Lördagspromenaden gick längs ett populärt promenadstråk och vi mötte många både bekanta och obekanta människor. Oftast hejar vi bara på folk i förbifarten, men igår stannade vi och pratade ett par gånger. Först med en äldre dam, som också bor här i området. Min favorit bland hennes repliker var: ”Men ni är inte gifta än?” Själv känner jag att har man aldrig varit gift tidigare, är det i senaste laget i min ålder. Å andra sidan är damen i fråga tjugo år äldre än jag, så från hennes perspektiv kanske jag inte är lika lastgammal. Nästa möte var med en tidigare arbetskamrat, som var ute och traskade med make och hund. Vi heter likadant i både för- och efternamn och jobbade på samma avdelning. För att skilja oss åt kallades hon Buss-Eva, eftersom hon tidigare hade jobbat på ett bussbolag. Undertecknad blev Paradis-Eva. Paradiset är namnet på området där jag bor. Av hennes hemsida att döma är det närmare tjugo år sedan hon slutade på golvfabriken och startade ett eget företag. Innan dess hann jag fylla fyrtio och som jag minns det var det hon som styrde med baguette och paket till mig då. Jag fick bland annat en ryggkliare, som hänger på sin krok i ett skåp här än idag.

Hannah Ekwall gick nyligen bort i cancer. Jag anar att hon var mest känd som hustru till tv-sportens Patrick Ekwall. Under året som hon var sjuk såg jag dom båda i någon reklam jag fick från Cancerfonden. Åtminstone i min värld kändes det mest som att det hade med makens kändisskap att göra. Rubriksättaren i min skvallertidning kände nog ännu mera så. Där löd rubriken: ”Ekwalls fru Hannah död”. Det tyckte jag lät i det närmaste respektlöst. Riktigt tragiskt blev det när änklingen sist i texten uttalade sig och sa: ”Jag vill också belysa att Hannah ju framför allt var Hannah och inte ’Patrick Ekwalls fru’”. Lite fundersam blev jag över om personen som satte rubriken alls hade läst texten. Hen kanske gick lika mycket på känsla som Patrick Ekwall själv gjorde, när han uttalade sig om hustruns sista vilja. Han berättade att Hannah hade en önskan att han och barnen skulle gå vidare. I nästa andetag kröp det fram att dom aldrig hade talat om döden, eftersom Hannah utgick från att hon skulle klara sig. Ändå vet han att hon ville att han och alla andra i hennes närhet skulle göra allt för att se fortsatt ljust på livet. I den tryckta tidningen fanns åtminstone bara den vänstra halvan av bilden nedan med. Kollaget kommer från nätupplagan. Det får mig att känna att alltihop handlar mer om maken än om Hannah själv.

Dom senaste åren har jag haft hemförsäkring genom facket. Jag kunde förmodligen ha fortsatt vara medlem där fast jag slutade jobba, men det har aldrig varit någon av mina favoritföreningar. Jag sa upp mitt medlemskap så fort jag hade avanmält mig hos arbetsförmedlingen och vid månadsskiftet går uppsägningstiden ut. Planen var från början att byta tillbaka till mitt gamla försäkringsbolag, men flera personer i min närhet rekommenderade mig att stanna hos Folksam. Jag kontaktade dom via mail redan i höstas och allt skulle gå per automatik. Jag blev ändå nervös när jag inte hade hört någonting från dom med bara ett par dagar kvar, så idag ringde jag kundtjänst för att få lite klarhet i läget. Jag valde alternativet att legitimera mig med mobilt bank-id, för att få snabbast möjliga service. När allt inknappande av personnummer och kod var klart, fick jag veta att jag hade plats 177 i kön. Å andra sidan hade dom mer än 250 handläggare. Kötiden var därför ändå inte mer än sju minuter och det kändes överkomligt. Efter denna korta väntan fick jag tala med en ung (?) man som på bred skånska förklarade för mig att allt var lugnt. Facket meddelar tydligen inte försäkringsbolaget förrän efteråt att jag inte är medlem där längre. Först då skickar dom ut ett nytt erbjudande till mig, men enligt honom ska jag ändå vara försäkrad hela tiden. Jag har väl inget annat val än att lita på honom.

