inte åka lite skidor?! Det var längesedan.

Sagt och gjort. Janne plockade ner skidorna från vinden. Jag provade mina pjäxor. Trodde aldrig dom skulle passa med alla extra kilo jag lagt på mig. Men det gjorde dom!

Vi körde upp torsdag middag efter små missöden, t ex avbruten nyckel till bodelen på husbilen. Nu står det 1-1. Denna andra nyckeln bröt jag. Alltså ingen extranyckel. Efter mycket krånglande fick Janne upp garaget på husbilen, så vi kunde packa in. Vattnet fyllde vi på direkt i tanken. Toalåset bröt Janne upp. Det är väl inte mycket att själva där?

Vi kom upp till Isaberg och ställde upp husbilen och fixade lite. Ärtsoppa med varm punch intogs före besöket i skidbacken.

Kvällsåkning mellan 17.30 - 21.30. Det blev -1 timme, då vi stod i kö, för att köpa skipass. Mycket irritation i kön vill jag lova.

Så var det då dags. Redan i kön observerade jag de andras konstiga skidor..... korta, breda och runda längts fram. Mina såg plötsligt ut som längdåkningsskidor, det fick jag bekräftat i "Vinterstudion" på lördagen och söndagen sen. Inte heller någon hade sådana pjäxor som jag, skiddressen var också udda.

Ja ja, skit i det, nu ska det åkas!

Jag får som en bred lagårdsvägg nerför pisten, helt utan förmåga att svänga och bromsa. Hur fan gör man? Hur jag än försökte gick skidorna precis som dom själva ville. Jag var ärligt talat skiträdd!

Vid eftertanke kunde jag konstatera att jag inte åkt skidor sen 2002. Skidorna inhandlades 1992.  Inte konstigt, att det gick som det gick och att det såg ut, som det såg ut.

Hur det än var, blev det ett par åk i pisterna. Men den mysiga känsla, som jag kom ihåg från förr, infann sig icke. Jag var för rädd helt enkelt.

Det går inte, att ge sig på röda pister om man är lite osäker, men i Isaberg råder stark avsaknad på grönt och blått. Tyvärr. (Barnbacken var stängd...)

På fredagen gick vi i stället en långpromenad med hundarna. Vi gick bort till golfbanan, där hundarna kunde härja fritt och husse och matte kunde stanna och njuta medhavd (lite VÄL spetsad) glögg. Det var underbart väder och när vi kom tillbaka tände vi grillen och satt ute i ett par timmar och grillade korv och bara njöt.

Melodikrysset var första utmaningen på lördagen. Det höll på att gå åt fanders, men vi tror vi gissade rätt på en osäker fråga. Får se om vi vinner.

Det blev ingen skidåkning idag. Janne hade väldigt ont i ryggen efter en totalvurpa i svart pist. Jag åkte också svart pist, men lyckades på något sätt stå på benen. Jag tror det hänger på skidorna.

Eftermiddagen bjöd på underbart väder och det blev ett par njutningsfulla timmar runt grillen. Ibland är det gott att leva.

På måndagen ringde dom från vuxenpsyk och ville, att jag skulle gå och ta om en del prover, vars resultat dom inte var nöjda med. Jag blev så ställd, så jag kom mig inte för att fråga, vad det var som var fel. Jag trodde, att proverna var OK förra gången.

Nu är jag bara rädd, att hamna i en cirkus av olika teorier igen. Nya mediciner som ska testas ihop med nya tänkbara diagnoser. Det är så himla jobbigt. Jag mår ju ganska bra med de mediciner jag har idag, så länge inget oförutsett händer eller planer blir ändrade eller någon kräver något av mig. Att inte hjärnan fungerar längre har jag börjat vänja mig vid. Nu vill jag bara ha hjälp med strategier, hur jag ska möta olika situation och lära mig att känna, när det håller på att gå snett.

Säkert tycker min omgivning att det är jobbigt med mitt dåliga minne. Vi snackar inte ens teflon här, Jag vet inte vad jag ska kalla det. Koncentrationsförmågan, blir jag väl mest lidande av själv. Sudoku är en svunnen tid, det går inte alls idag. Korsord går nödtorftigt. Filmer orkar jag sällan titta på; jag glömmer ju direkt vad som hände i förra scenen och då blir det lite svårt att få ihop handlingen. Fast vissa dagar går det bättre.

Jag måste hålla igång min träning och mina promenader. Blir av med massa stresshormoner då. Träningen kan vara lite knölig ibland. Är jag på gymmet, tappar jag nästan alltid räkningen på antalet repetitioner jag gör, det räcker att jag råkar titta på någon annan som tränar, så är det kört.

Underbara Monica tar med mig på spinning, fast det är något av det värsta jag vet - -men skönt efteråt. Där ska jag komma ihåg, att dra upp trampan, pressa ner den, dra in naveln, släppa ner axlarna, vara lös i armarna, andas ordenligt och blåsa ut riktigt, och så ska jag cykla fort som fan samtidigt. Det är minst sju saker för mycket på en gång.

Nästa gång ska jag koncentrera mig på naveln tror jag, så får det bli som det blir med det andra. Monica är ju sjuksköterska, så hon ska väl kunna ta hand om mig när jag rasar ihop av både fysisk som psykiskt utmattning.

Men fan den som ger sig! Heja mej!

22 Januari 2013  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Eftertanke

Ja, idag har jag varit med Monica på hennes tredje cellgiftbehandling. Det är inte lätt att stå jämte någon, som fått ett cancerbesked. Vad säger man????  Det finns inget värre än plattityder. Frågar man någon, vem som helst, hur personen mår, så får man fanimej vara beredd på att ta svaret.

Jag beklagar å det djupaste, att Monica fått cancer. Fy fan va orättvist. Denna supervarma, underbara, roliga, vältränade människa drabbas av denna jävla orättvisa sjukdom! Man kan bara gråta med, skratta med, träna med och vara tillsammans med och stötta så gott man kan. Men kom inte med några plattityder. Jag tror det är jätteviktigt att (alltid) vara ärlig.

Man säger, att alla runtom måste vara starka och stötta. Men jag tror, att det även är viktigt att alla vi runtom också kan visa, att detta påverkar oss otroligt. På olika sätt naturligtvis, beroende på en massa omständigheter. Är du make, barn, vän eller arbetskamrat, så självklart reagerar man olika. Men det gäller att stötta varandra, det måste väl kännas skönt för Monica också, att känna att det finns människor nära henne, som påverkas av detta. Jag menar inte, att Monica, ska trösta. Inte alls. Men det måste kännas skönt, att inte vara ensam i detta elände. Då tror jag att man kan känna sig starkt.

Tillsammans fixar vi detta. Det bara MÅSTE vi. Alla nära påverkas ju. Det gäller bara, att våga visa det.

Jag hoppas jag har rätt i min filosofi. Så skulle jag vilja känna. Att man har massor av människor runt sig som verkligen bryg sig. Tillsammans är vi starka. Tillsammans besegrar vi denna jävla sjukdom. Och man ska inte måla fan på väggen. Hur många blir inte hur bra som helst idag? Det är inte som för 10, 20 år sedan. Forskning och kunskap har inte avstannat. Tvärtom. Idag har man väldigt stora förutsättningar för att bli bra. Och Monica tillhör den kategorin.

Med sin livsglädje, sin härliga familj och egna fysiska goda förutsättningar kan det inte bli annat än bra.

