Gottfrids Galleri
Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Mars (2024)
>>


Alltid redo!

Per Waaler Clinic på Jädra Gård 5/2 2017

Det var med stor förväntan jag begav mig till Jädra Gård för att ta del av Per Waalers träningsprinciper, och jag blev sannerligen inte besviken! Till den fantastiska upplevelsen bidrog även de deltagande ekipagen: sex halvblod, två ponnyer och deras åtta hängivna ryttare. Speciellt roligt var att se ponnyryttarnas ansträngningar att förstå och ta till sig det Per sa. Det inger hopp för framtiden om den unga generationen får insikt i vad klassisk dressyr går ut på och tar avstånd från den typ av ridning som inte värnar om hästen.

Per undrar om vi tycker att lydnad är viktigt när vi tränar hästar. Det tycker inte han. Tvärtom uppskattar han det många kan bedöma som olydnad, för det krävs mod av hästen att tala om vad den anser och det är så vi kan börja kommunicera. Man kan se det som civilkurage, och i dessa tider är ju det något som man kanske bör uppskatta mer än någonsin. Per hävdar bestämt att hans hästar är totalt olydiga, men att det som får dem att se otroligt lydiga ut är deras inställning till att samarbeta, att de är trygga med att han aldrig tvingar dem till något, att de aldrig kan göra fel och att de är extremt sugna på att göra det Per frågar om för att få känna sig duktiga. ”När de gör det ni bett om ska ni berömma tills ni skäms!”

Vi får en liknelse att ta med oss: barnet som just har börjat skolan och viftar frenetiskt med handen varje gång läraren ställer en fråga. Om det barnet får höra ”FEL!” varje gång det svarar kommer det snart inte ens vilja räcka upp handen. Om läraren i stället visar sin uppskattning över att barnet vill försöka svara och fokuserar på att berömma den egenskapen och ser det som ett tillfälle att få lära ut det tänkta svaret, så kommer barnets lust att gå till skolan och lära sig saker att bestå och ge önskad effekt i slutändan.

En ryttares uppgift är att sakta men säkert plocka fram hästens fulla potential och man ska alltid ha framtiden som mål. Det som händer idag är inte så viktigt, men vad det vi gör idag ger för effekt om fem år är oerhört viktigt. Därför ska ryttaren förutom lärarens roll, även knyta an till ytterligare två yrkesgrupper: hantverkare och psykologer. Allt ryttaren gör måste vara logiskt för hästen, och en ryttare ska aldrig söka beröm utifrån utan koncentrera sig på att bli så skicklig i sitt hantverk som möjligt.

Den absolut viktigaste egenskapen hos en dressyrhäst är att den har framåtbjudning, och även om vi vill att denna egenskap ska ge sig uttryck i energi från bakdelen så är det inte där den sitter, utan i hästens huvud. Ryttaren ska inte använda sina skänklar för att tvinga hästen att gå fram, utan bara använda dem till att ställa frågan: ”Är du redo?”. Per kallar detta nyfikna skänklar. Om hästen inte reagerar framåt då skänklarna mjukt ställer frågan så gör den inte fel, den är bara inte redo. Då vet man det och kan strax ställa om frågan med en liten förstärkande klatsch med spöet mot stöveln eller strax bakom skänkeln. Spöet är inget straff, det är en liten förstärkning av den frågande skänkeln (som aldrig ska bli starkare utan behålla sin nyfikna mjukhet) och den ska bara göra hästen alert. Reagerar hästen framåt får den rejält med beröm. ”Den nyfikna skänkeln” är den enda skänkelhjälp ryttaren får använda – hästen ska vara hundra procent inställd på att den ska reagera framåt då frågan ”Är du redo?” ställs.

Sen kommer vi till ryttarens hand. Dess främsta uppgift är att upprätthålla en jämn kontakt med hästens mun som möjliggör en finstämd kommunikation. Den får inte för en sekund försöka tvinga in hästens huvud och hals i någon position, utan ska bara vara fokuserad på att se till att kontakten är konstant mjuk vart än hästen väljer att placera sitt huvud. Den accepterar hästens vilja i denna fråga oavsett hur pinsamt fult det kan se ut i deras ögon som sitter på läktaren. Ryttaren får inte ens ha en bild i sitt huvud av hur den vill att det ska se ut, utan bara acceptera hästens beslut och ha fullt fokus på att bettets tryck hamnar i mungipan och inte på lanerna. Ryttaren måste vara beredd att låta tyglarna löpa om hästen drar ut halsen och att snabbt föra armarna bakom kroppen om hästen sen plötsligt krullar ihop sig. Hästen använder sitt huvud och sin hals på samma sätt som en lindansare använder armarna för att balansera och så länge den inte har extremt god balans så flaxar ”armarna” ganska mycket för att kunna hålla kvar kroppen på linan. Att placera hästen i en specifik form är det samma som att släppa ut en ovan lindansare på linan iklädd tvångströja. Hantverkarryttaren vet att i framtiden kommer hans häst ha en bra balans, och en häst i bra balans går alltid i en ändamålsenlig form, det är en naturlag och inget man ska försöka påverka med händerna. Kontakt med hästens mun handlar enbart om kommunikation.

Per förespråkar enkelhet i sina övningar, så att hästen alltid känner sig trygg. Förutsägbarhet skapar tillit, och om hästen vet vad som kommer att ske härnäst blir den inte orolig. Hantverkarryttaren koncentrerar sig på att bygga en solid grund. Det må vara roligare för åskådarna att se på någon som bygger ett spektakulärt korthus än att sitta och stirra på ett betongfundament som håller på att stelna, men det bryr sig inte ryttaren om utan koncentrerar sig härnäst på att noggrant placera ut reglarna på exakt 60 cm avstånd för att veta var han ska slå i spikarna när väggarna ska upp och han inte längre kan se reglarna. Den dagen, i framtiden, då taket ska läggas på är allt så gediget och rakt att taket ligger som en smäck och inget kommer att kunna rubba byggnaden. Ryttaren har inga tankar på prestation, utan skapar goda erfarenheter för hästen och bygger sakta men säkert varje sektion av huset för att slutmålet ska bli något som gör att hantverkaren inom honom känner sig stolt: hans häst har utvecklats till sin fulla potential genom att alltid vara glad och samarbetsvillig.

Den övning Per rekommenderar alla att börja med är att skritta på en tjugometersvolt (det är enklare för hästen att finna balans i skritt än i trav). Man rider i samma varv tills man känner att hästen har accepterat bettet och svarar ”Alltid redo!” då de nyfikna skänklarna viskar sin fråga. Innan man kan börja inverka på hästen måste den se ryttare, sadel och träns som en del av sig själv, som när vi stoppar fötterna i ett par favoritskor – de är så bekväma att vi tänker inte på att vi har dem på. Sadelgjorden, ryttarens tyngd och bettet, saker som en ung häst kan reagera starkt negativt på, blir efterhand något som ramar in hästen i en trygg kram där den känner sig bekväm och inte längre ägnar en tanke, utan kan fokusera på arbetet i stället.

