HAMBOMAZURKA
Startsidan Blogg Fotoalbum Instagram Vänner Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
<<
Maj (2022)
>>


Hyran.

Sedan hyresförhandlingarna avslutades har min särbo kämpat hårt med att förklara för mig hur mina hyresavier kommer att se ut framöver. Jag hade bland annat förstått att dom skulle bli extra saftiga i april, man och juni. På dom hyrorna skulle nämligen höjningen för årets tre första månaderna pytsas ut retroaktivt. Att dom skickades ut en hel månad i förväg antar jag hänger ihop med att fler än jag kan tänkas ha frågor om dom. Så saftiga som jag hade befarat var dom inte alls. Jag fick en hyresreduktion för intrappning, som gjorde att min hyra bara steg med några hundralappar, istället för den tusenlapp jag hade befarat. Jag minns inte nu hur fort eller mycket den kommer att stiga under kommande år, men den dagen den sorgen. När jag kollade hyresvärdens webbsida insåg jag varför dom kände sig manade att ta strid för att få upp hyrorna i Nybro. Dom hade lägenheter i Oskarshamn och Västervik också, och där kostade det mycket mera att bo. Intressantast var annars en lägenhet i mitt eget kvarter. Den beskrevs som ”en totalrenoverad lägenhet i toppskick.” Där fanns diskmaskin, tvättmaskin, torktumlare och hällspis med varmluft. Det lät definitivt som en av dom lägenheter jag hade hört skulle renoveras upp och sedan tas ut hyra därefter på, men den här var inte mycket dyrare än min.

29 Februari 2020  | Länk | Hemmet | 0 kommentar
Smidiga lösningar.

Dom rent materiella problem jag hade igår löste sig snabbt och enkelt. På eftermiddagen var det cykeln. Bakdäcket var välpumpat när jag begav mig hemifrån. När jag jagade särbon ner till centrum tyckte jag att det var tungt att cykla, men tänkte att det kanske berodde på motvinden. Det visade sig vara bakdäcket som bara hade hälften av luften kvar efter den korta cykelturen. Därmed var pyspunkan konstaterad, och vi uppsökte närmaste cykelreparatör. Han lagade cykeln medan vi var på Kvantum och handlade. Ensam hade jag förstås inte kunnat göra så, men nu tog särbon dom tunga och välfyllda cykelväskorna på sin hoj. På kvällen var det Internet som gav upp. Det var mer handikappande innan jag skaffade en smartphone. Nu kan jag åtminstone nå omvärlden med den, och få veta vad som har hänt. Det framkom att Telia hade ett DNS-fel på sina servrar. Jag blev inte enbart upplyst om var problemet låg. Jag fick också veta att det gick att fixa själv i datorn. En kille beskrev hur man skulle gå tillväga, men att följa instruktioner har aldrig varit min starka sida. En flicka drog informationen ett steg längre. Hon lade upp en bild på vart man skulle ta vägen i datorn, vad man skulle ändra och hur. Vips fungerade Internet som det skulle igen.
28 Februari 2020  | Länk | Övrigt | 0 kommentar
Telefonrådgivning.

Det har varit bud om mina värden när det gäller det dåliga kolesterolet i flera års tid. Efter det senaste läkarbesöket fick jag ett brev från min husläkare, där han bad mig boka en telefontid hos honom. I mellantiden hann jag googla lite till på fenomenet. Jag hittade bland annat en uppgift om att man skulle vara fastande minst tio timmar innan proverna togs. Vi har tagit mina någon timme efter att jag har ätit dagens huvudmål. Lite märkligt verkade det förstås att en överläkare skulle ha missat en så pass viktig detalj. Han skulle ringa 15:45 i måndags. Sköterskan sa något om ungefär, så jag misstänkte att samtalet var att vänta någon gång mellan halv fyra och fyra. Tjugo över tre ringde han. Dom hade tydligen fått besked för ett par år sedan, att man inte alls behövde ta dom där proverna fastande. Dom som analyserade dom kompenserade för det på något sätt. Han ville ge mig medicin. Jag var tveksam, eftersom jag hade läst på nätet att biverkningarna var större än nyttan av den medicinen. Det slog mig att han förmodligen var mera van att diskutera med patienter som ville ha flera mediciner än vad han ville skriva ut. Det är väl bland annat så antibiotikaresistensen har uppstått. Jag lät mig i alla fall övertalas till slut. Ännu tillhör jag ju inte dom med tio olika mediciner som tar ut varandra.

27 Februari 2020  | Länk | Övrigt | 0 kommentar
Tjugosjätte februari.

Den tjugosjätte februari 1976 gick jag i åttan, och vi gjorde bananbåtar på hemkunskapen i skolan. Jag misstänker att det var något i stil med banana split, för jag åt banan med chokladsås och flisad blockchoklad. Kräsen har jag alltid varit till och med när det gäller godsaker. Att jag inte tycker om grädde har genom livet mest varit ett problem när det har varit säsong för semlor. Året därpå var jag i Blomstermåla folkets hus och dansade denna kväll. Bennys orkester från Mönsterås spelade, om det kan vara av intresse. 1983, när detta datum inföll på en lördag nästa gång, var jag faktiskt också i Blomstermåla. Då var jag förkyld precis som nu. Det hände betydligt oftare på åttiotalet, än vad det har gjort dom senaste trettio åren. För femton år sedan fick jag inte min skrivare till datorn att fungera efter att jag hade bytt skanner. Den var helt död. En bekant försökte hjälpa mig över telefon utan att lyckas. Han undrade om jag var säker på att jag hade satt i sladden ordentligt, och det är klart att jag var. När han kom hit för att hjälpa mig, visade det sig att jag hade fått i den lite för bra. Det var en sån sladd som den på bilden med en massa små stift. När jag tog i för att få dit den hade jag böjt ett av dom. Det var inget fel som jag ens kunde föreställa mig att det kunde uppstå.

