Sista januari har varit en social dag för mig ända sedan jag började skriva dagbok som tioåring. Åtminstone skulle jag fylla tio i mars det året. Den här morgonen vaknade jag vid halv åtta på morgonen hos en kompis, som jag hade sovit över hos. En timme låg jag och väntade på att hon också skulle vakna, innan jag steg upp fast hon sov. När vi fyllde femton hade en klasskompis födelsedagsparty denna kväll. Hon bodde med sin familj i en nerlagd skola och dom hade spolat is ute på skolgården. Jag var ute och åkte skridsko. Så blev vi bjudna på någonting att äta, men annars såg vi mest på tv. 1981 var Lena och jag ute och åt pizza. Efteråt blev det saft, bullar och tv hemma hos henne. Problemet för mig är att jag har känt på tok för många Lena för att komma ihåg vilken av dom det var. Då är det lättare att placera Ing-Marie, som jag umgicks med två år senare, för jag har bara träffat en enda person med det namnet. Tre år senare träffade jag henne igen samma datum. Då var vi med Gullan på Sandra dansrestaurang. Hon är också lätt att placera precis som Maj-Lis, som jag umgicks med 1984. Den trettioförsta januari 1998 var min bror och jag på Ståhls möbler i Trekanten och beställde bokhyllan på bilden. Jag hade inget betalkort på den tiden, så det blev en extra resa för min chaufför till Nybro för att hämta pengar. Det är åtta sektioner, så en grannflicka var uppe och hjälpte mig att lyfta på dom som skulle vara överst. Förvaringsutrymmen får jag aldrig nog av, så jag älskar den där hyllan lika mycket efter tjugotre år. 

När jag flyttade hit för trettio år sedan såg det ut som på bilden nedan utanför mina fönster. Den lilla plätten användes att parkera trampcyklar och motorcyklar på, och jag kan inte minnas att det var några problem med det. Det bör väl i och för sig ha varit bökigt att köra den smala gången upp till våra portar med bil och sedan inte ha någonstans att vända. När den där plätten officiellt blev vändplan minns jag faktiskt inte. Jag antar att det inte bor lika många hojåkare i huset längre. Jag känner i alla fall ingen. Framkomligheten har knappt ens blivit märkbart bättre. Vissa ställer ifrån sig bilen mitt på den smala gången, så ingen annan ens tar sig fram till vändplanen. Andra långtidsparkerar på den. Det hjälper varken med en skylt som säger att parkering är förbjuden eller grannarnas arga lappar. Rekordet togs av en bil som stod kvar i flera dygn nu i veckan. Den var dessutom så snett inkörd att ingen annan fick plats att använda vändplanen. Jag konstaterade på nätet att ägaren hade fyra bilar till, så han brydde sig väl inte så mycket. Vaktmästaren försökte få fram ett telefonnummer till honom utan att lyckas. När snön kom blev bilen instängd av en upplogad vall. Ändå försvann den till slut, och nu är hela vändplanen skottad.

Hyresgästföreningens tidning ”Hem och hyra” berättar om dom mest skiftande människoöden, även om alla har med bostäder att göra. I årets första nummer var det en kvinna som stundtals hade betalat hyran med sex för att inte bli vräkt. Nu när hon var skuldfri och kunde betala i reda pengar försökte hyresvärden sätta dit henne för obetalda hyror. En kille låg, om jag förstod saken rätt, i skilsmässa. Han skulle hur som helst flytta från en villa till en mindre tvåa på 63 kvadratmeter. Det får mig att undra hur pyttelitet mitt eget hem är, med tanke på att min tvåa bara är 54 kvadrat. Artikeln gällde annars mest det faktum att fastighetsbolagen har valt att ställa in lägenhetsvisningarna på grund av pandemin. Han får alltså inte se sin lägenhet förrän han flyttar in. Så ville köparen av villan ha tillträde så fort som möjligt, så tills han får sin lägenhet hade den här mannen hyrt ett garage där han förvarar sina möbler. Pensionären som hade blivit vräkt från sin femrummare på 130 kvadratmeter i Stockholm tyckte nog betydligt mera synd om sig själv än vad jag tyckte om honom. Många pensionärer har väl inte ens 12300 kronor i månaden i pension. Mycket mindre har dom råd att betala så mycket i hyra. Den här mannen vägrade byta ner sig och blev istället vräkt. Nu bodde han i ett rum på 20 kvadrat på ett omvårdnadsboende.