Jag får bestämt ta ett snack med mina bröder om sånt jag inte minns när det gäller vår morfar. Mina morföräldrar skildes i början av sextiotalet. Mormor gifte om sig direkt och var sedan gift med sin Tage livet ut. Enligt texten intill fotot nedan heter kvinnan till vänster Britta. Jag har ett vagt minne av att det kan ha varit någon som morfar hade sällskap med efter skilsmässan, men jag kan också ha fel. Det är mitt huvud som sticker upp mellan hennes och morfars. Det kanske inte är så konstigt om jag inte kommer ihåg alla detaljer, för jag var bara ett par år gammal. Gulli, som morfar var sambo med på sjuttiotalet, minns jag i alla fall klart och tydligt. Jag bodde hos dom vid något tillfälle när mina föräldrar var bortresta. Tack vare att hon tog mig med till en fotograf, har jag en uppsättning med fina kort på mig själv i tioårsåldern. Så var jag med dom på en bussresa till Oskarshamn med någon förening. Senare på sjuttiotalet var morfar tillsammans med en dam som kallades Lisbet, fast jag tror att hon egentligen hette Elisabet. Möjligen var det så att hon dog ifrån honom, men jag är osäker på det också. På åttiotalet umgicks i alla fall morfar med Stina i flera år. Sin allra sista flickvän hade han på sjukhemmet där han tillbringade sina sista år. Det var ett demensboende, så damen han satt och höll i handen trodde att morfar var hennes make Oskar. Han levde dessutom fortfarande, så det bör ha varit aningen förvirrat när han kom på besök.

Igår kom våren till Nybro. Så sent som i helgen hade jag på mig parkasen, som särbon kallar jackan på den högra bilden, när vi var ute och plåtade. Han har en nästan likadan, men hävdar att den inte alls är speciellt varm. Min är den varmaste jacka jag någonsin har ägt. Den går dessutom så högt upp i halsen att jag inte behöver någon halsduk eller ens en scarf för att hålla tätt där. Det klagomål jag kan hålla med mannen i mitt liv om gäller dragkedjan. Den är inte lätt att ha med att göra. Det finns flera människor i Nybro som har hjälpt mig med den genom åren. Igår var det plötsligt tio grader varmt, så jag plockade fram den bruna jackan till vänster i bild. Den fungerade som vinterjacka innan jag skaffade parkasen, men numera använder jag den höst och vår. Den är inte alls lika varm och det blåser rakt in vid halsen på den. När jag vägde som mest för tjugo år sedan fyllde jag upp den, men numera har min hals lite andra dimensioner. Jag kände mig ändå nästan onödigt påpälsad med tanke på temperaturen och att solen dessutom gassade. Känslan förstärktes av att en karl sprang runt på en fotbollsplan iklädd shorts och med bar överkropp. Det kändes lite surrealistiskt att se snön och en halvnaken karl samtidigt.