På den stora volten ska ryttaren koncentrera sig på att yttertygeln är följsam och aldrig glappar eller drar. Rutinerade ryttare kan ha väldigt svårt för det, eftersom de har en helhetsbild i huvudet som gör att de omedvetet ger en massa andra signaler till hästen. Enligt Per har nybörjare ofta enklare att ta till sig uppgiften. De släpper alla andra tankar än just fokus på den sträckta yttertygeln, även om hästarna börjar kika på stjärnor eller böjer halsen utåt så betyder det inget för dem eftersom deras uppgift bara är att följa efter med sin hand. Den rutinerade ryttaren har däremot väldigt svårt att inte börja med kompensatoriska hjälper, något som Per varnar starkt emot. Man ska aldrig försöka dölja hästens ”fel”, för de gör ju inte fel – hästen gör aldrig fel, utan talar bara om var den befinner sig mentalt i just den stunden. Här för Per in ytterligare en yrkesroll: vetenskapsmannen. En forskare samlar objektivt på fakta. Information som man kan dra slutsatser ifrån. Vi ska vara tacksamma om hästen ger oss information. En introvert häst som har stängt av mentalt är betydligt svårare att kommunicera med än en utåtagerande. (Jämför med barnet som gav ett annat svar än det läraren tänkt sig och ständigt fick höra ”FEL!”. Tankarna leder osökt till skolkande tonåringar som tillbringat större delen av sin barndom i skolan utan att knappt ha lärt sig läsa.)

Innerhanden ska till en början erbjuda samma kontakt, men när hästen verkar ha glömt bort att den har ett bett i munnen som leder till envisa men vänliga och mjuka ryttarhänder, så kan innerhanden ibland lätta lite för att se om hästen balanserar sig själv och går kvar på voltspåret. Även om en tjugometersvolt kräver mycket lite böjning, så behöver hästen trots allt länga på steget en aning med det yttre benparet och korta steget på det inre för att bakbenen ska spåra i frambenens spår. En välbalanserad häst spårar alltid på böjda spår, åtminstone på betongfundamentstadiet, och där håller vi oss tills hästen har funnit både sin vertikala och sin horisentella balans. (Horisontell obalans är t.ex. att den går på bogarna, vertikal obalans är t.ex. att den skjuter ut ena bogen.) När ryttaren känner att hästen har accepterat kontakten med handen och den rör sig avspänt och taktmässigt så är det dags att hjälpa den lite på vägen att finna den vertikala balansen. Små ledande tygeltag inåt indikerar att på ett voltspår svänger man. Tränger hästen inåt i volten leder ytterhanden ut den på voltspåret igen. Inga kompensatoriska hjälper får träda i kraft! Det är frestande att använda innerskänkel och innerhand för att understödja det ledande yttre tygeltaget, men de måste hålla sig helt passiva. Led ut och gör om. Upprepa så länge det behövs. Under arbetets gång finner hästen själv att den på en tjugometersvolt lättast rör sig i balans om den är svagt böjd i kroppen, spårar och är lätt ställd inåt. Hästen ska alltså själv komma fram till det, det är inte ryttarens sak att försöka påtvinga den en reglementsenlig form, ryttaren ska bara skapa förutsättningar som gör att hästen kan dra egna korrekta slutsatser. Troligtvis tränger hästen utåt när man sen byter varv, och då rider man på en något mindre volt, så att man har en eller två meter att leda in den på när den vinglar iväg utåt. Kom ihåg att det inte är mer självklart att en häst kan hålla balansen på ett voltspår än att du själv kan gå på lina!

Men hur ska man utbilda en häst utan att använda kompensatoriska hjälper?

Svar: förbered den så att det inte behövs.

Om du kommer ut på en tävling och ska göra halt vid en viss punkt, så kommer du kanske att ta lite onödigt hårt i tyglarna för att få stopp vid bokstaven. Då har du saboterat ditt hantverk. Du skulle helt enkelt inte startat i tävlingen förrän du visste att du kunde få hästen att stanna precis på en punkt bara genom att tänka halt. Eller så skulle du stannat fem meter efter bokstaven för det var vad som krävdes innan hästen stannade för dina finaste hjälper. Kompromissa aldrig med hantverket.

Alla som sett Karate Kid vet vad Per menar när han säger ”wax on, wax off”. Upprepningen av en till synes meningslös rörelse kan göra all skillnad i världen en dag i framtiden. En annan filmreferens Per ger är att ryttarens ridning ska vara som ledmotivet i en feelgood-film. Om hästen hör ledmotivet till Hajen när den ser ryttaren så står det inte rätt till. Den ska associera ryttaren med något positivt och sträva efter de där stunderna då ”min människa blir så där löjligt glad!”

Ryttarens mål är att hästen ska bli den bästa versionen av sig själv, inte bättre än alla andra.
12 Februari 2017  | Länk | Ridning | 2 kommentarer
Huvud och hjärta

Eftersom Gerd Heuschmann nu kommit många gånger till Jädra Gård, är vi redan väl förtrogna med hans hängivenhet till klassisk hästutbildning enligt den tyska utbildningsskalan med ryggverksamhet som adelsmärke. Varje gång man tar del av hans enorma kunskap får man nya pusselbitar med sig hem att fundera vidare på. En sak är säker, det han inte vet om hur hästen fungerar biomekaniskt är inte värt att veta. Hur många veterinärer är även beridare, och hur många har ridit bortåt niotusen hästar?

30 aug 2016 bjuder på fem hästar och ett teoripass. Hästarna är fyra halvblod och en islandshäst, och Anna-Mias 10-årige dressyrhäst Cvick är först ut. Innan han kommer in i ridhuset har han värmts upp över cavaletti på utebanan och ett par varv i lite högre tempo på galoppslingan runt hagarna. Trots att han är väl uppmjukad tycker sig Gerd känna en låsning i ländryggen och förklarar känslan som att avslutet på ryggens svängande rörelse är stum när den kommer till den lägsta punkten, han vill känna elasticitet hela vägen utan att uppleva det som om vågrörelsen i muskulaturen inte löper mjukt utan avbrott. Ryttaren har främst två verktyg för att åtgärda detta. Dels att rida i taktmässig trav för att skapa förutsättning för en regelbunden vågrörelse, dels att göra hästen känsligare för skänklarna då hästens reaktion för underskänklarna är det viktigaste medlet för att få den att höja bröstkorgen upp mellan bogbladen (jämför med hästmassörer som trycker in några fingrar vid bröstbenet och får hästarna att skjuta rygg) då detta är en av grundstenarna då man vill skapa äkta samling. (Att de fem tidigare trappstegen i utbildningsskalan är på plats innan man påbörjar samling säger sig själv.) För att få hästen att röra sig framåt utan spänningar måste man följa den mjukt utan att driva med sitsen, man måste tillåta och bejaka den mjuka vågrörelse som man eftersträvar. Cvick får gå över till galopparbete och Gerd poängterar vikten av att inte oavsiktligt pusha på med sitsen, utan sitsen ska vara passiv och handen ge efter - man strävar hela tiden efter att få hästen rundare över ryggen och att hästens bakbensaktivitet ska öka. Sitsen får inte vara som en betongvägg som hästen upplever att den slår bakbenen i, utan man måste se till att sitsen både tillåter ryggens välvning och samtidigt ger plats för och uppmanar bakbenen att träda längre in under hästen. Det funkar ofta bra med lätt sits, eftersom man då på ett naturligt sätt avlastar ryggen och håller ihop det hela med underskänklarna. Målet är dock att sambandet mellan hästens bakben och sitsen etableras så att man till slut når målet att rida mest med sitsen och bara ha de övriga hjälperna som just ”hjälper”.