Den absolut vanligaste frågan i mitt och särbons förhållande torde vara ”Har du sett mina glasögon?” Han är visserligen till skillnad mot mig bra på att ha sina på näsan hela tiden, men tar han någon gång av sig dom försvinner dom direkt. Han har dessutom alltid med sig läsglasögon när han kommer hit och har jag förstått saken rätt så har han ett tredje par hemma. Jag har lika många, så det är bara hälften av våra glasögon som syns på kortet nedan. Det lade jag upp på Instagram för ett år sedan, när jag kände att det började bli åldringsvarning på oss. När särbon skulle gå hem till sig häromsistens hittade vi inte hans läsglasögon. Det har hänt förr att han i det läget har upptäckt att dom låg kvar i hans egen lägenhet, men nu var han någorlunda säker på att dom hade varit med hit. Jag brukar flytta dom från köksbordet till hatthyllan, för att dom ska komma med honom hem, men den här gången stod dom ingenstans att finna. När mannen i mitt liv hade gett sig iväg föll min blick på min jacka som hängde i hallen. Vi har varsin nästan likadan och det har hänt att han har varit på väg att ta fel. Nu sa jag högt för mig själv ”Han har väl inte lagt dom i fel jacka?” Jag kollade till fickan som han brukar stoppa dom i på sin egen jacka mest för säkerhets skull, och där låg dom.

Artikeln om Dan Håfström nedan klickade jag inte ens in på. Jag tänkte bara när jag såg den att han kanske borde fundera på sitt val av frisyr. Det är ju inte så vansinnigt många vuxna män som har ett stort, rött, lockigt hårsvall. Så lik sin rollfigur Birk som han är även som vuxen kanske det vore en bra idé att kapa lockarna, om han verkligen vill bli bortglömd. Sedan har jag självklart insett att rubrikerna ofta är en variant av sanningen. Kända par som bryter upp gör det sällan från varandra. Istället flyttar dom tillsammans till ett nytt hus. Om en programledare försvinner från sin post, så är det oftast bara över semestern eller något liknande. Ett tragiskt dödsfall kan lika gärna gälla ett husdjur som någon avlägsen släkting. Det allra mest irriterande för just mig med att följa ”Hänt” på Facebook, är ändå vilka artiklar dom väljer att låsa. Ser jag en rubrik om några människor som intresserar mig, är den ofelbart låst. Det skulle aldrig hända om det handlar om familjen Wahlgren. Självklart skulle jag kunna betala för en prenumeration för att få läsa allt, men jag intalar mig att jag klarar mig utan att veta precis allt om dessa människor.

