Förrgår kom min vännina Ulrika och hälsade på.

Hon vann i höstas en ripjakt med guide och hund, då vi hade vår

Wild Women Weekend.

Hon ville så gärna att jag skulle följa med. Hade sån tur att jag hade ledigt igår från jobbet, så att jag kunde hänga med.

Tyvärr var inte vädret på vår sida på jaktdagens morgon.

Tung dimma och vind....

Ser Ni pointern Milo?

 Han står för ripa till höger på bilden, men det är bara så vitt man ser han i den tjocka dimman 

Hur lätt tror Ni det var för oss att se ripan?

Men allt har sin tjusning 

Föret var tungt för Milo, men han bjöd oss på några riktigt fina stånd och fågelarbeten 

Dimman och vinden gjorde såklart att ripan var skygg.

Beundrade verkligen Ulrika, som höll in skottet då riporna lättade för tidigt och på långt håll.

Många hade nog säkert mer än gärna velat trycka av, men inte Ulrika 

Jag brukar alltid säga;

Man ska aldrig ångra ett ej avlossat skott!

Trots flera mycket bra fågelsituationer, hamnade ingen ripa i säcken...

Alla vi jägare vet att då jaktdagen börjar luta mot sitt slut, vänder vädret...

...och så var det även för oss denna jaktdag 

Solen började titta fram vid 16-tiden och man kunde verkligen känna hur den värmde.

Att jaga betyder inte alla gånger att få vilt i säcken.

Som Ulrika sa till mig efter jaktdagens slut och då vi satt och avnjutade en ljuvisk fjällfiskmiddag;

"Jag är så oerhört tacksam för allt Miranda! Att vara en nyfiken jägerska är rena Rekreationen. Sen är du en sån inspirationskälla för mig"

Det värmde att få höra 

Skall ärligt säga att jag tänkte ofta, under dagens gång, om jag kanske borde skaffa mig en pekhund igen....

Tankarna mina gick många gånger till min fina Wiggo då Ulrika, David och jag skidade över den snötäckta vidderna, där jag så många gånger har jagat med Wiggo 

Blev påminnd flera gånger om våra otroligt trevliga jaktupplevelser....

Ett hundliv är alldeles för kort!

Tack David för en trevlig jaktdag 

Avslutar inlägget med en liten Selfie 

Ha en fortsatt fina vecka