26 Februari 2020  | Länk | Minnenas allé. | 0 kommentar
Punka.

Jag behövde uträtta ett ärende på Circle K igår. Jag övervägde att vänta tills idag, men med tanke på att meteorologerna hade utlovat åska, hagel och drivis (eller någonting åt det hållet) verkade det säkrast att få det uträttat igår, när solen sken. Jag är förkyld, så jag tänkte ta på mig en mössa för ovanlighetens skull. Jag använder aldrig det annars. Blir det alltför kallt om öronen alternativt börjar regna, drar jag upp jackluvan över huvudet. Sånt jag inte använder åker upp på vinden för att spara utrymme i lägenheten, så mössan fick jag hämta en trappa upp. Jag inbillar mig att jag brukar kasta ett öga på däcken, när jag låser upp cykeln. Det missade jag igår, så jag upptäckte inte förrän jag satte mig på den att bakdäcket var tomt. Det var bara att låsa cykeln igen, och ta hissen upp till tredje våningen och hämta pumpen. Varm hade jag säkert blivit ändå av att pumpa upp ett helt däck iklädd vinterjacka, men med mössa också blev det förstås ännu svettigare. Jag tänkte lämna cykeln på maskinaffären på hemvägen, om luften pyste ut medan jag cyklade, men det klarade sig till macken och hem igen. Jag får kolla hur det ser ut idag, så jag vet om jag har pyspunka, eller det bara var någon som hade roat sig med att lufta däcket.
25 Februari 2020  | Länk | Övrigt | 0 kommentar
Virrhöna.

Det är lite oklart om konstigheter jag gör har med åldern, tankspriddhet eller allmän virrighet att göra. Som när jag försöker tvätta håret med intimtvål eller häller tvättmedel som man ska ha till att tvätta kläder i diskmaskinsfacket. Det jag rör till allra oftast är när jag ska stänga av fläkten efter att ha duschat. Man ändrar utsuget i badrummet med vredet på fläkten över spisen i köket. Jag vet inte hur många gånger jag har tryckt på knappen till lampan istället. Den sitter precis intill, och när jag ser lyset tändas inser jag att jag har utfört fel handgrepp. Åtminstone var det så tills häromdagen. Fläkten hörs mest i köket och badrummet, och jag hade suttit vid datorn i sovrummet sedan jag stängde av den. När jag kom ut i köket lät det som om den fortfarande var på. När jag såg att lampan över spisen var tänd förstod jag varför. Då hade jag alltså tagit fel knapp och gått därifrån utan att ens märka det. Då vrider man ändå på fläktvredet och trycker på lysknappen.
24 Februari 2020  | Länk | Övrigt | 0 kommentar
Obefintligt lokalsinne.

Lokalsinne har jag aldrig varit utrustad med. Jag har gått vilse både i mina hemtrakter på Öland och i en så pass liten stad som Värnamo. I Lund höll jag på att bli kvar, när jag inte hittade tillbaka till parkeringen där jag hade lämnat bilen. Nybro innebar för mig i många år området mellan Storgatan, Sveavägen, Transtorpsvägen och Norra vägen. Som alla kan se på den bifogade kartan, där jag har markerat ”min” del, är staden betydligt större än så. För ett par år sedan började jag cykla så pass långa rundor att jag till slut kände igen mig mer än någon kilometer hemifrån. Dom senaste månaderna har till och med promenaderna gått utåt Svartbäcksmåla åt ena hållet och Dollarstore åt det andra. När den butiken öppnade för några år sedan var jag tvungen att cykla Villagatan rakt ut för att ens hitta dit. Åkte jag via Madesjö kom jag vilse och fick fråga efter vägen. Rekordet tar nog ändå en större byggnad alldeles i närheten av där jag bor. Jag har sett den på andra sidan järnvägen från Järnvägsgatan i närmare trettio år. På Södra Industrigatan har jag passerat någonting som har varit på väg att bli både bilmuseum och minihotell. Hur det går med dom planerna vet jag fortfarande inte, men det gick inte förrän helt nyligen upp för mig att det är samma byggnad.

23 Februari 2020  | Länk | Övrigt | 0 kommentar
Apotea.

Sedan Storgatan i Nybro blev gångfartsområde köper jag alla mina apoteksprodukter på nätet. Någon enstaka gång har jag köpt från något av dom andra apoteken, men oftast blir det Apotea. Förutom mediciner och vitaminer är det tvål, olika typer av hudkräm, snarkplåster och så vidare. Dom har det mesta. Av en händelse upptäckte jag att dom till och med säljer tvättmedel. Sånt man använder i tvättmaskinen alltså. Dom har en välbesökt Facebooksida, där man förstår att leveranserna inte alltid går smärtfritt. Mig hände det häromveckan. Någon vara hade varit restnoterad när jag beställde, och när dom väntar in sånt kan man få vänta ett par dagar extra på sitt paket. Nu dröjde det tolv dagar från min beställning till dess att jag kunde hämta paketet på Kvantum. Det kunde ju ha brådskat med någon av dom övriga artiklarna, så jag skrev till Apotea på Facebook att det kanske hade varit läge att göra en delleverans. Svaret jag fick var att dom hade haft väldigt högt tryck med många ordrar och många varor som tagit slut i lager. Dom jobbade för fullt med att komma ikapp och hoppades vara i fas så snart som möjligt. En förklaring till dröjsmålet var det förstås, men knappast ett svar på varför dom inte hade skickat det som fanns hemma. Nästa gång jag beställde nådde paketet mig i gengäld på tre dagar, så jag antar att dom var ikapp då.

