Den trettioförsta mars 1976 gick jag i åttan och var på studiebesök på EPA i Kalmar. Ett par år senare bytte tydligen dom varuhusen namn till Tempo. Efter avklarat besök var jag ute på stan. Jag hittade ett nattlinne, som jag ville ha. Mamma jobbade på hamnkontoret i Kalmar, så jag gick upp till henne och bad henne köpa det. Jag minns inte ens när jag slutade använda sånt. Numera kan jag knappt sova alls, om jag måste ha kläder på mig. Så var jag nere vid Skeppsbron och åt korv. Halv ett var jag tillbaka i skolan i Mörbylånga. Där åt jag igen och hade sedan lektioner i gymnastik och matematik. 1982 vattnade jag krukväxter hos en granne, som tillfälligt jobbade på annan ort. Så blev det en joggingrunda med bror och svägerska. Jag vet inte hur mycket dom springer numera, men jag har inte gjort det i modern tid. Så ser jag inte ut som på det bifogade kortet från det året längre heller. Den sista mars 1993 hälsade jag på hos vänner i Emmaboda. Bland annat köpte jag en telefonmöbel i möbelaffären där. Den står fortfarande i min hall, även om jag inte har någon fast telefon längre. Hallmöbel kanske är ett mera adekvat namn på den numera. Den är helt ovärderlig att sitta på när jag tar på mig byxorna och när jag knyter skorna. Jag hade ingen bil, men hoppades kunna få med mig paketet med den omonterade möbeln på tåget hem. Kompisarna inte bara skjutsade hem mig till Nybro. Dom hjälpte mig dessutom att montera ihop möbeln.
Jag såg en notis om en anställd på en skola, som hade fått böter för att hon bröt sönder en sak som tillhörde en elev. Det fick mig att minnas en incident från min egen skoltid för femtio år sedan. En kille saknade linjal, och läraren undrade varför. Han svarade att den var trasig. På frågan om hur den hade gått sönder svarade han att en hade slagit av den. Först efter ytterligare en fråga kröp det fram att det var läraren på mellanstadiet, som hade slagit den i en bänk så den gick av när hon blev arg. Hon hade ett jäkla humör. Hon levde tills hon blev över nittio, men nu har hon varit borta i tolv år. Någonting annat som gör mig lite nostalgisk är dom scenuppträdanden som dom kända dansbanden gör numera. Jag dansade till dom flesta av dom på sjuttio- och åttiotalet. Då hade dom ingen högre status. Nu har dom tydligen fått komma in i finrummen, och folk betalar flera hundra bara för att höra dom spela. Jag lyssnar lika bra här hemma helt gratis. Ska jag ge mig ut på lokal och lyssna på dansband, vill jag allt dansa samtidigt. Det faller på att det har tillkommit så mycket fox, gnuss och jag vet inte allt på dansbanorna i modern tid. Jag skulle mest känna mig bortkommen om jag gick ut nu.
Igår var det snudd på sommar här. Det var knappt jag kände igen särbon, som hade bytt ut mössan mot en keps (se bild). Vi träffades i september, så jag har nästan aldrig sett honom utan mössa. Jag vågade mig på en något mindre klumpig jacka än Didrikson, och tur var det. Tidigare har det om inte annat blåst kallt, men igår var det nästan vindstilla. Där solen låg på hade man inte behövt någon jacka över huvud taget. Jag har hela vintern kämpat för att hålla fingrarna varma, fast det knappast är möjligt att fotografera med vantar på sig. Igår behövde inte ens jag, som alltid är kall om händerna, vantar. På kvällen slog vädret om. Det började blåsa och snöa. Idag skiner solen från en klarblå himmel igen, men jag misstänker att det är vinterjackan som gäller, om vi går ut. Snön ligger kvar, och även om solen glittrar vackert i den, är det bara ett par plusgrader. Blåser gör det i vanlig ordning. Fast jag inte har varit utanför dörren ännu, anar jag att det inte är några ljumma sommarvindar. Jag är glad att vi tog tillvara den högst tillfälligt njutbara väderleken, och var ute ett par timmar igår. Förr eller senare blir det förhoppningsvis sommar på allvar i år också. Sommartid är det ju redan.
Min tanke har varit att bli extra klimatsmart och konsumera minimalt dom närmaste åren, eftersom jag inte tjänar några pengar längre. Bäst fungerar det såhär långt med kläder. Jag har inget som helst behov av att känna mig modern, och jag äger så pass mycket kläder att jag inte borde hinna slita ut alla under min livstid. Det gäller förstås att jag inte går upp alltför mycket i vikt. Då kommer saken i ett annat läge. Värre var det med skor. Jag hade några par där också, men ett par var så slut att dom praktiskt taget föll i bitar när jag försökte använda dom. Det närmaste någonting vettigt jag kom var ett par skor som hotade att ge mig skoskav redan efter hundra meters promenad. Om min telefon skulle ge upp andan tänkte jag mig att återgå till den jag hade innan. Den var det som jag minns det egentligen inget större fel på. Problemet var att jag inte visste var jag hade gjort av den. Jag hittade den när jag sökte efter viktelefonen jag hade före den, så nu vet jag var den ligger. Problemet var att jag inte fick liv i viktelefonen efter att den hade legat undanstoppad i åtta år. Det fick mig att undra om jag borde ta ur batteriet ur den gamla smartfånen i hopp om att den ska fortsätta fungera. Problemet är att jag numera vet att den ligger i en låda under två andra lådor i ett överskåp som jag inte når upp till. Det blir flera vändor upp och ner för trappstegen, om jag ska utföra den manövern.
