Eftersom jag är extremt morgontrött hinner jag ofta lyssna på NRJ morgon en stund innan jag orkar ur sängen på förmiddagen. Är jag helt medvetslös missar jag morgonfrågan, men oftast får jag höra den. Nu minns jag inte exakt hur många det var, men förvånansvärt många vet inte vad deras närmaste grannar heter. Det tog en stund innan jag insåg att jag tillhör dom. På nedre botten kan jag två namn. Det beror mest på att en kille heter Adam, jag heter Eva och vi har samma efternamn. Den andra har jag bott granne med i trettio år, för hon bodde här redan när jag flyttade hit. På mitt eget våningsplan har jag faktiskt inte en susning om vad det står på dörrarna. Det ena namnet är utländskt, och såna har jag svårt att lära mig. På den andra står ett svenskt namn, men jag minns inte vilket. Då kollade jag ändå upp killen på nätet när han flyttade hit, och jag går förbi den där dörren varenda dag. Antingen är jag inte så nyfiken som man kan tro eller också har jag bara extremt dåligt minne.

Mannen i mitt liv går ogärna någonstans utan sin systemkamera. Han ser motiv överallt, och det kan bli lite segt att bara stå och titta på medan han plåtar. Jag kan visserligen peka ut vad jag vill ha kort på, men det blev ändå dubbelt så roligt när jag tog med mig min egen kamera. Jag har visserligen bara en liten kompaktkamera, men även om mina foton inte blir lika proffsiga som hans har jag lika kul när jag tar dom. Tyvärr var min tanke i lördags att vädret var för grått för plåtande, så då hade jag inte kameran med mig. Det ångrade jag när vi hamnade mitt ute i skogen i Svartbäcksmåla. Där fanns det häftiga naturmotiv precis överallt, så den missen gör jag inte om. Igår fångade vi kvällsljuset vid Linnéasjön. Fågeln på bilden är en häger, om jag har förstått saken rätt. Den som flyger då. Den till höger är väl någon typ av and, antar jag. Någon ornitolog blir jag aldrig. Själv hade jag knappast ens fått syn på hägern, mycket mindre känt igen den och hunnit få upp kameran. Den mer vane fotografen hann ta en hel serie med kort. Han är generös med att dela med sig, så dom foton jag inte kan eller hinner ta själv finns ändå sparade i min dator.

I flera veckor har jag tänkt och även sagt högt att det var läge att undvika Svartbäcksmåla den här helgen, eftersom draghunds-VM pågick där. Igår var plötsligt den vetskapen som bortblåst ur min hjärna, och jag tyckte att det var en jättebra idé att vandra åt just det hållet. Att evenemanget pågick slog mig inte förrän vi var så nära att vi hörde hundarna skälla. Min plan för promenadstråk var en liten skogsväg som jag brukade hamna på under mina cykelturer, innan jag lärde mig var i Hanemåla jag borde ta av västerut. Den lilla vägen är riktigt fin, även om man kommer ut ända borta vid Svartbäcksmåla. Jag känner att jag bara har följt vägen när jag har cyklat, men igår fanns det plötsligt hur många små vägar och stigar som helst att välja på. Till slut kom vi visserligen ut vid Svartbäcksmåla, men då hade vi gått så långt att det blev en hel mil innan vi var hemma. Alla som har hört mig gnälla om hur stumma mina ben blir av att promenera bara ett par kilometer, inser vilken bedrift det var av min personliga tränare att släpa med mig så långt. Vi hade tur med både väder och tid. Det kom bara några få regnstänk medan vi var ute, och det var riktigt varmt och skönt. När vi hade hunnit inomhus kom regn och skymning samtidigt. Eftersom det var lördag tog jag ett par öl för att återställa kaloribalansen. På kortet nedan försöker jag klura ut mer exakt var vi befinner oss med hjälp av min smartfån.

