Den här reklamen för Nybro fanns i min morgontidning igår. ”Strosa runt i mysig småstadsidyll.” Jag började nästan undra om man hade stängt av Storgatan för trafik igen, men det är väl ingen risk. Så länge det var gågata kunde man verkligen strosa runt. Numera kommer man inte fram på ena halvan av gatan, där bilarna står parkerade. På den andra sidan går man med fara för eget liv, för där kör dom. Att cykla är nästan lika spännande på alla gator. Häromdagen försökte en äldre dam parkera sin bil, medan hennes väninna stod utanför och dirigerade. Väninnan såg mig, och vinkade att hon skulle stanna, men damen som körde hade fullt fokus på vart hon skulle med bilen. Hon såg varken mig eller stopptecknet. En stor linjebuss försökte preja mig av vägen en dag. Hade jag vinglat till det allra minsta kunde det ha gått riktigt illa. Ännu mer skrämde mig den person med en stor dumper, som körde förbi ett farthinder i form av en blomkruka precis innan vi möttes. Hen var tvungen att svänga rejält för att komma förbi hindret, och i ett läge såg det ut som om den tänkte köra tvärs över mig. Så har vi ju alla dom som bara kollar på vägen dom ska ut på. När dom kommer fram till den stannar dom tvärs över cykelbanan. I rättvisans namn får jag väl nämna alla dom som lämnar företräde för mig som cyklist, fast dom inte har skyldighet att göra det. Guldstjärna till dom!

Det finns en väldans massa trädgårdar att titta på i Nybro. Min favorit ligger i närheten av glasrondellen. Den är mycket stilren med två rundlar med växter omgärdade av vita stenar. Gräset runt omkring var lite tunt på ett ställe i våras, men under sommaren har ägarna fått till den perfekta gräsmattan. Trädgården är så tjusig att jag tycker det skulle kännas snudd på jobbigt för grannarna, som snarare har naturtomter. Även om man inte är intresserad av just trädgården, så har jag förstått hur villaägarna får semestern att gå. Det har bytts tak och panel på mer än ett hus i sommar. På en tomt har man till och med grävt en pool. Det är riktigt skönt att komma hem till en lägenhet på tredje våningen, efter att ha sett hur dom jobbar och sliter. Eftersom jag har svårt att andas genom näsan cyklar jag alltid med halvöppen mun. Där flyger det in så mycket insekter medan jag cyklar, att jag är mätt när jag kommer hem. Igår räddade mina solglasögon mitt ena öga från en rejäl smäll. Då var jag på kollissionskurs med något större flygfä. Det bara small till i glasögat. Hemma igen är den stora utmaningen att veta säkert om jag har låst både cykel och ytterdörr. Jag måste titta på cykellåset och känna på ytterdörren samtidigt som jag säger ”låst” högt för mig själv.

Om jag har förstått saken rätt gäller debatten numera om elever ska få betyg redan i årskurs fyra. På sjuttiotalet fick jag det från andra klass. I tvåan och trean hette det dessutom betyg. Sedan fick vi något som kallades omdömen i några år, fast halva det papperet också bestod av ett vanligt betyg. På högstadiet var det rubriken på själva dokumentet också. Betygsskalan var 1-5. När jag gick i tvåan hette ett ämne fortfarande kristendomskunskap. Redan året därpå bytte det tydligen namn till religionskunskap. Då hade min lärare bara korrigerat namnet i betyget. Det var dessutom sammanslaget med hembygdskunskap, som jag inte minns alls vad det innebar. När jag gick på mellanstadiet klumpades alla pluggämnen ihop till orienteringsämnen. Det innebar att man fick betyg i nio ämnen där och fjorton på högstadiet. Mina sämsta ämnen var genom hela skoltiden musik och gymnastik. När det gäller det förstnämnda brukar jag skylla på att betygen sattes genom att man fick sjunga upp ensam för läraren. Jag får fortfarande inte rösten att bära när jag ska sjunga för någon så. På högstadiet hade jag treor i dom flesta läsämnen. Inte mer eftersom jag aldrig kom ihåg att jag hade läxor förrän jag skulle iväg till skolan igen. Ändå inte mindre, eftersom jag hade lätt för mig och förvånansvärt mycket fastnade under lektionerna. Mina lätt räknade femmor genom åren hade jag i matte och språk. Åtminstone om man bland språken enbart räknar svenska och engelska. I tyska hade jag en stadig trea genom hela högstadiet. Hur den lyckades bli en fyra i slutbetyget har jag ingen aning om, för tyska var verkligen inget språk jag begrep mig på. Nedan mitt allra första betyg, som alltså fyller femtio nästa år.