22 Februari 2020  | Länk | Datorn & Internet | 0 kommentar
Klädstilar.

I ett tidigare blogginlägg delade jag med mig av ett foto från tidigt åttiotal. Det föreställde främst två smörgåstårtor som jag hade förfärdigat, men man såg lite av flickorna som höll fram brickorna. Båda hade skärp i midjan, vit blus och rött nagellack. Man får väl tro att det var så vi klädde oss då, även om jag först var tveksam till om jag gjorde det. Sedan kom jag ihåg en kille som jag brukade dansa med i Hyttan i Alsterbro. En kväll hittade han mig inte förrän sent, eftersom jag hade klätt mig i en annan färg. Jag minns än idag att han sa: ”Du brukar ju alltid ha vit blus”. Dom gånger jag drack rödvin var den klädseln inte speciellt praktisk. Det var som om jag fick hål i läppen av det. Sista klunken innan jag skulle ge mig iväg hade alltför ofta en benägenhet att hamna på blusen. Skärp använde jag också så länge jag hade en midja att sätta det i. Numera hänger jag hellre någonting över valkarna. Det vänstra kortet är taget så sent som på min trettioårsdag. Då hade jag fortfarande någonstans att sätta skärpet. Sedan gick det snabbt utför. Vit blus hade jag också, men rött nagellack kan jag inte minnas att jag någonsin har använt. Kortet till höger är taget åtta år och ett antal kilo senare. Jag kämpar hårt för att åtminstone inte hamna där igen.

21 Februari 2020  | Länk | Övrigt | 0 kommentar
Promenad.

Efter en halvstökig start på dagen var eftermiddagspromenaden igår tänkt att få mig på gott humör. Det gick sådär. Det började innan jag ens hann ut, med att min Ipod inte låg på sin plats. När jag backade bandet kom jag ihåg att jag hade stoppat ner den i jackfickan, när jag träffade särbon på stan i måndags. Jag hade inte stängt av den eller ens tryckt på pausknappen, så jag befarade att den skulle vara stendöd. Konstigt nog var det ändå ljud i den, även om den slutade låta när jag var halvvägs. Att det bara kom ljud ur den ena hörluren hade jag glömt alternativt förträngt, tills jag var på väg. Oftast blir dom där små pluttarna bara täppta, så jag stod ute i kylan och försökte peta rent med en nagel. Det gick inte alls. Skosnörena gick upp ett i taget. För att knyta det första satte jag upp foten på ett elskåp. Jag fick hjälpa till med händerna, för att få upp benet så högt. I processen delade sig dragkedjan i jackan. Eftersom jag vet hur det brukar gå med dom har jag knappar också, men jag ville helst kunna ta av mig jackan, utan att behöva krypa ur den. Nästan hemma igen mötte jag särbon. Han ser det som sin livsuppgift att göra mig glad, och han lyckades den här gången också. Han fick dessutom ordning på dragkedjan. Musikspelaren har jag själv rensat och laddat, så nästa gång jag behöver den, hoppas jag att den låter både mycket och länge.
20 Februari 2020  | Länk | Nybro | 0 kommentar
Nittonde februari.

Det är väldigt många år sedan jag tillverkade en smörgåstårta senast. Det kan rentav vara så att dom på kortet nedan var dom sista jag gjorde, fast det är taget för 37 år sedan. Den nittonde februari 1983 hade jag fest i min dåvarande lägenhet i Kalmar för tio kompisar. Det är två av dom som håller brickorna med smörgåstårtorna. Jag insåg väl redan då att det inte skulle bli någon speciellt vanlig företeelse i mitt kök. Jag märker när jag läser mina dagboksanteckningar hur mycket klarare jag kommer ihåg sånt som jag har fotobevis på. Smörgåstårtorna minns jag klart och tydligt, men inte att jag dessutom hade gjort två äppelkakor som jag bjöd på. Jag måste ha legat i den där lördagen.
31 år senare tog jag det desto lugnare. Då jobbade jag i sågverket på Kährs. Dom skulle dra ner på tempot efter semestern, och hade börjat informera om var vi skulle placeras ut. Jag hade jobbat fast eftermiddag där, och blivit bortskämd med att knappt behöva stiga upp en enda morgon på ett och ett halvt år. Alltså anmälde jag mitt intresse för nattskift på en annan avdelning, och det gick betydligt snabbare än jag kunde ana. När jag kom till jobbet den här dagen satt deras produktionsledare och väntade på mig. Hon ville ha mig på upplärning redan måndagen därpå, och jag är ju hyfsat flexibel. Hon var dessutom så schysst så jag skulle få jobba eftermiddag under upplärningen. Det jag glömde när jag pratade med henne var att jag hade lagt in en ledig dag den måndagen. När jag sedan pratade med min dåvarande chef, fick jag honom att inse att jag "måste" ta ut mina sista timmar arbetstidsförkortning innan jag började på upplärning. Alltså flyttade vi måndagsledigheten till dagen därpå, och lade dessutom till den sista dagen just den nittonde. Summan av kardemumman blev att jag hade en arbetsvecka på sammanlagt 8,7 timmar, och sedan var ledig i fem dagar. Samtidigt var veckans arbetspass alltså mitt sista i sågverket.

