Kortet nedan är från 1989. Paret i mitten bodde jag nästan granne med under mitt första år i Oskarshamn. Jag passade deras son några gånger. Sedan flyttade dom till villa i Björnhult. Jag hade sålt min sista bil vid det laget, men fick åka med flickan som sitter till vänster på bilden ut dit och hälsa på dom några gånger. Det fanns bastu i det där huset och den skulle användas när det kom besök. Senare i livet har jag fått problem med att tåla värmen, men på den tiden gick det tydligen bra. Sista gången jag besökte Björnhult sov jag till och med över där, fast det inte är något jag minns. Tur att man skriver dagbok. Då hade jag själv flyttat till Nybro. Paret skildes så småningom. Tretton år senare såg jag dödsannonsen, som talade om att killen på kortet hade gått bort hastigt. Han blev inte ens femtio år gammal och sonen var i tonåren. Hans vänner där uppe ordnade en återsamling till hans minne ett halvår senare. Det skulle bli den fest han aldrig fick, eftersom han inte hann fylla femtio. Jag fick en inbjudan, men åkte aldrig dit.

Gossen på bilden är min brorson och den är tagen för trettiotre år sedan. Numera är han en stor karl med yvigt skägg. På kortet är han sju månader gammal och på besök hos mig i Oskarshamn tillsammans med sina föräldrar. Vi brukade sitta vid köksbordet och spela spel innan han föddes, och hade väl en förhoppning om att kunna göra så även när han var med. Ni ser ju hur mysigt vi har gjort det åt honom med ett täcke att ligga på och saker att sysselsätta sig med. Notera också den bestämda minen. Den betyder att det kunde vi glömma fortare än vi kom på det. Inte sjutton tänkte han ligga på golvet, där han inte hade full koll på vad vi gjorde uppe på bordet. Något år senare flyttade hans lilla familj till ett annat hus. Vid det laget hade gossen fått en lillasyster. Hon var med sina föräldrar som flyttstädade det gamla huset, medan jag passade hennes bror i det nya. Vid det laget hade jag blivit nattarbetare och var ganska trött på dagarna. Jag försökte lura honom att sova lite, mest för att jag också skulle få göra det, men piggare unge hade ingen sett. Där skulle det inte vilas någonting.

Tjejen på bilden träffade jag första gången när hon bara var ett par veckor gammal. Ett knappt år senare var jag barnvakt åt henne. Jag tittade på någonting på tv, men fick gå ifrån flera gånger, eftersom hon vaknade. Till slut gav jag upp och behöll henne i famnen, för att få se klart i lugn och ro. På kortet är hon sju år gammal och på besök hos mig i Oskarshamn, där jag bodde då. Vi hyrde filmer och hon sov över. Nästa dag åkte jag buss med henne hem. Året därpå mådde hon bestämt inte så bra, för då besökte jag henne på lasarettet, där hon var inlagd. Några veckor senare verkar hon ändå ha hämtat sig, för då var jag hemma hos henne. Vi badade, det var grillfest på kvällen och jag sov över där. Hon var hos mig i Nybro också en helg, när hon var åtta. Det bestående minnet från den gången är makaronerna som jag kokade. Jag var bestämt lite onödigt frikostig med saltet. 1991 sov jag över hos henne på midsommarafton och hon var hos mig en helg i september. Efter det verkar den årliga traditionen ha upphört.

I oktober 1988 fick jag följa med den yngre av mina bröder och hans fru till Hälsingland och hälsa på vår äldste bror med familj. På kortet av oss tre syskon framgår att det var snö uppe i norr. Vad som kanske inte syns lika tydligt är hur kallt det var. På den tiden ägde jag inga riktiga kängor med plats för lite tjockare sockar. I stövlarna på bilden hade jag bara tunna nylonstrumpor och jag glömmer aldrig hur jag frös om fötterna. När vi var ute på söndagen var dom till slut så kalla att det gjorde ont i dom. Ännu mer värkte det när vi till slut kom inomhus och fötterna skulle tina upp igen. Vantar utgår jag från att jag hade med mig, för några stelfrusna fingrar minns jag däremot inte. Kortet är taget med min kamera, så troligen är det därför vantarna inte syns till där. När vi är ute och plåtar vintertid numera, brukar jag dra in den hand som jag inte kan ha en tumvante på i jackärmen. Mössa använder jag fortfarande nästan aldrig, men numera är det tjocka kängor som gäller.