Andra hästen ut är ett 13-årigt halvblodssto med högt fullblodsinslag. Ryttaren säger att hon upplever stoets snedhet som ett stort problem. Eftersom rakriktning kommer ganska högt upp i utbildningstrappan säger Gerd att man måste börja från början med att etablera takt och lösgjordhet, för att sen kunna etablera en jämn kontakt på båda tyglarna. Man kan inte rakrikta en häst som inte går med jämnt stöd på båda tyglarna. Gerd påpekar att takt och lösgjordhet egentligen går hand i hand. En spänd häst rör sig sällan taktmässigt, emedan en avspänd häst som regel gör det om den inte tappar balansen. Man ska aldrig tillåta hästen att gå med en falsk böjning, och man ska heller inte försöka tvinga den att böja sig åt det håll den är stel. Man måste lägga all fokus på att hålla den rak, även på böjda spår, och först när den söker stöd även på den mjuka sidan där tygeln gärna vill slacka, lockar man den till korrekt böjning på böjt spår genom att ge efter på den yttre tygeln, aldrig genom att dra i innertygeln. Devisen att man ska rida hästen mellan innerskänkel och ytterskänkel gäller inte förrän hästen är rakriktad, och då bara på böjda spår. Innan hästen går med jämnt stöd på båda tyglarna rider man vänster skänkel mot vänster tygel och höger skänkel mot höger tygel. Ryttaren får tillsägelse att sluta försöka forcera ner hästens huvud och i stället koncentrera sig på ryggen och bakbenen. Han målar upp en bild med två verktygslådor, en snickares låda med några få stora verktyg, och en kirurgs väska med många små instrument. Den första använder man först för att få hästen att förstå och lyssna på hjälpernas signaler. Först när det fungerar plockar man fram de mindre verktygen för finliret. Han tar handens inverkan som exempel. Man kan behöva bli ganska brysk om hästen inte respekterar handen. Det har inget med huvudets position att göra, handen får ALDRIG försöka få hästen att ge efter i nacken. Däremot ska hästen lyssna om handen säger stopp eller uppmanar hästen att gå bakåt, och den får inte hänga sig på handen heller när den rör sig framåt. Gerd rider alla hästar utom islänningen, och han visar tydligt vad han menar – hand och skänkel ska respekteras av hästen, det är ridningens ABC. Och säger handen stopp får inte skänkeln komma med kontraorder. Innan hästen respekterar hjälperna var för sig kan man inte börja kombinera dem. Inlärandet måste ske utan aggression eller godtycklighet. Gerd förfasar sig över folk som sliter i tyglarna och bankar på samtidigt och dessutom ofta uppvisar aggressivt beteende gentemot hästen. ”Det är övergrepp! Hästarna har inte en chans att förstå vad de ska göra och får skit hur de än försöker bemöta ryttaren.” Korrigering och inlärning kan med fördel vara tydlig så att hästarna snabbt förstår vad de gör för fel eller vad de önskas utföra. De ska snabbt inse att när de gör rätt kommer ögonblickligen mjuka, fina händer (eller skänklar) då syftet är att göra den känsligare. Om hästen ifrågasätter instruktionerna är det bättre att vara lite hård mot den i exakt det ögonblicket. Det är inte ett dugg snällare att sitta och rycka den i munnen en längre period eller småhacka med skänklarna under hela ridpasset, då får man bara en totalt okänslig häst, vilket ju är det man minst önskar. Dessutom tar man bort arbetslusten. Gerd kan ibland ta ganska hårda duster med hästar, men på ett par minuter har han förklarat vad han menar och hästarna verkar nöjda då de jobbar vidare. De blir inte kränkta eller avtrubbade. De blir känsligare och när de kan sitt ABC kan man fortsätta utbildningen uppför trappan mot samling.

Den tredje hästen är en stabil 13-årig valack efter Solos Carex – Romano, och han fungerar som skolhäst på Jädra Gård. Tyvärr var han felriden då han kom för ett par år sen, och riden i en form han inte var redo för. Han hade knappt några muskler i bogen och hade svårt att skritta utan att erbjuda piaff. Gerd konstaterar att han har ganska små gångarter, vilket gör honom enklare att korrigera, och han råder Anna-Mia att fokusera på att hitta sambandet mellan sin sits och hans bakben. Han säger att en övning han snappat upp från Martin Plewa kan vara utmärkt för att få honom att släppa till ryggen och söka sig mer framåt-nedåt med nosen. Övningen består i övergångar mellan galopp och trav. Först gör man det i lätt sits och länger tyglarna i övergångarna, även från galopp till trav – tänk framåt med handen hela tiden, även när tempot ska minskas. Sen när man känner att hästen nappar på inviten kommer man långsamt ner mer i sadeln och händerna blir mer passiva. Målet är att till slut sakta av med enbart sitsen, men man måste vara lyhörd på att ryggverksamheten bibehåller sin elasticitet och vara snabb att lätta både på sits och hand om något rubbas i energiflödet. Handen får ALDRIG försöka påverka hästens nacke, eftergiften kommer naturligt när hästens bakben rör sig korrekt med fortplantning genom ryggmuskulaturen. Nästa övning blir övergångar mellan skritt och trav enligt ”trestegsmetoden” då hästen ska röra sig som en katt som smyger på en mus under det att ryttaren räknar tre steg: trav – smyg, smyg, smyg – skritt – smyg, smyg, smyg – trav. Att få hästen att arbeta utan att ryttaren frestas ta för mycket i tygeln i avsaktningar eller ge för mycket skänkel i övergångar till högre gångart är betydelsefullt för att nå målet att kunna rida i stort sett enbart med sitsen.