Senaste besöket på Kvantum kunde lätt ha blivit en katastrof. Jag hade stoppat shoppinglistan i bakfickan. När jag skulle ha den var den som bäst på väg att krypa upp därifrån. Möjligen skulle jag komma ihåg det jag handlar varje gång utan lista, men inte så mycket mer. Jag har försökt en gång under alla år. Jag hade stoppat listan i bakfickan då också, men i sista ögonblicket ändrat mig och tagit ett par andra byxor. Det senaste på Kvantum var en liten grind ut från självscanningen, så man fick dra sitt kvitto för att komma ut. Tanken är förstås god, men det stör mig lite att man aldrig får någon information om nymodigheterna. Den här gången fick jag rota fram mitt kvitto ur djupet på väskan där jag hade slängt ner det. Nu vet jag att jag måste behålla det i handen till nästa gång. Jag har knappt hunnit vänja mig vid dom nya betalstationerna. Nu scannar man rabattkuponger, istället för att stoppa in dom som man gjorde i dom gamla. Å andra sidan är dom så nya och känsliga, att det räcker att man viftar lite upprört med kupongen, för att det ska blippa till. Allra bäst är förstås bonuscheckarna, som kommer upp direkt på skärmen numera.

Så länge ingen bryr sig om att rätta en, kan man veta nästan vad och hur mycket som helst utan att förstå att det är galet. Jag har till exempel alltid trott att det som hette ”fritt valt arbete” när jag gick i skolan på sjuttiotalet var samma sak som numera går under namnet ”elevens val”. Tyvärr minns jag inte vilka alternativ som fanns att välja på, men själv hade jag foto och något år gjorde jag och några killar en skoltidning. I en artikel i morgontidningen fick jag klart för mig att elevens val snarare gäller vanliga skolämnen som man behöver eller vill lägga lite extra krut på. När jag försökte googla på fenomenen blev det ännu mera spännande. 1980 hade tydligen fritt valt arbete bytt namn till ”fria aktiviteter”. Antingen har alltså samma sak haft tre olika namn, eller också har jag rört ihop det helt. På Manhemsskolan i Kalix kunde man under förra läsåret välja mellan områdena idrott och hälsa, estetisk profil, studieverkstad, spetsmatte, basmatte och modersmål i elevens val. Det intressantaste jag hittade om fritt valt arbete på nätet var någon som hade valt fiske. Dom hade varit lediga den där dubbellektionen varje vecka, och åkt ut till Bohusläns klippor och fiskat en lördag i månaden.

Jag har förstått av bilderna på Facebook att det är ett bra svampår i år. Det plockas kantareller för glatta livet. Själv äter jag inte svamp, så jag har inga planer på att ge mig ut och leta. Medan jag bodde hos mina föräldrar hände det ändå att jag plockade svamp. Där var det champinjoner som gällde. Dom luktade så gott, och det var kul att leta och plocka. Man får väl se det som Guds försyn att jag inte råkade få med någon giftsvamp, för någon expert var jag inte. Mamma gjorde omelett och svampstuvning till frukost i helgerna, och jag var den enda i familjen som inte åt det. Numera är det knappt att jag vågar mig ut i skogen över huvud taget. Jag blev livrädd när jag mötte en hund i skogen här i närheten. Nu kommer vildsvinen allt närmare bebodda trakter, och ett sånt vill jag definitivt inte möta. Så har jag sett annonser om att vaccinera sig mot den fästingburna sjukdomen TBE. Jag vill åtminstone gärna tro att risken att drabbas av sånt är mindre om jag håller mig på asfalterade gator, än om jag kryper runt i skogen och plockar svamp. Inga djur har jag som kan dra hem fästingar heller.