Ett mått på hur fort tiden går är att jag redan har haft Facebook i tio år. Det är inte riktigt vad jag skulle ha gissat på om inte företaget ifråga hade påmint en med jämna mellanrum. Det jag framför allt tycker har förändrats på dessa år är att jag minns det som att folk när jag gick med berättade att dom fanns på Facebook. Numera är det så vanligt att det istället är dom som inte har Facebook som påpekar att dom inte finns där. I ett klipp som någon länkade till kunde man läsa att ”Nu ska en jättemoské placeras i den småländska lantidyllen.” Orten dom syftade på var Nybro. Jag tycker väl varken att stan är speciellt lantlig eller någon idyll, men alla har förstås rätt till sin åsikt. I en artikel ur Affärsliv Gotland som jag läste på nätet, omnämndes Nybro som en av småorterna runt Kalmar. Å andra sidan beskrevs platsen där jag växte upp såhär i samma artikel: ” Norra Möckleby i Mörbylånga kommun, en liten by med knappt 200 invånare, en kyrka, en bygdegård och villabebyggelse längs Korsvägen och Sandkullevägen.” Varken Korsvägen eller Sandkullevägen existerade ens när jag var barn. Dom ingår i det som jag kallar för det nya området, som byggdes på åttiotalet.

Idag är det fyrtio år sedan jag separerade från mitt livs (hittills) enda sambo. Då var jag för ung för att leva ihop med någon, och nu är jag för gammal. Vart alla år när jag var i lagom ålder tog vägen är lite oklart. 1979 flyttade jag i alla fall hem till mitt flickrum tills jag fick tag i en lägenhet i Kalmar.

Fem år senare hade jag lyckats få ett tillfälligt nattjobb på Nordchoklad, där jag annars jobbade tvåskift. Min chef var inte lika övertygad som jag om att det var den bästa lösningen. För att blidka honom fortsatte jag jobba till två på eftermiddagen efter den här natten. Jag sov mellan fyra och nio på kvällen, innan jag återvände till jobbet för nästa nattpass. Jag tvivlar på att det ens var tillåtet att jobba två skift i sträck, men dom i facket var väl inte så engagerade. Jag fick lika lite sömn ett par år senare. Då hade jag varit iväg på bus hela natten, och sov mellan nio och två den här dagen. Numera klarar jag mig inte på fem timmars sömn, även om jag inte jobbar alls.

Den tjugofemte oktober 2016 blev min äldste bror morfar för första gången. Idag fyller alltså Alice tre år. Hon bor i England, och jag har aldrig träffat henne. Jag lägger upp ett kort på hennes mamma när hon var i samma ålder istället. Om jag har förstått saken rätt så är dom hyfsat lika varandra.

Det är 27 år sedan dom bytte stammar här och totalrenoverade min lägenhet, men jag retar mig fortfarande på badrumsskåpet dom satte upp. Det är skjutdörrar istället för såna man öppnar utåt. Det innebär dels att man aldrig kommer åt det som står mitt på hyllorna riktigt. Så blir den enda chansen att kolla hur håret ser ut bak att använda en lös nackspegel som man håller i handen. Alla som vet hur skakis jag är inser hur mycket jag ser i den. Så satte man badrumsskåpen så högt att även dom som är två meter långa skulle kunna se sig i spegeln. Jag som bara är en och en halv såg nätt och jämnt nästippen. Jag fick dom ändå att sänka mitt skåp lite, men jag ser fortfarande inte längre än till halsen. Med bröstcancer i släkten kunde det väl kännas förebyggande och bra att kunna upptäcka i spegeln om brösten började se annorlunda ut till exempel. Min grannfru på den tiden var ännu kortare än vad jag är, så tittögat på den ytterdörren sitter extremt långt ner. När dom gick runt och sålde såna kunde man bestämma själv exakt var och hur man ville ha det. Det allra bästa jag har i mitt badrum satte jag dit själv medan jag fortfarande ägde lägenheten. Det är en duschhörna. Det är så smidigt att bara dra igen dörrarna om sig, och slippa ett duschdraperi som far omkring och låter vattnet rinna vart det vill.