Fjärde hästen är en islandshäst, en 9-årig valack med underbar uppsyn. Han är lite kort i formen och har låst rygg. Gångarterna är lite markbundna, och Anna-Mia som rider honom i ägarens ställe får fortsätta med det, för storleksmässigt skulle det inte bli bra med Gerd på ryggen. Anna-Mia får rida honom omväxlande i arbetstrav och mellantrav, och då det är lätt att man spänner sig då man rider små hästar med ett rörelsemönster som kan vara svårt att följa mjukt, så får hon tipset att på en tjugometersvolt böja sig framåt så att näsan nästan nuddar mankammen ett par gånger per varv. Skänklarna måste ligga kvar i samma läge hela tiden. På så sätt stretchar man och mjukar upp sig själv, och efter ett tag blir man automatiskt mer följsam, men det gäller att stolt visa upp sin mage och inte kuta med ryggen när man rätar upp sig. Det är verkligen intressant att se hästens förvandling när den blir längre i frampartiet och börjar röra sig genom ryggen. Islandshästar har ju ofta en härlig energi i bakbenen, och den här killen är inget undantag. Han börjar röra sig så att Gerd skämtsamt brister ut med en fråga vi alla börjat ställa oss: ”Är det verkligen en renrasig islänning?” Korrekt ridning ger bevisligen lysande resultat om bara tillräckligt med energi finns i hästen. Valacken ser nöjd och trygg ut, och Gerd säger att vi ska se oss som jägare på jakt efter harmoni, och att ridning mest av allt handlar om huvud och hjärta. ”Det är det viktigaste”, säger Gerd. ”Vi måste använda våra förstånd.” Han pekar på sitt huvud. ”Och våra hjärtan.” Han för handen till hjärtat och ser på oss under en stunds tystnad för att låta det sjunka in. ”Huvud och hjärta”.

Under teoripasset efter lunch repeteras en del av det som gåtts igenom under träningspassen med hästarna, och Gerd säger att takten är A och O, men att man aldrig kan prata om takt i en gångart utan att samtidigt definiera tempot. Hans genomgående råd är att börja i ett långsamt tempo där man själv kan sitta bekvämt och har lätt att följa med i rörelsen, sen ökar man successivt tempot utan att rubba takten. Han kommer sen in på vikten av att hitta en finstämd kommunikation mellan handen och hästens mun, och hur viktigt det är att aldrig låsa fast underkäken då den spelar en stor roll i ett sammanhang där nacken ska slappna av. Man har mer och mer inom forskningen kommit fram till hur viktig käkleden är för både balans och allmänt välbefinnande, och att den innehåller mycket viktiga nerver som påverkar hela organismen. Vi fick bland annat ställa oss upp och blunda. Sen fick vi prova att se vad som hände om vi förde fram käken i underbett, överbett och åt båda sidorna. Vad händer? Man börjar falla åt det håll man för käken. Det var en påtaglig aha-upplevelse i hur det påverkar balansen. Att fixera käkleden med nosgrimman eller skapa spänning i den med hårda händer är ödesdigert, och det tar dessutom bort möjligheten att erhålla eftergift i nacken. Det är därför många av dagens hästar ända upp till elitnivå går bakom lodplan med ”eftergift” i tredje nackkotan, har låsta ryggar och bakben som inte har ens har en teoretisk chans att vinklas så som krävs för att utföra de rörelser som finns med i klasserna som de tävlas i. Gerd får frågan vad han anser om bettlös ridning, och han föredrar att rida med bett, eftersom det ger ryttaren möjlighet att känna och relatera till käkledens status. Bettlösa träns som låser underkäken är rent förkastliga (typ hackamore) och de som bara påverkar nosryggen är inte skadliga, men de ger inte heller ryttaren chans att kunna påverka en spänd käkled med hjälp av en darrning på handen som påminner hästen att inte spänna käken. Underkäken måste vara avslappnad, och man brukar ju tala om vikten av att hästen ska ”tugga på bettet” – det är ju inte bokstavligt, utan syftar till den sugande rörelse som framkallas av en avslappnad käkled. Islänningen gav ett bra exempel på det. Då han hittat takt och balans och började röra sig avslappnat, så såg han plötsligt ut som om han sög på en karamell och stack emellanåt ut tungspetsen som om han stretchade tungan lite. Jag såg inte sambandet då, men så här efteråt har jag funderat och läst mycket om käkleden, och det slog mig när jag såg sångpedagogen i Idol be en av deltagarna att få massera hennes tunga och hur hon vid ett flertal tillfällen vidrör deltagarnas hakor och trycker ner dem i ett annat läge för att påverka rösterna, hur allt hänger ihop och hur central roll käken och tungan har för oss däggdjur. Jag mår illa när jag ser hårt åtspända nosgrimmor och hårda händer. Det är övergrepp på djur och det är vår skyldighet att ingripa och protestera mot det. (En hästveterinär, Dr. Mack – vet inte hur hennes renommé är, men nämner det hon skriver här ändå, eftersom det är intressant - som jag hittade då jag googlade på Temporo-Mandibular Joint kallar käkleden för the Master Joint, dvs nyckelleden, då den är en samlingsplats för nerver och många akupunkturmeridianer. Hon hävdar också att det är den led som är närmast kopplad till hjärnan, och att den påverkar hela organismen på ett omfattande sätt som vi ännu inte utforskat hela spektrat av.) Min gissning och förhoppning är att Gerd kommer att forska mer i detta ämne och att han i och med det kommer att finna sista spiken i kistan för dressyr som inte syftar till hästarnas bästa.

Sist ut för dagen är en långbent hopphäst, en 8-årig holsteinervalack, som har problem med att han är snubblig och framtung. När han köptes var han riden i högt tempo på skarpa bett. Gerd har tränat hästen förut och berömmer framstegen, framför allt noterar han en mycket jämnare kontakt med bettet och att hästen verkar ha fått ett större lugn. Det kvarstår dock en hel del att göra med att aktivera bakbenen och få honom att bli lättare i framdelen. Bakbenen är släpande och passiva, en typisk ”legmover” och så fort Gerd försöker få honom att hitta balans och takt utan att hänga sig på handen så blir han snubblig och verkar bortkommen. Gerd rekommenderar en övning med ”bakdelsvändning” med bakbenen på en tvåmetersvolt direkt följt av ridning rakt fram följt av en framdelsvändning och därefter en volt med plié. Sen börjar man om och gör detta på en slinga. På frågan om man alls bör hoppa honom då han är så snubblig så tycker Gerd att gymnastikhoppning ett par dagar i veckan är perfekt för att framkalla energi, snabbhet i benen och lättare framdel. Det ska vara små hinder mellan 60-80 cm i en serie (undvik cavaletti och större hinder tills han har bättre koll på fötter och balans).

