DET SYNS INTE ALLTID PÅ UTSIDAN ATT INSIDAN ÄR TRASIG
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Augusti (2019)
>>


Sicken vicka

Sicken vicka det har varit!! Vilken underbart väder vi har haft. Jag har flera gånger varit nere på stranden och promenerat med hundarna. Helt fantastiskt. Havet har legat som en spegel. Brukar sätta mej en stund nere på stranden och filosofera. Bosse kom å satte sig hos mig. Perfekt. Det kan inte vara skönare än en sån stund. Tänk att få sitta nere på stranden, njuta av det helt underbara höstvädret och samtidigt trimma huvudet på Bosse..... Så var ju det gjort.

Ska åka till Växjö till helgen och ställa Bosse. Har inte hunnit/orkat trimma honom ännu. Oj, vad tiden går fort. När ska jag lyckas trycka in Bosse i min fulltecknade tillvaro. Har börjat "tegla" inne på altanen nu. Jag limmar tegelimitationer av spånskiva med smältlim på väggarna. Gissa om jag har bränt mig...... Och sicken jäkla tid det tar. Men roligt är det och igår blev jag faktiskt färdig med limningen.

Nu ska fogarna och "tegelstenarna" målas med en sandfärg. Började med fogarna, så att alla kanter på "stenarna" blir täckta med sandfärgen. Sen rollar jag tegelväggarna med sandfärgen. Ja det vill säga, om man har färg så det räcker.

Helvete!!!

Precis när jag hade fått upp farten så tryter färgen. Jag hade sagt i affären - det är jag säker på - att jag skulle ha färg till 12.5 kvadratmeter. Och så när jag kollar nu på burken, står det att färgen beräknas räcka till 6 kvadratmeter... Blir man trött eller blir man trött?!?

Ja visst skulle jag kollat själv, men när jag köper "Woodstone" till 12.5 kvadrat, och vi diskuterar målningen av stenarna, så borde väl proffset(?) i butiken oxå fattat, att det går färg till 12.5 kvadrat.... Jag blir så jäkla trött, suck

Jaha, nu får jag byta från målarkläder till vanliga kläder och köra å köpa mer färg. Åhhhh, så retligt. Nu blir inte den vägg jag räknat med färdig idag. Trodde, att jag skulle kunna börja måla stenarna i morgon. (Varje sten ska målas i tre olika färgnyanser ). Det är jätteroligt att färglägga stenarna, och se väggen få liv.

Jaja, det är som det är. Nu får hundarna i stället en lite längre promenad - och jag med - och det är väl inte fel. Ha det så bra och glöm inte gästboken....
29 Oktober 2007  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Vilken ljuvlig helg

Åhhh, vilken skön helg det varit. Janne var långledig, la sin lediga dag på måndagen. Härligt!

Jag åkte upp till Vallsnäs på dagen på fredagen. Stannade hos Anette i Hylte och trimmade Prisma inför utställningen på söndagen. Blev bjuden på fläskpannkaka till lunch. Mums. Sen stod jag och Anette i källaren och trimmade hundar. Hon trimmade två hundar på samma tid som jag trimmar en..... Ingen påstå, att jag stressar ihjäl mig..... Jag KAN bara inte göra det fortare. Fattar inte hur hon bär sig åt. Men skit samma. "Prisma" blev i alla fall ganska fin. Och jag känner mig nöjd.

Kom upp till Vallsnäs en timme innan Janne. Hann fixa till lite ljung i krukorna och fick upp fotogenlamporna på sina platser innan han kom. Puh.... Åh, vad det blir mysigt. Det var mycket folk på campingen. Ovanligt mycket för årstiden. Men jättetrevligt. Våra vänner Eva och Carl och hundarna "My" och "Boris" var där. Samt vår arbetskamrat Bengt med fru Lena. Hundarna har så himla roligt ihop. Det är kul och smidigt när man vill umgås. Eva och Carl bjöd på kaffe på kvällen, och då var alla fyra hundarna tillsammans inne i husvagnen, och trots litet utrymme funkar det jättebra.

