Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Mars (2019)
>>


Minnen bakom namnet

Minnen bakom namnet


– Sheela, Sheela, ropade någon, den lät förtvivlad, varför var den som ropade så förtvivlad, tänkte jag förvånad. En hand greppade tag i min handled, då blev jag panikslagen och försökte skaka av mig den som höll mig men den släppte inte taget. Handen höll bara hårdare om min handled, handen kändes som en klo, så kall och vass.
– Släpp mig, skrek jag och slog med den fria handen mot den osynliga kroppen. Tillslut fick jag en full träff mot något hårt och då släppte den taget om mig och då föll jag ner. Jag trodde inte att jag var vid ett stup, för innan så hade allt varit svart men som nu hade bara plötsligt dykt upp från tomma intet ett stup som jag föll ner för.

Jag vaknade med ett ryck och kände att hela kroppen var blöt av svett. Jag befann mig i ett vitt rum som innehöll ett bord, två stolar och förutom den säng jag ligger i så finns det en tom säng bredvid mig. Var är jag, tänker jag förvirrad och tittade runt i rummet efter ledtrådar. Det luktar också konstigt, luktade som kemikalier, vänta lite, vad heter det nu igen, sjukhus. Jag är i ett sjukhus, men vad gör jag här, jag mår ju fint, tänkte jag lite irriterad över att jag vet så lite. Jag försökte resa mig upp men kände att mitt huvud dunkade av smärta. Jag lade handen mot huvudet och kände att något var lindad runt huvudet. Jag kanske inte mår så bra ändå, jag lutade mig tillbaka på kudden och försökte minnas vad som har hänt. Dörren öppnades plötsligt och en kvinna kom in, hon såg blek och trött ut, hon kom fram till mig och satte sig på sängkanten. Hon tog mina händer,
– Sheela, min lilla flicka, sade kvinnan och hennes ögon fylldes med tårar. Vad är det som gör henne så upprörd,
– Vad är det som gör er ledsen, frågade jag. Hon ryckte till av min röst och såg både skräm och glad ut,
– Över det som har hänt dig, svarade hon, jag blev förvånade över hennes svar.
– Vad har hänt mig, frågade jag och kände lite hopp växa inom mig om att hon kanske kan svara mina frågor om varför jag inte minns något ting.
– Du råkade ut för en olycka och förlorade minnet, sade hon kort och såg länge på mig,
– Vad för olycka, frågade jag, jag ville veta exakt vad som har hänt mig eller åtminstone hjälp på travet.
– Du föll från ett stup när du bergsklättrade med några kompisar och förlorade minnet, sade hon och började och darra lite med händerna. Nu förstod jag varför jag inte mindes något om vad som har hänt och vad jag har gjort under mitt liv, jag vill minnas igen. Jag såg en stund på kvinnan som höll mina händer, vem är hon?
– Vem är du, frågade jag tillslut för att bryta tystnade, då bröt kvinnan samman,
– Minns du mig inte, snyftade hon hysterisk och skakade hela kroppen av sina snyftningar. Efter en lång stund lyckades hon samla sig,
– Jag är din mamma, sade hon lugnt och kramade om mig. Jag är ledsen mamma att jag inte minns dig.