För att återknyta till dagens tema som är att rida med huvud och hjärta, så kan vi leka med tanken att vi att vi har den perfekta hästen: avlad för dressyr med exteriör, gångarter och psyke som gör den lämpad för uppgiften, uppfödd enligt konstens alla regler, och den har skräddarsydd utrustning, välbalanserad foderstat och är bra skodd. Sen tar vi då ryttaren som ska vägleda hästen till att utföra övningarna på dressyrbanan: vältränad med bra kondition, styrka, balans och kroppskontroll – och därmed goda förutsättningar att kunna följa mjukt och koordinera hjälperna. För att det ska bli ett samspelt ekipage krävs dock främst de två egenskaper hos ryttaren som Gerd pekat ut: huvud och hjärta. Till egenskapen hjärta räknas inte bara att man älskar hästen och kramar om den då den gjort en bra prestation eller ger den mycket godis. Till hjärta räknas kanske främst att man använder huvudet för att hela tiden vinnlägga sig om att förkovra sig i allt som har med hästvård och ridning att göra för att kunna tillgodose hästens verkliga behov och för att undvika att ridningen åsamkar den slitage. Det är vår skyldighet att inte förkorta hästarnas liv genom att till exempel överutfodra dem eller rida på ett sätt som sakta men säkert bryter ner dem. Att älska sin häst är att se till att den har det bra både fysiskt och psykiskt, och om det är en ridhäst vi har ska den ridas på ett sätt som gör att den håller för uppgifterna man ställer den inför. I grenen dressyr strävar man efter att nå samling, och för att komma dit måste man först bygga en solid grund med hjälp av de första stegen på utbildningsskalan: takt, lösgjordhet, stöd. Det är genom fusk med detta som de flesta problem uppstår, det är där i fusket (eller ska vi kalla det okunskap?) som ryggarna och käkarna låser sig. Jag ser islänningens belåtna min framför mig. Kunskap är vägen till kärlek.
24 September 2016  | Länk | Ridning | 0 kommentar
Saligare att giva än att taga

Man behöver inte förespråka ridning utan sadel och träns bara för att man beundrar de fina uppvisningar av frihetsdressyr som börjat dyka upp på de stora hästevenemangen. Sadlar är i första hand till för att skydda hästens ryggrad från belastning, och träns (med eller utan bett) är en hjälp att kommunicera tydligare med hästen vilket är en säkerhetsaspekt man inte bör förringa med så stora flyktdjur. Men nog ger det en tankeställare när man ser hästar frivilligt följa en människas minsta vink med glädje, och framför allt kanske man lär sig se på de ”vanliga” ridsportekipagen med mer kritiska ögon. Dessutom är det intressant att studera hur hästarna rör sig, de blockerade ryggarna existerar inte hos hästar som själva väljer var de håller sina huvuden, för de låsta ryggarna skapas av ryttarnas händer. Kanske fler och fler kan komma att inse paradoxen i att de mest blockerade ryggarna förekommer inom dressyrsporten?

Shakira , 9 år (Sandro Hit – Rubinstein I – Feiner Stern), som är först ut då Gerd Heuschmann håller clinic på Jädra Gård 18 november, är en av de mycket lovande dressyrämnen som fått sin rygg låst av en framstående tysk dressyrryttare innan hon kom till Sverige. Enligt Gerd kan det vara svårast att skola om hästar som börjat hos ”proffs” för de lyckas ofta stärka felaktiga muskelgrupper mer än vad amatörer kan. Ekipaget har tränat för Gerd sen han började komma till Jädra och Gerd medger att han ibland inte trott att de skulle lyckas skola om Shakira, utan att han till och med gett ägaren rådet att byta häst, men den här gången börjar han ana att han kan ha haft fel. ”Svenska kvinnor är så envisa och det är roligt att se att vi förmodligen står inför ett genombrott nu.” Shakira har stora rörelser och i kombination med sin stela rygg blir det svårt för ryttaren att inte själv bli stel, det är oerhört svårt att inte själv bli stel på en stel häst. Gerd rekommenderar trav på lång tygel för att få både häst och ryttare att slappna av. ”Hon ska inte vara som en ödla i ett kylskåp!” Hästen ska vara aktiv i bakbenen utan att börja rusa, men handen ska hela tiden tänka framåt – en liten höjning och skakning av tyglarna kan möjligen behövas om den rusar, men sen ger man tillbaka tyglarna och låter hästen hitta ett lugn och finna takten. Ryttaren anger ett tempo som kan vara lämpligt för hästen att hitta sin naturliga balans och takt i. Hästar med blockerad rygg har som regel grava kontaktproblem och de undflyr kontakten på olika sätt. Shakira pendlar mellan för tungt stöd och ingen kontakt alls, och hon har orolig tunga (tungproblem löser sig enbart genom en lösgjord rygg). Det ekipaget får träna mest på är att tänka framåt i alla övergångar, att gå framåt med händerna även i avsaktningarna. (Detta gör man så länge man jobbar på att etablera en korrekt kontakt med unghästar och omskolningshästar, senare övergår man till att försiktigt krama tyglarna vid dessa tillfällen för att komprimera hästens bakdel, men det är fysiskt omöjligt för hästen att göra det så länge ryggen är stel.) För oss som följt ekipaget är det stort att få bevittna att både häst och ryttare ser mycket mjukare ut, även om det stundtals kanske ter sig lite vingligare än tidigare och med en del frågetecken hängande över både hästens och ryttarens huvuden emellanåt, så ser vi att något är på gång att ske och att genomsläpplighet i hästens rygg inte är en omöjlighet. Ska bli otroligt kul att se hur det utvecklar sig!

Nästa häst ut är en 11-årig new forest-valack som importerats från Holland där han varit körhäst. Även han har kontaktproblem och undflyr handen. Men han har en otroligt lyhörd och välbalanserad ryttare som omedelbart uppfattar och genomför Gerds instruktioner även när det gäller ”finlir”, och trots att de bara ridit ett pass föregående dag (efter att ha rest 40 mil i transport), så har de kommit en bra bit på vägen och ponnyn (som har världens sötaste uppsyn!) tuggar lätt, slickar sig om munnen och skakar då och då på huvudet – tecken på att spänningarna i nacken börjar släppa. Gerd fokuserar som vanligt på ryggverksamheten. Övergångar mellan arbetstrav och mellantrav är ovärderliga och ekipaget får träna mycket på det, hela tiden med framåtgående händer (även ner i det lägre tempot). Ryttaren får rida lätt och nedsittningen sker hela tiden på mansidan oavsett varv för att hjälpa hästen till bättre balans. I galoppen får ryttaren rådet att påverka takten med stigbygeltramp istället för att frestas att ta till händerna. Hon får sen göra övergångar till mellantrav efter avsaktning från galopp: galopp – avsaktning med framåtgående händer – hitta balans i arbetstrav några steg och sen gå över i mellantrav. Denna övning är otroligt bra eftersom ryggmuskulaturen rör sig på olika sätt i trav och galopp. Man måste dock tänka på att hitta rätt tempo att driva i och att man är konsekvent med att ge handen i både övergångar och halvhalter. Det finns inget samband mellan en förhållande hand och en komprimerande bakdel förrän man har etablerat kontakt mellan hästens bakben och handen, och det kan inte ske förrän ryggen är genomsläpplig. (Och den dagen den är det behövs nästan inte handen mer, för då lyssnar hästen förhoppningsvis mer på ryttarens sits…) Gerd ger också rådet att alltid börja med samsidiga hjälper innan man inför diagonala hjälper. Man måste göra inlärningen tydlig och anpassad efter vad hästarna klarar både fysiskt och psykiskt, och många omskolningshästar får ridas som unghästar. Det såg ut som om ekipaget fick många bra verktyg och tips med sig hem att träna vidare på. Hoppas de dyker upp igen så att vi får följa deras framsteg.

