Efter en något - för mitt huvud - körig fredag, då jag var och gjorde batteribyte på min klocka, lunchade med härliga vänner - blev t o m bjuden på lunch, vilket gör det extra trevligt, naturligtvis hi hi - trimmade mysige Ville och fick kramar av hans lika mysige husse, tillagat en "ihop-skraps-middag" (eftersom jag naturligtvis glömde handla) somnade jag gott i soffan under Idol .
Sömnen höll i sig till 13,55 på lördagseftermiddagen. Fick slänga på mig kläder och rusa ut med hundarna, så jag inte skulle avslöjas av herrn i huset då han slutade arbetet 14.00. Puh.
Min snälle make erbjöd sig (vilket är mycket ovanligt) att följa med mig och handla. Naturligtvis insåg han, att hushållet inte annars hade haft så mycket att erbjuda till kvällsmat.
Kärringen Persson, dvs jag, piggnade till framåt kvällen och fick för mig att baka kanelbullar....... Att man aldrig lär sig. Mina förra bullar är utdelade till sämre bemedlade med order att micra dom till degkonsistens för att kunna äta dom.
Sagt och gjort. Jag satte degen. Under det att degen jäste, satte jag upp min plåthållare, satte fyra plåtar på densamma och satte igång med att klä dessa med bakformar. När jag var nästan var klar med sista plåten, råkade jag stöta till denna, som i sin tur kanade ner på de tre andra plåtarna, som i sin tur for med farlig fart genom köket, orsakade djupt hack i en av barstolarna och spred samtliga bakformar över mitt kök. Halleluja!
Maken muttrar över hacket i stolen - men bara muttrar - sen hjälper han mig snällt att plocka i ordning i röran.
Denna gången var jag inte så generös med mjölet i degen, vilket gjorde, att degen satt fast i degskålen och jag i degen när det så småningom blev dags att kavla ut degen. Nåväl, det fanns ju mjöl kvar denna gången, så det löste sig. Men, jag hade naturligtvis inte kollat om jag hade alla ingredienser hemma, så jag blev något svett, när maken påtalar, att vi har ju ingen kanel.....
Tack gode Gud för välutrustade husbilar. Vår var nämligen utrustad med en hel kryddburk kanel. Det blev för maken att springa ner till parkeringen och hämta.
Och tro det eller ej: Bullarna blev fullt ätbara, när dom så småningom blev klara!
Det var en ganska nöjd Helene som damp ner i soffan sen till "Så mycket bättre" och åt torskrygg med pepparrotssås tillagat av maken.
På söndag middag kom Terese med gullfisarna Casper och Tilda samt tre hundar. Vi åt lunch tillsammans och sen körde Tess in till Galgberget för att springa tillsammans med två av sina hundar. Barnen var kvar hos oss. Tilda sov och Casper städade. Vilken liten prins! Han torkade överallt inne och putsade mina fönster på insidan! Det blev såååååå fint
Vid tretiden ramlade mormor Ulla och morfar Bertil in, Terese återvände och alla fikade och åt bullar samt kaka bakad av mor Ulla. Sen hjälpte vi HBK till seger mot Sundsvall, tack vare oss, fick nu HBK stanna kvar i allsvenskan.
Farsdagsmiddag intogs och sen åkte barn och barnbarn hem, medan make och svärfar tog varsin whisky och löste världsproblem.
Trött men nöjd la jag mig vid halv elvatiden.
Idag gick jag upp redan vid niotiden. Kände mig faktiskt pigg och glad och ångestfri för en gångs skull. Härligt. Jag njöt en lugn frukost, kollade cybervärlden och ägnade sen en stund att försköna mitt utseende.
Full av energi gick jag ut i det härliga höstvädret och la ett blodspår till hundarna, reparerade ett fågelbord, fyllde på frön och hängde upp talg bollar till småfåglarna. Nu gäller det bara att hundarna klarar spåret och att en mångfald av fågelarter besöker buffén i trädgården - annars jävl........!
Hej hopp!