Om ett år tränar jag och Monica ihop, med hennes hjälp har jag blivit en fena på spinning - hm...... - och vi går på hundpromenader och njuter av livet. Bara så ni vet! Tack Monica för en fin dag!

16 Januari 2013  | Länk | Mitt liv | 4 kommentarer
Lördag-söndag

Janne har jobbat både lördag och söndag, vilket innebär, att jag fått plocka väck julsaker, städat, tvättat och strukit själv.

Och nu är jag såååååå trött. Hade planerat in en mils promenad antingen lördag eller söndag, men så blev det inte. En halvmil idag är allt jag orkat göra. Förstår inte varför jag är så himla trött.

Jag tycker det är så tråkigt när Janne jobbar helgen, jag mår så himla dåligt då, och känner mig så ensam. Han arbetar ju nio timmar varje dag, plus körning till och från arbetet och en timmes lunch, dvs han är borta 11 timmar varje dag. Och sen är han trött när han kommer hem vid halv åtta. Och det förstår jag. Det är svårt då, att begära, att han ska hjälpa till hemma.

Men trots, att jag går hemma varje dag, orkar jag inte med "allting" själv. Hjärnan arbetar 110% alltid, så jag blir jättetrött helt utan att göra något. Åh Gud, vad jag önskar att det blev ett slut på detta.

Men jag har varit ute på en 5-km-promenad i em, och då känns det lite bättre. Några av stresshormonerna försvinner på vägen. Nu bara trött.

Janne håller på att värma lite mat - rester dvs glöggkokt karré - sen är frågan hur länge jag håller mig vaken.

Idag är en riktigt pissig dag.

13 Januari 2013  | Länk | Mitt liv | 2 kommentarer
Vilken dag och sicken vicka!

Ja, jösses, var har denna veckan tagit vägen????

Tror, att jag sov bort hela måndagen. Var jättetrött efter helgens bravader i Göteborg.

I tisdags hade jag bästa Monica på besök. Så himla roligt och härligt, att snacka bort nån timme och dricka  lite kaffe i all enkelhet. Vi bestämde oss för spinning på onsdagsförmiddagen och nästa onsdag, ska jag med Monica på cellgiftsbehandling. Och då ska ni få se på f-n!!! Då ska jag ta fram exorcisten i mig och tillsammans med cellgiftet under välartikulerade eder och fula grimaser ska jag driva ut den jävla cancern ur en av mina bästa vänner! We will win!!!

På tisdagseftermiddagen var lilla Enya här. Det är en liten dvärgschnauzer som haft otur under sitt korta liv. Hon drabbades tidigt av diabetes med allt vad det innebär; sprutor flera gånger om dagen, noggran kost. Hon har fått operera bägge ögonen, då hon höll på att bli blind. Men hon håller humöret uppe och skäller på alla hon får tillfälle att skälla på.

I onsdags tränade jag och Monica spinning en timme. Jag fattar inte, att Monica orkar. Där sitter hon framför mig och trampar, till synes helt oberörd, samtidigt som hon peppar mig fram till flera nära-döden-upplevelser. Hur orkar hon? Men det känns skönt efteråt, det måste jag erkänna.

Klockan ett träffade jag sedan Terese och barnen på Vallarna i Falkenberg. Vi trotsade regnvädret och gick ett par kilometer med hundarna, sen hälsade vi på alla djuren och testade alla leksaker, och sen satt vi som protest ute i regnet och fikade. Men mysigt hade vi!

På torsdagen sov jag länge och sen tog jag det bara lugnt. En halvmils promenad med hundarna i rask takt och sen fick jag besök av min lilla pappa, som ville ha hjälp med att plocka ut sina vinster från Miljonlotteriet. En del har tur!

Och idag... Vilken dag!!! GUUUUUUD vad jag mår bra. Fast du är jag trött, det måste jag erkänna. Gick upp i tid, kom till Friskis o Svettis kl 9. Körde en omgång i gymmet, härligt, hoppade med på ryggpasset kl 10, härligt, satte mig i bastun efteråt och bara njöt, underbart.

Sen fram till stan och lånade nya ljudböcker, lämnade min telefon för reparation för andra gången, hm....., köpte nya träningskläder och handlade. Sen for jag hem till vovsen och tog dom på en rask femkilometare. ÅÅÅHHHHHH vad härligt! Svetten stänker ända upp till Leksand tror jag - och ni tror det är nederbörd ha ha ha - och jag mår så bra.

Nu ska hundarna få mat, jag ska göra i ordning i köket, för att sedan laga mat till maken - jag har fått det i uppgift. Det blir glöggkokt fläskkarré med kanel, potatis vänd i smör och bladpersilja och en sallad på morötter och russin. Janne sa, att jag kunde göra nån laxrätt, men va fan, ska jag laga maten, måste väl jag få bestämma!!!

Ha en skön kväll och en härlig solig helg, alla vänner!

 

11 Januari 2013  | Länk | Mitt liv | 2 kommentarer
Helgen som varit

Sitter i köket efter intagen frukost och orkar inte ta mig i kragen och klä mig, bädda och plocka i ordning. Det känns mycket roligare att ta datorn och skriva lite.

Helgen som gick, var det MY DOG i Göteborg. Självklart skulle jag dit. Tog husbilen och drog. Skulle för första gången i mitt liv ställa ut min första egenuppfödda hund på internationell utställning!

Kom till campingen, checkade in, ställde upp husbilen, kopplade till ström, piffade kuddar, tände ljus, fyllde fruktskål och satte mig i soffan med hunden jämte mej och njöt. Detta är livet!

I väntan på min väninna Annette från Bengtsfors, tog jag och Lova en promenad och hann lagom tillbaka till husbilen, då Annette anmälde sin ankomst.

Praktiskt att Annette körde bil ner, så behöver jag inte ta husbilen till utställningen. Är dock alltid lite orolig, om Annette kommer fram eller inte - bilen är av årsmodell äldre, ej superfräsch, dånar misstänkt från ljuddämparen osv. Men nerför backen från campingen till mässan ska vi väl kunna ta oss och det är ju det viktigaste.

Och så är det ju så härligt med tjejsnack, något som jag saknar väldigt när jag går här hemma själv hela dagarna.

På lördagsmorgonen var jag jättenervös. Fattar inte! Har inte varit nervös inför en utställning på flera år. Men nu var jag så jag nästan tänkte stanna hemma.

Nåja, vi kom iväg. Annette brottades en stund med säkerhetsbältet för att kunna sätta fast det. Men det är av någon anledning inte lätt att hitta fästet, varför Annette gav upp. " Det är inte långt å va fan inte mer än ett par hundra spänn i böter".

När vi kört ung en km, börjar ett blått ljus fladdra i bilen och någon signalerar åt oss att stanna. Aldrig har väl ett bilbälte åkt fram så fort och jag höll fast det mellan sätena med en fullständigt oskyldig min i ansiktet.

Annette hissade ner rutan, två polismän kom framstörtande - en på var sida bilen. Vänster polisman tittar in, ser två helt oskyldiga morgonfräscha kvinnor 50+ och utbrister " Åh, förlåt, fel bil, vi ber om ursäkt, varsågoda kör, förlåt, fel bil" och så springer dom tillbaks och far iväg med polisbilen. Puh och massor av lättat skratt, man e ju trots allt lite ögontjänare.

Utställningen gick bra, nervositeten la sig innan jag skulle in i ringen. Lova skötte sig utmärkt och fick priset "Very Good", vilket inte renderar till någon plats i bästa tikklass, men man kan bli plaserad i sin åldersklass, om där inte finns tillräckligt med hundar som fått priset "Excellent".