Mannen i mitt liv har betydligt bättre koll på olika speciella dagar än vad jag har. Nu senast var det Våffeldagen. Jag tror att Trandagen inföll samtidigt, men godis äter jag (tyvärr?) betydligt oftare än en gång om året. Våfflor hade jag däremot varken fått eller gjort själv på bra många år. Nu fick vi dessutom varsin förpackning med våffelmix som gåva av ICA, så igår kväll gjorde vi ett gemensamt försök. Först ut var jag med mitt mycket gamla våffeljärn. Det blev katastrof, och särbon löste problemet genom att springa hem till sig och hämta sitt järn. I dom lägena är det praktiskt att vi bara bor hundra meter ifrån varandra. Om det berodde på att hans våffeljärn var betydligt nyare än mitt och nästan oanvänt, eller att han är bättre på allt som har med matlagning att göra än jag, ska jag låta vara osagt. Det blev i alla fall våfflor till slut, och riktigt goda var dom. Den sista lyckades vi göra i mitt järn, så nu behåller jag det. Hade det varit helt oanvändbart kunde jag ju lika gärna ha slängt det i soporna. Särbon lämnade kvar sitt här, så nu har jag två våffeljärn att härbärgera (se bild). Jag funderar på om han möjligen håller på att flytta in till mig lite försiktigt genom att smyga in en sak i taget.
Med tanke på hur svårt jag har att hålla levande väsen vid liv, får man väl se det som positivt att jag aldrig fick några barn. Nu är det framför allt blommor och växter som jag tar död på med för lite eller för mycket vatten alternativt för lite kärlek. Försöker jag vara nyttig och handlar hem frukt, hittar jag alltför ofta någonting halvruttet på diskbänken, fast jag försöker vara snabb med att äta upp det. På sistone har det varit clementiner (eller något liknande). En enstaka har plötsligt haft en stor, rutten fläck. Den senaste ligger kvar i byttan för matinsamling. Jag tänkte ta med påsen ut idag, eftersom jag anade att den kunde börja lukta. I morse stank det värre än jag hade befarat, men andra gången jag öppnade luckan till sopskåpet insåg jag att citrusfrukten var oskyldig. Då fick jag nämligen syn på det lilla locket till avloppet. Jag brukar skruva av det och koppla diskmaskinen direkt till avloppsröret. När jag tog bort den slangen efter avslutad disk igår, glömde jag uppenbarligen att skruva dit locket igen. Det blåser ut riktigt dålig lukt från den öppningen, så jag är glad att det inte stank i hela köket. Jag ska ändå se till att få med mig soppåsen när jag går ut om en stund.
I tjugo års tid har jag haft mailadressen ”eremiten”. Den speglar väldigt väl hur jag helst lever. Det här med att undvika folksamlingar är alltså inget större problem för mig. Jag lämnar ogärna Nybro, och att olika evenemang ställs in tyckte jag inte angick mig över huvud taget. Även om jag hade haft tid och lust att gå på någonting, har jag knappast råd, nu när jag inte tjänar några pengar. När Nybro marknad ställdes in var det ändå en tillställning jag brukar besöka. Det slog mig att det brukar vara bakluckeloppis tvärs över gatan från mitt i samma veva. Den hade jag inte läst någonting om. När jag sökte upp deras Facebooksida förstod jag att dom inte hade fattat beslut om hur dom skulle göra ännu. Då gäller det ändå första helgen i maj, och jag börjar äntligen inse att juni också troligen är körd som sällskapsmånad. Jag har fortsatt planera för midsommar, utan en tanke på att det bara är några veckor dit. I och för sig hade dödsfallen minskat i Italien dom senaste dagarna, och alla hoppades att det betydde att det höll på att vända, men nu hade dom ökat igen. Jag förstod inte riktigt om det kan vända här också, eller om vi måste igenom stålbadet först. Ska hela Sveriges befolkning smittas innan livet kan gå vidare, lär det väl dröja några månader. Arbetsförmedlingens preliminära uppfattning verkar vara att det ska vara som vanligt igen i juni. Dom har tillfälligt tagit bort kravet på aktivitetsrapportering, men för juni måste man börja rapportera igen. Perioden kan bli förlängd läser jag nu.