Kiviks marknad har jag besökt femton gånger. 1980 och 1981 förtäljer inte dagboken något om hur jag tog mig dit eller med vem. 1981 skrev jag i alla fall vi och det skulle inte förvåna mig om sällskapet var min äldste bror. Vi umgicks en del på den tiden. 1984 var jag i alla händelser där tillsammans med honom. 1985 åkte jag buss till Kivik ensam. 1986 körde jag bil till Skåne. Då hälsade jag på hos mormor och hennes man i Åhus på vägen ner och min bror och hans dåvarande sambo i Malmö efter marknaden. 1987 körde mamma och jag till Kivik. Kortet på mig på marknaden är taget det året. På hemvägen stannade vi över natten hos mormor i Åhus. Mamma var med mig till Skåne 1988 också, men då åkte vi buss. 1989 var jag ute på en riktig roadtrip. Då besökte jag Halmstad, Göteborg, Malmö och Lund på vägen till Åhus. Där sov jag natten före och efter marknadsdagen i Kivik. Dom sju första åren sedan jag flyttade till Nybro var det bussresor till Kiviks marknad som gällde. 1991 hoppade jag av bussen i Åhus och åkte med min bror och hans familj hem nästa dag. Nu är det 26 år sedan jag besökte Kivik senast.

På åttiotalet var det stickning som gällde, när jag handarbetade. Jag stickade tre babyset med body, kofta, mössa och sockor. Under mina tre syskonbarns uppväxt stickade jag varsin tröja varje år till dom. Jag har sett fotobevis på att åtminstone någon av dom har fortsatt till nästa generation. Till mig själv har jag förfärdigat ett tiotal tröjor och koftor. En gång stickade jag en orm, som jag tror var ett par meter lång, till ett av syskonbarnen. Handarbetet på kortet från 1987 känner jag däremot inte igen och jag minns inte vad jag stickade just då. Det är ju ett tag sedan. Många färger verkar det ha varit i alla fall och det syns ju på den stora bagen som jag förvarar hela handarbetet i. Det märks att jag hade bil på den tiden och kunde slänga in vad som helst i baksätet. Bilden älskar jag, eftersom den symboliserar sommar för mig. Jag sitter barfota på mina föräldrars altan på Öland med kaffekoppen på räcket bredvid mig. Uppe till höger anar man den klarblå himlen.

Parkdansen i Oskarshamn gick ut på att man dansade en slinga genom stadsparken. Om jag minns rätt var det flera olika etapper med olika danser. På bilden ser det ut att vara hambo vi dansar. Bilden antar jag att man fick köpa efteråt. Jag har hur som helst bara den här, fast jag var med ett par gånger till. Från dom tillfällena tror jag ändå att jag har någon typ av diplom. Senare på kvällen dansade vi kultis inne i folkets park. 1986 bodde jag i Kalmar. Jag körde upp till Oskarshamn och sov över hos en god vän, för att slippa köra hem sent. 1988 och 1989 bodde jag i Oskarshamn och hade cykelavstånd till parken. 1988 vann jag och min danspartner pris enligt mina anteckningar. Tyvärr har jag inte skrivit vad och jag minns det inte såhär långt efteråt. En googling ger vid handen att parkdansen flera år senare bytte namn till Oskarshamnsdansen. För några år sedan verkar den ha upphört helt. Som med så många andra föreningsdrivna evenemang hade medlemsskaran blivit äldre och orkade mindre.