Det finns saker och företeelser som har varit väldigt viktiga för mig under många år, som jag saknar förvånansvärt lite numera. I själva verket inte alls. Så länge jag var ute på dans en eller två kvällar i veckan, kändes det som om det på det stora hela var livet. Nu är det tjugofem år sedan jag slutade dansa. Jag var inne på Kristallen här i Nybro på ett studiebesök för några år sedan. Det var jättekul att träffa några av dom jag hade tappat kontakten med, men ingenting som gav mersmak. Morgontidningen var jag snudd på beroende av tills för något år sedan. Jag bläddrade igenom hela och läste rubrikerna till och med på Torsåssidan. Lördagstidningen med det stora korsordet var det bästa på hela helgen. Så träffade jag särbon, och insåg ganska snart att det inte ens fanns ens en teoretisk chans att jag skulle hinna titta i alla tidningarna. Numera skummar jag bara familjenyheterna och Nybrosidan på nätet. Att slippa hämta tidningen på dörrmattan varje morgon och att inte behöva bära kilovis med gamla tidningar till återvinningen, känns mest som en lättnad. Bil var jag som dom flesta andra beroende av i tio år efter min artonårsdag. Efter att jag hade sålt min sista bil började samma jakt efter skjuts, som i tonåren innan jag hade körkort. Sedan anpassade jag mig, och slutade fara omkring. Numera saknar jag i stort sett bara bil när det är dags att veckohandla. När vädret är som på kortet från 1985, föreställande min bil, är jag rentav tacksam att jag ingen har.

När jag letade fram ett foto på mina föräldrar, som var taget vid ett besök i Göteborg, reagerade jag på deras klädsel. Mannen i mitt liv brukar bli smått nostalgiskt när han beskriver hur kvinnorna var klädda på femtiotalet. Han talar lyriskt om dräkt med kjol och en liten jacka, och det är väl exakt så min mor är klädd på det bifogade kortet. Jag brukar i det här sammanhanget framhålla att männen också betydligt oftare var, vad vi idag skulle kalla finklädda, i kostym och slips. Dom gånger jag har sett min far klädd som på bilden kan jag nog räkna på ena handens fingrar. Jag anar att mina föräldrar varken reste långt eller ofta på den tiden. Femton år senare fick dom smak för solresor och började ta en vecka eller två i värmen varje vinter.

Kortet på mig har också med särbons och mina samtal att göra. Jag minns inte om det var så illa så att det inte fanns någon fast frys i den här lägenheten när jag flyttade in. I ett hörn i köket stod i alla fall ett fristående frysskåp, har jag berättat för honom. Med tanke på hur trångt där är med mitt runda köksbord, tvivlade jag nästan på att det verkligen kunde ha fått plats där, men på kortet syns det till höger om mig. Det är dåligt med avställningsytor i mitt kök, så jag antar att jag kan ha använt frysskåpet som det också.

Jag är med i en grupp på Facebook som heter ”Öland genom tiderna”. När ett par av deltagarna lade upp bilder på klädgalgar från öländska butiker, letade jag fram mina gamla trägalgar för att se varifrån dom härstammade. Till min förvåning visade det sig att dom inte kom från Öland över huvud taget. En var från Bröderna Hanson i Göteborg och en från Modellkläder i Stockholm. Dels blev jag tvungen att inse vilka spratt minnet kan spela en. Jag var helt säker på att det stod butiksnamn från Öland eller möjligen Kalmar på dom där galgarna. Framför allt undrar jag hur sjutton dom har hamnat i min garderob. Jag har visserligen besökt båda våra största städer, men jag har inget som helst minne av att jag skulle ha shoppat kläder i någon av dom. Galgarna känns mera som någonting som har hängt med från föräldrahemmet. I så fall kan dom säkert vara riktigt gamla. Pappa var visserligen uppe i Stockholm någon gång med anledning av sitt uppdrag som sekreterare i Ölands fiskarförbund. Åtminstone minns jag det så, men mitt minne är som sagt en smula bedrägligt. Så har jag faktiskt scannat in ett par foton i datorn från ett besök som mina föräldrar gjorde där hos min morbror och hans fru. Den enda gång jag har koll på att mamma och pappa besökte Göteborg hänger det ihop med att jag har ärvt korten som togs då. Det syns nästan på dom att det är mer än sextio år sedan.