Om jag har förstått saken rätt så är fallolyckor i hemmet det vanligaste sättet som äldre människor skadar sig på. Jag har läst om mattkanter och trösklar, som man kan snubbla på. Personligen är jag som mest rädd när jag måste ta mig upp på min lilla trappstege. På den är det lätt att ta ett felsteg, speciellt om man har så lätt för att bli yr som jag har. Faller jag handlöst från den och slår huvudet i kanten på en bänk, lär jag inte ha så mycket värdigt liv kvar efteråt. Det är väl illa nog att bryta någonting misstänker jag, fast jag (ta i trä) har haft turen att aldrig göra det på nästan sextio år. Jag är bara drygt en och en halv meter lång så jag når inte speciellt högt upp i mina skåp. Det blir några turer på den där stegen varje dag, fast jag försöker placera allting jag använder regelbundet så långt ner som möjligt. Att det kunde vara förenat med livsfara att kliva ur sängen trodde nog däremot varken jag eller experterna. Jag lyckades med bedriften att inte få med mig fötterna, så jag buklandade på golvet. Som väl var hade jag tur den gången också. Jag slog inte huvudet i skrivbordet och axeln gick inte ur led, fast den vreds till rejält. Jag klarade mig undan med ett skrapsår och ett blåmärke på knät. Det ser ut som på kortet nedan. Alla som vet hurdana blåmärken jag kan få, inser hur lyckligt det ändå slutade.

Det har varit tunt med spelkvällarna under sommaren, eftersom ungdomarna har haft fullt upp med sitt hus. Igår var det i alla fall dags igen. Dom kom med pizza, och jag höll med öl, vin och rom & Cola. Vi körde ett par spel som visar vem och hur man är. Jag var både minst Svenne och minst vuxen i sällskapet, fast ungdomarna bara är hälften så gamla som jag. Det har uppenbarligen inte så mycket med ålder att göra. Att jag vann i både Yatzy och Alias hängde mest ihop med att tärningarna rullade min väg och att snurran landade ofta på mig. I Alias hade jag dessutom stor hjälp av att jag och mannen i mitt liv är lika verbala båda två, och att vi förstår varandra väldigt väl. Eftersom den yngre generationen har mer utrymme nu än tidigare, passade jag på att få hjälp med en vindsröjning light. Dom fick med sig lite tavlor och annat som kom från grabbens farföräldrars hem. Det blev så pass mycket så vi hjälpte dom att bära bort alltihop till deras bil, när dom gick hem. Jag orkade i vanlig ordning inte röja efter samkvämet i går kväll, och idag tog jag längre sovmorgon än vanligt. Det får bli lite plockande och en tur till förpackningsåtervinningen i eftermiddag.

Som alla har förstått var jag betydligt mera social när jag var yngre än vad jag är numera. På åttiotalet hände det inte mer än en enda gång att jag inte umgicks intensivt med folk den artonde oktober, men även då pratade jag med någon i telefon. En gång bjöd jag min morfar på middag. Kortet på honom och mig är taget hemma hos mina föräldrar julafton 1983. Det lär ha ätits en del där och då också. Andra år var jag hemma hos min bror och hans fru, hos mina föräldrar och hos kompisar och käkade. Hos dom sistnämnda fick jag flundresufflé. Jag har varken ätit det förr eller senare, och minns ingenting av måltiden ifråga, men flundror är gott så jag antar att sufflén också var det. Det var ett evigt fikande på den tiden, så två gånger fikade jag hos mina föräldrar detta datum, och en gång fikade dom hos mig. När jag bodde i Oskarshamn var kompisen och jag ute och åt kebab. 1992 hade jag varit chaufför åt goda vänner här i Nybro kvällen innan. Eftersom dom bodde i andra änden av stan hade jag deras bil hem. När jag lämnade tillbaka den blev jag bjuden både på middag och fika. Den artonde oktober 2004 lämnade jag också ifrån mig en bil. Jag hade lånat pappas Volvo när han blev sjuk, men insåg redan efter några veckor att det var mera jobb än glädje att ha  bil efter femton års uppehåll.