Senare på den dag så lämnade jag sjukhuset med mamma, hon berättade att mina vänner väntade på mig hemma hos mig med en liten överraskning.
– Vad då för överraskning, frågade jag nyfiken,
– jag kan inte berätta det för då är det inte någon överraskning, sade hon och log hemligtfullt. Å nej inga fler saker som jag inte vet, jag börjar bli trött på att inte minnas saker, tänkte jag trött och såg massa höghus som vi passerade.
– Bor vi än av de här höghusen, frågade jag hoppfull för de så väldigt häftiga ut,
– Nej vi bor där borta, sade mamma och pekade mot radhus. Jag blev lite besviken över den saken, men det fick dugga, när vi kom in välkomnade en lång mörkhårig kille med en bred leende. På hans tröja satt en liten skylt som det stod på; Nära vän, Kyle. Bakom honom var det en knubbig tjej med uppsatts blond hår och hade enkel jeans klänning på hennes skylt stod det; Bästa vän, Isabella, namnet lät väldigt bekant på något sätt.
– Hej Sheela, välkommet hem, sade Isabella och kramade om mig,
– Tack, fiffig med skyltarna, sade jag och då log Kyle extra brett.
– Tackar, sade Kyle och bugade stolt,
– Ja då vet du vem som hittade på det, men beröm inte för mycket för då blir han uppblåst, viskade Isabella varnande. Vi satte oss i vardagsrummet och fikade och Kyle och Isabella berättade vad de hade hittat på under lovet, jag sa inget eftersom jag inte minns något utan bara lyssnade på dem. Jag trivdes i deras sällskap men något ting fattades inom mig något som man har glömt. Jag upptäckte många foton som hängde i rummet, några bilder på mina vänner och många bilder på mig när jag var liten men det fanns även bilder på en vacker kille som hade ett varmt leende. Hans leende värmde ända in i bröstet på mig, men hans ansikte kändes bara som ett minne, undra varför? Vem är han, plötsligt dök ett namn upp i mitt huvud och upprepade namnet om och om igen. Sean Taylor, Sean Taylor…
– Mamma, vem är Sean Taylor, frågade jag och allt blev tyst i rummet och alla såg förskräckta på mig. Det märktes att ingen av dem ville prata om det frivillig,
– Sean, var en bra vän, mumlade Kyle,
– Han var din pojkvän, men han dog, sade Isabella. Därför hade jag sådana känslor för honom,
– Han blev mördad, sade Kyle ilsket. Men ingen ville säga mer om den saken och det gjorde mig arg, jag är trött på att folk inte berättar något för mig bara för jag inte minns längre.
– Varför berättar ingen för mig vad om har hänt, varför vill ingen berätta, skrek jag åt de och väntade på svar men de teg. Då fick jag nog och rusade ut ur huset. jag hörde mamma ropa efter mig men jag lyssnade inte, jag bara sprang. Det var skönt att höra fågel sång istället för obehaglig tystnad, jag njöt av vindens svalka, jag brydde mig inte om jag kom vilse eller inte jag ville bara bort. Efter en stund över gick jag från att springa till att gå, då upptäckte jag att jag var på väg in mot skogen.
– Sheela, ropade någon mig jag vände mig om och möte en chock när jag såg en kille som exakt ut om Sean, men det kan inte vara sant, han är ju död. Jag struntade i om jag var trött jag började springa igen rakt in i skogen, när jag kände mig säker så lugnade jag ner mig och satte händerna i fickorna för att värma upp de. Då kände jag något papper som var ihop vikt, jag hann inte ta upp den när jag kände något kallt mot min nacke.
– Gå, vänd dig inte om annars skjuter jag dig, hotade han som var bakom mig, jag hade inget val än att lyda honom, vi gick en stund till vi kom fram till en stup. Då slog mina minnen som ett åskslag. Jag minnes när Sean och jag promenerade i skogen en kväll för att Sean hade något viktigt att berätta, det var att han hade upptäckt att Kyle höll på med farliga grejer nämligen jobbade åt maffian. Han var deras mördare, han hade mördat 4-5 personer som maffian ville bli av med, hur Sean hade fått reda på det var att han råkade välta ut Kyle mapp och alla dokument om alla mord han har utfört och fått betalt för. Sean tog med ett dokument som bevis material. Han ville rädda Kyle från maffian och att begå fler brått, men Kyle hade upptäckt att ett dokument fattades och förstod att Sean var skyldige. Det var därför han sköt ihjäl Sean för att bli av med beviset, Sean hann ge mig dokumenten och skyddade mig med sin kropp från kulorna, men vi båda föll ner. Men varför mördade Kyle mig inte då, jo för jag hade förlorat minnet, men när jag sa Seans namn så har jag blivit ett hot för Kyle och det betyder…
– Kyle, det är du eller hur, frågade jag så lugn som möjligt,
– Haha, du har fått tillbaka minnena hör jag, sade han hånfull.
– Varför har du gått med maffian, frågade jag och stoppade försiktig ner handen i fickan för att slå numer på min mobil.
– Därför jag älskar att se blod och se mina offer lida, sade han nöjd, han är helt sjuk, han behöver hjälp tänkte jag sorgen och såg ner i stupet, jag få visst följa med dig Sean. Plötsligt hörde jag en smäll och Kyle höll ihop bakom mig och gjorde att jag höll på att tappa balansen men någon fick tag i mig. Jag vände mig om och möte den som så exakt som Sean men det var inte Sean utan hans tvilling bror Allan.
– Sheela, hur mår du, frågade han orolig,
– Bra bara bra, mumlade jag och lutade mig mot hans bröst av lättnad, han kramade om mig,
– Du är i trygghet nu, sade han lugnade.

Om Allan inte följt efter mig när vi mötes den kvällen så skulle jag ha varit hos Sean, dokumenten som Sean hade lämnat kvar var den fällande domen för Kyle som fick sitta i fängelse i 20 år för mord. Jag är glad att det är över och kan sörja för Sean i lugn och ro, jag kommer nu aldrig att glömma honom igen, det lovar jag.


