|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
Juni (2019) |
|
|
|
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (3) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (3) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (3) |
|
| (3) |
|
| (9) |
|
| (10) |
|
| (3) |
|
| (4) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Inlägg: 66 |
| Kommentarer: 0 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
Climbing up the walls.
Urartade
i ett påstående
ett äkta
begrepp
som slog ned dig
och mig
och igen
lovar jag
mig själv
guld och gröna
skogar i
att sluta prata
med dig
för du äcklas
av mig
jag vet det
du hatar mig
och alla känslor
som jag river upp
i dig
förstör dig
jag hatar dig
lika mycket
för allt som du säger
allt som du ljuger om
alla dina jävla fraser
och skratt
är lika patetiska
som förr
jag kan inte förstå
att du har ett
sånt
järngrepp
om mig
när du inte ens vill det
och jag inte vill det
du är en
hemsk
människa.
|
|
26 Februari 2008
| Länk
| Ma vie
| 0 kommentar
|
 |
|
|
How can I not cry for something so big in my life?
Och äsch.
För helt enkelt ta det.
Blir arg och förtvivlad.
Riktigt jävla arg och förtvivlad.
Så arg och ledsen att jag nog tar mig ett bad.
Skär mig i armarna, nästan.
Fyfan.
Tänka sig att man kan vara en sån jävla bundis med alla, men samtidigt, totalt... fel. Så fel, att det till och med känns helt jävla bäst för en del att prata fritt om saker, som gör att det som brinner inom mig slocknar. Fyfan. En dag, ska man kanske säga ifrån eller också, möjligtvis bara skita i det. BRYTA KONTAKTEN med massor av folk, för ja, vem bryr sig _egentligen_ om jag är där eller inte? Folk verkar trivas, till och med bättre, utan mitt sällskap.
Jag ska ge mig. Sluta bry mig, för jag har insett att det som var inte är och jag är så jävla trött på att leva i en lögn.
"Jag är inte bjuden, sluta prata om den jävla festen nu." End of story? Sluta prata om att de tvingar med dig och att du egentligen inte vill. Jag tar illa upp, fastän jag kniper igen och ler lite försiktigt.
|
|
22 Februari 2008
| Länk
| Ma vie
| 0 kommentar
|
|
|
|
you dig out the seeds that I have spread.
äsch.
jag vet inte
idag ska jag till lund
hejdå.
|
|
20 Februari 2008
| Länk
| Ma vie
| 0 kommentar
|
|
|
|
Ibland kan man vara kritisk även om man är klädd i jeans.
Att sitta och tycka synd om sig själv är egentligen inte alls min femma. (SJÄLVFÖRNEKELSE AV VÄRSTA TYPEN.)
Skriver labbrapporter, snart klar, och renskriver och finputsar (igen) min historical. Final Version ikväll (dock hintade läraren att vi hade hela helgen på oss, och jag tror att jag ska fortsätta imorgon... haha. Måste fokusera på biologin som jag har tappat bort papperna till, YAY :( bah.)
Och tänk, idag är det precis ett år sedan ptja, ja, aborten. Gillar inte att skriva det ordet, gillar inte att tänka på det, gillar inte alls att jag känner mig som en mördare. Och där var det slutdiskuterat.
Saknar mina känslor värre än någonsin atm. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, jag är helt tom på insidan, helt kal, som lugnet efter att en atombomb fällts. Vad ska det egentligen bli av mig?
Ikväll, ikväll, kan jag andas ut och titta på film, och inte tänka på att allt jag egentligen vill är att det ska bli som det en gång var. Fan vad jag saknar allt. Fyfan. Just nu är jag sådär liten och svag, fastän jag känner mig tvärtom oftast. Varför vill man ha tillbaka känslor och saker som man just då inte alls ville veta ev egentligen? Och som när jag fick reda på att det var underförstått, allting. Och kylan är lika kall idag, som då, fastän allt beskrivs med andra ord. Varför kämpar man fortfarande för något som är förlorat sedan länge?
Nej, nu ska jag äta ett mål mat.
|
|
15 Februari 2008
| Länk
| Ma vie
| 0 kommentar
|
|
|
|
jag saknar dig.
sist det bara var vi
satt vi i ditt kök
efter en lång natt och en tidig morgon
först vid fem snåret sov vi
och vid nio var vi vakna igen
med ett korsord
och du petandes på mina bara ben
med finstämd triphop, kanske lacunae
som bakgrundsmusik
och flingor
sedan du, och ditt chaite
och min varma hand i din
sedan avbröts allt
av någon kortklippt tjej
i pyjamas
och jag ville bara säga
att det var alldeles lagom.
and, too, you bring out the nerd in me.
|
|
11 Februari 2008
| Länk
| Ma vie
| 0 kommentar
|
|
|
|
Badabam
jag vet inte om jag vågar känna efter.
magkänslan börjar gå i botten nu.
låg du med honom?
och jag vill inte veta om svaret.
jag vill inte.
|
|
10 Februari 2008
| Länk
| Ma vie
| 0 kommentar
|
|
|
|
Att känna.
Came across it, efter att nu ha förstört en hel natts sömn då jag fastnade i boken. Bästa jag läst på länge. I och för sig fick den mig att tänka för mycket på våren, men nåväl, en dag ska jag kunna tänka tillbaka på den tiden utan att känna ett hugg i maggropen också.