När det flyttade in en Eriksson till i min trappa var jag övertygad om att det skulle bli strul med postutdelningen. Jag vet inte om killen ifråga har fått något som var till mig tidigare, men det dröjde faktiskt ett helt år innan jag fick hans post. Tidningen ”Elektrikern” kändes inte som någonting som angick mig direkt, och när jag kollade adresslappen hörde den hemma två trappor ner. Nu anar jag alltså vad grabben ifråga jobbar med. Annars känns det lite läskigt att han både har jobb och egen lägenhet, fast han inte ens var påtänkt när jag flyttade hit. Hans ålder snokade jag reda på av ren nyfikenhet. Pojkstackaren fyller år i slutet av december. Sånt har jag alltid tyckt verkar jobbigt. Man har ju inte ”rätt” ålder mer än ett par dagar varje år. Att han heter Adam i förnamn gör mig lite nostalgisk när jag ser hans dörrskylt. Min mamma hette Asta, så A. Eriksson är hon för mig. Sedan är det väl lite festligt när nu området heter Paradiset, att Adam och Eva bor i samma trappuppgång.

Igår blev det äntligen en tripp till Kåremo för att fira att tjejen på kortet fyllde år för ett par veckor sedan. Ja, hon till höger då. Jag åkte tåg och buss dit, och det blev en upplevelse i sig. Jag har blivit så bortskämd med skjuts dom senaste åren att jag nästan inte hade någon koll alls på biljettautomaterna. Enligt damen jag pratade med på stationen i Kalmar funderar dom dessutom på att göra om hela upplägget igen, så det kanske är lika bra att jag väntar med att lära mig. Bussen norrut från Kalmar var fullsatt. Jag, som för en gångs skull hade satt mig på en innerplats, lyckades till slut resa mig och baxa in en kille på sätet bredvid mig. Framkommen till rätt hållplats fick jag i alla fall ett kungligt mottagande. Välkomstkommittén bestod av min brors barnbarn och barnets mormor. Jag försågs med en öl så fort vi kom in i huset, och den fylldes på efterhand. Jag åt och drack oavbrutet hela kvällen. Det var ostbollar direkt till den där första ölen. Så serverades dom varma snittarna på bilden och till huvudrätt en god gryta. Till kaffet fick vi en tårta som var något alldeles i särklass. Jag är inte överdrivet förtjust i tårta annars, men den här var verkligen suveränt god. Den lade sig som bomull runt midjan. En mycket trevlig kväll var det, och hem fick jag skjuts ända till dörren.

Dom flesta utgifter går ju att diskutera. Jag läste om någon som ansåg att frisktandvård blev väldigt dyrt, om man aldrig behövde laga någonting. Själv ser jag det väl mer som att jag slipper langa upp flera tusen om jag måste göra en rotfyllning. Bilförsäkringen är väl inte heller direkt lönsam så länge det inte händer någonting ute i trafiken. Själv hade jag haft en bra rådgivare den gången jag kvaddade min bil. Jag hade varit på väg att gå ner till trafikförsäkring, men min bror sa att jag lika gärna kunde behålla helförsäkringen. Att det inte blev så mycket dyrare. När nu olyckan var framme fick jag bättre betalt för min dikeskörda bil, än jag hade fått om jag hade försökt sälja den före olyckan. Den dagen min gamla tvättmaskin ger upp andan, hade jag nästan funderat på att skaffa en som tillval på hyran istället. Det var en så pass liten kostnad per månad, men en kompis räknade ut hur dyr den där tvättmaskinen skulle bli i längden. Jag skulle åtminstone tvätta i den. En granne betalar på hyran för en diskmaskin, som en tidigare hyresgäst har satt in som tillval, och han använder den inte ens.

