Hur mycket vi är bråkar, bryter jag aldrig mitt löfte.. jag vill att du ska veta det...
Ännu en dag i mitt liv, mitt liv som idag blev ett liv utan dig. Jag vet att vi bråkade hela dagen igår, att jag lovade dig dyrt och heligt, och jag svor för mig själv att aldrig såra dig igen. Jag vet även att du sa att det aldrig skulle funka, att det inte skulle hålla mellan oss om jag inte flyttade till dig. Du fick nog rätt denna gången, hur jävla ont det än gör, så fick du nog rätt.
När jag fick ditt sms idag hade jag varit utanför klassrummet i 5 minuter. Jag hade precis satt mig ner, delat fisken och till min stora fasa, hittat ett ben som jag skrek över. När jag fick ditt sms idag ville jag bara svara på det som om det vore ett annat vanligt sms från dig, men istället blir du arg och surar. Jag skriver sms efter sms till dig, och du svarar inte mig. Du vet att jag hatar när du inte svarar... Jag ber dig ringa mig, du ringer inte. Jag kan inte med ord beskriva hur det känns i mig när du inte gör det, det gör så ont. Det gör det tydligen inte på dig...
Senast imorse skickade jag ett sms till dig som sade att jag älskar dig, för det gör jag. Du skickade tillbaka ett sms där det stod att du älskar mig, jag tror inte på dig. Jag tror inte på dig när du säger att du blir ledsen om det tar slut, att du nånsin tyckt om mig som du sagt du gjort. Jag gör inte det, inte nu iallafall. Jag kan inte. Jag har alltid älskat dig så det gjort ont i själen ibland, så mycket att jag kunnat gjort allt för dig. Jag ville bara inte stressa iväg.
Du blev arg på mig igår när jag undrade vem som kommer ersätta mig, och du hade kanske all rätt till det. Men jag undrar faktiskt, jag undrar om du bara ville vara vän med Amanda också. Jag undrar vem som hädanefter kommer sitta och mysa med dig i soffan, vem som kommer ligga med huvudet i ditt knä när du smeker hennes hår. Jag undrar vem som kommer ligga brevid dig på natten, vem du kommer hålla om och bli omhållen av. Jag undrar vem som kommer stå och vänta på dig när du slutar jobb och vara överlycklig för att du är hennes och inte min. Jag undrar vem som kommer laga mat åt dig, hjälpa dig att flytta, gå och handla mat med dig och gå på stan med dig. Vem som kommer sitta och fråga dig om mig och tycka jag är en ful bitch som hade dig före henne. Jag undrar vem som kommer kyssa dig, krama dig, ha sex med dig... För ja, det känns hemskt, jättehemskt. Du är lixom min min min min. Du är min att göra allt detdär med. Du är den som lärt mig allt jag kan, jag vill inte att du ska göra det med någon annan också. Jag vill inte ha den vetskapen att du sätter på någon annan precis om du gjort med mig, jag vill ha dig för mig själv...
Jag har alltid undrat över varför du vägrar gå ut med mig... Du säger att det är för du inte kan lita på mig, men jag tror inte hela sanningen ligger där. Jag tror du skäms över mig. Nej, jag är inte lika snygg som de flesta andra tjejerna, jag har inte lika snygga kläder, jag dansar inte lika bra, jag är inte lika smal som de andra, är kanske inte lika glad som andra tjejer men jag älskar iallafall dig, och ett tag trodde jag du älskade mig med. I början av vårt förhållande såg jag det framför mig, hur stolt du skulle vara för att jag var din och bara din. Jag hade kanske för höga förhoppningar, men jag trodde verkligen du tyckte om mig, och fallet ner från min lyckliga piedestal när jag märkte skillnaden, gjorde frukstansvärt ont, både i själ och hjärta. Det enda jag ville var att du skulle vara stolt över mig. Du hade hela tiden suttit och sagt hur söt och snygg jag var vilket fick mig att tro att jag kanske var lite söt ändå. Och med tanke på hur dåligt självförtroende jag hade då, trodde jag inte det kunde bli sämre. Jag ville att du skulle vara stolt över din söta flickvän, stolt över de saker jag kunde, stolt visa upp mig för dina föräldrar med armen runt mig och lysa av kärlek, men allt var en illusion.
Jag kan inte säga att jag hoppas du hittar en ny flickvän du trivs med bättre än du gjorde med mig, för det gör jag inte. Jag hoppas du hittar tillbaka till mig, och det är väl som att önska sig månen. Jag vill inte du ska vara olycklig, men jag vill inte du ska vara lycklig med någon annan heller, det fixar jag inte. Jag är kanske barnslig som du säger, men hellre det än olycklig, vilket är precis vad jag är om jag är utan dig...
updat.
Pratade med dig för ett litet tag sedan. Du skrek åt mig som om jag vore invalid och efterbliven och allt vad det är... Du sa att jag kunde dra åt helvete, och vem vet, får jag inte illbaka dig är det kanske precis vad jag gör..
