För fem år sedan, då jag fyllde 40, önskade jag mig en natt på fjället i tält som födelsedagspresent och det fick jag…
Ett stormigt sådant, som jag sent kommer att glömma!
Nu var det dags att fylla 45 och jag hade en önskan att göra en repris på en övernattning vintertid, men denna gång ville jag göra den ensam och på skidor…
Och så blev det!
Men innan fjällvistelsen bjöd Bernt, Aron på hockeymatch, i Skellefteå.
Det blev till att sätta sig i bilen och skjutsa drängen dit.
Jag hatar allt som heter sport, så de fick åka på match och jag passade på att träffa fina vänner och hämta mina villebråd som har blivit uppstoppade och flådda!
Stor räven som jag sköt, var tydligen större än nio kilo, den vägde 9,5kg!
Alla mina rävar blev skickade in för forskning, men skinnet på stor räven ville jag ha tillbaks och det fick jag!
Söndagen den 10:e april, på min födelsedag, klev jag upp tidigt för att duka frukost åt Bernt, sonen och mig. Aron och jag skulle göra hemresan så tidigt som möjligt.
Klockan sju åkte vi hem, Aron åkte till en kompis och jag packade ackjan för att ge mig upp mot Gitsjön med hundarna.
Det blev en skidtur på ca 17km och det kändes lite bråttom att hinna till lägerplatsen innan solens nedgång.
Men jag hann!
Väl framme fick hundarna flera bitar välförtjänt hemmagjord torkad älgvom, vilket de verkligen älskar ♥
Då jag tar fram godbitarna, släpper de inte blicken från den
Även jag fick i mig nåt gott och varmt och hann även pimpla lite.
Då allt väl var på plats....
....och solen började försvinna bakom Gitsfjället, började det att bli kallt om fötterna, så klockan halv sju, kröp jag ned i säcken för att filosofera lite och mysa med hundarna.
Jackan jag har på mig på bilden rekommenderar jag varmt! Den är tyst, vindtätt, vattenavvisande, mjuk inte för varm och bra med fickor. Den har även en bra luva med kepsskärm!
Den finns hos Chevalier
Från jackan, tillbaks till äventyret...Det kändes märkligt att jag...
...på morgonen var i Skellefteå och åt tårta och nu var långt upp på fjället.
Vilken skillnad ♥
Natten var kall....
...minus tio!
Jag var glad att jag hade hundarna...
....som värmde mig!
Kl.04:10 vaknade jag av ripor som skrattade utanför mitt tält, vilket gjorde min födelsedagsresa helt komplett!
Vilken lycka att vakna till det ljudet ♥
Då jag drog upp dragkjedjan på tältet hade solen kommit fram bakom fjällen och det var sagolikt vackert ute ♥
Jag satt ut mina spön och började ordna lite frukost ♥
Då jag satt ensam på fjället, tänkte jag på det, hur liten och sårbar man är. Det är något som få människor få uppleva/känna.
Att utsätta sig för kalla nätter, mindre tillgänglig- och bekvämligheter, är nyttigt för en människa, men även för själen och självförtroendet.
Vi ska inte ta allt för givit.
För i tiden fick vi kämpa för föda och överlevnad. Då var belöningen en god fångst.
Idag belönar vi oss med en chokladbit eller annat gott. Allt är så lätt tillgängligt och vi får det mesta serverad. Bara en sån enkel sak med värme och ljus, det är bara att trycka på en knapp, så får vi det.
Utan el, värme och vatten, är människan idag väldig sårbar.
Jag fick ingen belöning under min vistelse, då det gäller fångst, vatten hade jag och mat såklart, så det gick ingen nöd på mig.
Då man är ensam på fjället, hinner man tänka på mycket och lära sig uppskatta.
Naturen är bara helt underbar.
Då jag väl var hemma igen fick jag besök av någon...
Minns Ni då jag skrev om mården som hade bosatt sig på min gård (Läs här)...
....och så fint hade hoppat ÖVER mårdfällan...?
Ja, den lever och mår hur bra som helst, så bra, att den visade sig för mig efter fångsttidens slut, som var den 31:e mars!
Jag stod vid diskbänken och såg två irriterade kråkor och en svans som stack upp vid snödrivan. Trodde först det var Olga, våran katt, men hon låg skönt och sov i kökssoffan.
Nä, någon katt var det inte, det var min gårds mård!
Den skuttade och retade kråkorna och lekte som en vilde i snön....
Ja, vad ska man säga?
Den borde tydligen få leva, då den har klarat sig hos trapperskan, hela vintern...
...men han kommer nog att åka dit innan slutet.
Jag kan inte göra annat än skratta, tänk att den visade sig så öppet just efter jakttidens slut!