Langos har jag gjort några gånger vid det här laget. I mitt recept står det att det ska vara pressad potatis, men någon potatispress har jag aldrig ägt. Hos andra har jag läst att man ska riva potatisen på rivjärn, men att riva kokt potatis låter väldigt kladdigt. Jag har helt enkelt mosat den med en gaffel. I december köpte vi en potatispress som gemensam julklapp. Problemet var att den sedan inte kom till användning förrän nu i lördags. Vid det laget hade jag hunnit glömma var jag hade lagt den. Jag hade inget minne av att ha sett den i något skåp, så vi hade snudd på skallgång innan vi hittade den. Mitt största problem under tillverkningen av langos har varit hur kladdigt det har blivit. Degen har varit som klister och det har inte hjälpt hur mycket olja jag har haft på både händer och skärbräda. Den har ändå fastnat överallt. Mer mjöl lät som en bra idé, så jag googlade för att se hur mycket extra man vågade ta. Det visade sig att i princip alla recept utom mitt innehöll en enda potatis och mängder av mjöl. Jag har förmodligen hittat det enda receptet på hela Internet där det står att man ska ha hälften av varje. Även mängden riven potatis anges i deciliter och det är inte lätt att räkna ut i förväg hur många knölar man ska koka. Jag brukar öka på mjölmängden så att det blir hälften av varje, när jag har kokat mer potatis än planerat. När potatisen hade passerat pressen blev den inte lika kompakt, vilket innebar att det blev extra mycket deg den här gången. Jag äter det gärna en annan dag utan att behöva stå och kladda igen, så mig gör det inget att det blev ”några” langos extra. Det mest positiva var ändå att det då automatiskt blev högre procent mjöl i degen, så den blev betydligt mer lätthanterlig.

Vissa tidningsartiklar gör mig mer förvirrad än andra. Som när Lill-Babs båda döttrar berättar om huset dom har ärvt efter sin mor. Lägenheten blev dom tvingade att lämna ifrån sig efter hennes bortgång, så det var för väl att hon hade mer än en bostad. Dom har insett att köket i huset håller på att ge upp. Handtag släpper och går inte att skruva fast i dom stora sönderskruvade hålen, spisen börjar ge upp och kylen har snart gjort sitt. Därför har systrarna bestämt sig för att renovera köket. Det som förundrar mig lite är en kommentar om att dom vill vårda köket på samma sätt som Lill-Babs gjorde. Med tanke på hur dom beskriver det där köket känns det väl inte som om hon vårdade det alltför väl.
I en helt annan artikel är det unga (hoppas och antar jag) journalisters språk som gör mig lite fundersam. Det handlar om ett fotbollslag som behöver ekonomisk hjälp för att kunna rusta upp sin plan och köpa en bevattningsanläggning till den. I vanliga fall får föreningen in stålar via bland annat ICA-cupen, marknaden och Iron Man. Det som upprör mig mest är alltså inte att allt sånt har varit inställt under pandemin. Istället är det ordvalet som stör mig. Jag vet att stålar betyder pengar, men jag kan inte påminna mig att jag någonsin har sett ordet i en tidningsartikel tidigare.

Rakar armhålorna är definitivt någonting jag gör helt och hållet för min egen skull. Jag pallar helt enkelt inte av att ha tofsar som kliar där. Annars är det nog närmare trettio år sedan jag fick förklarat för mig hur farligt det är att raka bort det. Håret kan tydligen växa inåt, så istället för att raka ska man bara klippa bort det. Jag har ändå fortsatt raka mig. Under större delen av mitt liv har jag använt en så kallad ladyshave, det vill säga en speciell rakapparat för kvinnor. Det blev aldrig riktigt så slätt som jag önskade, så till slut övergick jag till att använda rakhyvel. Dom har jag på sistone köpt från Apotea som så mycket annat livsnödvändigt, men vid min senaste beställning visste dom inte riktigt när dom skulle få in just dessa hyvlar igen. Tydligen var det leverantören som hade problem, för dom var slut hos Kvantum också. Dom jag köpte istället var billigare, eftersom det var Icas egna. Alltför ofta verkar det vara ett märke man betalar extra för. Problemet som uppstod när jag skulle använda dom, var att jag inte fick bort det lilla plastskyddet som sitter över dom vassa rakbladen. Jag insåg snart att det inte gick att bära sig åt likadant som med min gamla sort. På förpackningen fanns en lång text om hur fantastiska hyvlarna var, men inte ett ljud om hur man skulle komma åt dom. Till slut fick jag syn på små pilar på det där skyddet, och lyckades klura ut att man skulle dra av det i sidled.