19 Februari 2020  | Länk | Minnenas allé. | 0 kommentar
Möten.

Under gårdagens promenad sprang jag först på brorsonen. Det var första gången jag träffade honom i år, fast vi bor bara några hundra meter ifrån varandra. Åtminstone var det utanför den lägenheten jag träffade honom nu. Det hände betydligt oftare medan jag jobbade natt. Då var han på väg till sitt jobb när jag kom hem från mitt. En annan trevlig person som jag inte hade träffat på ett helt år var innehavaren på butik Julia. Att det var så länge sedan vi sågs har också med mitt jobb att göra. Eller bristen på då. Jag brukar hitta så mycket som jag behöver där inne, att jag helt enkelt inte har vågat gå in där sedan jag slutade tjäna pengar. Fördelen med tidigare års shopping är att jag har kläder så jag förmodligen klarar mig livet ut, om jag inte går upp alltför mycket i vikt. Kläderna är så pass tidlösa, att jag brukar tänka när jag ser något plagg på butikens Facebooksida, att en sån har jag redan. Igår hade jag sån tur så flickan (vi är jämngamla) ifråga var själv i butiken, och jag var den enda kunden just då, så vi fick en rejäl pratstund. På hemvägen mötte jag min rara särbo. Han bjöd på en lätt lunch, på samma fik som han bjöd mig på när vi var ute och promenerade tillsammans allra första gången.

18 Februari 2020  | Länk | Nybro | 0 kommentar
Zebralagen.

Angående den så kallade Zebralagen har jag läst skämtet: ”För dig som vill dö med vetskapen att du hade rätt”. Det finns verkligen alla typer av bilister. Många stannar om man bara närmar sig ett övergångsställe. Jag vet ju att jag inte har företräde när jag cyklar, men vissa släpper över mig då också. Så finns det dom som inte stannar, fast dom kommer fram till ett övergångsställe. Dom som tvärnitar precis vid linjerna bidrar förstås inte till att få trafiken att flyta. Jag är inte tillräckligt självmordsbenägen för att kliva ut framför en sån, utan väntar tills bilen står stilla. Om dom istället saktar ner i god tid, hinner jag över utan att dom behöver stanna alls. Det finns förstås lika många olika typer av gångtrafikanter som det finns bilister. I många fall är det ju samma människor som promenerar ena gången och kör bil nästa. Vissa stiger verkligen ut i gatan, utan att kolla om bilen som närmar sig har någon chans att stanna. Häromdagen såg jag en kille som slog alla rekord i den vägen. Han steg rakt ut utan att ens se sig åt sidorna, och där han gjorde det fanns det inget övergångsställe. Från där jag stod såg det ut lite som när Baloo släpper stenen som Mowgli letar myror under i den tecknade versionen av Djungelboken. Det verkar helt omöjligt att han ska klara sig undan den, men det gör han.

17 Februari 2020  | Länk | Nybro | 0 kommentar
Moment 22.

Bloggportalen är en sida som jag knappt ens minns att jag har registrerat mig och min blogg på. Då skedde det ändå inte för fjorton år sedan, när jag började blogga, utan först tio år senare. Då startade jag upp en ren blogg vid sidan av min hemsida, eftersom den sistnämnda strulade. Sedan dess har båda fungerat utan problem. Jag hänger inte på Bloggportalen speciellt ofta, så när jag insåg att min presentation var lite inaktuell uppstod ett problem som verkade olösligt. Märkligt nog hittade jag inte lösenordet till min sida där, bland dom jag hade sparade. Alternativet är ju då att klicka att man har glömt sitt lösenord, så mailar sidan ett nytt. Nu var det så länge sedan jag registrerade den, så mailadressen var min gamla till Bredbandsbolaget. Den fungerar inte längre, så det hjälpte mig inte så mycket att få ett nytt lösenord skickat dit. Det kändes verkligen som ett moment 22. Nu löste det sig till slut, genom att jag medan jag funderade över det öppnade dokumentet med lösenorden igen. Där stod Bloggportalen klart och tydligt. Sidorna står i bokstavsordning, så det är ett mysterium hur jag kunde missa det första gången. Nu kunde jag i alla fall logga in och ändra till min aktuella mailadress.

16 Februari 2020  | Länk | Datorn & Internet | 0 kommentar
Godis.

Stundtals får jag för mig att jag trots allt inte är den sista godisgrisen på jorden, även om jag misstänker att många skyller på sina barn när dom köper godis. På NRJ morgon på radion väckte dom mig häromdagen med den stora nyheten att Cloettas sockerbitar var på väg att försvinna. Det hade tydligen börjat med att Adam Alsing hade noterat att dom saknades i sortimentet i hans butik. Nu ringde en kvinna in till programmet. Hon hade besökt Cloettas egen butik och fått beskedet att sockerbiten skulle utgå ur sortimentet. Alsing blev så upprörd att han ringde upp Cloetta. Där fick han beskedet att godiset skulle finnas på hyllorna igen om ett par veckor. Det var tydligen fler än han som hade ringt och undrat. Jag var faktiskt på studiebesök i fabriken i Ljungsbro på åttiotalet, när jag jobbade på Nordchoklad. Jag kommer inte ihåg riktigt varför just jag fick följa med, för det var bara ett litet gäng. Mitt enda bestående minne från fabriksbesöket är hur gudomligt goda skumdelfinerna var när dom var precis nytillverkade. Tolv år senare köpte Cloetta för övrigt upp min gamla arbetsplats och avvecklade den.