På åttiotalet, när jag bodde i Kalmar, uppförde ett sällskap som hette Calmare Gycklare något som kallades för slottsspel på slottet varje sommar. Man fick gå genom salarna och uppleva hur scener ur historien spelades upp. Mellan dom satt små kapell likt det på bilden och spelade. Jag har träffat kungligheter som Gustav Vasa och Maria Eleonora (åtminstone nästan) i verkligheten! Första gången jag hörde talas om slottsspelen var 1983, men då blev det inget besök. En bekant tog med mig dit, men det var fullsatt. Två år senare gjorde å andra sidan jag och en väninna två besök där under sommaren. Somrarna efter gick jag dit ensam. 1988 hade jag flyttat till Oskarshamn, men var ändå med bror och svägerska på slottsspelen i Kalmar. Det var sista gången jag besökte evenemanget. Jag vet inte om det eller något liknande finns kvar. Vad jag kan minnas har jag inte besökt Kalmar slott över huvud taget dom senaste 34 åren. Återstår att se om det kan bli av någon mer gång i livet.

När jag var tjugofyra jobbade jag på Nordchoklad. I början av juni det året hade vi vårfest på Kalmar slott. Jag och tjejen jag jobbade mest tillsammans med under den tiden satt hemma hos mig och drack vin innan. Troligtvis tog jag ett glas för mycket. Om det är därför eller på grund av att jag inte har några anteckningar från själva festen på slottet som jag inte minns några detaljer därifrån, ska jag låta vara osagt. Det är ju ändå närmare fyrtio år sedan. Efterspelet minns jag desto tydligare. Framåt natten hamnade vi i norra Kalmar på en efterfest, som vi blev utslängda från efter en liten kontrovers. Vid det laget var väninnan vingligare än vad jag var. Hon fick med sig sina skor i handen och jag såg till att hon fick på sig dom. Strax efteråt sa hon att nu ville hon ta på sig skorna. Dom var, som sagt, redan på. Det här var före mobiltelefonernas tid, så vi fick traska en bit innan vi hittade en telefonkiosk. Från den ringde jag efter en taxi. Jag hade inte pengar nog för att ta mig ända hem, men bad chauffören köra så långt dom räckte. När vi skulle lämna av min väninna visste jag vilket hus hon bodde i, men var osäker på vilket nummer. Vid det laget var hon inte talbar längre, men hon höll upp rätt antal fingrar.

Jag hittade två bilder tagna från min balkong på Två Bröders väg 14 i Norrliden i Kalmar. På den ena regnade det och på den andra var det fullt av snö. I verkligheten hade jag valt regn alla dagar i veckan, men på bild gjorde sig snö bättre. Problemet med den där lägenheten var att den låg på nedre botten och att det verkligen innebar i markplan. Myror som marscherade in och bosatte sig i mitt kök var ett återkommande problem. Att alla som gick förbi utanför mina fönster såg rakt in till mig var inte heller så kul. När jag ville byta till en lägenhet högre upp stötte jag på patrull. Skulle jag byta måste det vara till någonting större. Jag hade ingen större lust att få högre hyra, så jag hotade helt enkelt med att flytta till en annan hyresvärd. Då gick det plötsligt bra att byta till en tvåa på andra våningen i huset intill. Det högsta jag bodde under mina år i Kalmar var på femte våningen. Nu bor jag sedan 32 år tillbaka på tredje och förundras över att jag någonsin har vågat bo i markplan.