Tredje hästen ut var ett stort 5-årigt hoppsto e. Converter II – Alcatraz. Hon hade balansproblem och Gerd satt upp för att känna på henne och konstaterade genast att hon kändes som en häst som ridits mycket på graman, och att det är värre att komma till bukt med hästar som utbildats på graman, eftersom de ger en hemsk tuggummi-känsla i nacken som är svårare att korrigera än en stel nacke. Han tillade att även den omusklade bakdelen vittnade om gramanens inverkan, eftersom en låst rygg gör att hästarna släpar bakbenen efter sig. Gerd jobbade henne en stund och sen fick ägaren sitta upp igen och ta itu med uppgiften att hitta en jämn takt. Hon anvisade ett lämpligt tempo för stoet, som verkligen ansträngde sig, men har svårt att få till det. Stoet snubblade emellanåt, och det är typiskt, säger Gerd, för hästar som är vana att gå med ”stödhjul”. Men efterhand insåg hon att det vilade på henne själv att hålla sig på fötterna och ryttaren lyckades få fram en mycket trevlig och taktmässig trav. ”Hon rider henne bättre än vad jag gjorde, det var så här jag försökte få henne att gå”, inflikade Gerd och såg nöjd ut.

Därefter kom ytterligare ett hoppsto, 7 år och e. Caretano Z – Calvin Z. Det mörkbruna stoet är bildskönt och i full tävlingskondition – hon har placerat sig högt på tävling bara några dagar tidigare. Ekipaget deltog förra gången Gerd var i Sverige och har jobbat enligt hans råd ett par månader. Hon har börjat gå bättre under bara den korta tiden och man ser hur den unga ryttarinnan verkligen suger i sig allt Gerd säger. Han sitter upp och utnämner stoet till en Ferrari. ”Ja, hon är sannerligen ingen Volkswagen med manipulerad mjukvara…” mumlar han när han rider förbi. ”En Ferrari.” Hon har dock lite korta muskler och behöver stretcha ut rygg och hals för att kunna jobba i rätt form. Dessutom är hon så taggad att takten är i det närmaste obefintlig i både skritt och trav – hon vidrör marken som om den vore glödande kol. När Gerd jobbat loss henne lite sitter ryttarinnan upp igen och får precis som de tidigare ekipagen jobba med avsaktningar med framåtgående händer. Vi har redan under dagen sett hur bra det fungerar, men förvandlingen vi nu får ta del av är magisk – helt plötsligt ser vi en potentiell dressyrhäst, något som inte var väntat med tanke på att hon tidigare rört sig på ett sätt som mer påminde om en islandshäst som försöker förstå vilken gångart den ska välja men inte riktigt lyckas. ”Ni hoppryttare måste jobba mer med traven” förkunnar Gerd. ”Det är där ni kan få fram en bra ryggverksamhet och lägga grunden för en fin kontakt.” Han föreslår att hon ska travhoppa små hinder och därmed få fram de viktiga övergångarna mellan trav och galopp som vi berört tidigare. Trav – skutt – ett par steg i galopp i landningen – trav – skutt – osv i långa serier. Eftersom hon har tendens att bli kort i formen råder han ryttarinnan att inte rida så mycket på böjda spår, utan att välja raka linjer i ett tempo där hon kan komma till drivning med skänklarna och där hästen får ut nosen längre från kroppen. ”Fortsätt att jobba så, så ses vi i Aachen om ett par år!”

Sist ut innan eftermiddagens fika och teoristund är värdinnan Anna-Mia på Cvick (9 år e. Quite Easy – Cortez). Vi fick av Gerd höra att hon inte kunnat hålla tillbaka tårarna dagen innan, och hon förklarar att det varit lyckotårar. ”När man plötsligt upplever den där totala harmonin som man strävat efter i fyra år - tio sekunder som gör mödan värd”, suckar hon och ser fortfarande lycklig ut. ”Var glad att det bara tog dig fyra år, mig tog det tjugofem år att komma dit” replikerar Gerd och man inser vikten av att ha tillgång till erfarenhet, att inte själv behöva göra alla misstag på vägen som gett den kunskapen som han besitter. Gerd låter dock inte Anna-Mia vila på känslan av gårdagens lyckade pass, utan går på henne hårdare än jag tidigare sett och jag tror att de på så sätt kom tillbaka till nivån på den lyckade ritten, för jag har i alla fall aldrig sett dem så fina förut.

Sammanfattningsvis kan man säga att dagens största aha-upplevelse är att ha fått bevittna betydelsen av en givande hand i stället för förhållningar. ”En känslig hand är helt avhängig en avspänd sits och ryttaren måste se på sina händer som en musiker eller konstnär gör, det är de finstämda nyanserna som skapar konst. Man borde kanske sälja rosa handskar med bling-bling och sen sätta ett glas champagne i varje hand på ryttaren”, säger han skämtsamt. Men vi förstår innebörden av en elegant buren hand som bara förmedlar signaler. Dessutom har hästarna bevisat att han har rätt, en efter en har förvandlats inför våra ögon då ryttarna blivit mer givande med sina händer och med den bilden på näthinnan somnar man gott efter en lång och lärorik dag.
29 November 2015  | Länk | Ridning | 0 kommentar
Takten är helig!

Gerd Heuschmann-clinic på Jädra Gård 17 sept. 2015

Med en aldrig sinande entusiasm tar sig Gerd som vanligt an ekipagen som slutit upp till dagens träning. Han har försett sig med ett headset som är länkat till öronsnäckor som ryttarna får på sig för att kunna höra honom bättre i hela ridhuset utan att hans röst behöver ansträngas. Dagen bjuder på både nya och återkommande ekipage, och lite roligt är att även hoppryttare blivit nyfikna och inser att det kan vara den klassiska ridning som Gerd lär ut som kan vara det som avgör om en häst kan utvecklas till en högre klass än om de inte rör sig med ryggverksamhet, är ärligt framme på bettet och svarar för fina vikt- och skänkelhjälper. I publiken sitter även en amerikansk western-guru som varit i Sverige för att hålla clinics, och Gerd vänder sig ofta till honom för att klargöra skillnaden mellan vad vi kräver av tävlingshästar inom dressyr och hoppning, och vad som krävs av en häst som arbetar en hel dag och behöver kunna spara på krafterna – det skulle inte vara lämpligt för en westernhäst att valla kor en hel dag i samlad form med schvung, de behöver kunna förflytta sig energisnålt för att musklerna ska orka och hålla, och den måste gå med låg tyngdpunkt för att kunna reagera snabbt om någon kossa plötsligt bryter sig ur ledet. Gerd påpekar att man måste anpassa sättet man tränar hästen på efter målsättningen.