Det mesta som har varit modernt verkar komma tillbaka förr eller senare. Mitt förnamn blev omodernt för bra många år sedan. Det var högt upp på listorna över dom populäraste namnen, tills det plötsligt började dala och försvann helt. I min ålder finns det massor av kvinnor som heter som jag, men bland dom yngre är det riktigt ovanligt. En dag börjar man säkert kalla barn för Eva igen. Frågan är bara om jag hinner uppleva det. Bland dom populäraste namnen förra året fanns Astrid, Alma och Ella. Mina släktingar som hette så föddes för runt hundra år sedan. När det kommer till krukväxter har jag förstått att palettbladen har fått en renässans. Såna hade jag mängder av i mina fönster på åttiotalet. I ett reklaminlägg från Kvantum läste jag dessutom att monstera har blivit modernt igen. Kortet på min är taget i vardagsrummet här i Nybro, så den var uppenbarligen med under flytten hit från Oskarshamn. När och varför jag slängde ut den minns jag inte alls, men numera tycker jag det är skönt att slippa sköta växter. Monstret var så stort att jag behövde hjälp när det skulle planteras om. Någonting annat man kan konstatera på bilden är att jag hade ett rejält utbrott av herpes när jag flyttade hit.

Att jag rakar benen helt och hållet för min egen skull, råder det inga som helst tvivel om. Jag går nämligen aldrig barbent ens på sommaren. Möjligen har det hänt att jag har använt klänning någon gång runt midsommar dom senaste åren, men det är också allt. Så länge jag verkligen rakade benen hade dom en tendens att bli stubbiga, men redan för många år sedan fick jag en epilator i födelsedagspresent. Sedan dess sliter jag ut hårstråna med rötterna. Till en början var det precis så brutalt som det låter, eftersom mina ben var rejält ludna. Efterhand har färre och färre hårstrån vuxit ut igen, men dom som gör det blir lika långa som tidigare. Det ser verkligen extremt fånigt ut med några få långa strån på varje ben. Fördelen är förstås att det inte blir på långa vägar lika smärtsamt att rycka bort dom. Jag använder bara epilatorn på underbenen. Eftersom jag till och med är hårig på ställen som fötter och knän, brukar jag putsa till resten med hyvel. Vid senaste ansningen uppstod två problem. Det första var att jag inte trivs riktigt med Icas hyvlar, som jag fick köpa när mina vanliga inte fanns i butiken. Det andra var att jag brukar hälla upp vatten i handfatet att skölja hyveln i mellan varven. Nu ville proppen där inte hålla riktigt tätt, men det gick förstås lika bra att skölja under rinnande vatten.

Jag förundras i vanlig ordning över mycket av det jag läser på nätet. Bland annat det faktum att folk alltid har flera tusen i plånboken när dom blir av med den. Annars verkar det som om jag vore den enda i hela världen som har kontanter på mig över huvud taget. Det är bara ett par hundra, men jag vill inte bli helt ställd om kreditkortet inte skulle fungera. När folk blir bestulna har dom alltid flera tusen i plånboken. Den senaste var en äldre dam och i texten stod det att hon hade blivit av med sin börs. Jag undrar fortfarande om det var hon själv som hade använt det ordet eller den som skrev referatet. Jag tyckte att det passade väldigt bra ihop med en äldre person, men då tänkte jag mig en liten börs med småpengar i. Den här hade förutom fyra tusen i kontanter också innehållit kontokort. Jag skulle nog ha kallat den för plånbok, även om man säkert kan ha betalkort i en börs också. Jag fick nästan dåligt samvete när jag skrev om otryggheten i Nybro häromdagen, men nu har jag fått svart på vitt på att jag hade rätt. Sveriges Kommuner och Regioner och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap hade sammanställt en rapport som hette ”Öppna jämförelser: trygghet och säkerhet”. I rapporten kartlades samtliga Sveriges kommuner enligt fyra indikatorer: personskador, utvecklade bränder, anmälda brott och upplevd otrygghet. Gissa vilken kommun som låg allra sämst till i Kalmar län!