Tre gånger i mitt liv har jag kommit till Borgholm på Öland sjövägen. På kortet nedan är jag tjugo och står ombord på en motorbåt. Den tillhörde en bekant till en bekant och vi var några stycken som i princip åkte till Borgholm och käkade lunch. Vädret var strålande, åkturen härlig och det var mysigt att sitta på Strands uteservering och äta. Dricka också av korten från måltiden att döma. Av dom kan man inte utläsa vad vi åt, men däremot vad vi drack. Redan året därpå var jag tillbaka. Då var det segelbåt och midsommarfirande som gällde. Jag fick både dra i tampar och styra båten på vägen dit och hem. Hamnen var full av båtar och vi låg där hela helgen. Förutom den obligatoriska midsommarmaten sill och potatis, rökte vi flundror. Det började regna natten mot söndagen, så hemfärden blev en blöt historia. Tio år senare gjorde jag en utflykt över dagen med min bror och hans familj en sommarlördag. Då åkte vi färja till Borgholm. Av den trippen minns jag inte så mycket mera än att ungdomarna som skulle till Öland och festa stod redo att välla ombord på färjan när vi kom tillbaka till fastlandet.

Flickan på kortet, som är taget 1976, var systerdotter till min äldste brors dåvarande sambo. Tösen var några år yngre än jag, men i juni det här året hade vi ändå bestämt att jag skulle komma och hälsa på henne i några dagar. Både hon och min bror bodde i Hovmantorp, så jag åkte dit med honom och hans sambo på söndagskvällen, när dom körde hem från Öland. Jag var tydligen lite behjälplig med matlagningen, fast jag inte minns att mina matlagningskunskaper var mycket att skryta med i tonåren. Under dom där dagarna fick jag i alla fall till makaroner och korv, spenat med stekt korv och någon typ av soppa. När min lilla kompis skulle grädda pannkakor gick det sämre, så hennes mor fick ta över. Vi gjorde något besök i Växjö och var hemma hos tjejens moster och hennes familj ett par gånger. Dottern i den familjen var så pass liten att vi var med henne på ”Lek och plask”. Så pusslade vi som synes. På fredagen kom min dåvarande pojkvän och hämtade hem mig till Öland.

Flickan på bilden var jag klasskamrat med på högstadiet. Vi bodde nästan ett par mil ifrån varann, men av någon anledning som jag inte minns sov vi ändå över hos varann ett par gånger när vi gick i sjuan. Det bestående minnet från min övernattning hos henne var när hon i förbigående nämnde att hon bara använde trosor när hon sov när hon hade mens och att det hade hon bara haft en enda gång så långt. Jag, som hade fått min tre år tidigare, blev minst sagt avundsjuk. Jag både blödde mycket och hade rejält ont under dom åren. När jag nu letar upp den här dagen i mina anteckningar visar det sig att vi cyklade hem till en annan klasskamrat och hälsade på. Det var en tur på sammanlagt en och en halv mil, men det har jag inget som helst minne av. Några veckor senare följde flickan på bilden med mig hem över natten. Det blev två nätter, men jag antar att den andra var mera spontan, för då hade det jag tror var hennes fostermor blivit arg när hon stannade borta efter skolan.

På kortet nedan är jag fjorton år gammal och troligtvis på väg till något dansställe. Det jag besökte oftast var Sandra dansrestaurang i Kalmar. Åldersgränsen där var visserligen arton och vissa kvällar till och med tjugo, men såg man bara tillräckligt självsäker ut blev man insläppt. En enda gång blev jag nekad och då hade det inte med åldern att göra. Istället var det snickarkjolen på bilden som satte stopp för min entré. För att få upp klassen lite på sina evenemang hade man först förbjudit träskor. Hur märkligt det än kan låta dansade vi faktiskt med det på fötterna tidigare. Nästa steg var att förbjuda jeans. För mig var det byxor och tanken slog mig inte ens att det kunde gälla min jeanskjol. När det hände hade jag åtminstone hunnit flytta till Kalmar. Medan jag bodde på Öland hade det blivit i längsta laget att åka hem och byta kläder. Speciellt som det var innan jag blev med körkort och bil. Två andra detaljer som jag noterar på bilden är dels att jag använde armbandsklocka. Det slutade jag annars med ganska tidigt i livet. När jag måste passa rasttider på jobbet tog jag bara på mig klockan just den stunden. Så är det den hiskeliga virveln som jag alltid har haft i luggen.