Mina specialuttryck är det inte ens alla med ursvensk bakgrund som förstår. För någon som är född i ett annat land blir det förstås inte lättare. Om någon eller något står i vägen för mig är min ständiga kommentar: ”Dessa miljonärsparkeringar.” Vid mitt senaste besök på Kvantum var det en anställd med lätt brytning, som hade parkerat vagnen han plockade varor ifrån precis framför det jag skulle ha. Jag tror inte det var det jag sa som fick honom att inse att jag ville komma in där, men han förstod ändå och flyttade på sin vagn. Det finns extremt mycket personal att trängas med i butiken nu när jag handlar mitt på dagen. Så länge jag jobbade natt och cyklade dit direkt efter jobbet på morgonen, skötte en person både en manuell utgångskassa och självscanningen. Då fanns ändå dom båda arbetsplatserna i varsin ände av entrén, så personen som var stationerad där fick vara hyfsat flexibel. Dom som ville betala i den manuella kassan blev inte så glada om kassören måste göra en avstämning vid självscanningen. Dom har det för övrigt varit lugnt med för mig i modern tid. Jag fick hela och halva avstämningar flera veckor i rad ett tag. Sedan tog det tvärslut och nu är det nog ett år sedan det hände senast. Förr eller senare kommer jag väl in i ett stim igen.

Jag har ett trådlöst tangentbordet till datorn. Det fanns en tid när jag fick upp ett meddelande på skärmen när batterierna tog slut i det. Av någon oklar anledning fungerar inte det längre. Istället märker jag varje gång det händer att datorn slutade skriva för en halv rad sedan eller så. Jag blir fortfarande lite snopen, men nu börjar jag lära mig att byta batterierna när det händer. Det har hjälpt varje gång hittills. Utanför mina fönster tändes desto fler varningslampor häromdagen. Elkillarna som hade parkerat sin bil på cykelbanan hade saftblandare på den. På en tvärgata stod en lastbil vars chaufför väntade på att få lasta av ett gäng byggnadsställningar. Både den och trucken som skulle lyfta av dom blinkade också för fullt. Ett uttryck som kom för mig var ”jävla tivoli”. Det var en före detta svägerska som uttryckte sig så om dom trädgårdar som i hennes tycke hade onödigt många ljusslingor och lampor runt jul. Min nyaste elapparat har jag haft lite svårt att vänja mig vid. Den gamla förstärkaren hade en knapp till vänster som jag tryckte på om jag ville ha tyst på musiken. På den nya sitter den inte bara på fel sida enligt mig. Av någon för mig helt obegriplig anledning måste man dessutom hålla in den några sekunder, när man ska sätta på eller stänga av förstärkaren. Jag vet att det inte är någon längre stund, men jäkligt irriterande är det i alla fall.

I morse väcktes jag av att någon i huset bankade och slog. Jag undrade vem sjutton som kom sig för att ägna sig åt renoveringsarbete klockan åtta en söndagsmorgon. Sedan insåg jag att det var måndag och arbetstid för våra vaktmästare. Dom håller på att snygga till en grannlägenhet lite mellan hyresgästerna. När dom bytte ut namnskyltarna på dörrarna tog dom bort dom gamla på alla utom just den dörren. Där satt Birgers namn kvar under den nya. Nu när lägenheten står tom ser det ut som om han fortfarande bodde där. Det gjorde han när jag flyttade hit för trettio år sedan, så lite nostalgiska vibbar får jag. Jag tappade bort honom när han flyttade härifrån och han har ett så vanligt efternamn att han är snudd på omöjlig att hitta på nätet. Oklart således om han ens lever längre. Att det jobbas på dagtid borde jag väl ha vant mig vid när jag själv körde nattskift och sov hela dagarna. Då kändes det betydligt viktigare att få sova vidare, så jag hade alltid öronproppar beredda i nattduksbordslådan. Dom ligger nog kvar där ännu, men idag kunde jag ju faktiskt ha stigit upp när jag blev väckt. Istället låg jag kvar och halvslumrade och njöt av både sängvärmen och att höra att någon annan jobbade.