Kenny Rogers gick bort för några dagar sedan 81 år gammal. Han hade spelat in skivor under trettio års tid, och uppträdde tills för tre år sedan. Därför blev jag smått förnärmad när nyhetsuppläsaren på radion hävdade att han var mest känns för den svenska publiken för duetten ”Islands in the stream”, som han sjöng in tillsammans med Dolly Parton på åttiotalet. Fast när jag nämnde för särbon att Kenny hade avlidit, var det precis den låten han refererade till, så dom kanske hade rätt. För mig kommer han ändå alltid att vara en soloartist, som gjorde exakt sån musik som jag gillar. Jag tror till och med att jag har någon LP med honom bland mina skivor. Dom blir inte spelade längre, eftersom jag inte har någon skivspelare framme. Innan jag stuvade undan den lade jag in mina favoritlåtar på datorn, så jag lyssnar på några av Kenny Rogers bästa hyfsat regelbundet. ”Buy me a rose”, som är en av dom jag tycker bäst om, hittade jag på ett något udda sätt. Lasse Stefanz hade spelat in den på svenska. Först efter att jag hade lyssnat på deras inspelning ett stort antal gånger, insåg jag varifrån originalet kom.
Att kortet på mig som femtonåring är taget under en lektion i fritt valt arbete där jag hade foto, förstår jag eftersom det är svartvitt. Vem som tog det minns jag däremot inte. Man kan notera detaljer som den att jag bär armbandsklocka. Det slutade jag med för bra många år sedan. I dagboksanteckningarna läser jag att vi spelade bordtennis på gymnastiklektionen den tjugotredje mars 1976. Det kommer jag över huvud taget inte ihåg att vi gjorde i skolan. Den enda gången jag minns att jag har hållit i ett pingisracket var på en arbetsplats i Oskarshamn på åttiotalet. Ja, på rasterna då alltså.
Året därpå inföll detta datum en onsdag, och på onsdagarna åkte vi från Öland till Sandra i Kalmar för att dansa. Det var arton års åldersgräns, så jag som bara var sexton fick lära mig att se säker och målmedveten ut för att komma in. Någon legitimation ägde jag över huvud taget inte. Det blev jag däremot tvungen att skaffa senare samma höst. Då började jag jobba, och måste kunna legitimera mig för att få ut lönen. Jämställdheten var det inte mycket med på sjuttiotalet. Vi tjejer fick bjuda upp till tre danser varje kväll, medan killarna bjöd resten. Just den här kvällen var i alla fall lite speciell så till vida att det spelades sex stycken damernas.
På åttiotalet hade jag bil, så jag tog mig dit jag ville. Sämre var det med telekommunikationerna på den tiden, eftersom ingen hade mobiltelefon. Det var till att söka upp en telefonautomat alternativt att ringa på hos någon och be att få låna telefon, om man behövde ringa någon annanstans än hemifrån. Just den tjugotredje mars 1980 gjorde jag det onödigt krångligt för mig. Då knackade jag på hos mitt ex och lånade telefonen för att ringa till min nya kille.
Nybroiterna verkar inte vara överdrivet förtjusta i pasta. Jag noterade någonstans att det var ett av livsmedlen som hamstrades, men på Kvantum var just dom hyllorna välfyllda. Pappersnäsdukar fanns det sämre med sist jag var där. Mina slemhinnor lever sitt eget liv, så jag vill alltid ha det hemma. Blir man förkyld går dom åt i en skrämmande hastighet. Nu hade jag ett ärende till Circle K. Dom har ju inga större lager, men där fanns det näsdukar kvar. Det kanske är fler än jag som inte ens har upptäckt att dom saluför det. Jag frågade sist jag var just förkyld, så nu visste jag var jag skulle leta. Cyklar jag i blåsten så rinner näsan oavbrutet. Det första jag gör när jag har klivit av cykeln är att snyta mig innan jag går in någonstans. I dessa Coronatider, när man ska isolera sig vid minsta förkylningssymptom, anar jag att folk tittar snett på mig när jag plockar fram näsduken. Någon typ av allergi gör att jag får nysa flera gånger i sträck ibland. Jag har alltid tänkt att den värsta mardrömmen vore om det hände när jag satt i tandläkarstolen. För tillfället känns det nästan som om det vore värre om det hände inne på Kvantum. Jag läste ett skämt om varför folk hamstrar toalettpapper. Det beror på att om en nyser så är det hundra som skiter på sig.
I min telefon har jag en SOS-app. Jag räknar med att den kommer att göra allra störst nytta den dagen jag behöver hjälp, men inte kan förklara var jag befinner mig. Den skickar mina koordinater till SOS automatiskt. Hittills är det framför allt bränder i närområdet den har gjort mig uppmärksam på. Igår var jag på väg ut, och fick se att någonting hade hänt, när jag tog upp telefonen en sista gång, för att kolla så att kreditkortet var med. Jag ville inte gå in till datorn med skor och jacka på mig, och på den lilla skärmen till telefonen hade jag svårt att se exakt var det brann. Jag förstod i alla fall att det gällde ett flerfamiljshus i centrum. Jag mötte en granne utanför, som inte heller lyckades tolka kartan mycket närmare än så. Några nyheter om händelsen hade inte hunnit komma upp på nyhetssidorna. När jag kom tillbaka från min cykeltur stannade jag för en pratstund med ett par andra grannar, för att höra om dom visste någonting. Den ena hade precis cyklat Storgatan hem, och sett brandkåren. Dom hade inte stoppat henne från att cykla förbi, och hon kunde berätta precis vilka fönster som var svartbrända. Trekvart efter larmet läste jag på min morgontidnings webb att branden hade startat i en kastrull på spisen, och varit snabbt släckt.