15 Februari 2020  | Länk | Media | 0 kommentar
Telefonsamtal.

Jag fick en så pass saftig faktura från facket, att jag kände att jag ville veta mer exakt vad den gällde. Som jag fattade det var det fackavgift för 1912 till 0220. Så mycket mera kunde jag inte utläsa av en faktura, som var väldigt allmänt hållen. Under den perioden hade jag betalat ett par fakturor, så jag ville gärna veta mer exakt vilka pengar som gick till vad. Det enklaste var förstås att maila, men svaret jag fick på mitt mail gjorde mig inte mycket klokare. Det slutade med att jag fick ringa i alla fall. Hon som egentligen hade hand om sånt och kunde det riktigt låg hemma i influensa. Damen jag fick tag i lyckades i alla fall klura ut att den dubbla avgiften gällde november och februari. November missade vi tydligen när min arbetsgivare slutade dra fackavgiften och jag tog över. Nu har jag koll framöver på att avgiften betalas för den gångna månaden i slutet på densamma. Lite svårt hade jag att koncentrera mig, eftersom kvinnan i andra änden lät precis som min gudmor. Hon dog för åtta år sedan. Min första tanke var att hon knappast höll på med liknande arbetsuppgifter heller, men sedan slog det mig att det bör ha varit exakt det hon gjorde. Hon och hennes man hade ett eget företag i elektronikbranschen. Eftersom han var elektrikern, kan jag tänka mig att hon fick sköta fakturering och liknande.

14 Februari 2020  | Länk | Övrigt | 0 kommentar
Missöde.

Jag har det man i dagligt tal kallar för ljudlimpa till tv:n. Förutom att ljudet blir betydligt bättre än det apparaten i sig kan frambringa, tycker jag det är smidigt att kunna vänta med att sätta på ljudet tills jag har hittat rätt program bland play-kanalerna. Fast igår tog det tvärstopp när jag kom så långt. Limpan var helt död. Jag utgick från att batterierna måste vara slut i fjärrkontrollen. Eller batteriet då, för det fanns bara ett. Det satt där redan när jag köpte den för fyra år sedan, så det vore inte så konstigt om det började bli trött. Jag kollade noga vilken storlek på batteri jag skulle ha. Uppenbarligen var mitt ögonmått inte vad det borde vara, för när jag skulle sätta dit det nya fick det inte plats. När jag till slut hade fått dit ett nytt batteri i rätt storlek, var ljudlimpan ändå lika död. Först då upptäckte jag att hela limpan stod på sniskan. Jag kom ihåg att jag hade hört någon (gissa vem) svära ute i vardagsrummet kvällen innan, och började förstå varför. Ljudlimpan hade tydligen fått en sån smäll att båda sladdarna hade ryckts ur. På första försöket lyckades jag få i dom så att den gick igång över huvud taget. Efter nästa försök fick jag ljud i den också.

13 Februari 2020  | Länk | Hemmet | 0 kommentar
Provtagning.

Jag har extremt lätt för att få blåmärken, så efter provtagningen i måndags ser min arm ut som på kortet nedan. Det var en liten tjej som var mycket skicklig och lätt på handen, så det var knappast hennes fel. Uppmärksam var hon också. Man får en liten skylt med sig från läkarbesöket, för att sköterskan lätt ska se vilka i väntrummet som ska på provtagning. Jag gick mellan dom två väntrummen med famnen full av jacka, väska och nämnda skylt. Uppenbarligen höll jag den väl synlig, för sköterskan såg mig innan jag hann sätta mig, och sa att jag kunde komma in direkt. Som jag minns det har tidigare husläkare bara skickat några rader, där jag har fått veta om något provresultat var mindre bra. Vid min förra hälsokontroll fick jag ett papper med samtliga resultat. Dom från året innan fanns också med, så jag kunde se om någonting hade blivit sämre. Först nu upptäcker jag att samma resultat för dom senaste åren går att läsa på 1177.se. Jag uppskattar verkligen att kunna se mina journaler där, och fattar inte hur jag har kunnat missa dom där provsvaren. Att jag skulle ha glömt att jag har läst dom där vill jag inte ens tro. Där finns hur som helst en kolumn som upplyser om var man bör ligga, så man har någonting att referera till. Däremot begriper jag långt ifrån alla dom kemiska beteckningarna. Företagsläkaren tyckte att jag borde kolla upp sköldkörteln. När jag frågade visade det sig att vi har gjort det vartenda år sedan jag började gå till Astrakanen. Jag hade verkligen ingen aning om att tyreoideahormoner är någonting som bildas i sköldkörteln.

12 Februari 2020  | Länk | Övrigt | 0 kommentar
Hälsokontroll.

Igår var det dags för det sedan länge inbokade besöket hos min husläkare. Jag gjorde uppror mot alla lata och nonchalanta svenskar redan vid ingången. Skylten som uppmanar alla att använda skoskydd sitter på dörren, men trots att det var geggigt och blött ute efter nattens storm, var jag den enda som tog på mig dylika. Jag brukar också tänka att om ingen annan bryr sig varför skulle jag? Nu har det slagit mig att det händer betydligt värre saker än så i världen eftersom folk resonerar så. Alltså blev det skoskydd på, och lite lätt ångest för att jag skulle glömma att ta av mig dom efter avklarat besök. Så tog jag min nummerlapp och satte mig ner i väntrummet. Som tur var på en stol från vilken jag såg att dom hade satt upp en skärm där man kunde anmäla sig själv om man hade ett bokat besök. Det var en rejäl pjäs, så man kan undra hur jag lyckades missa den på vägen in. Vi satt bara två stycken i det lilla väntrummet utanför min husläkares mottagning. Ändå hette vi Eva båda två, så det blev lite förvirrat när doktorn bara ropade upp förnamnet. Jag fick komma in till den brunbrända läkaren jag också till slut. Han hade varit i Indonesien. Han fyller 65 nästa år, så om jag lever längre än så får jag söka upp en ny läkarkontakt. Dom på Astrakanens läkarcentrum lär väl skriva över hans patienter på någon annan, så det är bara att hålla tummarna för att det blir någon man gillar.
11 Februari 2020  | Länk | Nybro | 0 kommentar
Mammas gamla cykel.