Vi stannade kvar ett par timmar efter Lova varit i ringen, shoppade och tittade på allt och alla.

När vi kom ut till bilen, hade lastat in min tunga bur och stolar i bagaget och hundar i en bur i baksätet, upptäcker jag, att vi har punktering. Däcket står helt på sock, vänster framhjul. FAAAAN!

Vi var tvungna, att leta upp en plats i p-huset, där det var flera platser lediga jämte varandra - och det är lätt, med ett ca 10.000 besökare på mässan.....

Men vi lyckades, och jag stod och stoppade bilar medan Annette backade in på plats. Sen var det bara, att kavla upp ärmarna, lasta ut min tunga bur och stolar ur bagaget och leta fram reservhjul, domkraft och verktyg. Och så var det det här med att få loss hjulbultarna.

Det är i dom här lägena, man önskar att man befann sig på den tiden, då det fortfarande var så, att alla män stannar och frågar om dom kan hjälpa till. Eller utstrålade vi sån kraft och styrka, att dom insåg, att vi skulle klara det själva?

Det gjorde vi.

Nästan.

Med mina 90 kg hoppandes på fälgkorset, fick jag så småningom loss alla bultar och Annette fick éfter mycket hackande i rosten under bilen fast domkraften.

Voilá!

Bilen upphissad, bultarna väck - då lossar inte däcket från navet!!!Och där gick vi bet. Ingen hammare ingenting att banka med och inte tillräcklig kraft i sparkarna.  Jag ringde Janne och Annette ringde sin bror. Tips, tack!!!

Det är då undret sker! En man stiger fram! Han hör ju vad vi pratar om i telefonerna, pekar på däcket, sig själv och sin kängabeklädda fot. Vi nickar. Han sparkar med hela sin kraft till däcket. Och se! Det lossnade! Tack tack tack!

Av med däcket och på med nödhjulet, bultar skruvas fast, bilen hissas ner, bultar spänns. Den tunga vagnen lastas in samt stolar. Däcket tomt....... Ja i alla fall nästan. Vi bestämde oss, för att försöka ta oss till första bästa mack, men var ligger den?

Jag jagar fatt på en göteborgare och frågar. Mycket trevlig kille. Säger att det ligger en mack på St Sigfridsplan. Tror jag inte, säger jag. Jag har letat där vid ett tidigare tillfälle. Då hänvisar han till Mölndal och beskriver vägen noga.

Jag springer till Annette, men precis när vi skall köra, tutar det bakom oss och där står den trevlige killen och viftar. Han har kommit på en närmare mack. Gulliga han!

Vi hittar dit. Annette går in för att handla på macken, jag fyller nödhjulet och då ringer Janne. Fyll även det punkterade däcket, så kan Annette ha det i reserv på hemvägen.

FAAAN. Ut med den tunga buren och stolar. Upp med det skitiga punkterade däcket och fyller det med luft. I med däcket igen. Tunga buren och stolar in.

Då kommer Annette och har köpt en flaska FIX, som tätar och fyller punkterade däck.......

Tunga buren  och stolar ut. Tömmer däcket på luft, fyller med FIX, tillbaka med det i bagaget och tunga buren och stolar in.

Så kommer vi äntligen tillbaka till husbilen. Luften har hållit i nödhjulet, så allt är OK.

Vi sjunker ner i sofforna i husbilen, var sitt glas vin och pustar ut. Vilken dag!

Då ringer Janne och Annettes bror och undrar hur det gått. Vi berättar och bägge karlarna utbrister; "Men ni måste köra med däcket ni fyllt med Fix!!! Va faaaan!

Ja det kunde vi ju inte nu, men vi gick ut och tog ut min tunga bur och stolarna och vände på däcket i alla fall, även om vi förstod att det hjälpte föga. Och så in med tung bur och stolar igen. (Nu kan ni börja räkna....)

Men man lär sig. Nu vet vi allt detta till nästa gång. Då blir det rätt från början.

Vi somnade kl 20 den lördagskvällen. Totalt slut var vi båda två.

På söndagen flöt det emellertid bra allting. Inga missöden med bilen. Det gick jättebra för Lova, som visserligen "bara" fick Very Good i pris, men vann sin klass i avsaknad av "excellenthundar". Terese, dottern, som var med oss idag, förklarade att Lova blev BBDS - bäst bland de sämsta.... ha ha ha

Att jag sen fick äran att visa den vackra valpen Pixbo Title "Leo" i BIS-finalen gjorde inte saken sämre. Tyvärr ingen placering, men det är inte var dag man är i stora finalringen!

Så förutom att minneskortet i kameran pajjade, så var det en härlig händelserik helg!

 

10 Januari 2013  | Länk | Mitt liv | 3 kommentarer
Skakad och störd

Idag är det en riktig b-dag. Bedrövlig, betungande, beklämmande och barnpassande.

Var på öppenpsyk igår för bedömning. Min käre make var också med. Fick träffa en ny läkare, som läst om mig och mina problem, och nu ville höra mig själv berätta.

Därefter fick jag svara på hans frågor, vilka jag ibland inte riktigt förstod, men jag gjorde mitt bästa.

Han ansåg, att jag - precis som man kan gå från förkylning till luftrörskatarr till lunginflammation - har gått från blandad ångest till G.A.D till psykisk störning. Den behandling jag fått tidigare har varit korrekt, så ingen skugga över det, men frågan är, om det finns så mycket mer att göra.

Jag har själv begärt hjälp med KBT - kognitiv beteendeterapi - för att jag tror det skulle passa mig. Så inom kort ska jag bli kallad till psykolog för behandling och så får vi se vad hen säger. Doktorn gav mig inga större förhoppningar om att bli bättre, nu gäller det, att få till medicineringen så jag mår så bra som möjligt, och det tror jag att jag gör nu. Sen få hjälp med strategier att klara min dag så bra som möjligt. Han var väldigt tveksam till, att jag skulle kunna återgå till arbetet.

Men hoppet är det sista som  överger en, sägs det. Får jag inte börja arbeta igen, får jag inte ta fler valpkullar, vilket var det mest fantastiska jag varit med om. Och går jag bara hemma, tappar jag all socialkontakt, för det är ingen som kommer hit. Alla gamla bekanta är som bortblåsta. Fast många har jag nog blåst bort själv, när jag nu aldrig klarar av, att bjuda hem folk. Och då är man kanske rädd att störa......

Ja ja, besviken, beklämd, skakad och störd känner jag mig.

MEN

i eftermiddag blir det bästa B:et: barnpassning! Då kommer Casper och Tilda medan mamma Terese är och springer på Galgberget. Ett par timmar blir det. Alldeles lagom. Det orkar jag med. Sen ska jag packa inför ett par dagar i Göteborg med bästa Annette och MY DOG.

Så vad har jag och klaga på egentligen. Jag är ju alldeles normal - fast lite störd, ha ha ha

3 Januari 2013  | Länk | Mitt liv | 1 kommentar
Fyra dagar!!!

Ja, det är faktiskt sant! Min käre make ska vara hemma i FYRA dagar. Det är helt underbart.

Förr var det tre timmar av vår vakentid, som vi INTE sågs varje dag, nu träffas vi inte ens tre timmar. Jag saknar honom jätte-jättemycket.

Mår mycket bättre när han är hemma, har plötsligt ork att göra saker. Sitter inte som en zombie rakt upp och ner. Tänk att en människa kan ha så stor betydelse i ens liv.