Butiker och restauranger har det inte lätt i dessa virustider, när många väljer att hålla sig hemma. Återstår att se hur många företag som överlever Corona. Allra mest synd tyckte jag om dom som hade startat upp ett nytt reseföretag i februari. Det måste ha varit extremt dålig tajming. Kvinnan som hade åkt ner till Alperna (tror jag det var) för att åka skidor, men direkt hamnade i karantän på hotellet, tyckte jag mest fick skylla sig själv. Personligen vågade jag mig inte längre än till Systembolaget i Nybro. Där var det inte lika urplockat som på Kvantum. Jag hade en teori om att sprit borde vara bra som desinfektion, men enligt flickan i kassan satte alkohol ner immunförsvaret istället. Hon höll i alla fall med om att det var en rättvis fördelning att jag köpte en flaska Sherry till särbon och sexton burkar öl till mig själv. När jag missade ett telefonsamtal från ett hemligt nummer häromdagen, blev jag orolig att det var någonting viktigt från någon vårdinrättning eller så. Man lämnade inget meddelande och försökte inte ringa igen, så jag utgår från att det inte var så. Normalt svarar jag ändå bara på nummer jag känner igen. Nu verkar det upplägget vara extra motiverat, eftersom bedragarna har hittat på ett gäng olika sätt att utnyttja virusets framfart.
Mitt Facebookflöde tar längre tid att gå igenom för varje dag som Corona-pandemin pågår. Det är allt från skämt och videoklipp till seriösa inlägg med tips och råd. Mest fascinerad är jag över kommentarerna, eftersom alla verkar ha olika uppfattning om det här precis som om allting annat här i livet. Näst mest förresten. Allra märkligast tycker jag det är att den största katastrofen för dom flesta verkar vara att dom uppmanas att hålla sig isolerade. Till och med gifta par känner sig ensamma, fast dom rimligtvis bör vara två personer. En video gav uppslag till vad man kunde sysselsätta sig med, utan att lämna hemmet. Det var sånt som att vårstäda, läsa ifatt bokhögen och kolla hela serier på Netflix. Många skämt gäller det faktum att toalettpapperet är slut i butikerna. Man utgår ifrån att folk har hamstrat, och anledningen till det kan man förstås fundera på. Troligare är väl att alla har tagit en bal extra, för att klara sig ett par veckor om sjukdomen skulle slå till. Då säljs det ju plötsligt dubbelt så mycket. Personligen var jag tillräckligt välförsedd för att tro att jag skulle kunna vänta in att butikerna hann ifatt. När ett ögonvittne berättade för mig att hyllorna gapade lika tomma ännu så länge, gick jag in i Kvantums webbutik för att kolla läget. Där kunde man märkligt nog handla hur mycket toalettpapper som helst. På en typ av förpackning var det till och med ett erbjudande, där det blev billigare om man köpte tre på en gång.
En liten dam med slöja ringde på min dörr häromdagen. Problemet när det inte var den person hon hade väntat sig som öppnade, var att hennes svenska var extremt dålig. Hon hackade och stammade en stund, innan jag föreslog att det var fel dörr hon hade ringt på. Då nickade hon tacksamt, och jag kunde dra igen dörren. I efterhand har jag funderat på om det inte har hänt någon gång tidigare att samma dam har ringt på. Säkert minns jag bara en kille som helt uppenbart hade gått upp i fel trapphus. Innanför motsvarande dörr i nästa bor en pundare, och den här killen var också hög som ett hus. Man får vara glad så länge dom står på benen. En dam som bodde i den trappan, hade vid ett tillfälle fått fösa bort sin granne, när han hade blivit liggande utanför hennes dörr. Flest människor ser jag annars på cykelbanan som går på andra sidan Norra vägen. Det intressantaste på länge var ett par tanter som var ute och promenerade. Den ena hade stavar, men drog dom mest efter sig. Den andra, som inga hade, gick däremot och svängde mer armarna som om hon skulle ha haft stavar.
Paypal var en av mina favorittjänster på nätet redan innan, eftersom den är så otroligt smidig. Ännu mer populär blev den när jag fick upp välkomsthälsningen på bilden. Jag kanske ska tillägga att klockan var tjugo över elva på förmiddagen. Man måste bara älska en sida som inser att det är morgon fram till klockan tolv. Mer eller mindre personliga välkomsthälsningar finns det väl annars på flera sidor. På min Internetbank kan man själv ställa in vilken hälsning man vill. Bland sånt jag har läst på nätet som inte har gjort mig lika glad var en diskussion om mobiltelefoner. En ung tjej skrev helt seriöst: ”Underbara vikbara telefoner.. dom är ett minne blott.” Först fick hon mig enbart att känna mig urgammal. Jag använder visserligen ingen vikbar telefon just nu, men i min värld är dom i allra högsta grad aktuella. När jag tog mig för att googla på fenomenet insåg jag att hon dessutom hade fel. Istället läste jag att ”den nya trenden i mobilvärlden är återkomsten av den vikbara telefonen.” Möjligen är funktionen en annan än på dom gamla, men vikbara telefoner verkar vara långt ifrån ett minne blott. Eftersom jag har minimerat min budget för investeringar i ny teknik, undviker jag att frestas för mycket av allt nytt som kommer. Chansen är nog större att jag får hålla tillgodo med någon av mina gamla telefoner, om den jag använder nu skulle ge upp andan.