När jag ställde tillbaka cykeln i källaren vid hemkomsten häromdagen, passade jag på att titta till min gamla reservcykel. Den står låst längre in i källaren. Tanken är att den inte ska vara i vägen för någon, men där ser jag den inte själv heller speciellt ofta. Åtminstone tänkte jag titta till den, men den var puts väck. Jag kollade verkligen noga på varenda cykel, för att vara säker på att jag inte missade den, men den syntes inte till. Det är visserligen en mer än trettio år gammal rishög. Den var nämligen mammas, och hon har varit död i mer än trettio år. Jag använde den flitigt i många år efter hennes bortgång, tills jag fick en ny cykel som premie från en konsumentpanel där jag var med. När den blev stulen köpte jag en ny, men den har också tio år på nacken vid det här laget. Eller på ramen då. Händer det någonting med den kan hur som helst skruttcykeln vara bra att ta till. Lite snopet kändes det alltså att den antingen hade blivit bortstädad eller snodd. När jag gick tillbaka genom källaren tittade jag åt andra hållet, där det inte stod några cyklar. Förutom min då. Någon hade av okänd anledning ställt den mycket prydligt mot väggen där. Jag hade varit så upptagen med att studera cyklarna på andra sidan gången, att jag inte ens hade lagt märke till den.

10 Februari 2020  | Länk | Släkten | 0 kommentar
Ompysslad.

När jag behövde en bild till ett blogginlägg om att jämföra priser bildgooglade jag helt enkelt ”prismedveten cartoon”. Den allra första bilden jag fick upp kom från min egen blogg. Det var ett par år sedan jag använde den, så jag kände att jag kunde göra det igen. Den gången skrev jag om att man borde handla där det är billigast och helst olika saker i dom olika butikerna beroende på pris. Nu kan jag knappast skylla på tidsbrist längre, men jag är fortfarande för lat för att göra så. Allra billigast klarade jag mig annars undan i fredags. Jag hade bara ett ärende till förköpet på Kvantum, och gick inte längre in i butiken än så. Tillbaka i Paradiset träffade jag särbon, som skickade med mig en hel kasse med mat hem (se bild). Han berättade också vilken tur jag hade haft. När han hade varit på Kvantum på förmiddagen hade det varit lång kö till förköpet. När jag masade mig dit mitt på dagen var där knappt en människa. För en gångs skull hade jag fördel av att jag har svårt att bli klar och komma iväg hemifrån.

9 Februari 2020  | Länk | Bekanta | 0 kommentar
Änglar finns.

Eftersom dålig lukt gör mig lika deppig som jag blir glad om det doftar gott, står det ett doftblock uppe på mitt badrumsskåp. Åtminstone är det vad jag brukar skriva på min shoppinglista, när jag ska köpa ett nytt. Jag ser nu i Kvantums nätbutik att det heter luftuppfräschare. Jag ställer den mitt på skåpet och intill väggen. Därför kändes det lite skumt när den i förrgår kväll plötsligt hade hamnat på sniskan på en helt annan plats. Eftersom jag hade blivit tvungen att byta glödlampa i takarmaturen samma kväll, kunde jag inte svära på att jag inte hade kommit åt den själv, medan jag stod på min lilla trappstege. Annars verkade det enda alternativet vara särbon, eftersom det bara var vi två som hade varit här. Vi är dessutom dom enda som har nyckel hit. Nu saknar jag mina döda så pass, att jag ändå hade en svag förhoppning om att det var någon älskad som ville lämna en hälsning från andra sidan. När jag städade badrummet igår klättrade jag upp för att byta luftuppfräscharen. På grund av fallrisken tar jag inte fram stegen och torkar ovanpå skåpet varje vecka, så när det väl är dags brukar där ligga ett lager med damm och stoft. Nu var där alldeles rent. Hur gärna jag än vill tro att jag har snälla spöken kring mig, så har jag svårt att tro att dom klarar av att städa. Det fick bli en koll med särbon, och det visade sig mycket riktigt vara han som hade gjort en insats.
8 Februari 2020  | Länk | Hemmet | 0 kommentar
Upphittat.