Först ut är ett fint 7-årigt hoppsto med Zangersheide-linjer som ridits en hel del på graman av tidigare ägare. Hon hoppar bra, men är svår att få att arbeta genom överlinjen och ägarinnan vill ha hjälp med detta. Gerd påpekar i förbifarten att aveln kan vara inne på fel spår när man hela tiden strävar efter större och större gångarter, och att det är helt förkastligt att sen försöka kväsa de naturliga gångarterna som hästen ska hitta sin balans i. Många hopphästar går som om de betraktar ryttarens hand som ett stödben, och många hoppryttare tycker att detta är helt normalt. Stoet rör sig stressat och Gerd uppmanar ryttaren att ignorera allt som händer framför sadeln och fokusera på sin sits och att få stoet att hitta takten i långsam skritt i en ganska öppen form. Han rekommenderar en stor åttvolt och om hästens höfter känns låsta kan hon flytta undan lite i skänkelvikning för att lösgöra dem. Ryttarens hemläxa blir framför allt att hitta en bra takt i gångarterna och att få hästen att balansera sig själv fram – stoet ska söka ryttarens hand för att hon vill kommunicera, inte för att luta sig mot den.

Nästa häst ut är också 7 år, en flott fux med tysk-svensk dressyrstam (tror det var Highcruiser-Asterix-Utrillo-Sombrero). Stor trav, stel, lite överilad och spänd. Gerd påpekar att stelheten och den psykologiska spänningen hör ihop, när hästen slappnar av kommer den inte heller vara stel. Han säger att hästens främsta problem är dess snedhet, att den inte stödjer jämnt på tyglarna, och åtgärden blir densamma som för den föregående – åttvolten. Skänklarna aktiverar och formar hästen, och det är de impulserna, inte dragande händer, som får hästen att ge efter i nacken och söka sig framåt neråt. De tre första trappstegen i utbildningsskalan går aldrig att förbise eller slarva förbi: takt – lösgjordhet – stöd på tygeln, och alla tränare som undervisar på Jädra Gård återkommer alltid till detta. Gerd inte minst. Man ska hitta musiken i gångarten och sen inte avvika från den oavsett vilken steglängd man väljer att rida fram ur hästen. Han ber oss att föreställa oss en balsal i Wien – alla börjar med att röra sig med korta steg för att hitta takten, sen när de fått flyt kan de virvla runt med stora flygande steg, men inget par rör sig någonsin snabbare än musiken. ”Rythm is holy!”

Ytterligare en av hästarna var 7 år. En kvadratisk och lite kraftig valack med en käck uppsyn. Han hade använts till både hopp och dressyr och även lite i ägarens ridskoleverksamhet. Han hade fått diagnosen kissing spines, och ägaren vände sig till Gerd för att få råd om han i egenskap av veterinär trodde att hästen hade ont då han ibland protesterar då han rids. Gerd satt upp och vi förstod snart vad hon menade. Hästen sparkade bakut och visade lite istadighetstendenser. Gerd lät sig inte avskräckas utan testade honom ganska rejält. När han till slut kom travande mot oss för att sitta av trodde jag att ägaren skulle få sina farhågor bekräftade, att hästen hade ont och inte borde ridas. Men tvärtom! Gerd utryckte sin förtjusning över vilken trevlig kille det var, och sa att han var bara smart, att han hade lärt sig att han slipper jobba när han börjar protestera. Jag frågade Gerd hur han kunde avgöra att han inte kände smärta, och Gerd sa att han ridit massor av hästar med kissing spines och att de som har besvär visar det direkt när man sätter sig i sadeln. ”Den här killen fick plötsligt en stor karl på ryggen som väger 30 kg mer än sin vanliga ryttare, och han rörde inte en min när jag satt upp. Det var först när jag la till skänkeln som han började protestera. Som ni såg slutade han protestera när han insåg att han inte kom undan och att det jag krävde inte var orimligt. Det tar inte många ridpass till så har han glömt bort de där dumheterna och kommer att bli en kanonhäst att rida. Han är ju kortlinjerad och har kraftiga muskler, så den stora utmaningen blir att få honom att stretcha ut och jobba i lång-låg form.”

För att inte bli för upprepande sammanfattar jag ytterligare några punkter som de övriga ekipagen fick. När man tar tygeln ska man fokusera på hur man kontaktar hästen, inte på var hästen håller huvudet. Korta gärna tyglarna och släpp ut dem helt om och om igen. Då lär sig hästen att sträcka ut halsen och slappna av, och det är det vi vill – att nosen och öronen ska vara så långt ifrån oss som möjligt (även när hästen kortar upp sig i mer samlad form), överlinjen ska vara så lång som möjligt och det är i det läget som vi släpper på vattnet (energin) i slangen. Om slangen är ihopkrullad stoppas flödet upp, och utan energiflöde i hästens rygg skapar vi ”legmovers” (hästar som rör sig med stora frambenrörelser men med låsta ryggar). Det vi vill ha för att senare kunna samla hästen (nödvändigt i högre dressyr och hoppning) är hästar som rör sig med obruten kraft från bakbenen, med aktiva bukmuskler och energi som flödar genom ryggen fram till en lösgjord nacke. För att uppnå detta måste man fokusera på bakdelen. Att tro att man kan lösgöra hästens nacke med handen är ett allvarligt och mycket vanligt fel.

Innan man ens tänker tanken ”samling” ska man ha befäst grunderna så att de är helt solida att bygga vidare på. Samling är dessutom det sista trappsteget, schvung och rakriktning kommer mellan grunderna och målet. Under resans gång flyter stegen in i varandra, men känner man minsta brist i en av egenskaperna så backar man bandet och kollar om något i grunderna minskat i kvalitet. Gerd återkommer ofta till mellantravens betydelse: den hjälper framåtbjudningen, lösgör ryggen då bakbenen träder längre in under kroppen i och med den längre steglängden, och den är nästan en förutsättning för att man ska få till en bra samling – kan man inte länga steglängden kan man inte heller korta den med bibehållen schvung och samling.