Den sextonde mars 1990 var en fredag, och jag var på Sandra i Kalmar och dansade. Jag tillbringade mängder av fredagskvällar där på åttiotalet. Det som var lite annorlunda vid det här tillfället var att jag, flickorna på kortet och deras döttrar åt i restaurangen där. Det hände inte mer än en handfull gånger. Så bodde jag i Oskarshamn vid den här tiden, så jag sov över hos flickan i mitten.
Fyra år senare var jag också ute och åt. Då hade jag flyttat till Nybro, och jobbade nattskift på kära Kährs. Någon gång i månaden var vi ett gäng som gick ut och käkade före jobbet. Den här kvällen var vi på Napoli. Alla pizzerior har bytt namn genom åren, och jag minns inte vilken av dom som hette så på nittiotalet. Dom verkar i alla fall ha haft alkoholrättigheter, för jag drack ett par öl, fast jag var på väg till jobbet.
Arbetskamraterna på nämnda golvfabrik har uppvaktat mig på flera födelsedagar då jag inte ens har fyllt jämnt. Bland annat när jag blev 45 för fjorton år sedan. Då hade dom lagt ihop till en Orreforsskål. En flicka, vars man jobbade på konditori, hade med sig två stora vaniljbullar till mig. Henne passade jag också på att utnyttja en vecka senare, när jag skulle bjuda dom uppvaktande på smörgåstårta. Sånt är ju knöligt att få med sig när man inte har bil. Hon köpte det genom sin man och hade med sig den sextonde mars. Jag betalade bara.
När tv-kändisen Jenny Alversjö fick en stroke i höstas fastnade orden hon enligt tidningarna skrev på Instagram. ”Äter tristast och renast av alla.” Det var tydligen lite ironiskt att hon som var en sån renlevnadsmänniska ändå blev sjuk. Det fick mig att tänka på några rader ur en låt med Wille Crafoord. ”Man bör tänka på sin stackars hälsa, motionera meditera hålla vikten äta särskild mat. Det var ständigt nåt min morbror Kjell sa. Och varje morgon bastupigg, gick han loss på sin workoutrigg, och aldrig att han tog en enda cigg. Men kanske bara just därför så fick han cancer och dog.” Något lite kan man säkert öka eller minska risken att bli sjuk, men helt säker går ingen. Alla dör definitivt på slutet. När jag jobbade på Nordchoklad på åttiotalet ägnade vi oss bland annat åt fasta i hälsosyfte. En kollegas dotter hade kommenterat hälsohetsen med att hon hellre levde gott i fyrtio år än led i åttio. Det köpte jag rakt av, så det känns redan som om jag hade fått tjugo år extra i bonus. Om man betänker att jag kvaddade en bil när jag var tjugofem, så har jag levt på övertid betydligt längre än så.
Jag insåg att tiderna förändras, när jag läste att det fanns förslag om att införa bruttolöneavdrag för cykel för anställda i Nybro kommun. Det förekom visst redan i andra kommuner. På min tid (som jag brukar säga om mina något yngre år) var det persondator man fick bruttolöneavdrag för. Då var det frågan om att få med alla i den tekniska utvecklingen. Numera saknar väl inte så många under sextio dator. Tydligen är det desto svårare att motivera folk att röra på sig. Coronaviruset drar bland annat med sig att stora filmpremiärer skjuts på framtiden. Den nya Bondfilmen får till exempel inte premiär förrän till hösten. I Åfors folkets hus ersatte man den bland annat med ”Pelle Kanin 2 - på rymmen”. Jag tyckte helt klart att det var ett fall åt rätt håll att ersätta James Bond med Pelle Kanin. Sedan visade det sig att även den premiären blev framflyttad. Enligt den senaste annonsen visar man istället Disneyfilmen ”Framåt”. Filmkvällen äger inte rum förrän om tre veckor, så det kanske hinner bli ändrat igen. När det spelades hockey i stan förstod jag på inläggen på Facebook att barn i klacken slogs och höll på. Dom vuxna som stod där tyckte att föräldrarna borde ha koll på sina barn, medan föräldrarna tyckte att dom vuxna i klacken skulle agera barnvakter.