På lördagen löste vi melodikrysset. Det gick jättebra. Vi grillade tillsammans med Eva o Carl och Lena o Bengt. Himla mysigt. Knytkalas ute i det blå. Och tur med vädret har vi haft. Janne och Carl var ute och fiskade på eftermiddagen. Tror att dom lämnade all fisk i Tiraholm - dom hade i vart fall inte nån med sig hem. Och visst måste dom fått något...?!?

Jag och Janne grillade på kvällen, jag lade mig ganska tidigt. Skulle ju upp tidigt på söndagsmorgonen för att åka till hundutställningen i Halmstd. Jag hade ingen egen hund med. Anette hade Prisma med sig och sen träffade vi hennes valpköpare som hade sin Lexus med sig. Jag fick äran att ställa Lexus. Hur det gick? Så där. Vi var väl inte riktigt överens, jag och Lexus. Jag ville visa hund men Lexus (5 mån) var betydligt mer intresserad av, vad de lite större djuren (hästarna) hade lämnat efter sig i sågspånen i ridhuset. Lexus gick som en dammsugare genom ringarna och ÅHHH så rent och fint det blev.

Trots detta "städdille" blev Lexus bäst i rasen och fick representera de svarta dvärgschnauzrarna i BIS-finalen på eftermiddagen. Vi var med de 15 först utplockade hundarna till finalen (av gud vet hur många.... många, många var det i alla fall), och sen även blande de 10 bästa, men sen lyckades det inte längre. Men det var väl skitbra det! Lexus husse och matte var jätteglada. Men med en sån presentation av hunden, borde vi gått ännu längre.....hm..... domarjävel......
Nej, nu skojar jag!

Var jättetrött när jag kom till Vallsnäs på sena eftermiddagen, och somnade tidigt på kvällen. På måndagen sov jag till halv elva....!!! Efter frukost började jag och Janne att montera isär och plocka upp båtbryggan. Jäkla brädlappar att vara tunga. Känner nu, hur träningsvärken sprider sig i kroppen. Men vi gjorde ett gott jobb. Och man känner sig väldigt nöjd efteråt.... Och vilket underbart väder att jobba i. Vi pratade först om att vänta 14 dagar, men då kan det ju både vara snö och is, eller regn och storm, så det gällde att passa på. Sen tog vi upp båten och Janne tvättade av det värsta. På hemvägen körde han inom Fjelldalen och placerade båten i vinterförvaring.

Vid 18-tiden var vi hemma. Trötta och ömma. Ja, inte ömma mot varandra utan i kroppen. Janne somnade tidigt, men jag tänkte, att jag måste uppdatera bloggen, och det har jag gjort nu. Så God Natt alla läsare. Glöm inte gästboken - det är alltid roligt att se, vilka som varit inne här och tassat runt.
22 Oktober 2007  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Onsdag

Har varit i Ängelholm på terapi idag. Åhhh, vad skönt det är att få lätta på trycket! Anne, min läkare och terapeut, är så himla bra. Jag har ju fått ny medicin sen fem veckor tillbaka. Vet inte riktigt vad jag ska tycka.... Ångesten har jag inte känt av de sista två veckorna. Och det är ju jättebra och oooooootroligt skönt. Men stressen är likadan som tidigare. Nivån ligger precis under nästippen och det behövs inte mycket förrän det rinner över och då svarar kroppen/psyket direkt med panikattacker, och det är ofta, ofta. Blir så fruktansvärt trött av attackerna.

Minnet är också påverkat i negativ riktning. Dåligt var det innan, men sämre är det nu. Dessutom har medicinen stängt av mig emotionellt. Vilket inte är bra.

När Janne drabbades av hjärtbesvär för ett par veckor sedan, kände jag ingenting. Normalt sett skulle jag blivit livrädd. När Dan, min käre vän, dog nyligen, kände jag ingenting. När våra kära grannar bråkade igen nyligen, brydde jag inte mig det minsta. Detta är inte normalt.

Nu ska vi prova två veckor till och sen göra en utvärdering av medicineringen, så får vi se.

Ja vad mer. Jo, jag har varit hos tandläkaren. Varför ska det alltid vara så laddat?!?!

Som jag har filat med tandtråden, sen kallelsen kom. Har faktiskt inte slarvat speciellt mycket innan heller, men man tar ju alltid i lite extra när man får kallelsen till tandläkaren. Precis som att han inte skulle märka om man slarvat tidigare. Ha ha. Försöker man lura sig själv eller .....