Den tjugotredje augusti 1974 hade jag precis börjat på högstadiet i Mörbylånga. Det var tydligen inte roligare än mellanstadiet i Gårdby, för enligt dagboken hade vi en massa tråkiga ämnen som vanligt den här dagen. Undantaget var tydligen två timmar syslöjd. Att skapa har alltid roat mig mer än att plugga.
Året därpå var jag på fotboll denna lördag, och såg Runsten/Möckleby spöa Nickebo med 3-2. Den största behållningen av matchen verkar ha varit en gullig kille som bevakade den för Ölandsbladet.
På åttiotalet umgicks jag en del med min äldste bror. 1982 var han och jag hemma hos min kompis och spelade in musik. Från vinylskivor till kassettband alltså. Det säger en del om hur länge sedan det var. Året därpå var jag hemma hos honom och hans dåvarande flickvän och såg en film med Nils Poppe. 1988 hade han hunnit gifta sig med en annan kvinna, och deras dotter föddes den här dagen. Kortet på min brorsdotter är taget året därpå på trappan till hennes farfars hus. Idag fyller hon alltså trettioett.
För exakt nitton år sedan skjutsade en väninna mig till Kalmar, där jag gjorde min allra första tatuering. Vi åt på Zorba efteråt. Tatueringen var bara några centimeter hög och förställde en liten gubbe i hatt. När den började bli så blurrig efter tretton år att folk trodde att det var en kuk i hatt, lät jag måla över den med Grinchen.
När jag kom in på Facebook idag insåg jag att jag firade tioårsjubileum där. Så undrar ni vad jag har sysslat med dom senaste tio åren kan åtminstone mina Facebookvänner kolla det på den sidan.

Medan jag inte jobbar alls är mina jämnåriga mitt uppe i karriären. Åtminstone är min kusin det. Han är VD för ett företag som driver skolor, och efter det här sommarlovet öppnade dom en ny skola i Färjestaden. Redan i helgen före skolstarten hade någon varit där och kastat en sten genom ett fönster. Alltid är det någon som ska förstöra. Jag fattar verkligen inte vad det är för fel på folk. I artikeln om invigningen fanns en bild på skulptören, som hade gjort fyra bronsstatyetter som skulle placeras ut på skolan. Hon hade ett ovanligt efternamn, annars hade jag aldrig känt igen henne. Senast vi träffades såg hon nämligen ut som på kortet nedan. Så är det 45 år sedan också. Det är hon till höger i bild och hennes lillasyster Hanna till vänster. Dom var fem systrar, och en var jämngammal med mig. Skulptören mindes jag som Anna-Clara, men i bildtexten från den nya skolan stod det bara Clara. Jag undrade om hon hade valt bort halva dubbelnamnet eller vad som hade hänt. Internet underlättar mycket för mig som är nyfiken, speciellt om den jag vill veta mer om har ett ovanligt efternamn. Det visade sig att hon hette Anna Clara utan bindestreck. Det var inte lätt att höra, när hennes familj kallade henne vid båda namnen när hon var liten.