I går - lördag -åt vi frukost och löste melodikrysset ihop. Mysigt. Sen åkte Janne in till stan för att uträtta några ärenden - läs "Systemet" - och medan han var i stan gick jag och hundarna nästan exakt en mil. Sen bara njöt vi av dagen. Gjorde ingenting, slötittade lite på tv och sen lagade Janne en undbart god lax.

Idag sov vi länge och sen åt vi frukost ihop. Efter det gick jag en halvmil med hundarna och när jag kom hem och hade duschat och fixat till mig - tog ju lite tid, ha ha - så åkte vi upp till Långås och hälsade på Terese och barnen. Janne har inte varit där sen juni månad. Bedrövligt, men han jobbar ju alltid. Jag tyckte eftermiddagen blev helmysig.

Vi tog "Lova" med oss hem. Jag ska putsa lite på henne inför utställningen i Göteborg. Vi har egentligen inte så mycket att göra där, för Lova är inte "färdig" i kroppen ännu. Hon behöver mer tid på sig, men det är ju så ROLIGT.

Lova får sova hos oss i natt, och sen fixar jag benen på henne i morgon förmiddag och sen kör jag och lämnar henne hos Terese.

Nu väntar lutfisk, bacon, potatis, senapssås och gröna ärtor. Ser att maken dukat med ett ölglas och ett snapsglas...... Ha en go kväll!

30 December 2012  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Annandag jul

Ja, det är annandag jul och annandag jul får vi nog fira en annan dag för denna dag har vi bara sovit.....

Vi har haft en fin jul, lugn och ro. Långpromenad på julafton tillsammans med Janne, så mysigt när han är hemma. På eftermiddagen kom mor Ulla och pappa Bertil för att fira jul med oss.

Det blev inte så mycket jul mat på julaftonen, vi bestämde oss för att hålla oss till en lättare variant, det blir så mycket mat ändå.

Mamma o Pappa sov över och på juldagen anslöt sig dotter Terese med svärson Jimmie och barnbarnen Casper och Tilda, samt hundarna Bella, Lysta och Lova.

Och så blev det sedvanlig glöggpromenad, åtta tvåbenta och sex fyrbenta. Inte speciellt fint väder, men uppehåll och vindstilla, så värre har vi varit med om.

Väl hemma igen åt vi dopp i grytan, samt skinka, revben, grönkål och rödkål och lite ris ā la Malta till dessert. Barnen var jättetrötta efter allt julfirande varför kvällen avrundades ganska tidigt. Mor och far åkte då också.

Så fort dom hade åkt, somnade jag, sen sov både jag och Janne till kl 12 !!!! på annandagen. Janne gjorde frukost och sen tog jag hundarna på en långtur medan Janne vilade. Väl hemma anslöt jag mig till övriga gänget och somnade i fåtöljen.

Det tar på krafterna - både barns och vuxnas - att fira jul!

God fortsättning!

26 December 2012  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Som vanligt....

Ja, allt är som vanligt. Skulle städa, och när jag kom till datorn för att torka av den, fastnade jag naturligtvis här.

Förra veckan löpte på bra. Lite dåligt minne, men i fredags var vi i alla fall bjudna på julbord av pappa. Lagom stort julbord, man kunde smaka av allt - nästan, strömmingsinläggningarna hoppade jag givetvis över, man har väl känt hur det känns att få en pälsboll i munnen när man trimmar, urk.

Mätt och belåten åkte jag hem, och det var nu, som jag skulle utföra min stora överraskning. Jag - MOI - skulle göra egen rödkål och egna revben. Hade hittat recept, som jag trodde, att jag följde till punkt och pricka.

Rödkålen blev klar (provsmakade inte), revbenen står i ugnen. Då ringer maken. Du jag kommer nu med tre kubik ved (!!!! TVÅ DAGAR INNAN JULAFTON!!!) så du får komma ner och hjälpa mig lasta av.

Javisst. På med jacka och vantar och ut till en något trött och irriterad make. Saken blev inte bättre, när den ena pallen välte ner från lastbilen och sped ut sig över hela gatan..... Det var bara att sätta igång och plocka. Janne svor och förbannade hela världen, så jag vågade inte säga någonting. Efter en timme hade vi lastat upp den utspridda veden och lastat av de två andra pallarna. Kände lite ånger, över att detta skulle stå på garageuppfarten hela helgen. BLärk.

Då! Revbenen!!!

Det är så jäkla typiskt när jag försöker laga mat. Janne provsmakade rödkålen. Kommentaren blev "Ja, den är ju verkligen al dente" (Det krasade när han tuggade). Jag trodde inte det var så mycket att säga om revbenen, dom var ju kolsvarta. Men det fanns det: "Skulle du inte delat benen innan du stekte dom...???"

Det är bara att konstatera. Köket är inte min plats i livet.

Men det finns ju så många andra. En vedfylld garageuppfart t ex. Efter fyra och en halv timmes kånkande i flyttkartonger, uppför sluttningen och in i vedboa, var allt på plats och maken var sååå nöjd med mitt arbete. Skulle kunna använt skottkärran, men jag hade glömt tömma den sist jag använde den och det var bombfruset och gick inte att tömma ut. Och ingen att skylla på.

Nu minsann, ska jag vara duktig och inte sitta här längre, utan damma vidare.

Mamma e lik sin mamma, vi städar och vi skurar och vi plejar....

23 December 2012  | Länk | Mitt liv | 2 kommentarer
Trögt

Längesedan jag skrev. Ibland är det bara så himla trögt, och så har det varit ett tag nu.

Kommer inte ihåg vad jag har gjort, men det känns som om det varit fullt upp från morgon till kväll. Jag har tränat ett par gånger i veckan, jag promenerar med hundarna, jag har julpyntat och trimmat någon hund. Men vad sjutton har jag mer gjort de sista tre veckorna.

Det är lite hemskt faktiskt, att inte komma ihåg. Sinnesstämningen har väl varit ganska jämn, inte jättebra, men absolut inte dålig. Även om stresströskeln är i det närmaste obefintlig och ångesten puttrar under ytan, så har jag tagit mig genom dagarna utan större bryt.

Skulle varit på öppenpsyk idag för bedömning, men läkaren blev sjuk så det fick vi skjuta på. Skulle hälsat på Monica idag, men Monica fick feber, så det fick vi skjuta på. Så nu är det lite kaos i huvudet, när schemat blir ändrat.

Nu ska jag försöka bruka reda i maten till jul och passa på, att åka och handla i stället, vilket kan bli lite tufft. Visst ska jag skriva upp allting på en lapp, men i affären sen, är det inte alltid hjärnan fattar vad som står på lappen..... Fast då har jag ju ytterligare några dagar på mig, att komplettera. Det är ju positivt.

Förvånar mig själv med att fullständigt skita i julstädníng, det rör mig inte i ryggen hur här ser ut. Också konstigt, jag som stressat så med det förr. Nu är det plötsligt Janne som plockar och tar fram dammsugaren och det har aldrig hänt förr. Så, hur ser här ut egentligen???

Fick besök igår av min chef. Han ringde innan och frågade om han fick komma. Javisst säger jag, trots att jag stod och trimmade hund. Hade det varit för ett år sedan, hade jag dött - ja, i alla fall nästan. Jag hade vänt upp och ner på huset, städat och plockat, stressat, stressat, stressat för att allt skulle vara perfekt.

