Jag är inge klokare idag än igår vad gäller mina frågeställningar. Men tankarna spinner vidare och huvudet sprängs av alla tårar som droppar och rinner ned utefter mina kinder.

Vi hade en stillsam stund med vår lilla ängel igår. Hon var så fin där hon låg i hennes mammas famn med tutten i mun. Brevid  låg älskade kusinen - mitt barn - och vi fann tröst i varann.

Vi pratade om det mesta kring hennes liv - hur hon sa saker med kärleksord, hur hon visade oss alla vad kärlek var, hur hon dansade, hur hon trallade, vad hon lekte med oss alla - för hon valde olika kategorier med oss alla - som med mig lekte hon alltid hund medans med sin mormor var det alltid skola, hur hon älskade kalas, hennes bästaste färg och Hello Kitty!

Samtidigt pratade vi om hur i hela världen det ska gå att gå vidare utan henne. En mammas förtvivlan hur hon ska orka komma hem utan sitt älskade barn....det gör så ont , så fruktansvärt ont att se denna skräck och förtvivlan i sörjandes ögon.Höra deras förtvivlade röster och samtidigt leta de rätta orden att i stunden försöka trösta...det finns inga ord i världen som kan rätta till denna orättvisa, det förstår man ju men ändå - man vill ju hjälpa, man vill ju trösta för det gör så ont att se dem lida - och att vara en som själv lider!

Jag såg min egen dotter vara ett otroligt stöd i våran svåra tid. Fast jag själv timmarna innan sett henne vara den som var helt lamslagen av sorg och förtvivlan - ja nästan apatisk. Tänk hur fantastiskt stark hon är vårt älskade barn. Jag beundrar henne så oerhört och älskar henne ännu mer. Jag blir ju inte förvånad igentligen - men samtidigt så blir jag ju det - hur är det möjligt att lida så och ändå kunna ställa om och vara den starke som ger styrka och kraft och hittar de rätta orden precis när dom behövs som mest? Älskade barn..

Jag tänker på "monstret" som fanns i din kropp Lillan och hur du kämpade i mot i 2 av dina 4 år. Vilken kämpe du var, och som du gjorde det....lilla älskade trollunge, nu har du kämpat klart <3

Nu är det vår skyldighet att kämpa oss tillbaka till livsglädjen igen,.... för det gjorde du trots din svåra sjukdom.... så jag ska göra allt jag förmår för att hjälpa dina föräldrar och din kusin Jenny att hitta den igen !  Jag lovar dig Lillan