Idag blir det en allvarsam blogg och många tårar har vi alla gått igenom för vår lilla goa tösabit som kämpar på med den elakaste sjukdomen av dem alla.
Hon som endast är några år gammal har fått kämpa i snart 2 år med riktigt tuffa behandlingar, mått illa större delen av tiden, värken, inte fått leka med de andra barnen utan leka "lungt" eller inte alls vissa perioder, ja jag kan inte ens beskriva vad hon fått gått igenom och är ändå ALLTID så glad. Hon sprudlar av liv denna goa lilla tös och jag känner mig så maktlös när jag inget kan göra för att hjälpa henne.
Vi lider så med hennes föräldrar som måste genomgå alla h-vetes kval varje dag tillsammans med henne i kampen om livet. Ständigt pendla mellan hopp och förtvivlan, se sitt älskade barn må så dåligt måste ju bara förgöra dem. *Ändå är dom oxå alltid så "glada" och försöker verkligen bara ta 1 dag i taget.... fasen vad jag beundrar dem. Av hela mitt hjärta skulle jag vilja byta av dem i deras kamp, men det går ju tyvärr inte att vila från detta h-vete...
Det finns ett syskon oxå. Hur mår han kan man undra? Se sin syster lida, åka ifrån honom för tuffa behandlingar på sjukhusen. Känna rädslan som naturligtvis inte går att dölja från föräldrar och oss övriga anhöriga. Hur lever man sitt liv då när han som sin syster heller inte har så många år på nacken?!
Denna sjukdom är så GRYM. Grym mot den sjuke, dennes föräldrar och övriga anhöriga som gör att vi alla pendlar mellan hopp och förtvivlan. Usch jag är så förbannat ledsen och känner mig så maktlös och känner att jag nästan skäms när jag tänker på hur illa DOM måste må!!!
Om ni läser detta H & A så ska ni veta hur jag beundrar er för ert mod och er kämparglöd och att ni ständigt är i våra tankar. Vi är med er i detta h-vete men vi GER ALDRIG UPP HOPPET!!