Klippet ovan torde en gång för alla bevisa att jag är i sextioårsåldern. Det var texten jag fick upp när jag sökte på mitt eget telefonnummer, och står det på nätet borde det väl vara sant. Om ett och ett halvt år har jag till och med fyllt sextio, så efter det är det ingen tvekan. Ännu så länge kan jag väl komma mig för att hävda att jag är femtio plus, även om det blir väldigt många plus. Texten nedan hittade jag på min förpackning med Yoggi, även om bilden från nätet föreställer en mjölkförpackning. Den visade sig finnas på alla Arlas produkter, men på mjölken är det så smått att jag hade missat det. Jag tycker hur som helst att det är väldigt smart att skriva ”ofta bra efter”, så man tänker sig för en extra gång, innan man häller ut allting samma dag som datumet går ut. Själv är jag lite dålig på att lukta, titta och smaka. Jag kör tre dagar extra rakt av, för att slippa cykla till affären flera gånger i veckan. Just minimjölken, som jag dricker, är annars inga problem att känna när den är för gammal. Den både luktar och smakar riktigt vidrigt.

Vår vaktmästare har gjort mycket gott för mitt tv-tittande, utan att jag ens tror att det var meningen. Eftersom jag varken vill betala för att titta på tv eller passa sändningstider, var jag inställd på att få härda ut med väldigt mycket reklam, när jag skulle titta på play-kanalerna. Så sa han vid något tillfälle innan jag började med det att ibland gick det att spola förbi reklamen och ibland inte. Det har visat sig att det går alldeles ypperligt. Hade han inte nämnt det, hade jag inte ens kommit på tanken att försöka. Numera fungerar det likadant som förut för mig, fast enklare. Jag går igenom TV-bilagan på onsdagen som vanligt, men slipper programmera några inspelningar. Framför allt slipper jag pussla och leta repriser när flera kanaler har lyckats lägga det jag vill se på samma dag och tid. Sedan kollar jag det jag vill och spolar förbi reklamen som vanligt. Lite skumt är det att tv 4 play har olika utbud i Telias app och i den jag hade i tv:n sedan innan. Nu är jag hyfsat flexibel när det gäller att hitta det jag vill se, så jag använder båda i nödfall.

Frikortet nedan damp ner i brevlådan igår. Problemet med att man inte får det förrän tre veckor innan det går ut, är att man knappast hinner få någon nytta av det. Hade jag vetat att det var på gång kunde jag ha bokat in mitt årliga besök hos husläkaren. Nu lär jag inte hinna få någon tid där förrän det är för sent. Jag antar att jag kunde ha hållit koll på hur jag låg till på 1177.se men det tänkte jag aldrig på. En femtiolapp tjänade jag i alla fall, för fakturan för det senaste besöket på lasarettet, som också kom nu, var bara på 150 kronor.
På tv hade satirprogrammet ”Svenska nyheter” ett långt inslag gällande debatten om hur dyrt det är med tandvård. Man visade trapporna med frikort inom vården när det gällde resten av kroppen. Skulle man laga tänderna fanns det inget tak. Killen dom tog som exempel skulle få betala 15000 för att laga en tand. Pengar som han naturligtvis inte hade. Det störde mig lite att dom inte en enda gång nämnde alternativet med frisktandvård. Har man det betalar man ett par hundra varje månad, och inte en spänn extra om man måste rotfylla eller sätta en krona på en tand. En kraschad bil blir betydligt dyrare än en tand, om man inte har den försäkrad.