Jag inbillar mig att jag är en av dom få svenskar som har levt nästan ett helt liv utan att någonsin äta en semla. Jag gillar varken mandelmassa eller grädde och då faller ju hela smakupplevelsen. När jag växte upp gjorde mamma egna semlor till familjen. Då åt jag det hon hade gröpt ur bullarna för att få plats med mandelmassan. Senare i livet har det blivit smått pinsamt när någon har bjudit på semla, eftersom det har ställts fram varsin och jag inte har kunnat äta min. Från början var det åtminstone under en begränsad period, men nu verkar dom finnas snudd på hela året. På Kvantum hade man haft buffé med olika sorters minisemlor vid den här tiden förra året och i torsdags upprepade man succén. Mannen i mitt liv skulle dit och hämta en grillad kyckling till lunchen. Han gillar semlor, så bad jag honom köpa fyra stycken, eftersom man fick ett specialpris då. Jag tänkte att han kunde ta en med något annat innehåll än mandelmassa till mig och tre till sig själv. Nu är min särbo noga med att det ska vara rättvist, så jag fick en semla med nutella och en med vanilj. Det fanns dessutom fyllning av blåbär, Snickers, Oreo och en med vit choklad, hallon och vanilj. Jag hade planerat att stryka bort en del av grädden, men så ville jag inte förstöra jobbet som konditorn hade lagt ner. Nu har jag alltså i väl mogen ålder inte bara ätit min första semla utan även den andra. Jag hoppas att det räknas, fast dom inte innehöll mandelmassa.

Min mamma gick bort i början av februari 1989. Pappa och jag höll till i hennes lägenhet dagarna efteråt. Den tolfte februari åkte vi över till Öland en sväng. Tillbaka i Kalmar åt vi pizza och drack grogg. Jag Minns bara att just pizza inte var någon favorit hos pappa. Å andra sidan var väl knappast hans aptit på topp över huvud taget, när han precis hade blivit änkling. Kortet på honom och mig är taget i slutet av samma år.

Numera färgar jag ögonfransarna samtidigt som jag klipper mig. I början fixades fransarna på en skönhetssalong. 2009 hade jag bokat tid för det samma dag som jag hade klipptid. Det kändes så smidigt att jag funderade på att fortsätta med det upplägget. När jag insåg att jag dessutom kunde göra båda delarna på samma ställe minns jag faktiskt inte.

Jag har nämnt för särbon att min numera åttiofemåriga grannfru gick med krycka en vinter för några år sedan efter att ha ramlat i halkan. Nu ser jag i mina anteckningar att det var 2010.

Den tolfte februari 2017 blev det en spontan spelkväll med brorsonen och hans sambo. Jag jobbade nattskift och vände inte på dygnet i helgerna heller, men det gjorde inte så mycket med dom där båda. Dom dök in här vid halv tio, och så spelade vi några timmar.

Särbon och jag har passerat husen på korten nedan vid några tillfällen under våra promenader. Dom låg helt perfekt bara en och en halv kilometer från där vi bor nu. Tillräckligt lantligt för att man inte skulle se till några grannar men ändå så pass nära staden att man skulle kunna bo där med cykel som enda fordon. Framför allt sommartid såg det väldigt idylliskt ut. Ska man vara realist så är jag på tok för mörkrädd för att bo så över huvud taget. Icke mindre så i närheten av Nybro med alla sina skumma individer. Här får man bära upp cykeln till tredje våningen och ställa den på balkongen, om man vill ha den ifred. Det känns definitivt tryggare att bo ett par våningar över buset än i marknivå. Ändå har jag tittat lite drömskt på dom där byggnaderna och varit lite avundsjuk på den som verkade bo där. När jag traskade förbi där i höstas fick jag dessutom intrycket att det var renovering på gång. Det dröjde innan det blev av att promenera dit för att se hur det hade gått. När vi till slut gick den vägen fanns inte en enda byggnad kvar. Jag insåg att det jag hade bevittnat snarare var en rivning än en renovering. Numera plockar man väl ner hus och sparar det som går snarare än att bara slå omkull dom. Det låg snö över hela tomten. Dom enda spår vi kunde se av att den hade varit bebodd var en elstolpe och en omkullvält grindstolpe.