När julen skulle ut för den här gången började jag med att plocka in ljusslingan från balkongen. Det skymmer tidigt om kvällarna, så man får se till att klara av det som ska göras utomhus medan det är ljust. Så är fuskriset som slingan sitter i det enda som ska ner i källaren. Jag är extremt mörkrädd, och springer helst inte ner dit senare än nödvändigt. Det som hände var förstås att jag inte hittade den stora påsen som riset brukar ligga i under förvaringen. Jag lyfte ner samtliga lådor med saker som skulle fram när tomtarna skulle bort, men den fanns inte i någon av dom. Då sökte jag i några andra skåp där jag kunde tänkas ha stoppat undan den, men hittade den inte där heller. Till slut övervägde jag att bära ner riset utan påse så länge. Förr eller senare borde den ju dyka upp. Det gjorde den redan när jag skulle packa ner adventsljusstaken i sin låda. När jag tog bort ljusstaken och klippte av stängeln på den sista blommande amaryllisen fick alla blomkrukor plats i fönstret. Fram till dess hade jag delat köksbordet med flera av dom. En virkad duk, som jag har i vardagsrummet, hade jag lagt i botten av tvättkorgen när jag bytte ut den mot en julduk. Där låg den kvar, så jag tvättade upp den för hand innan jag lade på den igen. Den blir knappast smutsig där den ligger, möjligen dammig.

Särbon och jag brukar cykla till Kvantum och veckohandla tillsammans på torsdagar. Nu lovade väderrapporten en massa snö som igår, så vi beslöt att ta det redan på onsdagen den här veckan. Halt var det sedan tidigare. Då promenerar helst mannen i mitt liv, medan jag ändå föredrar att ha cykeln att dra hem varorna med. Vi bestämde således att handla var för sig. Det står sedan länge en skylt utanför butiken om att man ska handla ensam om man kan. Nu följde vi för en gångs skull den rekommendationen. Vi skulle visserligen ändå dit båda två fast en i taget. Jag har min cykel på balkongen, eftersom ingenting får vara ifred i vår källare. Det innebär att jag är beroende av hissen för att komma ut med den, och nu var hissen upptagen. Det visade sig vara vår nyaste vaktmästare, som hade fyllt den med sånt han behövde för att piffa upp lägenheten mittemot. Att jag fick vänta medan han plockade ur allt hade två goda saker med sig. Jag hade knappt pratat med honom innan, men nu insåg jag att han är lika trevlig som sin företrädare. Så fick jag gå in och kolla i lägenheten. Det är en trea och jag har i alla år varit sugen på ett rum till. Utom när det ska städas och när hyran ska betalas förstås. Särbon och jag har väldigt olika tider i vanliga fall. Den här dagen var han senare än vanligt och jag tidigare, så vi stötte ändå ihop nere på Kvantum.

Den fjortonde januari 1976 gick jag i åttan och ritade av ett kjolmönster i slöjden. Om jag förstår mina anteckningar rätt fick jag sedan ledigt från gymnastiklektionen på eftermiddagen för att gå upp och hämta tyg till den där kjolen. Att jag inte minns något av vare sig upplägget eller vad jag sydde för kjol, får jag väl skylla på att det är fyrtiofem år sedan. I nian hade jag svenskskrivning i litteraturhistoria samma datum. Jag minns inte ens att man läste sånt på högstadiet.
När jag var sjutton var det största problemet att ta sig från östra Öland, där jag bodde, till olika dansställen. Just den här kvällen åkte jag, en tjej till och en klasskompis med hennes äldre bror till hans och hans sambos lägenhet i Kalmar. Där satt vi till halv tio och då skjutsade han ner oss till Sandra dansrestaurang. Hem därifrån lyckades vi ragga skjuts bland våra danskavaljerer.
Den fjortonde januari 1983 lyder min dagboksanteckning kort och gott: ”På stan och köpte 50-årspresenter.” Oklart vari presenterna bestod. Oklart också om jag var ensam eller hade hjälp av en alternativt båda mina bröder. Den som skulle fylla femtio var nämligen vår mor. Själva födelsedagen firade hon och pappa i Playa del Inglés. Av den stora buketten att döma är kortet nedan taget just på femtioårsdagen.