Igår skänkte jag inte städningen en tanke, trots, att jag tror, att det är ett par veckor sedan jag städade. Vad har hänt i mitt huvud? Det är väl bra, att inte bry sig, kommer man plötsligt på besök till någon, får man väl ta det som det är?! Men JAG har aldrig kunnat tänka så tidigare. Och tänker inte så nu heller. Jag BRYR mig inte. Och det är lite otäckt, att det ganska plötsligt har blivit så.....

Janne tjatar på mig varje dag, att jag måste stänga skjutdörren till altanen. Och det gör jag. Ändå står den alltid öppen när han kommer hem...vem fan öppnar den? Jag stänger ju alltid - eller....

Usch ja, nu har jag skrivit av mig. Nu ska jag ta itu med min shoppinglista och se om jag kan få det avklarat idag. Det hade ju varit underbart.

Kramar till alla som orkar läsa mitt gnäll.

20 December 2012  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Jävla köttbullar

Hur i hela världen kunde jag bara komma på något så dumt, som att jag skulle ställa mig och göra en massa köttbullar och köttfärsbiffar min enda en inbokade dag denna veckan??????

Snacka om hjärnsläpp. Jag skulle ju vilat!

Sov länge idag, var väl trött antar jag. Trög start på dagen, men fick väl puttat i en omgång smutstvätt i maskinen. Höstgardinerna, som jag bytte ut i helgen. Dom kunde ju inte vänta menar jag..... Nu får jag ju ställa mig och stryka skiten oxå, annars får jag ju inte dom släta när dom skall hängas upp om knappt ett år.....

Så det är bara att erkänna, huvudet fungerade inte idag. Heller.

Gick ut och skottade hos grannen för att bli av med lite stresshormoner. Hjälpte föga. Tog hundarna på en och en halv timmes promenad. Blev tvärtom i halvtid - dom tog mig på promenad, trodde jag skulle svimma och var bara så yr. Vad e det med mig??

När vi kom hem var det mörkt. Skulle tända ljus utanför i lyktorna. Detta skapade en ny hjärnblödning när tändaren bara krånglade och gjorde ont på min redan skadade "tumfingertopp". Kommer så in, trött och svett, och vad möter mig????

Köttfärs - nu tinad - som bara väntar på att bli små söta bullar. Nej min själ, det kommer att bli stora jävlar! Pang på det!

4 December 2012  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Det är måååååndaaaag morgon, och mitt huvud......

Ja, nu är det måndag igen. Helgerna går alldeles för fort.

I lördags hade jag lille Herman på besök. En av Majkens valpar, den minste hanen i kullen (Aviator). Nu är han minsann inte så liten längre! Jättefin päls har han, kanonkvalité. Och jättetrevlig. Alla Majkens valpar blev mentalt väldigt bra, verkar det som. Kul att få träffa dom då och då. När jag känner mig lite piggare, ska jag försöka dra ihop alla för en träff och samtidigt lära ut lite pälsskötsel. Det är nog värre, att sköta en schnauzerpäls en vad de flesta tror.

Söndagen - första advent - bjöd på traditionsenligt pepparkarksbak. Dvs Terese gör degen, kavlar, gör fina kakor, passar ugnen, passar Tilda, underhåller och hjälper Casper, har koll på sina hundar och är vänlig mot sin mor, som svärandes strax intill försöker få den jävla degen från fingrarna.

Ja, bak är väl inte riktigit min grej. Vet inte vad som är min grej nu för tiden, tycker att det mesta jävlas.

Har i alla fall börjat träna idag igen, efter uppehåll för Kinaresa och påföljande förkylning. Träningen var väl lika seg som näsinnehållet, så det gick väl så där. Bokade i alla fall tid med en pt, som ska hjälpa mig med ett träningsprogram nästa vecka. Då skall väl segheten försvunnit.

Nu ska jag försöka fixa lite här hemma. Har några saker som jag satt mig för, att få gjort idag. Får se hur det blir med den saken.....

3 December 2012  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Baksmälla

Ja, det kan man väl kalla det. Trött och förkyld efter att ha drabbats samman med en si så där 40 miljoner kineser. Fast det var det värt. Och jag ska inte klaga. Jag har inte varit förkyld en enda gång på 10 år. En luftrörskatarr har jag råkat utför annars har jag varit frisk som en nötkärna.

Ska börja lägga upp bilder från resan, men alla som har nogg.se som blogg vet vilken tid det tar.....

Idag har jag varit hos en jätterar psykolog. Hon var med och gjorde en SLU på mig för två år sedan, så jag har träffat henne innan (SLU=specialistläkarutlåtande). Jag genomgick ett korsförhör och vi gjorde lite jämförelser med tidigare resultat, och jag är mycket sämre. Hon vet inte riktigt vad det beror på, men jag ska kontakta min husläkare för provtagning, för att kunna utesluta sådana saker som effekter efter ex borrelia, påverkan på sköldskörtel m m. Hon ska även prata med min psykläkare om hjärnröntgen för att kunna utesluta ev tokigheter där. Om där finns något överhuvudtaget (egen kommentar)

Det är lite jobbigt, att ha samma symptom som Alzheimerssjuka exempelvis. Minnet funkar inte, bryr mig inte om städning och puts här hemma som jag har varit noga med tidigare. Janne får alltid gå och plocka efter mig. Jag börjar med en sak och slutar med en annan och däremellan har jag varit på tio andra saker som sen står bara precis påbörjade, för att jag plötsligt kommit på något annat.

Jag har blivit mycket mer ljudkänslig. Tycker det är jobbigt med hundar som skäller, vilket jag inte brytt mig speciellt om innan. Kan inte ha radion på. Och Janne som alltid sätter på TV:n det första han gör, när han kommer hem, och sen ska vi kunna prata upp till det. Det går bara inte. Jag kan inte sortera ljuden i huvudet, kan inte koncentrera mig på vad han säger, när TV:n samtidigt är på.

Jag vet, att jag inte ska klaga. Det finns såna som har det mycket värre, men ibland känns det jävligt jobbigt. Det är så mycket jag skulle vilja göra, som inte längre fungerar eller som jag orkar med. Det är i alla fall över 10 år jag varit psykiskt dålig nu, och visst har det ändrat sig sen jag insjuknade och bara låg i en säng i ett mörkt rum i total tystnad och inte orkade göra något, bara grät.

Idag kan jag i alla fall röra mig bland folk utan att få panik, det kan t o m vara trevligt. Men det väldigt jobbigt, att inte huvudet fungerar.

Men men. Ladda upp bilder var det. Jag börjar väl med det.

Tjing tjong!

27 November 2012  | Länk | Mitt liv | 5 kommentarer
Tisdag i Kina

Ja, det märks faktiskt ingen skillnad på dagarna här. Samma puls varje dag. Fast med 20 miljoner kineser runt sig så klart..... Idag var det ingen smog, varför vi bestämde oss, för att åka upp i Shanghai World Financial Center. Världens andra högsta byggnad, om man bortser dom med antenner på taket. Nästan en halv kilometer hög!!!! Dom har världens högst belägna bar, och den var vi tvungna att testa. Åt en superb lunch med en vidunderlig utsikt. Tur att det inte var så mycket smog idag. Känslan går inte med ord att beskriva och amatörfoton kanske inte heller säger så mycket, men vi har upplevt det. Därifrån ner till slumkvarteren. Kontrasten är milsvid. Här lever 99 procent i verklig fattigdom, och våra biståndspengar hamnar hos en oooooofantligt rik 1 procent. Men visst, vi får en del tillbaka, jag vet, men så här på plats känns det konstigt. I kväll har vi träffat Kristian för sista gången under resan. Han kom till hotellet för att lämna lite packning, som vi ska ha med hem. Badbyxor, kortbyxor och så. Här är ju kallt nu. Bara +16 grader....... Efter en tur utmed Bund street för lite kvällsfotografering var vi och åt, och nu har vi kommit tillbaka till hotellet, där jag snart ska krypa till kojs och försöka bota min förkylning. Attjoooooo!!!
20 November 2012  | Länk | Mitt liv | 1 kommentar
En verkligt lyckad kväll

En verkligt lyckad kväll på Nanjing Road i Shanghai. God mat och dryck. En fantastisk puls en måndagskväll och Janne fick köpt en HELIKOPTER!!!!
19 November 2012  | Länk | Mitt liv | 1 kommentar
Mest skit....