Mitt lokalsinne har aldrig varit mycket att skryta med. Inför mina cykelturer har jag därför varit tvungen att memorera kartan noga innan jag har gett mig iväg. Dom gånger jag inte har svängt av i tid i Hanemåla har jag hamnat på en liten skogsväg. Den har i och för sig varit mysig att cykla på, men jag har kommit ut vid Svartbäcksmåla. Det har inte riktigt varit planen, men jag har äntligen fått se var det låg. Det är ett friluftsområde, och eftersom jag inte är någon friluftsmänniska hade jag aldrig varit där förut. Då ligger det ändå bara ett par kilometer från mitt hem sedan trettio år tillbaka. Igår gjorde jag min debut bland naturstigarna ute i skogen där. Trots att dom var markerade och jag hade en van guide, blev det en extra lång runda när vi kom fel. Hade jag varit ensam hade jag förmodligen inte hittat hem igen över huvud taget. Det finns en anledning till att jag har SOS-appen i min telefon. Räddningstjänsten hävdar åtminstone att dom kan se var man finns om man ringer dom via den, även om dom borde få problem med att komma fram till en mitt i skogen. Det var verkligen riktig trollskog, även om jag var mer orolig för att möta ett vildsvin än ett troll. Stor skillnad på träning blev det förstås också med backar att klättra i, rötter och trädstammar att ta sig över och spänger att balansera på. Det blev betydligt mera allsidigt än att enbart traska på slät asfalt.

Trafikverket ligger på plus hos mig för tillfället. Jag bor vid en av deras vägar, och jag är som jag har nämnt tidigare smått beroende av gatlyktorna här utanför. Det har hänt att dom har varit släckta flera dagar i sträck. Jag har inte forskat i om man kan säga till om det själv, utan bara hoppats att någon annan skulle göra det. Märklig inställning, med tanke på att jag troligen är den enda som lider om det är svart här utanför. När åskan gick som värst för lite sedan slocknade hela Norra vägen. Då var jag mycket nöjd när dom fick igång belysningen igen redan nästa dag, och nu har det hänt igen. Nu var det ändå bara lamporna precis utanför mitt som var släckta. Jag såg att det lyste bortåt vägen. När jag steg upp morgonen därpå var däremot alla tända, fast det var dagsljus. Då vet man att dom håller på att kolla dom. Vintertid är jag för övrigt nästan onödigt imponerad av Trafikverket. Dom kör som vettvillingar fram och tillbaka med plog- och saltbilar, och det är sommarväglag på Norra vägen hela vintern. Problemet är att jag, som inte har bil, aldrig får någon glädje av det. Cykelbanorna som går in till centrum får inte samma omvårdnad av kommunen, som sköter dom.

Gårdagens huvuduppgift var att vara ledsagare light åt en god vän som skulle till lasarettet och röntgas. Jag var alltså mest med som sällskap. Bedriften var att jag steg upp kvart över sex på morgonen. Det måste vara några år sedan det hände senast. Kallt var det i ottan den här årstiden. Temperaturen hinner stiga några grader innan jag i vanliga fall kommer ut vid middagstid. Röntgenundersökningen var en seg historia, som tog en hel timme. Att ligga inkörd i en tunnel så länge var ingenting som jag som är klaustrofobiskt lagd var avundsjuk på direkt. Jag hade det desto bättre under tiden. Det var nästan folktomt på sjukhuset en lördagsförmiddag, så jag satt i godan ro i en soffa och lekte med min telefon. Det innebar mobilspel, och det gick så bra att liven i det spel jag oftast håller på med räckte nästan hela timmen. Jag har ett helt gäng andra spel i reserv, så i nödfall skulle jag kunna hålla mig sysselsatt tills batteriet tar slut i telefonen. Efter avklarat vårdbesök promenerade vi med utsikt över sundet in till centrum. Vi tänkte luncha på restaurang 4 kök, men hittade den inte. I efterhand har jag sett på nätet att den har flyttat långt utanför centrum. Jag flyttade från Kalmar för mer än trettio år sedan, så jag har extremt dålig koll på sånt. I Kvastenhuset fanns i alla fall en restaurang som hette KÖKett, och mer än ett kök behöver man ju faktiskt inte för att bli mätt. Enligt Internet är det dessutom före detta 4 kök, så det verkar ha varit rätt plats men fel namn.