Fyndet under gårdagens promenad var en nyckelknippa. Vi tänkte spontant på polisstationen, men med tanke på avståndet misstänkte vi att vi inte skulle hinna dit innan dom stängde. Nu har dom inte öppet igen förrän på måndag. På knippan satt en säkerhetsbricka, med uppmaningen att lägga den i närmaste brevlåda. Vi traskade vidare mot RIA, och tänkte posta nycklarna på hemvägen, för att slippa gå en längre omväg. Jag ville ändå testa Facebook, som brukar vara en vettig kanal för att få Nybrobornas uppmärksamhet. Mannen i mitt liv skulle troligen uppskatta om jag använde glasögon mer frekvent. Nu har jag inte ens några med mig när vi är ute, vilket innebär att jag får låna hans om jag behöver se någonting smått. Jag är dessutom dålig på att stå upp och pilla med telefonen. På det bifogade kortet sitter jag alltså på ett stort askfat med särbons glasögon på näsan. Inne på RIA satte jag mig på en betydligt bekvämare pall, och chattade med en tjej som hade tappat sina nycklar. Tyvärr var det inte hennes vi hade hittat. Så kom det ett meddelande från någon som bad mig ringa ett specifikt telefonnummer i Nybro. Det visade sig att mannen jag fick tag i var son till den som hade tappat nycklarna. Han skulle höra av sig och komma hit på kvällen. Innan vi hann lämna RIA ringde han och frågade om vi hade bil, men det äger vi inte ens någon. När vi kom hem sökte jag på hans nummer, och insåg att frågan var fel ställd. Han fanns bara några hundra meter härifrån, och vi hade i princip passerat hans arbetsplats på hemvägen. Hade han nämnt något om det kunde vi ha gått förbi och lämnat nycklarna till honom direkt. Senare på kvällen var det i alla fall en mycket lycklig far, som kom hit tillsammans med sonen, och fick tillbaka sin nyckelknippa.

7 Februari 2020  | Länk | Nybro | 0 kommentar
Jämförpriser.

Mannen i mitt liv är tio år äldre än jag och pensionär. Säga vad man vill om pensionärer, men prismedvetna är dom. Det vore inte helt fel om jag också kunde bli bättre på det, med tanke på att jag inte jobbar och tjänar några pengar. Sedan vi började handla tillsammans duggar i alla fall aha-upplevelserna tätt, så förhoppningsvis lär jag mig efterhand. När det gäller det koncentrerade tvättmedel jag använder, minns jag det som att det bara fanns i mindre förpackningar. Antingen missade jag bara dom större eller också har dom tillkommit senare. Jag har hur som helst inte fått ögonen på dom, utan tagit dom små av gammal vana. Jag har ändå köpt två i taget, eftersom det får plats så mycket i behållaren jag har det i här hemma. När nu särbon visade mig dom större förpackningarna var det dessutom ett riktigt bra erbjudande på dom. Köpte man tre paket fick man i princip ett av dom gratis. När vi är två som kan dela på det behöver man ju inte fylla upp skåpen helt med tvättmedel heller, bara för att det är billigt. Yes handdiskmedel har jag valt efter vilken sort som har haft finast färg. Nu har jag blivit uppmärksammad på att jag betalar flera kronor extra för den där färgen. Priset på sylt kom jag på idén att jämföra alldeles själv. Jag förstod nästan att klämflaskan jag brukar köpa skulle vara dyrare än en vanlig glasburk. Ändå har jag inte ens tänkt tanken att byta, fast jag stör mig på hur den där flaskan ramlar omkring i kylskåpet. Den behöver nämligen stå uppochner, om man ska få ut någonting när man vill ha sylt.

6 Februari 2020  | Länk | Nybro | 0 kommentar
Äggförvaring.

Genom livet och olika bostäder har jag konstaterat att kylskåp i allmänhet har speciella fack i dörren avsedda för ägg. Eftersom jag har dålig koll på hur länge det är sedan jag köpte saker och ting, känner jag mig lätt handikappad utan datumstämpeln på förpackningen. Därför har jag i hela mitt liv förvarat äggen i den. Det dröjde tills jag blev närmare sextio innan jag ställde dom i kylskåpsdörren för första gången. Då berodde det på att särbon hade burit hit ägg. När jag insåg att det var bättre att vi delade på dom hade jag redan hunnit platta till den ena kartongen. Jag kunde inte ens svära på att det fanns såna där fack i mitt nuvarande kylskåp. Eftersom jag inte har använt dom har jag inte ens noterat dom. Möjligen hade jag trott att det fanns plats för flera på ett ställe. Istället var det utrymme för fyra ägg på två olika platser. En fördel är att mitt kylskåp är så högt. Den enda anledningen till att jag vet säkert att vi hade likadana redan i mitt barndomshem, är en liten olycka som jag minns. Någon (jag tror inte att det var jag) tog tag om överkanten på kylskåpsdörren, och råkade krossa ett par av äggen som stod högst upp i den.

5 Februari 2020  | Länk | Hemmet | 0 kommentar
Fjärde februari.

Den fjärde februari 1976 gick jag i åttan. Vi hade syslöjd den här dagen. Vår ordinarie lärare var ledig, så hennes (egentligen pensionerade) företrädare hade hoppat in som vikarie. Jag kom långt på kjolen jag höll på att sy, vilket delvis kan ha hängt ihop med att lärarinnan ifråga sydde i dragkedjan åt mig. Oklart om hon tyckte synd om mig, för dylika pilljobb var jag värdelös på redan i tonåren. Det förvånar mig inte alls lika mycket som det faktum att jag minns hennes namn. Jag har bara skrivit Sacher i dagboken. Hon lämnade vår högstadieskola innan jag började där, men jag inte bara vet att hon hette Karin i förnamn. Jag kommer dessutom ihåg det såhär långt efteråt. Med den informationen sökte jag upp hennes grav på Internet. Hon vilar i Södra Möckleby sedan 1992. Jag utgår ifrån att det är maken hon delar grav med. I så fall var hon änka dom sista tjugofyra åren av sitt liv.
1978 genomlevde jag några av dom segaste timmarna i mitt liv, fast det var lördag. Då jobbade jag i Kalmar, och hade precis skaffat ett hyresrum i stan. Att ta sig från östra Öland till danserna på Sandra dansrestaurang var aldrig lätt så länge man inte hade körkort. Den här kvällen fick jag och en klasskompis skjuts in till mitt hyresrum, som låg bara ett hundratal meter från Sandra. Problemet var bara att vi kom in till Kalmar klockan sex, och Sandra öppnade inte förrän vid nio. Vi hade absolut ingenting att sysselsätta oss med, så det var riktigt långa timmar. Vi spelade till och med luffarschack, för att få tiden att gå. På kortet, som är taget något år tidigare, sitter väninnan ifråga i en bil på väg till ett annat dansställe.