Gårdagen bjöd på marknad. Shoppade och prutade och prutade och prutade och pr..........  Janne tycker det är jätteroligt. Tror han känner det som typ en hämnd över sina bilköpare. Han hittade jättemycket till sig, men jag hittade bara en väska och en t-shirt - storlek XXL, som ändå visade sig vara för liten Bläääää!

Sen gick vi hem i riktning mot vårt hotell. Fick se vackra fasader och fruktansvärda bakgator. Tror många gruppresenärer missar just detta.

Shanghai är ytligt sett väldigt exklusivt och hypermodernt. Men det är som sagt bara en fasad och en mycket mycket liten del av staden. Här bor trots allt ca 20 miljoner människor.

Just nu håller vi på med rörmokeri...... Vi har fått stopp i toastolen...... Efter ett antal dagar med stopp någon annanstans, släppte min mage idag ut sitt innehåll. Och det blev så att säga för mycket på en gång. Nu är klockan halv tolv, magen skriker efter frukost, men vi vågar inte lämna rummet förrän problemet är löst.

Vattenkokaren går för fullt. Vi försöker lösa det så. Men ännu har vi inte lyckats. Kinesisk policy är så, att det är vi, som får betala om vi orsakar något på rummet. I Peking, fick vi exempelvis ersätta en klädgalge, som ramlade ner på kakelgolvet, så att den gick sönder.....

Ja ja, det blir väl denna dagen till detta. Skit också!

19 November 2012  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Kina

Peking avklarat!

Kristian har varit en fantastisk guide. Man kan tro, att han bott i Peking!

Vi har varit och tittat på Silk Street Market. En enorm marknad, där man kan köpa precis allting, och billigt om man orkar stå och pruta. Sommarpalatset har studerats av oss, lixom Himmelska Fridens Torg, Den förbjudna staden och Nationalmuseumet. Allt är bara så mäktigt, så det är inte lätt att beskriva. När vi kommer hem, ska jag göra en fotomapp om Kina.

Vi besteg även Kineskiska murens högsta topp. Helt otroligt. Många gånger var vi nära, att ge upp. Många många trappor och väldigt väldigt högt, men vi klarade det! Vilket byggnadsverk!!

Idag flög vi - eh, förlåt, åkte tåg till Shanghai. Det gick i drygt 300 km/tim. Fem timmar tog resan mellan storstäderna. Nu har vi installerat oss på hotellet i Shanghai, varit en sväng på Bund Street och skådat över till skyskraporna i de finansiella kvarteren. Vi har väl sett ca 25 brudpar, som fotograferades med denna fantastiska vy i bakgrunden. Bilder kommer.

Slutligen blev det lite kinamat precis jämte hotellet. Det som förvånar mig mest är, att man inte upptäckt kniv och gaffel här i landet. Det finns ingenting annat än pinnar, pinnar, pinnar och åter förbannade pinnar.

Nu ska vi avvakta HBK:s resultat, sen ska vi sova sött i mjuka sängar. Sängarna i Peking fick plywood att framstå som mjuka moln......

17 November 2012  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Snart Kina!

Ja, det närmar sig med stormsteg. Valuta beställd, sista vaccinationssprutan idag, och jag jättenervös. Vad ska jag ta med mig???

Det snöar i Peking och är nästan sommarvärme i Shanghai, och jag får inte ta mycket med mig säger Janne.

Nä, det är väl bara att slänga sig ut. Dom flesta kläder tillverkas väl i Kina, så man borde ju hitta något där man kan ta på sig. Det blir väl tandborste och mascara i en plastpåse och så e de klart.

Körde ett skönt styrketräningspass på morgonen idag. Igår slog jag mitt eget walkingresultat. Härligt. I morgon får kroppen vila, förutom en powerwalk med hundarna. På fredag ryggjympa på förmiddagen, besök hos Anettes valpar på eftermiddagen. Och på lördag ett core-pass. Det är härligt, att vara igång igen. Bara det fördömda sötsuget kunde försvinna, då hade det kanske hänt något på vågen oxå, men det hjälper mot stresshormoner i alla fall.

7 November 2012  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Helgen

Var hos doktorn i fredags. Gud så nervös jag var! Livrädd, att han skulle säga, att jag skulle börja arbeta.... vilket jag känner, att jag absolut inte skulle klara.

Så blev det naturligtvis inte. Hemma en månad till. Ändringar i medicineringen, för att få livet att bli så drägligt som möjligt. Nu är vi inne på "finjusteringar".

Vi hade bestämt, att inte åka ut med husbilen denna helgen. Fanns lite hemma att pyssla med. Då ringer dottern och frågar om vi kan passa Casper.....

Åt h-vete med alla måsten. Here comes Casper!!!

Fick i alla fall gått på ett core-pass på Friskis på lördagsförmiddagen. Underbart skönt men väldigt jobbigt, men det är bara att kämpa på. Monica WB håller i passet, men det var sista gången i lördags på ett tag. Synd, för hon är superduktig som ledare. Men hon har viktigare saker att fixa till, och det är vi en hel hög, som ska hjälpa henne med. Cancer, jävla cancer, kom igen! Nu ska vi vinna!!!

På eftermiddagen kom Casper, och det är så himla mysigt! Han och Janne hade jätteroligt. Men han blev lite rädd, när han satt på motorcykeln i garaget och Janne startade den, det dånade alldeles för mycket.

Jag var jättetrött på söndagen, och Janne med, men det löste vi bra genom att sova växelvis. Och efter lunch sov vi alla fem - Janne, Casper, Bosse, Majken och jag - i sängen. Gött!

Sen lagade Janne jättegod köttgryta, medan jag, Casper och hundarna var ute och gick. Terese, Jimmie och Tilda kom och åt middag med oss, och vid halvsju-tiden åkte dom hem. Tyst och tomt. Men ganska skönt. Hemskt att säga så, jag älskar Casper och det är så ljuvligt, att ha honom här, men samtidigt tar det all energi. Men nu vilar vi ochh i morgon tar vi nya tag! So long!

4 November 2012  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Torsdag

Upp tidigt idag. Vi skulle få hit hantverkare som skulle sätta in en kassett i öppna spisen.

Skönt att komma upp i tid. Nu kunde jag sticka in och träna på Friskis redan halv nio. Träffade Madilen Wahrenberg där. Och vet ni?! Detta lilla under av muskler och vältränad kropp erbjöd sig, att gå igenom ett nytt program med mig - jag, den containerliknande, flåsande, svettdrypande gamla tanten. Kram på dig Madde!