Det verkar som om Arbetsförmedlingen börjar skärpa upp kontrollen av oss arbetssökande. Första gången jag fick upp en ruta om att man kunde bli ombedd att bevisa att man verkligen hade sökt dom jobb man uppgav, tänkte jag först att jag kanske bara hade missat den förut. Man skulle spara svarsmail på jobbansökningar i tre månader. Det hade förstås varit bra att veta från början, men nu tror jag mig vara ifatt där. Att det stod om varje månads aktivitetsrapport att den var godkänd när jag började stämpla, är jag någorlunda säker på. Nu skriver man istället bara att den är granskad. Man får ett mail som bekräftar att dom har tagit emot rapporten. Jag känner att det också måste ha fått ett tillägg. Förutom ”Tack för din aktivitetsrapport” står det: ”Vi kommer att granska om ditt arbetssökande följer regelverket samt din planering. Om du inte aktivt söker lämpliga arbeten kan det påverka din rätt till ersättning och då kommer vi att kontakta dig. Vänliga hälsningar Arbetsförmedlingen.” Jag hade lite problem med att den trevliga tonen i början och slutet av mailet blev närmast hotfull däremellan.
Hissknappen till tredje våningen där jag bor har i många år varit helt oläslig. Jag har en teori om att en man som bodde här tidigare brukade använda nyckeln när han tryckte på den. Repig, sliten och totalt oläslig är den i alla fall. Många har påpekat det genom åren, men jag har inte sett det som ett problem förrän för några veckor sedan. En äldre man kom hit med sin son och skulle hämta sin borttappade nyckelknippa. Dom blev stående på andra våningen, eftersom han hade svårt att gå i trappor, och hissen inte gick till trean. Dom hade helt enkelt inte sett eller förstått vilken knapp dom skulle trycka på. En dag när jag hittade en kille i en av hissfirmans bilar här utanför, uppmärksammade jag honom på problemet. Han skulle ta det med vaktmästaren, eftersom arbetsordern måste gå genom hyresvärden. Jag vet fortfarande inte hur det gick, för bara några dagar senare bytte vi till ett nytt hissbolag. Ute i hissen kom lappen på bilden upp. Jag mailade kortet till hyresvärden, och frågade om det var den slutgiltiga lösningen på problemet. Jag fick först ett mail om att ärendet var mottaget och några timmar senare ett om att det var åtgärdat. Det dom hade gjort var att byta ut den stora tejpbiten mot en liten, som satt på själva knappen.
Både jag och särbon gick för ett knappt år sedan på ett erbjudande från Telia. Man skulle få ett specialpris och högre hastighet om man band sig till dom i tolv månader. Eftersom det är det enda företag som levererar Internet till det här huset, kändes det inte alltför vågat att binda sig hos dom. Att den högre hastigheten inte gick att utnyttja för någon av oss hade förstås varit praktiskt att veta innan. När året har gått blir det ett helt annat och betydligt högre pris för den hastigheten. Jag tyckte att det borde gå att anmäla att man vill ändra då i förväg, men hittade ingenstans att göra det på min egen sida hos Telia. Däremot var personalen lika trevliga och tillmötesgående som vanligt på Messenger, och en flicka fixade det åt mig. Det fick särbon, som sköter alla sina ärenden per telefon, att gå i taket. Han hade nämligen blivit tillsagd att han måste ringa den 27/3, för att han inte skulle få en högre avgift i förtid. Häromkvällen ägnade han en god stund åt att få samma hjälp som jag hade fått. Först var det 59 personer i telefonkö före honom, och sedan en helt ny tjej som aldrig hade gjort det här förut. Vid ett tillfälle lämnade han över telefonen till mig, för att jag skulle reda ut för henne vilken hjälp jag hade fått. Jag skrämde upp henne så pass att hon bad att få prata med honom igen. Nu har i alla fall både särbon och jag fått bekräftelser via mail på att hastigheten i våra kablar sänks på Valborgsmässoafton.
När jag fyllde arton fick jag en morgonrock i present. Ingen kan påstå att jag lägger onödigt mycket pengar på kläder, för den har hängt med sedan dess. Fast det är mer än fyrtio år är den inte speciellt sliten. Det hänger mest ihop med att jag inte använder morgonrock varje dag. Bor man ensam på tredje våningen, kan man ju springa runt naken, utan att skrämma någon. Ett litet, runt hål har det blivit på ena axeln. Oklart om här finns mal, eller vad som har hänt. Nu har jag i arton års tid önskat mig en sån som den på bilden. Jag såg en likadan på min brors dåvarande sambo, när jag besökte dom över jul och nyår. Istället för alla lönlösa försök att hålla ihop den runt kroppen, drar man bara upp dragkedjan. Sedan kan man röra sig fritt, utan att riskera att den glider upp. Nu har jag, som alla har förstått, en helt underbar särbo. Han gav mig den åtrådda morgonrocken i födelsedagspresent igår. Jag behövde inte ens vänta till nästa år, när jag fyller jämnt. Han hade dessutom valt den ljuvliga färgen. Själv har jag tvekat inför alla röda nyanser sedan någon för många år sedan sa: ”Du tror att du klär i rött va?” Känslig för ironi och långsint har jag alltid varit.