Dagen rundas av med ett teoripass och repetition av allt man bör tänka på. Gerd berättar med glädje att trenden nu börjat vända i Tyskland och man är allmänt mer kritiska till det som sker inom ridsporten. Hans fru hade nyligen stått intill en domare som kontrollerade betslingen på Bundeschampionatet, och nästan alla deltagare hade uppmanats att lossa på nosgrimmorna. En ryttare hade protesterat, men kom snabbt av sig då domarens svar var glasklart: ”Spänn upp två hål eller åk hem!”
19 Oktober 2015  | Länk | Ridning | 1 kommentar
Dancing with Horses

"May I?" That is the question with which we should approach each horse. Manolo Mendez (MM) uses dancing as a main theme when he describes how the rider should relate to the horse. The rider is the man leading the dance, the horse is the female dancer who confidently should be able to follow the intended track without feeling trapped or uncomfortable. The horse is the partner that will radiate with joy and confidence and who will attract the main attention. The rider’s aids should be clear to the horse, but as invisible as possible to the spectators. "If I ask you to dance with me and then grab hold of your dress and drag it with a jerk to the side so that one of your breasts fall out, will you want to dance with me again if I ask you for another dance later in the evening? No, you will certainly have a lot of good excuses to avoid my offer!" We laugh at the hilarious parable, but on reflection it is probably not unusual that horses are exposed to this kind of dancing. MM shows how a dance cavalier holds one hand behind the ladys back and the other holds her hand up in the air. One hand shows the way and the other supports the direction of the movement, in no moment she feels uncertain about where she is going, and she can therefore move to her own full potential.

MM comes from Spain, but he now operates worldwide with his base in Australia. He comes into contact with many different breeds of horses and riding cultures, and you sense a certain frustration on his side that people cannot always let go of their favourite hobbyhorses or see the horses as individuals. He points out that different breeds have been bred for different purposes, and that one must keep it in mind when training them. This applies both to the horses’ mentality and their physique. It will not work to use a thoroughbred to pull heavy logs in the forest, they have a different type of muscles than the cold-blooded horses which are bred to pull heavy loads. Friesian horses and Iberian breeds do not have a great depth of their chests, so their lung capacity is not the same as for example the Arabians who have a far greater endurance with their larger lungs. Many warmbloods have been bred by crossing cold-blooded breeds with thoroughbreds and Arabians and it can for that reason be tricky to assess their psyche and muscles just by looking at them. A solid-looking horse may have inherited the sensitivity of the thoroughbred and you do not notice this until you handle it or ride it. If you take the Iberian horses, they have been bred to be courageous (bullfighting), and they face most tasks presented to them boldly. Riders should be able to see the difference if the horse does a thing because it has talent for it, or if it just does it because it is not afraid to do it (they might jump obstacles, for example, even though they might lack talent for jumping). If you want a horse for a particular purpose should choose a horse that is suitable for that purpose. If you want a special horse, you have to adapt your riding according to the horses conditions.

It soon stands clear during the day on Jädra Farm July 19th, 2015, that MM has a holistic view of horses and riding. He i meticulous with small details and comes with interesting comments on things that might be easily overlooked. For instance, he is critical of bandages, and compares them to our own socks - the smallest folds will make you want to pull your foot out of the shoe and correct it before continuing to walk, a thing horses will not be able to do, and we should be aware that the slightest movement disorder created by the horse compensating a little discomfort can lead to injury. Girths should not be too tight, the horses breathing is vital and must not be disturbed by the discomfort. MM gives the horses massage, he stretches them, and he presses out small air bubbles under the skin along their spines and perform active and passive mobilization on some of the horses. His hands seem to sense the status of each horse, how they feel and how they will currently be able to perform. He lunges some of the horses, and then he uses a cavesson, a lunge rein and a long bamboo stick. He is strictly against the restraint caused by side reins. "Pull in your chin to your chest and run - you will see how it feels and understand why it is not advisable." With the bamboo stick he touches the horses on the hindquarters / hind legs (more energy), abdomen (raises the back) and forelimbs (above the knees slows down the momentum, below the knees gets the horses to lift the legs higher) - all to improve their posture. I am not sure it is something to recommend for us to try at home who do not have his eye or timing, but it works very well for him and the horses move in a relaxed way with the withers as the highest point. Gradually they are compressed by the guidance given with the bamboo stick, and they move more energetically and with greater verve. He points out that he is especially looking at the movement of the stifles, he wants them to be active and in creating the flow of energy through the muscles along a curved spine. The head must be kept out from the neck so that no glands and nerves are pinched or wrong muscles are strengthened. Activity and engagement are the watchwords, but first and foremost balance. Imbalance can easily damage the horse. One must also make sure the ground surface on which we work the horses is good, since a bad footing is also a high risk for causing damages. The lunge line is simply there to advise the size of the volte, MM does not regulate the speed with it. Instead he uses his own positioning or the bamboo stick against the horse’s chest or forearm to slow it down. He also points out the importance of gradually increasing and diminishing the workload, intensive work must be reached through a warming-up phase, as well as ended with a cooling-down phase. When MM works the horses he is very patient and humble, and the horses reward him with trust as they feel secure with him.

When riding the influence of the bamboo stick on the forehand is replaced with the rider’s contact with the bit. MM points out that before the contact is steady, it is best to ride on straight lines and soft curves. He tells the riders to follow the horses’ head movements better with their hands in walk, and to keep them more still in trot and canter. ”Think about how birds move – when they walk they move their heads like this (laughter from the audience) and when they fly they keep them perfectly still.” The contact with the horse’s mouth should only be like the guiding hand of the dancer, a way of fine communication, not the jerking hand that ”makes the breast fall out of the dress”!

When MM mounts some of the horses I realize quickly that he is one of the best riders I have ever seen. He sits absolutely still in the saddle and follows all movements without interfering with the horses movements, no matter if it is a horse with quick and overhasty steps or if it moves with large rhythmic gaits. Legs and hands are still, and the seat and centre of gravity is in the correct position in every moment. I try to understand what is happening when the horses change their attitude like they did when he worked from the ground. Then it hits me suddenly. The most powerful aid to his seat is not so often mentioned as one of the aids. It is his breathing. When I realize it, it becomes so clear - the horses seem listen to his breathing and try to get in tune. It is when the dancing begins. Two separate beings start to function as a unit. He pilots them to harmony where the pace and balance is the base, and he really lives up to what he previously said that riders should throw away their egos when they ride and focus on "feeding the soul of the horse" - he gets the horses to flourish and at the same time relax and move silently and airy. (I have not previously noticed how big a difference it can sound when the horses put down their hooves into the ground depending on how much back engagement they have, but on a couple of the horses the sound their hooves made disappeared when they began to move in the right form.)

I am sure that a horse handled and ridden by MM will be happy to see him again. Is not that how it should always be? That when a rider enters through a stable door, the horses should be like excited young girls at the prom hoping to be asked for a dance.
12 Augusti 2015  | Länk | Ridning | 9 kommentarer


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Eva Gottfridsson                                             Skaffa en gratis hemsida