Det var ganska skönt, att kunna köra programmet, som jag gjort tidigare och kan. Kände mig ganska nöjd, när jag lämnade träningen. Men efter en stund kom ångesten igen. Vad gjorde jag då? Jo, som många andra ångestdrabbade, jag åkte och handlade en massa onödigt skit. Gick i affärerna på Eurostop och våndades för vad jag ska ha på mig på resan till Kina. Det känns som om jag inte har en enda trasa, som räcker om mig. ÅNGEST! Får väl gå inom Naturkompaniet eller vad det heter och köpa ett tvåpersonerstält.

Är även orolig över mitt läkarbesök i morgon. Hur vill farbror doktorn fortsätta? Andra mediciner med nya biverkningar, eller tycker han att jag ska börja arbeta, eller blir det rent av vit tröja med VÄLDIGT långa armar och ett eget rum på psyk. Återstår att se.

Har precis gjort klart några gravdekorationer till helgen.

Nu ska jag inte göra mer idag. Tror jag ska hänga en stund framför televisionsapparaten.

1 November 2012  | Länk | Mitt liv | 1 kommentar
I dag skulle jag

Idag skulle jag

  1. Gå upp tidigt
  2. Åka till Friskis o träna
  3. Lämna min cd/mp3 spelare på reparation
  4. Gå en timme med vovvarna före lunch
  5. Trimma en hund
  6. Gå och möte Janne med vovvarna

Idag har jag

  1. Legat för länge
  2. Inte tränat
  3. Inte fixat min cd-spelare
  4. Gått 20 min med hundarna

Eftermiddagens aktiviteter återstår. Får se hur det går. Varför ska man må så jävla dåligt????? De sista dagarna har varit riktigt B.

Nu hoppas jag, att jag kan koppla av med min trimhund och sen ta en långpromenad och möta Janne. Jag hade mått bättre då. Men vem ska sparka igång mig. Är bara så himla trött zzzzz z zzzz zzzzz

 

31 Oktober 2012  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Så där känns det nu

Orkade inte träna igår. Kunde bara inte förmå mig till att åka iväg.

Istället städade jag här hemma, vilket sannerligen behövdes, och sen satt jag och tittade på film på eftermiddagen - Vinterviken. Och för första gången hade jag inte dåligt samvete, för att jag inte gjorde någonting.

Idag åkte jag till Friskis för att ta igen det jag missat igår. Trodde jag.

När jag kommer upp på gymmet är det mamma/barn-träning där. Och givetvis använde dom de "maskiner" som jag brukar ha. Paniken kom som ett brev på posten. Försökte lugna ner mig, åkte lite "skidor" och rodde lite, men sen hade hjärnan stängt ner och jag kunde inte komma på något att göra. Jag bara rusade därifrån.

Lugnade mig lite i bilen, och tänkte; det är ingen idé, att köra och lämna in min trasiga cd-spelare, det skulle jag inte klara av, det är bättre att åka och hälsa på en väninna, få spy av mig lite där, få en kopp kaffe och lyssna på hur hennes dag är.

Shit!

Vägarbete, och jag skulle plötsligt köra en annan väg dit. Jisses innan jag hittade! Ny panik. Och sen - ingen hemma.... Fast jag hade av hela mitt hjärta önskat att hon var hemma, istället för att vara och få de besked hon nu fick. Och jag klagar!!!???

Nu har jag vilat en stund tillsammans med mina vovvar, och nu ska jag åka och klippa mig. Får se om det kan pigga upp lite.

30 Oktober 2012  | Länk | Mitt liv | 2 kommentarer
Vilken helg det blev!

Jag vilken rolig och mysig helg!

Jag var och hämtade Jussi i fredags, för att trimma och träna honom inför utställningen på söndagen. Lyckades klart i ett ögonblick av icke koncentration gör ett hål på ryggen på honom. Och sicken härligt hund. Full fart och jättelycklig och pussig. Alla valparna har blivit såna, och jag tycker det är jättebra. Det är viktigare än en vacker utsida.

Men kan man då få bägge delar, så kan man ju som uppfödare vara nöjd.

På lördagen kom Terese ned med Lova. Ett tag såg det ut som  om Terese inte skulle kunna komma, för hon mådde illa och kräktes på förmiddagen. Men det rättade till sig.

Terese kom - och Lova - och jag fixade lite och badade hundarna, och sen hade vi bara myskväll med lite mat - lagad av mig!!! - och en flaska vin. Så underbart  mysigt, att få rå om Terese en kväll och hoppas kunde koppla av lite utan barnen.

Söndag morgon. Snabb frukost och dusch, sedan promenad med Lova och Jussi, för att sedan placera dom i badkaret. Jättekul!....tycker dom inte..... Föna pälsen torr och vips har vi två fina hundar att visa upp.

Körde ned till Laholm så vi var där vid kl 10. Vi räknade med, att komma in i ringen vid halv tolv-tolv. Tji fick vi. Kl 14 var det vår tur. Men innan dess satt vi och fikade, pratade med Emilie och Madilen - Tereses kusiner - som var där och tittade, och mina valpköpare Tobias och Jasmine och lilla "Ebba" var oxå där.

Jussi skulle in i ringen först. Han skötte sig bra, och visade sig verkligen pigg och alert. Men, domaren tyckte inte om hans färg, han var för mörk. Så  kan det gå.

Lova därnäst. Henne gillade domaren, och Lova skötte sig utmärkt. Terese, har varit jätteduktig med att utställningsträna henne. Min duktiga, ambitiösa dotter! Lova blev BIR, dvs bäst i rasen.

Sen hade dom gruppfinalerna direkt i samma ring när rasbedömningarna var klara. Det var nog en 10-12 juniorer i gruppen och fina Lova placerade sig som trea! Åhhhhh va roligt!

Jag vet ju mycket väl, att valputställningarna inte är mycket att gå efter, men det är bra träning för hundarna och jag måste erkänna, att det var en mycket stolt uppfödare, som åkte hem med en grupp-trea i bagaget!

Hade naturligtvis ingen kamera med mej, men hoppas få bilder av Madilen, som jag kan lägga upp och visa.

22 Oktober 2012  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Fredag

Fullteckad dag. Puh. Men jag har själv valt det.

Tjugo i åtta på morgonen var jag hos tandhygienisten. Jag tycker faktiskt, att det är ganska skönt att få tansebissingarna rengjorda. Och tydligen sköter jag mig ganska bra mellan besöken, för jag fick ingen skällning.

Därefter direkt in genom dörren intill, Friskis o Svettis. Bytte om och körde ett entimmes pass på gymet, för att sen fortsätta med en timmes ryggympa tillsammans med Monica, som mötte upp då.

Ryggympan gick väl så där. Jag tappar koncentrationen efter en stund, och då är det svårt, att jobba med både händer, fötter, mage och rygg på en gång, för att inte säga omöjligt. Men jag gjorde så gott jag kunde och höll mig längst bak, så jag inte skulle störa de andra. Var lite missnöjd med ledaren. Saknade påminnelser om att dra in magen, info om vilka muskler, som man skulle använda osv. Monica är MYCKET bättre som ledare. Men eftersom jag tränat förr, vet jag ju lite om var det är tänkt, att man ska jobba - fast det är lätt, det är ju inte alla rörelser, som liknar styrketräning.

Sen var jag mör. Tog det lugnt med dusch och hårtvätt. Sen skulle jag hämta mitt nya körkort, men se dom öppnade inte förrän kl 15...

Istället åkte jag och handlade och sen hämta jag lille Jussi, som skall med till utställningen i Laholm på söndag. Efter promenad med hundarna och lite sallad till mig, började jag trimma Jussi. Han blev nästan färdig, lite kvar på öronen, men det får Terese hjälpa mig med i morgon, när hon kommer hit med Lova.