En av dom få fördelar jag kan tänka mig med en partner av något slag vore om vederbörande kunde ta sig an räkningar, avtal och annat trist. Jag har så dålig koll att det i det närmaste är ett under att jag klarar mig själv. Senast var det elektriciteten vi kom att tala om. Jag var helt säker på att jag hade flyttat mina leveranser till Nybro energi, medan jag hade nätet kvar hos någon annan. När jag fick förklarat för mig att nätet måste tillhöra dom, loggade jag in på banken för att se vilka mer jag betalade till och för vad. Jag hittade ingen faktura från något annat elbolag på hela det senaste året. Däremot visade det sig när jag loggade in på Nybro energi att jag hade både nät och elektricitet från dom. Där kunde jag läsa exakt hur mycket ström jag gör av med, och hur mycket den kostar mig. Om jag förstod grannen rätt betalar jag på tok för mycket, men tills vidare får det ligga kvar på blåskontot.

Den tredje oktober 1975 var jag på höstmarknad i Algutsrum på Öland. Jag kommer bara ihåg att jag brukade besöka sommarmarknaden, men någon gång var jag tydligen där på hösten också. På kvällen anordnade Centerns ungdomsförbund dans i bygdegården i Stenåsa. En gosse som var så full att jag nämner det i dagboken kan inte ha varit mer än tretton år gammal då.
Fem år senare var det jag som var full som ett kryss detta datum. Jag jobbade på Luma metall i Kalmar, och var hemma hos en arbetskamrats pojkvän på fest. På kortet nedan dansar värdinnan närmast kameran. Bakom henne skymtar jag. Jag minns fortfarande hur jag frös när jag och mitt ragg för kvällen gick därifrån. Det fick sin förklaring dagen efter, när jag insåg att jag istället för min varma jacka hade fått med mig ett ytterplagg som tillhörde någon som hellre ville vara snygg än varm.
Året därpå plockade jag slånbär. Dom ska visst vara frostnupna innan man plockar dom, för att man ska få bort garvsyran som ger dom en kärv och bitter smak. Nu googlar jag mig till att det fungerar precis lika bra att lägga dom i frysen ett par dygn. Hur som helst gjorde jag likör genom att lägga bären i sprit och socker. Under dom tre veckorna det stod och drog skulle man skaka flaskorna ibland.
I slutet av åttiotalet slet jag asfalten på nuvarande E22 hårt. E66 hette den på den tiden. Jag bodde i Kalmar, men hade mycket av mitt sociala liv i Oskarshamn. Den tredje oktober 1986 körde jag ensam upp dit på dans.

Igår hände det mycket under en timme på eftermiddagen. Jag hade ett planeringssamtal på telefon med en arbetsförmedlare inbokat. Som med allting annat nu för tiden satt killen som ringde uppe i Norrland. Det kändes lite udda att prata jobb med någon som aldrig hade hört talas om kära Kährs. Pratade gjorde vi i alla fall, så att samtalet tog dubbelt så lång tid mot vad dom brukade göra. Han lät riktigt nöjd med att jag var så engagerad i mitt jobbsökande. Slumpen, ödet eller vad man nu väljer att tro på gjorde dessutom att det ramlade in ett mail här under vårt samtal, angående det enda jobb jag faktiskt har sökt hittills. Det var visserligen ett ”tack men nej tack”, men att det två veckor efter min ansökan kom precis medan jag hade en arbetsförmedlare i örat, tyckte jag var lite speciellt. Så ringde telefonen igen två minuter efter att vi hade lagt på. Då var det läkaren på lasarettet som ville berätta att jag numera andas helt normalt när jag sover. Dom brukade skicka brev, men nu ringde han, eftersom jag lät lite negativ i enkäten jag fyllde i. Jag anser varken att det är bekvämt att sova med munnen full av snarkskena eller att min livskvalitet har förbättrats av den. Däremot låter det som någonting positivt att jag inte har andningsuppehåll när jag använder skenan. En god vän hade sluppit sin sömnapné när han gick ner femton kilo, men att gå ner i vikt verkar vara ännu svårare än att sova med munnen full.