Hyreshuset jag bor i ligger vid en större väg. Jag tycker det är väldigt trivsamt att den är så upplyst. Speciellt uppskattar jag att det är gult ljus. Dom bytte flera av lamporna till vita för några år sedan, men som väl var slutade dom strax före mitt. Det värsta jag vet är när den gatlyktan som står precis utanför mina fönster är trasig och det är mörkt varje gång jag tittar ut. Det har hänt att det har varit så i ett par veckor innan det har blivit lagat. Jag upptäckte helt nyligen att kommunen har en speciell webbtjänst där man felanmäler sånt. Tyvärr antog jag att mina lampor tillhörde vägverket, men nu hittade jag en liknande tjänst på deras sida. Det var ett helt kontaktformulär som skulle fyllas i, men så fort jag klickade i att jag inte ville ha något svar försvann alla dom frågorna. Dom behövde uppenbarligen inte veta alls vem jag var för att ge sig ut och försöka få igång gatubelysningen. Jag mailade i söndags. När jag drog upp rullgardinen i måndags förmiddag möttes jag av synen nedan. Killen som låg på knä i snön och försökte hitta felet var ingen jag blev speciellt avundsjuk på. Ett tag lyste faktiskt det jag kallar för min lampa. Han fortsatte jobba för att få igång den som står i höjd med den på cykelbanan. Det misslyckades tydligen, för ingen av dom tändes när det skymde den kvällen. Igår gjordes nya försök, som uppenbarligen var mera lyckade, för på kvällen var det ljust och vackert utanför mina fönster igen.

Det har blivit så pass mycket vinter även i Nybro att kängorna har åkt fram. Märkligt nog tänkte jag inte på att flytta ut stövelknekten i hallen samtidigt, men nu är den också på plats. Jag tycker det är grymt svårt att dra av mig någonting med skaft utan den. Ännu svårare har jag i och för sig att ta på mig kängorna. Jag får kramp i vaden, när jag försöker sticka ner tårna först. I helgen promenerade särbon och jag till posten och hämtade ett paket. Jag har haft dom där kängorna i flera år, och traskat till jobbet och hem igen massor av gånger utan några problem. Oklart om mina fötter växer på bredden, men nu fick jag riktigt ont i ena lilltån. När jag kom hem visade det sig att det var en blåsa på hela sidan av tån. Det kändes inte som om jag skulle kunna använda skor alls på ett tag, och det är ju inte riktigt årstid för att gå barfota. När jag får blåsor på hälarna använder jag Compeed skavsårsplåster. Dom är ganska stora, men jag ville minnas att jag hade en mindre variant också i någon gömma. När jag inte hittade dom kollade jag till dom båda askar jag hade med större plåster. Det visade sig att den ena istället innehöll extremt smala plåster som egentligen skulle användas på fingrarna. När jag satte två såna i kors lyckades jag skydda min ömma lilltå. Senare samma dag hittade jag för övrigt dom försvunna askarna exakt där jag hade sökt efter dom. Det första man blir blind på är bestämt ögonen.