Dagen började bra. Tog det väldigt lugnt med alla toalettbestyr och frukost. När klockan var halv tio, skulle jag bara borsta tänderna och sen skulle jag åka. Vad händer då.....? När jag var på väg in på toaletten, tyckte jag det var något som blänkte på ryamattan i vardagsrummet. Rya mattan är så här tjock (måttar mellan tummen och pekfingret ser du väl!!!) Kollar närmare.... Bosse var dålig i magen i går, så tydligen även idag, för han har bajsat på mattan. Diarrè. Jättelöst, som vatten. Luktar? Ja, det kan du ge dig sjutton på. Börjar torka mattan. Lite halvpanik, klockan går ju. När jag torkat ena fläcken hittar jag genast en ny osv. När jag är klar med mattan och går mot toan och tandborsten, råkar jag titta in i sovrummet. Då har hundrackarn kräkt i sängen!! Herrejävlar. Detta är inte den början på en dag, som man önskar sig. Och hur var det nu med stressnivån......!!! Det är tur, att jag var på väg till en specialist på psyket.....
17 Oktober 2007  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
En helt vanlig måndag...

Nej, det är det faktiskt inte.

Jag lever nämligen på välbefinnandets våg från helgen. Jag har vunnit en stor seger. Grannarna har återigen försökt göra livet surt för oss, men jag kunde bara rycka på axlarna och skaka av mig obehaget. Finns ingen anledning att låta den typen av människor fördärva ens liv. Det är dom inte värda. Kan äntligen bara skratta åt deras barnsliga och löjliga beteende. Härligt! Dessutom är det underbart väder och jag känner mig full av energi.

Alltså:

Gick upp tidigt (allt är ju relativt.....), gjorde min grötfrukost, gav hundarna mat och sen satte jag på mig arbetskläder. Fram med tumstock, vinkel, fogsvans, skruv och skruvdragare och så la jag klart vårt altangolv. Tjohej vad det gick!
Sen tvättade jag ytterdörren till vårt förråd. Dörren är i akut behov av vård, den har under många år stått emot de västliga, saltdränkta vindarna, men nu orkade den inte längre utan har börjat ruttna i nederkanten. Vi skulle byta dörr, men har beslutat att den får hänga med ett år till. Därför gick jag nu lös på dörren med slipmaskinen och försökte få väck de mest skadade partierna. När de mest sjuka partierna återigen blivit trävita och till synes relativt återställda, spacklade jag upp dem, lät torka och slipade dem släta. Därefter målade jag dörren och det blev faktiskt riktigt bra. Får nog måla en gång till i morgon, men det ska ju gå fort.

Både Terese och mamma tittade inom på eftermiddagen och sen blev jag inbjuden till våra trevliga grannar - Ingrid och Sven-Erik - på kaffe, smörgås, hembakade bullar och glasstårta....Aj, aj, aj. Där rök bantningen denna dagen...

Jag har oxå hunnit ringa doktorn för Jannes räkning. Han har haft väldiga bröstsmärtor som strålat ut i vänsterarmen denna helgen. Dessutom mådde han illa och kräkte. Och kände sig febrig och fruktansvärt trött. Ville ringt efter ambulans i lördags, men "det behövdes klart inte". Tyckte han kunde vara hemma ett par dagar denna veckan och vila upp sig, men då skulle klart företaget rasa ihop fullständigt... Åh, dessa karlar! Jag ringde väl till doktorn idag och frågade om vad jag skulle göra med en sån som Janne. Skicka hit honom omedelbart fick jag till svar. Så Janne fick snällt åka dit.

Och han hann i stort sett inte mer än dit förrän doktorn ville skicka honom med ambulans till lasarettet! Men Janne kunde naturligtvis köra själv. Jajamänsan. Han är ju så duktig. Hm. Väl på lasarettet tog dom en massa prover och EKG, men som väl var, verkade allt nu vara OK. Skönt, tycker jag. Alldeles onödigt, tycker Janne.

Nästa gång något sådant händer, måste jag ringa ambulans omedelbart, sa "syrran" på Viktoriakliniken, alldeles oavsett vad Janne tycker. Det kan vara mycket farligt och väldigt bråttom. Eller inget farligt alls. Men det vet man inte förrän efteråt.