Efter genomförd konfirmation tog församlingsprästen med oss konfirmander på en dagstur till ön Blå Jungfrun. Märkligt nog verkar jag inte ha gjort någon dagboksanteckning av resan. Däremot hade jag tydligen kameran med mig, så jag har några kort från den. Därför vet jag att båten vi åkte med var Mary II av Byxelkrok. Om jag min vana trogen blev sjösjuk, så är det i alla fall ingenting jag minns. Av bilderna får man också veta vem jag utforskade ön tillsammans med och att vår konfirmationspräst vaktade våra kassar och väskor medan vi ungdomar traskade runt ön. Likaså att vi var rejält hungriga allihop när vi kom tillbaka till utgångspunkten. Kortet på mig lär min följeslagare ha tagit under vår vandring. Mitt enda verkliga minne från trippen finns däremot inte förevigat och det kanske är lika bra. I tonåren badade jag fortfarande på somrarna, och det var någonting jag verkligen hade sett fram emot under den varma vandringen. Tyvärr är dåligt minne någonting som jag har lidit av hela livet. När det var dags att bada insåg jag att jag hade glömt baddräkten hemma. Bh använde jag inte på den tiden och att bada topless kändes inte riktigt som ett alternativ. Istället hoppade jag i vattnet med trosor och tröja på mig. Det är oklart hur länge det dröjde innan kläderna torkade.

När jag konfirmerades på sjuttiotalet läste vi för prästen intensivt i fyra veckor. Istället för att hålla på under en längre period, träffades vi alltså ett par timmar varje dag under det där sommarlovet. Eller några veckor av det i alla fall. Som jag kommer ihåg det var det härligt väder i juni det året. Det jag minns bäst var ett specialuppdrag jag fick att lära mig skapelseberättelsen. Det var riktigt behagligt att ligga på magen i gräset i skuggan under ett träd och läsa. Vår konfirmationspräst bjöd på saft och kex vid varje träff. Vi hade till och med två flickor som kallades för just sommarkonfirmander, eftersom dom inte bodde på Öland till vardags. Jag antar att det var familjer som hade sommarställe där. Det är dom som står längst till höger på kortet nedan. Själv har jag hamnat lite i skuggan som fyra från vänster. Det är taget utanför Gårdby kyrka, där vi konfirmerades en lördagskväll. På söndagen var det dags för vår första nattvard i Norra Möckleby kyrka. Man tryckte upp små kort som minnen av konfirmationen. Tyvärr glömde jag att dela med mig av mina när släkten träffades efteråt, så jag har dom flesta kvar i någon låda.

När jag växte upp kom det två olika butiksbussar till mina hemtrakter på östra Öland. Konsumbussen minns jag inte att jag någonsin handlade i, även om jag har en vag bild av hur mannen som körde den såg ut. Det i sin tur tror jag hänger ihop med att jag har ett tidningsurklipp med honom i något av mina album. Som jag minns det körde bussarna olika rundor och den här stannade borta vid Gerdas hus på stora vägen. I bussen från Filips självköp handlade jag desto oftare, även om vi aldrig sa någonting annat än Ståhle om den. Det var så Eric, som körde den och expedierade kunderna, hette i efternamn. Den bussen körde ner till Bläsinge och stannade både vid vår grannfru och nere hos min farmor. Det får mig att undra såhär i efterhand om hållplatserna helt enkelt hängde ihop med vilka som brukade handla. Jag minns att Ståhle till och med gick upp till vår grannfru och knackade på vid något tillfälle. Då bodde hon ändå en bit från vägen. Själv hade jag bara några kronor till godis på den tiden, men dom äldre damerna kunde nog köpa det mesta dom behövde i butiksbussen.