I förra veckan kidnappade jag ett av särbons telefonsamtal igen. Att besöka vårdcentralen lockar inte direkt i dessa pandemitider, så jag tänkte för första gången i mitt liv testa varianten med att förnya mitt recept på blodtrycksmedicin på nätet. Jag tyckte mig ha sett kommandot vid mängder av tillfällen tidigare, men när jag nu skulle använda det hittade jag det inte. Det slumpade sig så lyckligt att mannen i mitt liv samtidigt talade med en sköterska på Astrakanen i telefonen. Jag tog helt enkelt över henne och hon hjälpte mig att hitta rätt. Jag funderade på om min läkare skulle höra av sig med följdfrågor. Så ringde en sköterska från specialisttandvården i Kalmar och frågade lite om min snarkskena. Jag har hört att min tandläkare här i Nybro kan sånt, så jag ifrågasatte om jag alls skulle behöva åka två vändor till Kalmar med den. Det visade sig att han jobbar hos dom ibland. Hon skulle prata med honom och så skulle antingen hon eller Folktandvården ringa mig igen. Jag var alltså inställd på att svara även på okända nummer, men när min telefon väl ringde var det varken en läkare eller en tandläkare i andra änden. Istället var det vår vaktmästare. Jag hade lagt in klagomål om temperaturen i lägenheten, mest för att hyresvärden skulle se att vi var många som tyckte att det var kallt. Jag hade inte ens tänkt på att det blev en formell felanmälan, men nu kom killarna hit och justerade alla mina element. Dom lyckades med någonting som ingen har lyckats med tidigare, så nu är elementen riktigt varma för första gången på flera år.

En viss nytta kan man ha av att äldre människor får sämre syn och hörsel. Under min karriär på olika dansbanor var jag ofta yngre än den övriga publiken. Dom flesta lämnade glasögonen vid sidan av dansgolvet. För att kunna se tiden på sina armbandsur hade dom därför rejält tilltagna klockar. Det innebar att jag kunde se hur mycket klockan var på en arm tillhörande någon som dansade bredvid mig. Jag slutade gå ut och dansa innan jag själv hamnade i samma situation. När det gäller hörseln är det särbons telefon som jag har glädje av. Han har så pass hög volym på den, att jag hör lika bra vad den i andra änden säger, som han som håller den vid örat. Talar han med någon äldre dam misstänker jag att det kan hänga ihop med röstresurserna hos vederbörande, men jag hör oftast vad yngre människor säger också. Häromdagen visste jag inte hur jag skulle hitta rätt karta på SMHI:s webbsida. Mannen i mitt liv löser alla dylika problem genom att ringa upp berörd instans och fråga. Nu ställde han frågan på ett sätt som fick flickebarnet i andra änden att svara på någonting annat än det jag undrade. Ändå löste det sig tack vare att jag hörde vad hon sa.