– Sheela, Sheela, ropade någon, den lät förtvivlad, varför var den som ropade så förtvivlad, tänkte jag förvånad. En hand greppade tag i min handled, då blev jag panikslagen och försökte skaka av mig den som höll mig men den släppte inte taget. Handen höll bara hårdare om min handled, handen kändes som en klo, så kall och vass.
– Släpp mig, skrek jag och slog med den fria handen mot den osynliga kroppen. Tillslut fick jag en full träff mot något hårt och då släppte den taget om mig och då föll jag ner. Jag trodde inte att jag var vid ett stup, för innan så hade allt varit svart men som nu hade bara plötsligt dykt upp från tomma intet ett stup som jag föll ner för.

Jag vaknade med ett ryck och kände att hela kroppen var blöt av svett. Jag befann mig i ett vitt rum som innehöll ett bord, två stolar och förutom den säng jag ligger i så finns det en tom säng bredvid mig. Var är jag, tänker jag förvirrad och tittade runt i rummet efter ledtrådar. Det luktar också konstigt, luktade som kemikalier, vänta lite, vad heter det nu igen, sjukhus. Jag är i ett sjukhus, men vad gör jag här, jag mår ju fint, tänkte jag lite irriterad över att jag vet så lite. Jag försökte resa mig upp men kände att mitt huvud dunkade av smärta. Jag lade handen mot huvudet och kände att något var lindad runt huvudet. Jag kanske inte mår så bra ändå, jag lutade mig tillbaka på kudden och försökte minnas vad som har hänt. Dörren öppnades plötsligt och en kvinna kom in, hon såg blek och trött ut, hon kom fram till mig och satte sig på sängkanten. Hon tog mina händer,
– Sheela, min lilla flicka, sade kvinnan och hennes ögon fylldes med tårar. Vad är det som gör henne så upprörd,
– Vad är det som gör er ledsen, frågade jag. Hon ryckte till av min röst och såg både skräm och glad ut,
– Över det som har hänt dig, svarade hon, jag blev förvånade över hennes svar.
– Vad har hänt mig, frågade jag och kände lite hopp växa inom mig om att hon kanske kan svara mina frågor om varför jag inte minns något ting.
– Du råkade ut för en olycka och förlorade minnet, sade hon kort och såg länge på mig,
– Vad för olycka, frågade jag, jag ville veta exakt vad som har hänt mig eller åtminstone hjälp på travet.
– Du föll från ett stup när du bergsklättrade med några kompisar och förlorade minnet, sade hon och började och darra lite med händerna. Nu förstod jag varför jag inte mindes något om vad som har hänt och vad jag har gjort under mitt liv, jag vill minnas igen. Jag såg en stund på kvinnan som höll mina händer, vem är hon?
– Vem är du, frågade jag tillslut för att bryta tystnade, då bröt kvinnan samman,
– Minns du mig inte, snyftade hon hysterisk och skakade hela kroppen av sina snyftningar. Efter en lång stund lyckades hon samla sig,
– Jag är din mamma, sade hon lugnt och kramade om mig. Jag är ledsen mamma att jag inte minns dig.