4 Februari 2020  | Länk | Minnenas allé. | 0 kommentar
Djurbajs.

Att det ligger skräp i form av flaskor, burkar och allehanda pappersförpackningar överallt stör mest mitt estetiska sinne. Värre är det att det ligger hundskit precis överallt. Jag har förstått att det finns väldigt många hundägare i Nybro. Jag utgår från att majoriteten av dom plockar upp efter sina jyckar, och att dom är minst lika irriterade på dom som inte gör det som jag är. Någon gång ser man spår av hundtassar i en hög med bajs, och det är väl inte så mysigt om hunden hoppar upp i soffan, när man kommer hem igen. Ibland ligger det korvar uppe på stenar och annat, så man nästan undrar om det är en människa som har suttit där och uträttat sina behov. Dom högarna riskerar man åtminstone inte att trampa i, även om dom är riktigt äckliga att se. Värre är det så fort man lämnar asfalterad väg. Tar man minsta steg ut i gräset får man kolla extremt noga var man sätter fötterna. Ändå har jag haft tur såhär långt i livet. Alla gånger jag kan minnas när jag har känt att jag har trampat i någonting kladdigt, har det bara varit ruttna löv eller liknande. Fram till helgen som nyss har passerat då. I lördags gick jag faktiskt på en asfalterad cykelbana, men kom tydligen för nära kanten och hittade en hundskit med foten. Igår vet jag inte ens var jag trampade i den. Då var det mitt sällskap som upptäckte den brungula sörjan på min ena sko. Jag har fått bort det värsta med hjälp av vattenpölar och fuktig mossa, men idag får det bli en mer seriös rengöring av skorna. För att se det från den ljusa sidan trampade jag inte i högen på bilden. Den kom från en häst, och var betydligt större.

3 Februari 2020  | Länk | Nybro | 0 kommentar
Storgatan.

När man öppnade Storgatan genom centrum här i Nybro för biltrafik för några år sedan blev det gångfartsområde. Det innebär att bilisterna inte för köra fortare än folk kan gå, vilket ska vara ungefär sju kilometer i timmen. Jag läste någonstans att polisen får svårt att kontrollera att det efterlevs, eftersom dom inte ens kan mäta så låga hastigheter. Känslan jag får är att det skulle bli betydligt färre bilar om man verkligen körde så sakta. Det känns inte som om speciellt många skulle tycka det var lönt att ta bilen den vägen, om dom inte kom fortare fram än om dom promenerade. Dom som verkligen sköter sig får snabbt en stressad medtrafikant intill den bakre kofångaren. När man cyklar är det också lätt att glömma sig. Det lär ju vara gångfart som gäller för cyklister också, och så sakta är verkligen inte lätt att cykla. Man har satt upp en digital tavla, som talar om ifall man kör för fort, och det brukar den göra för mig också. Det vore ju typiskt, när jag stör mig så på alla bilister som håller för hög hastighet, om jag själv åkte dit vid en kontroll. Jag läser i och för sig på nätet att ett gångfartsområde måste vara utformat så att det framgår att gående nyttjar hela ytan och så att det inte inbjuder fordonsförare att köra fortare än gångfart. Den klausulen känns lite tveksam om Storgatan i Nybro lever upp till. Stiga av cykeln och promenera i centrum vågar jag inte, sedan en judisk kvinna i min ålder blev överfallen av tre muslimska män. Vi kristna står inte heller så högt i kurs hos dom, om jag har förstått saken rätt.

2 Februari 2020  | Länk | Nybro | 0 kommentar
Mästerkocken (eller inte).

Här handlas det varje torsdag och lagas köttfärslimpa var fjärde lördag. Den sistnämnda infaller idag. I förrgår tänkte jag således inhandla ett halvt kilo blandfärs. När jag kom fram till rätt hylla mindes jag plötsligt hur det hade varit förra gången jag skulle köpa det. Någon hade slarvat bort en hel vagn med halvkilosförpackningar, så det fanns inga. Jag fick välja mellan att köpa Eco, som var betydligt dyrare, eller en större förpackning med vanlig färs. Vi äter det, som sagt, med jämna mellanrum, så jag valde det sista alternativet. Hälften av färsen lade jag i frysen. Lite snopet hade det varit att hitta den påsen efter att ha köpt en ny förpackning. Idag kom jag på att den låg där när jag stod i duschen på förmiddagen. Att det vore en bra idé att tina den före tillagning alltså. Fatta paniken som hade uppstått om jag inte hade tänkt på det förrän jag skulle ha den. Jag glömmer aldrig den gången för en herrans massa år sedan, när jag skulle laga samma mat i mitt föräldrahem på Öland. Någon hade tyckt att det var för varmt i kylskåpet, och stoppat min färs i frysfacket. När jag skulle börja laga mat var den stenhård. Att tina köttfärs i mikrovågsugnen är ingenting jag rekommenderar. Uppenbarligen stämmer ett av mina favoritcitat extremt bra in på mig. ”Been there, done that. Then been there several more times, because apparently I never learn.”
1 Februari 2020  | Länk | Övrigt | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Eva Eremit                                             Skaffa en gratis hemsida