Jag kan inte förstå det.. Det har gått ett helt år sedan jag började i Åsarna. Ett helt läsår sen jag sätt där i en fullproppad bil med mamma och pappa påväg ner från dvärsätt till åsarna för att lämna av de sista inkl. mig själv.. Lilla jag skulle flytta hemifrån och bli stor.. Lilla jag av alla människor skulle bli stor.. Och stor har jag blivit eller?
Det har hänt mkt sen den dagen då jag satt där i bilen rädd och vilsen men ändå förväntansfull som ett litet barn på julafton.. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag satt där i bilen.. Det var så mkt känslor, så mkt på en och samma gång.. så liten och så rädd jag var där och då.. allt som nu är vardag var så nytt och skrämmande.. men ändå så roligt..
Allt var så nytt och alla var så trevliga.. Åsarna blev 100gånger bättre än vad jag någonsin vågade drömma om.. samtidigt som de har varit tufft bitvis.. Livet har lärt mig ett antal läxor under detta gångna år.. Det har varit det jobbigaste men också det mest lärorika i hela mitt liv..
Under en period kunde jag varken skratta eller le. Ett enda litet steg gjorde mig svimmfärdig. Jag ville bara stanna i min säng, jag ville inte behöva gå upp och möta mig själv och alla andra.. Jag ville bara ligga kvar under täcket.. Allt var bara ett enda mörker och jag såg ingen utväg.. Jag ville bara bort, bort långt från där jag var.. Dit ingen kunde se mig, där jag bara kunde gömma mig.. långt bort från allt som hade med mitt liv att göra.. Vid den tiden var min självkänsla lika med noll.. Jag visste varken ut eller in.. Jag grät och grät.. Jag hade ingen ork och ingen lust till något.. Jag kände mig så ful, tjock och äcklig.. all den självkänsla som jag jobbat upp var försvunnen.. Jag mådde dåligt för att jag hade mage att må dåligt när jag borde vara den lyckligaste tjejen på hela jorden.. Jag menar jag hade allt som jag någonsin önskat mig och hur kunde jag då vara ledsen? jag vet inte varför det blev så.. varför jag blev så nere, varför jag inte vågade stå rak i ryggen längre.. kanske blev de helt enkelt bara för mkt.. kanske var de mina egna krav och kassa självbild som ställde till de.. kanske var jag nära att gå in i väggen..
Efter många tårar har jag iaf lyckats resa mig upp igen.. Nu är jag tillbaka, tillbaka till mitt gamla jag.. Till den tjej som jag är.. Den glada, positiva alexandra som vet vad hon vill (ibland iaf).. men det tog sin tid..
Det är en livslång resa.. Det är ett livslångt arbete med min självkänsla.. Det är ingen annan som kan göra det åt mig.. Det finns ingen som kan få mig att må dåligt förutom jag själv.. allting börjar hos mig själv.. allting startar i hur jag ser på mig själv.. min självbild och min självkänsla har ställt till de många gånger för mig.. men nu får de vara nog... nu är de STOP.. hit men inte längre.. Jag är som en flygrädd.. jag måste intala mig själv att jag kan flyga, jag kan, jag kan, jag kan.. jag vågar och jag vill..
tro nu inte att de bara varit ett jobbigt år för de.. åh nej.. det har varit helt underbart bra.. jag har hittat några riktiga vänner, upplevet en massa roliga träningspass, fjällturer både en dags och med övernattning, läger i Bruks, läger i Gräftåvallen och en massa massa mer.. Jag börjar äntligen ärligt kunna se på mig själv och säga att jag är nöjd med vem jag är, hur jag ser ut och med vad jag gör.. Det är inte bra, men det är bättre än någonsin..
Jag älskar mitt liv och jag älskar att jag går på skidgymnasie och får träna, jag älskar att jag gör saker med mitt liv.. jag är så tacksam för allt jag har .. jag är precis den jag alltid velat vara och gör precis de som jag knappt vågat drömma om ens.. de och lite till..
Idag var sista dagen i skolan-.. Så nu har jag sommarlov!!
Jag och Malin gjorde en liten fuling och åkte in till östersund efter lunch eftersom vi inte orkade vara med på brännbollen.. och guuud såå mysigt vi hade.. sprang runt i massa affärer och jag hittade en hel del faktiskt.. åhh de kunde verkligen itne blivit en bättre start på sommarlovet än så..
väl hemma i dvärsätt stack jag och pappa sen ut och åkte rullskidor.. åkte hem till pappas kusin och fick med han tillbaka .. sååå roligt och sååå underbart skönt.. sen blev de bad och hemkörning av fredrik.. och nu nu är det sömn som gäller..
var tvungen att skriva om hela inlägget.. precis som de är nu, så långt har jag fått skriva om fetersom jag råkade trycka bort de..:S.. såå typiskt mig så det tog sin lilla tid.. fast de förra var mkt bättre.. buhuuu *otekniska pucko*
Imorgon blir de jobb, träning och sen firande av studenterna.. men först av allt så ska jag ha sióvmorgon..
"Det viktigaste är inte att aldrig falla utan att orka resa sig igen"
//A