Och jag har så mycket att säga, eller jag hade, nu känner jag mig som en blank sida. Ville skriva ner alla mina tankar, men allt bara bränner, det funkar ju inte att skriva ner allt som man känner när man vill hemlighålla allt.
Eller, lika bra att bara bekänna, allting, eller ingenting.
Ja, jo, jag tror väl eller vet nog att jag fortfarande har känslor för en jävligt katig pingstvän. YES BOX jag dör. Och jag låter min sexdrift få styra mitt liv, till och från. Tur att jag har vänner som får mig på bättre tankar, tack för stödet återigen! Och ja, nu blev det delvis kortfattat och konsist, och jag vill säga mer och be om förlåtelse eller vad som helst, för jag tror att budskapet gått fram nu. Eller, jag vet inte, jag känner mig fortfarande som en player, som spelar på känslor, hela tiden. Förfärligt egentligen.
Och de enda verkliga känslorna jag har just nu, det är min oro, över ja, att saker händer, som är bortom min kontroll. Jag vet att jag inte borde bry mig, men det är lättare sagt än gjort och tiden går så snabbt och imorgon eller idag, idag, så river det och sliter det i mig, för jag vet för mycket och SOME PEOPLE NEVER CHANGE och jag borde inte bry mig och jag hatar fortfarande, för det enda som går på tomgång i mitt huvud är elaka repliker som etsat sig fast. Eller förfärliga handlingar, ibland kan man fråga sig varför man inte kan bli kär i någon som inte ljuger, någon som inte tror att han är störst bäst och vackrast och har all rätt i världen att inte tänka längre än näsan räcker. Fast å andra sidan, så kommer det en ny period, en ny tid, en vår, en sommar, och så många år framåt, jag saknar mig själv.
Det var någon kille som kollade in mig på bussen, blond sak med converse och ganska så söt. Hade jag varit mig själv hade jag nästan gått fram och frågat om han ville följa med hem. Hah. Nu viker jag av med blicken, skickar något sms till någon för att glömma bort att någons ögon fäster sig vid en. Jag är rädd, för att släppa in någon alls. Om än bara för ytligheter och lustar. Låter lite paradoxalt då jag tidigare nämnde att det kändes som att mitt kön styrde mitt liv, men saken är den att jag i sista sekund, _alltid_ drar mig ur alla upptåg som jag lyckas hitta på. Och som att titta någon i ögonen under akten, hah. Det har jag inte kunnat göra, vad jag minns, på över ett år. Är det inte sorgligt?
Och jag vet, jag hatar folk som vältrar sig i självömkan, men det är nog för att jag själv lever på just självömkan. Det är jag och all min jävla smärta, sen glömmer jag bort alla andra. Känns det som. Fast egentligen gör jag nog inte det. Jag vet vad mina föräldrar säger om mig, men jag håller inte med dem. De tycker att jag är egoistisk, aldrig bryr mig om någon annan än mig, inte vet vad medmänsklighet är etc. etc. Okey, att de här påståendena kommer fram under gräl, oftast. Men så säger man inte, det gör man inte. De förstår inte, det var väl också därför det var så skönt att flytta hemifrån. Och nu ska jag dit igen. Jag vill nog inte, jag förstår inte hur det ska gå ihop. Magen knyter ihop sig till en boll, fan också. Jag hade nästan peppat på det, men pappa vill inte ha mig hemma alls, allt jag gjort det senaste åren är att ställa till med besvär. Jag vet. Herregud vilket jävla misslyckande jag är.
Och så var det det där med självömkan. Så jävla patetiskt, jag vet att det finns folk som haft det så jävla mycket värre än mig, jag vet det. Men samtidigt kan jag inte sluta tycka synd om mig själv, och då handlar det aldrig om skolan, jag är i princip aldrig ledsen över skolarbete, inte jättestressad egentligen heller, det löser sig alltid, det är min attityd. Allt som förstör är allting utanför skolan, alla jävla killar, hah. Låter som om jag vore världens slampa, fast egentligen så träffar jag ju ingen, eller det är svårt att förklara, jag vet inte vad jag ska säga. Jag vill inte träffa någon, men jag träffar någon fast det är inte uttalat så därför så träffar jag ändå inte riktigt någon? Kanske funkar, eller jag träffar ingen, jag är singel, men ovillig. Så står det till. Och det är som alltid "its all in my mind".
nej fan, kan inte hålla på såhär.
sova nu.
|
|
9 Februari 2008
| Länk
| Ma vie
| 0 kommentar
|
|
|
|
And birds can fly so high
Det är du som ska kämpa för att vi ska förbli vänner, inte jag.
|
|
5 Februari 2008
| Länk
| Ma vie
| 0 kommentar
|
|
|
|
Blue skies never enter my life these days.
Orkar egentligen inte ta illa upp.
Eller tänka.
Men kan inte låta bli.
Och som den där Postsecreten: "I dont feel like I am alive unless I am hurt"
Eller den är väl inte exakt så, men liknande.
Och så känner nästan jag ibland,
men nu gick verkligen allt jättebra.
Och pang, boom.
Krasch.
Ska fokusera på skolan istället för hur hjärtslagen låter.
|
|
5 Februari 2008
| Länk
| Ma vie
| 0 kommentar
|
|
|