Efter att ha läst gårdagens tidning är jag extra nöjd med mitt beslut att inte ge mig ut på Nybros gator för att ta mig till jobbet på kvällarna. I torsdags kväll hade polisen stoppat en kvinna för alkoholmätning. Det var på gatan jag bor på och vid den tiden som jag brukade vara på väg till jobbet i mitt tidigare liv. Damen var i sjuttioårsåldern, och så packad att hon inte kunde blåsa i mätaren. Dom fick ta ett blodprov istället. Hon hade inget giltigt körkort, så det kan hon åtminstone inte bli av med. Fatta hur (onödigt) spännande det är att röra sig till fots och på cykel i en håla där folk kör fulla som ägg och utan körkort.
I en insändare blev jag kallad för ”white trash”. Åtminstone tolkade jag det så. Det var en boende i stadsdelen Oxhagen i Kalmar, som kände sig förfördelad, och antog att det berodde på att invånarna där sågs som just detta. Där bodde jag några år på åttiotalet, så jag antar att det stämmer in på mig också. Jag hade hört uttrycket tidigare, men nu googlade jag på vad det egentligen betyder. ”Personer som utpekas som white trash har ofta svag ekonomisk ställning, låg bildnings- och utbildningsnivå samt ett ointresse för samhälls- och kulturfrågor.” Det motsvarar väl ganska väl den bild folk har av mig?

Den sociala biten sköter jag under mina cykelturer. Med ojämna mellanrum träffar jag på någon bekant och får en pratstund. Oftast är det gamla arbetskamrater, eftersom en stor del av invånarna i Nybro endera är anställda på kära Kährs eller har varit det. Igår var det istället en väninna från tiden när jag var ute och dansade. Det är många år sedan jag slutade gå ut, så jag hade inte varit hemma hos henne och hennes man sedan dom flyttade från villa till lägenhet. Då var det ändå elva år sedan dom flyttade. Nu möttes vi precis i närheten av hyreshuset dom bor i, så hon undrade om jag ville följa med upp och titta. Jag hade aldrig varit inne i det huset tidigare, fast jag har bott i Nybro så länge. Jo förresten, Folktandvården låg nog på nedre botten tidigare. Det är ett höghus, så utsikten var det jag var mest nyfiken på. Dom bodde på femte våningen, så den var magnifik. Man såg hela Nybro där uppifrån. Lägenheten gick inte heller av för hackor. Dom hade en tvåa, precis som jag, men den var betydligt större än min. I mitt badrum kan man bara gå in och vända, och i köket behöver man nästan skohorn, om man ska sitta fler än fyra personer. Hemma hos dom var både kök och badrum väl tilltagna. Så betalade dom förstås mer i hyra än vad jag gör, och för det mesta är det ju bara jag som ska få plats här. Riktigt roligt var det att få se både lägenheten och framför allt utsikten. Den har jag varit nyfiken på i alla år.

Jag uppskattar extra mycket att det luktar som det ska i mitt badrum, efter veckorna då jag fick försöka hålla andan där inne för att inte storkna. Det tar ju en stund att duscha, så jag var i det närmaste blå i ansiktet, när jag kom ut därifrån. Att sjunga i duschen var inte att tänka på. Nu skrålar jag för fullt igen, så grannarna kanske inte uppskattar min nytätade toalettstol lika mycket som jag gör. Jag är inte den som glömmer känslan i första taget heller. Jag är fortfarande extremt lycklig över att ha rinnande vatten sedan den gången en vattenläcka gjorde att vi var utan något dygn. Då är det ändå sex år sedan. Desto mer vatten hade vi efter att jag hade städat avloppet vid tvättmaskinen för några år sedan. Jag satt vid tv:n och trodde bara att jag inbillade mig att det plaskade i badrummet. Som tur var gick jag dit och kollade. Då tömde tvättmaskinen vattnet rakt ut på golvet. Jag har dessutom en kant runt min duschhörna. Vattnet kunde alltså inte rinna ner i golvbrunnen, utan jag fick ösa upp det. Jag vågar inte köra tvättmaskinen när jag inte är hemma sedan dess. En bekant jag hade på åttiotalet hade ett stort akvarium som gick sönder när han var bortrest. Han bodde också på tredje våningen, och det hade runnit ända ner till bottenvåningen. Visst borde väl dom båda händelserna i mitt badrum bevisa att städning inte är min grej?