Jag får Internet och TV från Telia numera, och nu såg jag att dom var i blåsväder igen. Jag tror det var fyran det var bud om förra gången. Nu var det nio olika kanaler, men den enda jag ens hade hört talas om innan var kanal 5. Det tog en stund innan jag insåg att jag aldrig tittar på tv numera. Jag kollar bara playkanaler på nätet. Efter ytterligare funderingar kom jag ihåg att femman inte ens ingår bland dom kanaler jag kollar upp innehållet på nu för tiden. Jag kan nog kosta på mig att strunta i om den försvinner. Möjligen har jag större anledning att oroa mig för rubrikerna om Coronaviruset. I förra veckan såg jag till och med en notis om att den förste svensken som blev smittad nu hade tillfrisknat. Att man i det här läget borde bunkra upp med konserver och annat, hade jag inte ens förstått förrän jag skulle köpa Bullens pilsnerkorv. Både den och det knäckebröd jag äter var slut på Kvantum, eftersom folk hade hamstrat. Märkligt nog minns jag inte att det var samma anstormning för ett par år sedan när foldern ”Om krisen eller kriget kommer” delades ut. Där fanns annars listor med allting man borde ha hemma för att klara sig några veckor.
I mars 1976 gick jag i åttan, och hade foto som fritt valt arbete. Den åttonde var jag och en tjej ur en parallellklass ute och plåtade på den lektionen. Jag minns hur svårt det var att hitta någonting att fotografera. Det där med naturbilder hade vi nog inte kommit på, för i naturen har jag insett i vuxen ålder att man kan ta hur mycket kort som helst. Vi hade i och för sig bara tillgång till svartvitt, men jag anar att min fantasi skulle sträcka sig längre även med det idag. Flickan från parallellklassen hade ett allvarligt hjärtfel, och levde inte så många månader efter det. Kortet nedan är taget under en av våra fotoutflykter, och framkallat i skolans labb. Så har jag scannat in det i datorn i modern tid.
Elva år senare var jag på väg med tåg hem från Bollnäs den här dagen. Min bror bor fortfarande kvar där, men jag var uppe i Hälsingland och hälsade på honom betydligt oftare dom första åren än vad jag är numera. 1987 åkte jag upp ensam, 1988 med vår bror och hans fru, 1990 med pappa och hans särbo och 1991 tog jag tåget upp ensam igen. Sedan dröjde det tio år till nästa besök, och nu har jag inte varit där på femton år.
Den småländska nationaldagen ”fössta tossdan i mass” klarades av i veckan. Så länge jag hade en arbetskamrat med bokstäverna r och s efter varandra i namnet, försökte jag verkligen få ur mig någon typ av tungspetsljud. Annars är det exakt såhär jag pratar. Jag är visserligen från Öland, men tyvärr (åtminstone i det här fallet) från mellersta delen av ön. Där talar man mer kalmaritiska än öländska. Den omnämnda dagen ska egentligen firas med ”massipantåta”, men då jag inte gillar det fick jag vaniljbulle istället. Igår såg jag på nätet att ett väntat paket var under utkörning till Circle K. Jag brukar annars ta min promenad eller cykeltur innan jag gör någon direkt nytta här hemma. Nu bestämde jag mig för att vända lite på planeringen i hopp om att lyckas vänta in det. Jag städade, körde mitt träningsprogram och åt lunch. Så gick jag till datorn för att kolla om jag hade fått något paketmail, eller om det var läge att ta tag i någonting annat och vänta lite till. Exakt i samma ögonblick som jag väckte datorn plingade mailet in, så jag kunde ge mig iväg. Snacka om perfekt tajming.
I instruktionen till snarkappen som jag har i telefonen står det att man ska ha sladden till eluttaget i när man använder den. Det är å ena sidan väldigt praktiskt, eftersom det innebär att telefonen är fulladdad varje morgon. Å andra sidan har jag läst någon varning om att man aldrig ska ladda någonting medan man sover. Lite blandade känslor blir det. Man får väl helt enkelt välja hur rädd man orkar vara för olika saker. Coronaviruset verkar definitivt ha satt skräck i folk. Adam Alsing berättade på radion om ett maratonlopp i Japan som brukade ha tusentals deltagare. I år var det 200 anmälda. Själv hade han kommit ombord på en spårvagn, som var så fullproppad med folk att många fick stå. Samtidigt upptäckte han tre lediga platser runt en kvinna med asiatiskt utseende. Intressant att folk kan vara rädda för någon som härstammar från en viss världsdel, samtidigt som många av dom har oskyddat sex. Könssjukdomarna har möjligen inte lika hög dödlighet som influensa, men speciellt kul är väl inte dom heller. Dom är definitivt lättare att skydda sig emot, speciellt som det krävs betydligt mer intimitet för att bli smittad.
Skådespelaren och regissören Olof Thunberg gick bort i februari 94 år gammal. Han hade en lång karriär bakom sig där han enligt egen utsago hade medverkat i mer än tusen radioprogram. Under minst sextio år gjorde han mängder av långfilmer och kortfilmer både som skådespelare och regissör, och medverkade i väldigt många tv-produktioner. När nyheten om hans död basunerades ut i media var den stående rubriken att han gjorde rösten till Bamse. Helt otroligt hur man kan sammanfatta ett så långt livsverk med dom orden. Jag såg ändå en rubrik som jag tyckte var ännu värre. Den löd: ”Greta Thunbergs farfar död.” Det ska fan bli gammal, om man efter decennier av framgångar förväntas vara mest känd för att man har ett brådmoget barnbarn. Annars brukar jag tänka att det värsta med att åldras som skådis måste vara alla filmer och proffsiga foton som finns kvar från ens ungdom. När vi andra sitter på hemmet och knappt känner igen våra gamla ansikten och kroppar, finns det åtminstone bara ett begränsat antal bevis för att vi en gång har varit unga och mer eller mindre vackra.