Att bo i Nybro är spännande på flera sätt numera. När det kommer till datorn och Internet ligger den största spänningen i var man egentligen bor. SMHI:s vädersida gissar vilt, fast jag försöker lära den att jag bor i Nybro. Transtorp har den satsat på tidigare. Senast var det Örsjö och det ligger väl ännu längre från Nybro, även om det stod just Örsjö Nybro på sidan. Från Instagram fick jag mail om en inloggning från en enhet som jag normalt inte använder. Det är förståeligt med tanke på att den befann sig i Sankt Sigfrid. Jag har nästan en mil dit, och har aldrig varit där över huvud taget. En annan onödigt spännande variant är bekräftelsemailen jag får från Circle K när jag hyr bil. Jag sparar dom på hårddisken, men har med tiden insett att det har jag ingen nytta av. När jag öppnar det sparade mailet är nämligen texten på kinesiska, och det språket förstår jag inte alls. Adressen det kommer ifrån är europeisk. Jag antar att den internationella touchen hänger ihop med det, även om Kina knappast ligger i Europa. Ännu märkligare blir texten när jag kör den i Google translate. Programmet identifierar visserligen språket som kinesiska, men lyckas inte översätta mer än några få ord.

Jag anar att mina gummistövlar är hyfsat gamla. Dom härstammar från en tid när seglarstövlar var populära. Jag läser nu på nätet att dom kom i slutet av sextiotalet. Man kan väl hoppas att det inte är samma par som jag har haft i femtio år, men det skulle inte förvåna mig. Jag kan inte ens påminna mig att jag har använt dom sedan jag flyttade till Nybro för trettio år sedan. Dom har stått uppe i vindsförrådet i bra många år. Den senaste trenden var väl mera färgstarka gummistövlar, men några såna införskaffade jag aldrig. När jag hade blivit blöt om fötterna under några av min och särbons fotoutflykter hämtade jag ner mina gamla seglarstövlar från vinden. Det blev ändå aldrig av att använda dom, och jag var osäker på om dom ens var täta efter alla år. I slutet på december regnade det en dag när jag skulle cykla till Kvantum. Regnbyxorna åkte på. Problemet är att dom är onödigt vida nertill. Att stoppa ner dom i stövlarna var helt perfekt. På köpet slapp jag bli blöt om fötterna. När jag väl fick på mig dom sist av allt, kände jag en knöl under ena foten. När jag kom hem visade det sig att innersulan låg hopknölad där. I mina gömmor hittade jag sulor som var tjockare, bättre och dessutom helt nya. Så nu kanske mina gummistövlar till och med håller värmen, fast jag inte får plats med raggsockor i dom.

Eftersom jag har hört att det inte är dom stora inkomsterna man blir rik på utan dom små utgifterna, använder jag mina strumpor tills det går hål i dom. Jag sliter dom på något mystiskt sätt under hälen. Jag slänger dom ändå inte fast det bara är ett tunt nät kvar där. Jag kollar för säkerhets skull att dom hänger ihop innan jag tar på mig dom. Oftast är det ändå i den processen som hälen till slut tittar ut. Undantaget var en strumpa som det istället plötsligt var hål på under trampdynan fram. Dom är från den allra första förpackningen med dylika strumpor, som jag köpte på Kvantum. Då tyckte jag fortfarande att det var kul med olika mönster. Eftersom varje par är olikt dom andra, får jag kasta båda strumporna, när den ena går sönder. När jag behövde fylla på förrådet köpte jag enfärgade svarta strumpor. Dom behöver jag bara para ihop två och två utan hänsyn till vilka som hörde ihop från början. Skulle en strumpa gå sönder kan jag dessutom vara så snål att jag bara kastar just den. När jag blev tvungen att köpa nya strumpor senast lurade jag mig själv lite. Dom såg ut att vara enfärgat svarta, men när jag tittade närmare på dom hade hälften ett mönster på skaftet. Nu var det åtminstone samma mönster på alla, så jag inte behöver para ihop dom exakt rätt. Ingen lär ens märka om jag tar en strumpa med mönster och en utan, eftersom mönstret döljs av byxbenen.