Senare på den dag så lämnade jag sjukhuset med mamma, hon berättade att mina vänner väntade på mig hemma hos mig med en liten överraskning.
– Vad då för överraskning, frågade jag nyfiken,
– jag kan inte berätta det för då är det inte någon överraskning, sade hon och log hemligtfullt. Å nej inga fler saker som jag inte vet, jag börjar bli trött på att inte minnas saker, tänkte jag trött och såg massa höghus som vi passerade.
– Bor vi än av de här höghusen, frågade jag hoppfull för de så väldigt häftiga ut,
– Nej vi bor där borta, sade mamma och pekade mot radhus. Jag blev lite besviken över den saken, men det fick dugga, när vi kom in välkomnade en lång mörkhårig kille med en bred leende. På hans tröja satt en liten skylt som det stod på; Nära vän, Kyle. Bakom honom var det en knubbig tjej med uppsatts blond hår och hade enkel jeans klänning på hennes skylt stod det; Bästa vän, Isabella, namnet lät väldigt bekant på något sätt.
– Hej Sheela, välkommet hem, sade Isabella och kramade om mig,
– Tack, fiffig med skyltarna, sade jag och då log Kyle extra brett.
– Tackar, sade Kyle och bugade stolt,
– Ja då vet du vem som hittade på det, men beröm inte för mycket för då blir han uppblåst, viskade Isabella varnande. Vi satte oss i vardagsrummet och fikade och Kyle och Isabella berättade vad de hade hittat på under lovet, jag sa inget eftersom jag inte minns något utan bara lyssnade på dem. Jag trivdes i deras sällskap men något ting fattades inom mig något som man har glömt. Jag upptäckte många foton som hängde i rummet, några bilder på mina vänner och många bilder på mig när jag var liten men det fanns även bilder på en vacker kille som hade ett varmt leende. Hans leende värmde ända in i bröstet på mig, men hans ansikte kändes bara som ett minne, undra varför? Vem är han, plötsligt dök ett namn upp i mitt huvud och upprepade namnet om och om igen. Sean Taylor, Sean Taylor…
– Mamma, vem är Sean Taylor, frågade jag och allt blev tyst i rummet och alla såg förskräckta på mig. Det märktes att ingen av dem ville prata om det frivillig,
– Sean, var en bra vän, mumlade Kyle,
– Han var din pojkvän, men han dog, sade Isabella. Därför hade jag sådana känslor för honom,
– Han blev mördad, sade Kyle ilsket. Men ingen ville säga mer om den saken och det gjorde mig arg, jag är trött på att folk inte berättar något för mig bara för jag inte minns längre.
– Varför berättar ingen för mig vad om har hänt, varför vill ingen berätta, skrek jag åt de och väntade på svar men de teg. Då fick jag nog och rusade ut ur huset. jag hörde mamma ropa efter mig men jag lyssnade inte, jag bara sprang. Det var skönt att höra fågel sång istället för obehaglig tystnad, jag njöt av vindens svalka, jag brydde mig inte om jag kom vilse eller inte jag ville bara bort. Efter en stund över gick jag från att springa till att gå, då upptäckte jag att jag var på väg in mot skogen.
– Sheela, ropade någon mig jag vände mig om och möte en chock när jag såg en kille som exakt ut om Sean, men det kan inte vara sant, han är ju död. Jag struntade i om jag var trött jag började springa igen rakt in i skogen, när jag kände mig säker så lugnade jag ner mig och satte händerna i fickorna för att värma upp de. Då kände jag något papper som var ihop vikt, jag hann inte ta upp den när jag kände något kallt mot min nacke.
– Gå, vänd dig inte om annars skjuter jag dig, hotade han som var bakom mig, jag hade inget val än att lyda honom, vi gick en stund till vi kom fram till en stup. Då slog mina minnen som ett åskslag. Jag minnes när Sean och jag promenerade i skogen en kväll för att Sean hade något viktigt att berätta, det var att han hade upptäckt att Kyle höll på med farliga grejer nämligen jobbade åt maffian. Han var deras mördare, han hade mördat 4-5 personer som maffian ville bli av med, hur Sean hade fått reda på det var att han råkade välta ut Kyle mapp och alla dokument om alla mord han har utfört och fått betalt för. Sean tog med ett dokument som bevis material. Han ville rädda Kyle från maffian och att begå fler brått, men Kyle hade upptäckt att ett dokument fattades och förstod att Sean var skyldige. Det var därför han sköt ihjäl Sean för att bli av med beviset, Sean hann ge mig dokumenten och skyddade mig med sin kropp från kulorna, men vi båda föll ner. Men varför mördade Kyle mig inte då, jo för jag hade förlorat minnet, men när jag sa Seans namn så har jag blivit ett hot för Kyle och det betyder…
– Kyle, det är du eller hur, frågade jag så lugn som möjligt,
– Haha, du har fått tillbaka minnena hör jag, sade han hånfull.
– Varför har du gått med maffian, frågade jag och stoppade försiktig ner handen i fickan för att slå numer på min mobil.
– Därför jag älskar att se blod och se mina offer lida, sade han nöjd, han är helt sjuk, han behöver hjälp tänkte jag sorgen och såg ner i stupet, jag få visst följa med dig Sean. Plötsligt hörde jag en smäll och Kyle höll ihop bakom mig och gjorde att jag höll på att tappa balansen men någon fick tag i mig. Jag vände mig om och möte den som så exakt som Sean men det var inte Sean utan hans tvilling bror Allan.
– Sheela, hur mår du, frågade han orolig,
– Bra bara bra, mumlade jag och lutade mig mot hans bröst av lättnad, han kramade om mig,
– Du är i trygghet nu, sade han lugnade.

Om Allan inte följt efter mig när vi mötes den kvällen så skulle jag ha varit hos Sean, dokumenten som Sean hade lämnat kvar var den fällande domen för Kyle som fick sitta i fängelse i 20 år för mord. Jag är glad att det är över och kan sörja för Sean i lugn och ro, jag kommer nu aldrig att glömma honom igen, det lovar jag.

8 Maj 2007  | Novell | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Anchee Moon                                             Skaffa en gratis hemsida