På Facebook brukar jag titta igenom mina minnen varje dag. Man får se vad man har lagt upp på sidan det aktuella datumet olika år. I lördags blev jag lite förvirrad, när jag fick upp ovanligt få inlägg. Dom gick dessutom inte längre tillbaka än till 2012, fast jag har haft Facebook ett par år längre än så. Till slut kopplade hjärnan att det var den tjugonionde februari. Det datumet infaller ju inte mer än vart fjärde år. Eftersom det inte är oftare än så man som kvinna kan fria med stoltheten i behåll, passade jag på att få ett förhandsbesked. Det var positivt. Det här med Facebookminnen antecknade jag, för att komma ihåg att jag skulle skriva om det. Åtminstone var det vad jag trodde att jag gjorde. När det istället stod Kährsminnen i mina anteckningar, tog det några sekunder innan jag förstod vad jag menade. Det var en ganska förståelig sammanblandning av begreppen. Under många år var ju Facebook och Kährs dom två platser där jag tillbringade mest tid. Det var tydligen lätt att röra ihop dom även nu.
Det regnade inte så hårt igår men desto mera envetet. Jag var ute en halvtimme med luvan på jackan som skydd över huvudet. Det hördes inte ens på den att det regnade, men när jag kom hem igen var hela jackan dyngsur. Det fanns en del roligt och intressant att se i den väderleken. Som flickan som hade löst upp sin slöja och hängt den över både huvud och ansikte som skydd mot regnet. Eller killen som kom cyklande klädd i knälånga cykelbyxor och gummistövlar. Möjligen hade han tagit av sig långbyxorna för att slippa blöta ner dom. Fyra plusgrader inbjuder annars inte direkt till att vara barbent. En av dagens största hundskitshögar låg mitt på trottoaren, och var försedd med ett rejält skoavtryck. Ägaren till skon lär inte ha blivit glad. Präglad som jag är av fotoutflykterna med särbon, såg jag annars framför allt tänkta fotomotiv. Vårblommor, stora knoppar och regndroppar. Så mötte jag två olika tåg medan jag gick längs järnvägen. Dom är mannen i mitt liv en hejare på att plåta. Man måste följa tåget med kameran har han förklarat för mig. Själv hinner jag sällan ens få upp den innan tåget har passerat, så jag bjuder på ett av hans kort. Man kan tro att tåget har stannat och poserar för honom, fast det i själva verket passerar i full fart.
Efterlysningar på Facebook sprids i en otrolig hastighet, och det är inte alla som kollar upp det dom delar närmare. Datumet är till exempel lätt att missa. Ser jag någonting som verkar bekant, så visar ofta en snabb koll att inlägget är flera år gammalt. Framför allt verkar det inte vara många som klickar på själva inlägget innan dom delar. Sent en natt läste jag om en äldre dam som var försvunnen från ett boende. Polisen ville ha hjälp med iakttagelser, och länkade till en kvällstidning som hade skrivit om ärendet. När jag följde den länken fick jag veta att kvinnan var anträffad och mådde efter omständigheterna bra. Polisen tackade för alla tips och engagemang från allmänheten. Eftersom det inte stod någonting om den lyckliga upplösningen på Facebook, kopierade jag texten och lade in den som en kommentar till polisens efterlysning där. Så många gilla har jag nog aldrig fått på en kommentar eller ett inlägg. Någon tyckte att polisen själva kunde ha gjort en uppdatering, eftersom alla som delar inte läser kommentarerna först. Dom lade till det dagen därpå, men jag var alltså snabbare än polisen den gången.
Komikern Mårten Andersson meddelade på Facebook att man kunde se hans show ”Under ytan” från 2014 gratis där under en vecka. Jag ville se den på tv från min broderifåtölj, men det var inte så lätt fixat som jag hade hoppats. I Telias box kunde man visserligen se Youtube, men någon webbrowser för övrigt hittade jag inte. Oklart om där någonsin har funnits någon, eller om det var jag som tänkte på min smarta tv. Den övergick jag till nu, och hittade efter viss möda Facebook. Där skulle man logga in och leta fram rät klipp. Jag minns en före detta arbetskamrat som hade ett tangentbord till Tv:n. Det var nog lite smidigare än att försöka lösa alla uppgifter med hjälp av fjärrkontrollen. Jag fick i alla fall se showen till slut. Den handlade om en stor del av hans liv. Det mest fascinerande var att alla hans drömmar verkar ha besannats sedan dess. Han drömde i princip om fru och barn, och jag tror att han och hans sambo väntar sitt andra barn nu. När jag satte mig vid datorn efteråt hade jag fått två olika mail som varnade för den ovanliga inloggningen på Facebook, och undrade om det verkligen var jag som hade varit där.
