Jag har blivit kritiserad.
Det blir väl alla människor, och ofta. Mitt problem är, att jag har svårt för att ta kritik. Jag har inget emot det jag uppfattar som konstruktiv kritik. Men negativ kritik. Att jag kunde gjort på ett annat sätt ex. Eller att det jag gjort kanske inte var riktigt bra. Jag är ju livrädd för, vad folk ska tycka om mig.
Nu har jag blivit kritiserad. Ingen positiv kritik. Men vad hände med mej? Jo, jag blev förbannad. Jag vet faktiskt inte varför, men jag tror att det handlar om, att åsikten trampade så hårt på det jag verkligen tror på. Nämligen ärlighet.
En person, som inte känner mig särskilt bra och som jag pratade med på telefon, berättade, att han hittat min hemsida av en händelse. Han tyckte, att det verkade som jag hade mycket runt mig och att jag lämnade ut mig väldigt mycket.... Tänkte jag inte på, att ev blivande arbetsgivare kollade sina ev blivande anställda även på internet.....?! Han förvånades över, att jag vågade göra så.
Jag fick naturligtvis, i vanlig ordning, hjärtklappning, svettningar och yrsel över den kritik jag utsattes för. Försökte förklara mig med, att jag tyckte, att man skulle vara ärlig. Det är ju så här jag känner.
Men nu, efter ett dygn, har jag blivit riktigt förbannad.
Jag kan inte riktigt förklara det, men jag tror jag känner mig som en liten osäker flicka som blivit otrevligt tillsagd av en vuxen. Dålig förklaring kanske, men ungefär så. Men jag använder min blogg som en sorts ventil, där man ibland kan skriva av sig, få sätta ord på det man upplever. Det hjälper inte mig, att bara skriva på ett papper, jag vill gärna ha lite feedback.
Och det viktigaste av allt; jag skulle idag aldrig kunna ta en anställning, utan att först berätta om hur jag mår, att jag inte är bra, att jag inte mår bra, och att jag inte klarar av allt. Det skulle vara ohyggligt pinsamt, om detta sedan uppdagades och jag givit sken av något helt annat.
Den halvtidsanställning jag har idag, är en anställning med 75% lönebidrag från arbetsförmedlingen. Dvs jag har fyra timmar på mig att klara en timmes effektivt arbete. Det är inget jag skäms för att tala om. Min psykiska hälsa är sådan, att jag fungerar inte bättre än så. Och det visste arbetsgivaren om när jag fick jobbet. Hur i all världen skulle jag kunna dölja det?!?
Den dag jag mår bra och kan ta ett "riktigt" jobb, är det ingen arbetsgivare, som kan läsa på min blogg, att jag inte mår bra. Då skriver jag självklart om dom saker, som händer och sker i mitt liv just då. Och det är förhoppningsvis inget, som misskrediterar mig i mitt arbetssökande då.
Men så ser inte mitt liv ut idag.
Den här "lilla flickan" (klapp, klapp på huvudet) känner sig trampad på, och det gjorde mig riktigt, riktigt heligt förbannad!