På kortet nedan är jag tretton och sitter på cykeln, som var den ständiga följeslagaren på den tiden. Jag hade visserligen bara en kilometer till min farmor och mina kusiner, men annars låg det mesta längre bort. Hamnen och badplatsen till exempel. På somrarna badade jag friskt och resten av året fanns min far där nere, eftersom han jobbade som yrkesfiskare. Norrut låg Norra Möckleby bygdegård och församlingshemmet, där vi hade möten med Ungdomens Röda Kors och andra sammankomster. Söderut fanns en kiosk eller om det möjligen kan ha varit en butik. Man kunde i alla händelser köpa godis där. I tonåren var nog annars huvudärendet att träffa andra ungdomar som samlades utanför. Jag tog körkort när jag var arton och dom närmaste tio åren gick det betydligt smidigare att ta sig även längre sträckor. Sedan tröttnade jag på att pengarna aldrig räckte till så mycket annat än den där gamla bilen och bestämde mig för att försöka klara mig utan. I Oskarshamn, där jag bodde då, var det inga problem, eftersom stadsbussarna gick en gång i kvarten. Här i Nybro lades bussarna ner strax efter att jag hade flyttat hit, så här har jag släpat allting på cykeln i alla år.

I huset på bilden växte jag upp. Om jag inte minns alldeles galet, delade jag och mina bröder rummet bakom fönstret längst till höger till en början. Från den norra gaveln fanns en nerfart till garaget, som låg i källaren. När det började kännas trångbott byggde man två rum där nere istället och garaget som syns intill huset på bilden. Det var ganska torrt på den där tomten annars, men där garagenedfarten låg kvar under jorden och hejdade vattnet från att rinna undan var det alltid grönt och frodigt. Mina bröder fick varsitt rum i källaren och när den förste flyttade hemifrån tog jag över det ena. När jag var mindre var jag av någon anledning oproportionerligt rädd för bilar. Kom det en bil på vägen utanför, klättrade jag upp på brunnen, som syns framför huset. Det växte tallar på tomten, så om man gick barfota på sommaren gjorde man det väldigt försiktigt. Tallkottar är verkligen inte sköna att kliva på. Så småningom lät mamma ta ner dom och anlade något som mera liknade en trädgård. När hon gick bort tog mossan över. Även om jag antar att det inte riktigt var meningen, så minns jag än idag känslan av att sjunka ner med bara fötter till anklarna i den mjuka mossan.

När jag växte upp fanns det någonting i grannsocknen som hette Ungdomsringen. Jag var aldrig med där själv, men fick hänga med på ett par av deras evenemang i tonåren. När jag var tretton innebar det en resa till Köpenhamn. Vi bodde på vandrarhem och besökte Cirkus Benneweis, Madame Tussauds vaxkabinett, zoo, tivoli och Roskilde domkyrka. Det är lite oklart om jag tappade bort min portmonnä eller blev bestulen på den. Jag stod hur som helst plötsligt helt utan pengar och skulle inte kunna göra så mycket mera som var roligt. Det visade sig att jag var bland vänner, när resten av sällskapet skramlade ihop en liten reskassa till mig. På kortet är jag inte med själv, eftersom det är jag som har tagit det. Istället föreställer det tre av mina klasskamrater och en kille som gick två klasser över oss i skolan. Jag minns inte att han visade mig något intresse vare sig före eller efter den där resan. Under den var han däremot tämligen efterhängsen och envisades med att gå och hålla mig i handen hela tiden.

I låg- och mellanstadiet var åtminstone flickorna i min klass hemma hos varandra på födelsedagskalas varje år. På kortet nedan fyller jag tolv, så det kan vara ett av dom sista kalasen för mig. Som jag minns det ebbade alltihop ut när vi började i högstadiet. Det är jag som sitter på knä tvåa från vänster i rutiga byxor. Sju av flickorna är mina klasskamrater. Dom fyra mindre är deras småsyskon. Killarna är mina kusiner, även om den äldre av dom också gick i vår klass. Fördelen med att vara släkt med dom och därmed medbjuden när dom fyllde år, var att deras mor alltid bakade chokladtårta. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i grädde. Chokladtårtorna var däremot så ljuvliga, att jag nästan kan känna smaken av dom fortfarande efter femtio år. På deras kalas brukade dessutom föräldrarna gömma en bandspelare under kökssoffan. Jag anar att våra barnaröster finns bevarade till eftervärlden. Flickan som står tvåa från höger längst bak var dotter till vår klassföreståndare. Ångesten var total när jag en dag i april ett år insåg att jag hade glömt att jag borde befinna mig hemma hos henne, eftersom hon fyllde år.