Att dom som är ovana bilförare ovillkorligen ska parkera närmast ingången till Kvantum, har förundrat mig länge. Precis utanför butiken är det trångt och bökigt med bilister, fotgängare och cyklister som ska åt alla håll. Om man istället väljer att promenera tjugo meter extra, finns det gott om plats att både köra in, ut och att parkera bilen. Jag har i och för sig förstått att det inte är aktuellt att gå några steg, om man äger en bil. Hela debatten om att Storgatan här i Nybro ska vara öppen för trafik, grundar sig på att ingen orkar promenera några steg från dom fina nya parkeringsplatser som har anlagts. Under min egen promenad häromdagen såg jag ett yngre par som skulle till fotbollsplanen vid Åkrahäll. Dom körde bort till parkeringsplatsen, men bara för att vända. Så körde dom tillbaka tjugo meter och parkerade på grässlänten intill staketet till planen. På cykelbanan bort till tennisbanorna har man satt upp en betongsugga för att hindra bilisternas framfart. Dom kör istället vänstervarv runt sporthallen för att komma dit dom vill. Gräsmattan där ser mera ut som en naturväg. Under ett bärgningsarbete på Ölandsbron var en polisman en hårsmån från att bli påkörd av en ouppmärksam bilist. Ser man inte ens blinkande varningslampor, kan man tänka sig hur stor risken måste vara att köra över ett barn som rusar ut på vägen.

När mannen i mitt liv kom och mötte mig på en cykelväg här i närheten en dag tidigare i veckan, hade han en plastkasse med sig. Inuti den fladdrade det. En fågel (en nötväcka har jag förstått) hade flugit rakt in i hans vardagsrumsfönster och fallit livlös ner på balkongen. Särbon trodde först att den var död, men så började den visa livstecken. När den väl kom på fötter och flaxade lite trodde han att den skulle ge sig iväg, men så stadig kände den sig uppenbarligen inte efter smällen. Han bar istället ut den för att släppa den i ett mer naturnära område. Fast när han öppnade påsen och plockade ut fågeln gav den sig inte alls genast iväg som han hade trott. Den satte sig på hans jacka enligt bild och höll sig snudd på krampaktigt fast i en knapp. Jag närmade mig försiktigt i hopp om att hinna ta en bild innan fågeln blev skrämd och flög sin kos. Jag hade inte alls behövt smyga. Den visade sig nämligen vara en riktig linslus, som lät sig fotograferas från alla håll och hur nära som helst. När fågeln till slut lämnade sin nya kompis och flög upp i ett träd kan det mycket väl ha berott på att vimmelkantigheten hade lagt sig så pass att det kändes okej. Alternativt kunde den bara inte hålla sig längre. Den hade inte gjort ifrån sig någonting på särbons jacka, men i samma stund som den landade i ett träd släppte den iväg en lång stråle.

Idag är det exakt femtio år sedan jag började skriva dagbok. Nyårsdagen 1971 tillbringade jag som så många andra dagar i den åldern hos en kompis som bodde några hundra meter bort. Vi följde ofta den som skulle hem halvvägs. Den här dagen följde hon med mig ända hem, och vi sprang nästan hela vägen. Kamraten var ett år äldre än jag, och jag minns inte riktigt varför vi ändå började umgås så intensivt. Möjligen berodde det just på att vi bodde så nära varandra. Alternativt hängde det ihop med att våra bröder var jämnåriga.

Fem år senare var jag inne i min kyrksamma period. Då var jag på gudstjänst med barndop den här kvällen. Gossen som döptes har jag aldrig träffat, men av mina dagboksanteckningar kan man utläsa att han hette Ola Bertil Peter. När jag nu blev nyfiken och googlade visade det sig att han inte har kommit så långt på 45 år. Åtminstone inte rent geografiskt. Han bor inte ens hundra meter från kyrkan där han döptes.

Nyårsdagen 1981 åkte min äldste bror och jag runt södra Öland. Jag hade köpt en ny kamera, och vi var bland annat vid Eketorps borg och plåtade. På kortet nedan står han vid Bläsinge hamn och fotograferar vår fars fiskebåt Kronan.