Projektet med ventilen verkade mycket lyckat tills jag skulle öppna den vid läggdags. Då var det som om snöret man ska dra i satt fast. Vi hade ändå testat så den fungerade efter att vi satte tillbaka den. Vad som kan ha hänt efter det är ett mysterium. Jag försökte fixa det direkt, men det enda som hände var att jag inte fick tillbaka höljet riktigt efteråt. Halva natten brukar jag ha öppet. När jag nu inte kunde stänga riktigt efter det, fick jag vira en scarf runt ventilen, för att det inte skulle bli vintertemperatur här inne. Jag funderar på att skicka med bilden nedan till min hyresvärd, när jag klagar på att dom levererar dåligt med värmen jag betalar för. Under gårdagen skruvade jag isär ventilen och fick den att fungera igen. När jag skulle lägga mig i natt var det ännu en gång tvärstopp. Den här gången bestämde jag mig för att låta den vara stängd och vänta tills jag hinner titta på den i lugn och ro. Det enda jag har gjort annorlunda mot vid tidigare rengöringar är att jag lyckades få isär själva ytterhöljet. Logiskt tänkande säger alltså att det borde vara där någonting har hamnat fel. Jag har lagt fram stjärnmejseln på diskbänken som en påminnelse. Det hade jag gjort igår också, men när vi skulle använda den syntes den inte till. Troligen har den av misstag följt med dom tomma plastförpackningarna som jag förpassade till återvinningsstationen igår. Som tur var hade jag en sån mejsel till.

En del av mina rutiner har hamnat på undantag eftersom jag både har slutat jobba och blivit med särbo. Tidigare hade jag till exempel en hel lista med städprojekt, som jag avverkade under semestern. Bland annat brukade jag göra ren ventilen i sovrummet. Det blir ganska svart i den, eftersom jag har en hårt trafikerad väg precis utanför. Jag brukar bara ta loss locket och filtret. Den delen som sitter fast i väggen torkar jag av efter bästa förmåga på plats. Nu hade jag hört om någon som skruvade bort hela ventilen, men det kändes onödigt spännande. Hade jag inte fått fast den igen hade det blivit lika vintrigt här inne som utomhus. Jag ångrade mig när jag kände hur löst två av skruvarna satt. Det var väldigt otätt och drog kallt i springorna. Skulle jag ändå skruva åt dom bättre kunde jag lika gärna passa på att ta ner hela härligheten först. Mannen i mitt liv tog över halvvägs, eftersom jag anade att han var kapabel att dra fast skruvarna hårdare än vad jag kunde. Han dammsög dessutom utrymmet bakom ventilen innan han satte tillbaka den. På bilden ses han fullt sysselsatt med uppdraget uppflugen på min trappstege. Å ena sidan läser man om fallolyckor i hemmet. Å andra sidan ser man reklam för Veteranpoolen. Den bör väl ha gott om anställda i vår ålder som klättrar på stegar.

Sedan jag träffade mannen i mitt liv har jag ätit mera potatis än vad jag tidigare hade fått i mig under hela mitt vuxna liv. Potatisgratäng hade jag lagat tidigare, men nu har det också blivit raggmunk, lufsa och rårakor. Det senaste experimentet var rösti. Det jag framför allt har emot matlagning är att jag har en tendens att göra kaos av det. Speciellt när jag ger mig på en maträtt för första gången och det här var inget undantag. Jag hade en förhoppning om att kunna riva löken med samma maskin som jag river potatisen med. Att det inte fungerade blev en kladdig erfarenhet. Nästa miss var bunken jag tänkte blanda potatis, ost och lök i. Den blev full redan medan jag rev potatisen. Det var bara att hälla över alltihop i min allra största bunke och sucka lite över att det blev mera att diska. Jag satte på spisplattan. Fast jag kände att stekpannan blev varm på sidan kändes det inte varmt ovanför. Jag vågade inte stoppa ner ett finger och känna efter, så jag hade i smeten i alla fall. Först då insåg jag att jag hade vridit på fel vred och att värmen kom från plattan intill. Röstin skulle stekas under lock. Det finns många fördelar med att jag har en rejält stor stekpanna. En av nackdelarna var att mitt största lock inte räckte över kanterna på den. Det hamnade nästan nere i maten. Nästa moment där storleken hade betydelse var när hela potatiskakan skulle vändas. Det skulle lämpligast ske med hjälp av en tallrik. Mitt största fat räckte inte riktigt till, så lite av maten hamnade på spisen. Slutresultatet av mitt kladdande blev i alla fall gott och det var förstås huvudsaken.