Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Oktober (2019)
>>


and Im gonna keep on loving you.

Det har gått ett år nu. Ett år. Och två veckor snart. Tänka sig.

Han är borta nu. På äventyr utan mig.

Jag borde göra en massa saker. Men jag orkar/vill inte.

Det här är ventilen, när det är jobbigt. När jag mår dåligt över att han inte svarar på ett sms, när jag känner mig trängd för att jag fortfarande inte fått ur mig de där tre orden och känner ångest över det. När han drar upp det och jag får magknip och vill lägga mig ned och bara gråta. För visst älskar jag honom, men det är svårt att få ur det. Och istället för att tiden skulle göra det lättare att få ut det så blir det bara svårare. Vi är inte så puttinuttigulliga, han säger inte de där tre orden längre heller, det är nog över ett halvår sedan sist, så jag blir nästan ledsen över bara det när han drar upp det. För hur kan jag vara säker på att jag inte är ensam om att älska? Jag är orättvis, ja.

Han har fortfarande inte svarat. Blir ledsen och ångrar att jag skickade det där sms:et vad är vitsen om han ändå inte svarar? Känner mig dum och bara åh. *melodramatisk* Och det där med att han aldrig presenterar mig för sina vänner. Jag är bara liksom "hans tjej". Punkt, inget mer. Bara någon att pussa på och stoppa snoppen i :( Spelar liksom aldrig någon roll att jag klagar på det, han presenterar mig ändå inte så jag pallar inte längre försöka mig på att bli en del av hans vänskapskrets. Ni vet, whats the point när en bah: Va har han tjej? *Namn*?? Vem är det? (Kille som vi haft hemma hos oss, träffat ute, spelat spel med osv hur många gånger som helst. AJ i hjärtat.) Kärleken bah: men det är ditt fel att du inte tar plats och presenterar dig. Så blir man orsaken trots att det liksom verkligen inte är mitt fel, eller det kanske det är. Det nya kanske är att bara lämna sin älskade vind för våg när man ska någonstans? Vad vet jag. Men jag vet i alla fall att jag är ledsen och sårad och allt.

Och när han blir arg för att jag är ledsen. Han vill inte ta i mig och jag blir bara mindre och mindre och liksom lusten flyger sin kos och så känner man sig tråkig och äcklig och bara allt det där dåliga.

Nu ska jag fortsätta att städa. Är fortfarande ledsen. En annan sak, som jag måste få ur mig: när han pratar om början, om mig i början och är nedlåtande. Blir ledsen för han hade övertaget och han måste dra upp det och visa sin makt och göra åtlöje av mig och bara: jag blev bara tillsammans med dig för att bevisa för mig själv att jag kunde. Det gör ju så jäkla ont, fattar han inte det? Jag är alltid i underläge, och jag gör alltid fel och för lite och vad vill han att jag ska säga? Att jag älskar när han pratar om hur patetisk jag var? Att jag försökte pussa honom andra gången vi sågs och att det var så himla fel och hemskt och jag vet inte vad. Gjort är ju gjort och han vred ju ändå bort huvudet så det blev ingen puss utan bara ett sår i hjärtat. Och pinsamt och liksom fuck it. Snälla sluta bara prata om det, jag vill inte känna mig liten och maktlös. Dessutom var det han som gick till en gemensam vän och sa att han absolut inte var intresserad av mig och aldrig skulle bli det. Men det drar inte jag upp och liksom: IN YOUR FACE. Mest kanske för att det också känns som en förolämpning, för att jag liksom inte var bra nog för honom och som när han tog bort mina kommentarer på last.fm och på fejjan för att jag vet inte varför. För att han skämdes över mig, för att jag inte var mogen nog, för att jag var fel.

Och så det där om att jag inte är vackrast i världen. Jag tänker ganska så sällan på det nu för tiden. Det finns liksom ingen vits i det. Jag blir bara ledsen och känner mig ensam och allt. Jag tycker ju att han är finast av alla och allt, jag tycker verkligen det, men han tycker inte så om mig. Han har sagt att det finns bättre och finare. Och jag vet att jag inte är så vacker eller fin, det behöver jag inte höra, jag har ju blivit mobbad för det till och med. Men varför kan han inte tycka att jag är fin ändå? Och om han nu tycker att det finns tusentals snyggare och bättre och smartare så kan han antingen ta en av dem eller bara knipa igen om den åsikten. Det är ju det där om att jag verkligen inte mår bra av att känna att jag är underlägsen..


Det gör ont och jag vill ju bara att det ska kännas bra och fint. Nu kommer han säkert go bananaz över det här, men jag behövde få ut det.
30 Oktober 2009  | Länk | Ma vie | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Ano Nym                                             Skaffa en gratis hemsida