Dom ska övernatta här, så åker vi tillsammans till utställningen på söndag. Skall bli så mysigt!

Nu är det dags för fredagsmys. Janne ska försöka sluta kl 18. Ska bli gott att få hem honom i tid. Sen blir det lax med fänkål och saffran- och tomatsås och ris. Och en flaska vitt. Ha en skön helg!

19 Oktober 2012  | Länk | Mitt liv | 3 kommentarer
Oj, vad det kan svänga!

Har, tycker jag själv, varit ganska "duktig" denna veckan.

I måndags var jag och tränade på förmiddagen på Friskis. Kändes i bålen, att jag varit på Core-pass på lördagen. Men träningsvärk ska tränas bort. Och jag känner mig väldigt nöjd över att ha kommit igång.

På eftermiddagen trimmade jag mina vovvar. Kan inte påstå, att dom var särskilt nöjda med det, men det var jag.

Så här i efterhand, kan man ju undra, varför jag inte sparade detta till tisdagen, när jag inte hade något annat inbokat. Jag lär mig aldrig.

På tisdagen gick jag 6 km på 1 tim och 45 sek, vilket jag är väldigt, väldigt nöjd med. Sen badade jag Majken och sprayade på henne detta fruktansvärt beska spray, som ska avhålla henne från att ständigt slicka sig på benen. Tyvärr hjälper det inte.

Började även med att stämma av, vad valpkullen kostat mig. Tänk vad lite dom vet, som tror, att man tjänar pengar på hunduppfödning! Det blir åtminstone inga pengar över för dom som betalar moms och skatt på "vinsten". Och det lilla som blir över ska på något vis täcka alla de kostnader, som Majken kostat mig innan första kullen. Räknade på det en gång under min uppfödarutbildning och det rör sig om ca 60.000 kronor! INNAN två års ålder - och Majken blir snart 4 år.....!

Onsdag så.

Täning mellan halv nio och tio. Härligt. Har nu lagt upp ett program jag tror ska  passa mig. Får kanske justera lite, men sen ska jag köra på det.

Efter träningen FLOATING. När jag kom till Möllans Relax, säger Larita  där, att hon sökt mig hela förmiddagen, för hon behövde ändra min tid. Hon hade varit tvungen att akut uppsöka tandläkaren, och var nu försenad.

Tänk, jag trodde, att jag lugnat mig lite i huvudet, men hennes ord räckte för att rasera allt för mig. Kände mig jättedum, för att jag inte haft telefonen på, att jag inte direkt efter träningspasset kollade ev meddelanden osv. Kaos blev det direkt.

Och ändå har jag försökt träna mig på, att inte alltid vara nåbar, jag måste ju t ex kunna träna utan telefonen bredvid mig. Jag har försökt lära mig, att tänka på konsekvensen av det skedda. I detta fall var det bara positivt för mig, för Larita bjöd mig på en tjugo minuter i massagestolen efter floatingen. Så VARFÖR stirra upp sig. Men dagen var tyvärr fördärvad. Fasiken med att det ska vara så svårt att pressa ned ångesten.

På eftermiddagen kom mina änglar till mig - Casper och Tilda. Och Terese och mormor Ulla. Fyra  generationer vid fikabordet. Mysigt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Goa ungar, inte sant!

Jag trimmade Lova oxå, till utställningen på söndag. Det blir nog en hård konkurrens - två hundar i rasen, och bägge mina valpar hahaha!

Idag, torsdag, har jag inte gjort så mycket, hängt framför datorn bara med ångest i magen. Den lilla "episoden" igår har ställt till det. Begär inte att någon kan förstå, när jag inte gör det själv. Men så är det. Ska snart äta lite lunch och bädda sängen (som varken Majken eller Bosse har lämnat ännu) och sen ska jag ta en långpromenad med hundarna. Får se om jag går upp i skogen, eller om det blir en powerwalk.

18 Oktober 2012  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Helgen

Igår gick jag upp tidigt - allt är relativt... - åt frukost och drog på mig nya fina träningskläder, som döljer några av ringarna runt magen, och åkte till Friskis för att prova på Core-pass med underbara Monica som ledare. Ja, jag låg definitivt långt efter dom andra i gruppen, men jag gjorde så gott jag kunde. Det var inte lätt; Monicas instruktioner som jag skulle lyssna på, musik i högtalarna, muskler som skulle kontrolleras, andra tränande, som inte gjorde rörelserna i takt med musiken. Kort sagt, det var 1 timmes kaos i huvudet. Men roligt. Jag ska prova igen. Måste hitta ett sätt att bara koncentrera mig på Monica och musklerna. Det är visserligen två saker på en gång, men jag SKA klara det. Att Core-passet behövdes, visade sig idag, då jag har träningsvärk i muskler, som jag inte hade en aaaning om att jag hade. Har ju tränat mycket förr, men har aldrig haft träningsvärk i midjebältet. I går kväll kom mamma och pappa för att äta med oss. Jag hade tagit på mig att laga maten. Blev så där. Hade ju inte läst receptet riktigt, men med friska tänder gick även stenhård brysselkål ned. Nu på med regnkläderna och ut med hundarna på en långpromenad. So long!
14 Oktober 2012  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Datakontakt

Konstigt det här med dator. Och samtidigt fantastiskt. Facebook exempelvis. Jag kan ibland bli otroligt stressad av att hela tiden hålla världen ā jour med var jag gör. Långa perioder bryr jag mig inte ens om att gå in och kolla.

Samtidigt är det ett helt otroligt bra sätt, att hålla kontakt. Men jag måste erkänna, att jag inte lyckas lära mig hur allt fungerar, så många gånger är det ren tur om det blir rätt.

Dessutom är datorn ett bra kommunikationsmedel, när man som jag inte vill prata i telefon. Ringsignalen på telefonen är en enorm stressfaktor för mig. Vad förväntas av mig? Måste jag vara glad? Ska jag få information, som jag glömmer lika fort? Är det säljare, som ställer en massa frågor jag inte kan svara på?

Hemtelefonen, har vi kopplat väck. Det var mer eller mindre bara säljare som ringde på den. Och varför bli uppstressad av sådana? Bättre med mobilen, där man direkt ser vem som ringer och kan välja om man vill svara just då, eller ringa upp lite senare.

Det positiva med datakontakt är, att man kan skriva när man orkar, man har tid på sig, att se, att det blir rätt, att man förstått rätt och att man svarar rätt. Sen vet jag, att ibland tar det tid innan jag svarar, för energin har tagit slut av någonting annat. Svårt för många att förstå, men så är det.

Min vänninna som blivit sjuk, har startat en grupp på facebook, där hennes närmaste alla på en gång, kan få information, om vad som sker och om hur hon mår. Det är ju jättebra. Sen kan man svara där, eller lyfta telefonluren, om man nu har den förmågan.....

Det är mycket nu. Träning, bantning, vänner som behöver en - och som jag behöver, hundar som ska ha sin tid, föräldrar som jag borde ta bättre hand om, barn och barnbarn som man ska finnas till för. Jag vet inte riktigt hur jag ska prioritera. Allt är viktigt, men det finns inte en chans för mig att klara allt. Det här ordet "bara" som används i tid och otid, är gigantiskt för mig. Ingenting är "bara". Allt är jättemycket.

Nu ska jag sova, så får jag se, om jag kommit på några briljanta lösningar i morgon......

11 Oktober 2012  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Helene Persson                                             Skaffa en gratis hemsida