Kortet nedan är från en simskoleavslutning på sjuttiotalet. Jag är den blonda tjejen med vitt linne, som vänder på huvudet och tittar på fotografen. Vi blev bussade till Saxnäs på västra sidan av ön. Vattnet var säkert varmare i Kalmarsund än på östra sidan. Fina bryggor fanns det också, men jag lyckades aldrig få till en teknik som tillät mig att simma i det grunda vattnet. Benen sjönk neråt, så tårna stötte i botten hela tiden. Jag är inte helt säker på om jag lyckades ta några märken över huvud taget eller om jag enbart har diplom som minne från simlektionerna. Simma kan jag i alla fall och det må väl ha varit huvudmålet. Hur långt lär jag inte få veta förrän jag hamnar i vattnet långt ute till havs. Då anar jag att man simmar hyfsat långt innan man ger upp. Jag har en bok någonstans, som jag fick av min mamma. Jag tror att det var i samband med en simskoleavslutning och hon har skrivit några rader till mig på första uppslaget. Det jag minns mest från Saxnäs var annars att campingen hade en liten butik, där man kunde köpa godis och annat.

Jultomten till vänster på kortet nedan är faktiskt jag. Jag var bara elva år, så det bör ha varit min debut som julklappsutdelare. Jag bodde granne med mormodern till barnet på bilden. Jag fick veta innan att hon hade en julklapp till tomten, så jag slog in en till henne från ”honom” också innan jag gick dit. Hunden Pia, som i vanliga fall var en av mina bästa vänner, kände inte igen mig. Hon skällde och reste ragg, så dom fick stänga in henne i ett annat rum tills besöket var över. Under tonåren tomtade jag flera gånger i samma hus för andra barnbarn. Med nästa hund hade jag mera tur. Sickan blev inte mera skrämd av min utklädda uppenbarelse än att hon vågade nosa på handen jag sträckte fram. När hon kände att det var jag, viftade hon bara på svansen. Det största problemet med den där tomtemasken var annars att det var svårt att läsa på paketen genom den. Som jag minns det fanns det en smidigare variant att tillgå, när jag i vuxen ålder blev jultomte igen. Då var det hos syskonbarnens sysslingar, som jag fick skjuts hem till från min brors hem.

Kortet nedan fick jag tillsammans med några andra av min farmor medan hon fortfarande levde. Som hon mycket riktigt påpekade vet man ju inte vart sånt tar vägen sedan. Jag vill gärna tro att det är hennes och farfars förlovningskort, eftersom dom är så uppklädda, fast jag inte ser någon ring. Jag minns att farmor sa om sin tillkommande att ”han hade ju både hatt och slips”. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin såg honom i vare sig det ena eller det andra. Under dom tjugotvå år som vi vandrade samtidigt på jorden var det mest rejäla skjortor och tröjor och på huvudet keps eller basker. Så var han fiskare och inte den bondpojke som jag kan tänka mig att farmors föräldrar hade önskat sig som svärson. Dom gifte sig i alla händelser och farmor var bara nitton när dom fick sin förste son, som skulle bli min far. Dom fick två barn till och höll ihop livet ut. Farfar puttrade med sin Saab mellan hemmet och hamnen, där han hade sin båt. Om farmor inte åkte med honom dit, så tog hon ofta en cykeltur för att komma ut lite. Under min uppväxt var det fortfarande vid hamnen man träffade folk. När jag nu kikar på kort från julafton på sjuttiotalet, inser jag att då hade faktiskt både pappa, farfar och farmors bror slips.