Jag behöver inte oroa mig, säger Janne. Jag blir inte medellös om han skulle trilla av pinne. Då utfaller en massa försäkringar med mig som förmånstagare. Så jag ska kanske ta mig en funderare.... Jag kanske skiter i att ringa efter ambulans nästa gång oxå....
8 Oktober 2007  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar
Livets slut

Dan är död.

Dan var min första kärlek. Det är väldigt längesedan. I våra tidiga tonår, närmare bestämt. Våra föräldrar var alltid ute och dansade gammeldans. Och jag menar alltid. Dan och jag var alltid med. Dan var redan då en virtuos på dragspel. Bröderna Lindqvist var hans stora idoler. Dom var här ett flertal gånger och spelade och varje gång fick Dan vara med dom och spela.

Dan spelade även på fritidsnämndens gammeldanskurser för barn och ungdom. Jag var alltid med. Och jag menar alltid. Jag kommer ihåg när pappa fyllde 40 år. Alla mammas och pappas vänner och bekanta kom i samlad trupp och uppvaktade. Dan gick i täten med sitt dragspel. Oj, vad stolt jag var!

Så småningom började Dan spela med i en orkester och våra vägar skiljdes åt. Dan bildade egen orkester och så rann alltihop ut i sanden. Någon gång ibland korsades våra vägar, och det var alltid lika roligt att träffas. Men när vi sen träffade våra nuvarande partners och fick familj, upphörde kontakten.

Tills för två år sedan.

Jag fick reda på att Dan drabbats av ALS. Satte mig ner och skrev ett långt brev till honom. Det kändes väldigt viktigt för mig, att visa att jag verkligen brydde mig.
Dan tog genast kontakt med mig. Vi bestämde oss för att träffas och prata lite gamla minnen.

Natutligtvis var det jätteroligt, att träffas igen. Vi pratade mycket om tiden då vi var ute och dansade, om hur jobbigt det var med föräldrar, som inte alltid ville köra oss, så vi fick träffas. Det är inte lätt att vara förälskad tonåring.

Men det blev också mycket, mycket prat om Dans sjukdom. Han berättade precis hur det hade börjat, om hans och Solveigs (Dans fru) misstankar om att det kunde vara ALS. Och att dom efter ca ett halvår slutligen hade fått diagnosen fastställd. Vi pratade om hur det kändes och hur det påverkade familjen, att ha en dödsdom hängande över sig.

Sen har vi inte pratat så mycket mer om sjukdomen. Vi träffades ett antal gånger, fikade och bara pratade skit. Jätte- jätteroligt. När Dan inte längre kunde prata hade vi ständig kontakt via MSN Messenger. Vi har precis som alla andra riktigt nära vänner pratat om allt och inget. Ibland berättade Dan om något som hänt i hans alltmer händelselösa vardag - stöd så han kunde hålla upp huvudet, peg i magen genom vilken han tillsatte näring, vädret på andra sidan fönstret...
Hans motto var länge: "Varför bekymra sig om i morgon....; i övermorgon är det ju över". Men för nån månad sedan kom frågan upp om drägligt liv och att bara "existera". Usch....

Sista gången jag hörde från Dan var dagen innan min födelsedag. Jag skrev i förra veckan och berättade om mitt födelsedagsfirande. Så sent som i söndags var Dan inloggad på messenger. Jag kollade i måndagsförmiddag, om han var "online". Men det var han inte. "Vilar" stod det. Inte visste jag då, att det var för alltid.... Dans bror kör ibland med posten här. Så var fallet i måndags. Skulle frågat honom hur Dan mådde, men hann inte ut innan han passerat.

Det gjorde emellertid Lena - pappas fru. Hon fick då reda på, att Dan avlidit samma dag på morgonen. Hon kom omedelbart ner och berättade det för mig.
Jag har nog inte fattat det än. Har inte känt någon reaktion alls ännu och det är mycket obehagligt. Måste vara min nya medicin som stänger av allt.

Dan är borta från oss, men du kan vara säker på, att det nu blir mycket musik och härlig humor på ett annat ställe. Var så säker! Och vi träffas igen - förr eller senare!
5 Oktober 2007  | Länk | Mitt liv | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Helene Persson                                             Skaffa en gratis hemsida