Idag är det exakt fyrtiotvå år sedan jag började jobba. Det var Nordchoklad i Kalmar som säsongsanställde personal under höstarna, för att julgodiset skulle bli klart i tid. Den här första dagen satt vi vid ett bord och packade cremegrodor. Både det och paketinslagning sköttes manuellt på sjuttiotalet. Så småningom tror jag till och med det kom maskiner som packade praliner i presentaskar. Det är dom vi sitter vid ett löpande band och fyller på kortet nedan. Varje person hade ett par olika sorter som skulle ner i respektive fack i asken. För mig, som kom direkt från högstadiet, gick tiden extremt långsamt, när man satt och gjorde samma sak hela dagarna. Som jag minns det fick man egentligen inte sitta vid ett löpande band om man var under arton år. För att kringgå det betalade dom en som om man vore arton, så jag fick en riktigt bra lön. Man måste ha kallt i lokalen för chokladens skull. Därav mina tre lager med kläder. I modern tid har jag varit känd för att inte kunna ha mer än ett linne på mig när jag jobbar. Om någon undrar över glasögonen, så hade jag ett brytningsfel. Fördelen med såna är att dom kan växa bort när man blir äldre. Då får man å andra sidan åldersförändringar, och blir tvungen att använda glasögon i alla fall.

Förutom det jag håller i händerna är ord det jag tappar oftast. Ska jag ringa ett viktigt telefonsamtal får jag anteckna stödord i förväg, för att inte fastna när jag inte kommer på vad ett eller annat heter. Innan jag tatuerade över den hade jag fotbollslaget Lazios maskot på ena armen. Problemet när jag skulle svara på vad den föreställde var att jag aldrig kom ihåg vad maskot och det italienska fotbollslaget hette samtidigt. När jag skulle fråga en kille om han hade agerat trubadur vid ett visst tillfälle hade det varit praktiskt att komma på vad det hette. Journal är ett ord som är puts väck när det blir tal om läkarjournaler. Psykopat, reception och hypokondriker är andra ord som vägrar infinna sig på min tunga när jag behöver dom. Alla dom här orden kunde jag ha använt för några år sedan, när jag jobbade ihop med en invandrarflicka. Hon hade fått i uppgift att skriva ner svåra ord till sin svenskkurs. Jag försökte bland annat med penetrera. Man kan visserligen penetrera både ämnen och annat, men samtliga personer som var födda i Sverige började fnissa när dom hörde det. I deras värld var det alldeles uppenbart kopplat till sex, så jag insåg att det vore taskigt mot flickstackaren att skicka med henne det.

Jag tycker inte att jag gör annat än att gå igenom lådor och hyllor och sorterar och kastar. Ändå kan jag hitta dom mest bisarra saker, som mest ligger och tar plats. I en låda i vardagsrummet hittade jag flera olika fjärrkontroller. Dom var till CD-växlare, och cd-skivor är det flera år sedan jag lyssnade på. Dom var dessutom till flera olika dylika apparater, så den äldsta bör ha haft bra många år på nacken. Mest tragiskt i sammanhanget var annars att jag aldrig har använt någon av dessa fjärrkontroller. Jag sitter aldrig enbart och lyssnar på musik. Det har jag på som underhållning när jag duschar, städar eller gör någonting annat tråkigt. Skulle jag då ändå gå ut i vardagsrummet, där CD-växlaren stod, kunde jag lika gärna trycka på knapparna direkt på apparaten. Fjärrkontrollerna har alltså enbart samlats på hög i en låda. Uppenbarligen har dom inte ens följt med respektive spelare, när dom har åkt upp på vinden. Numera lyssnar jag på musik från en laptop, som jag fick av min (förhoppningsvis) sista arbetsgivare när jag hade varit anställd i tjugofem år. Fjärrkontroller har jag gott om ändå, fast dom har med tv-tittandet att göra. En vardera till tv:n, digitalboxen, DVD-spelaren och ljudlimpan. Den nyaste kontrollen är numera programmerad så att den ska fungera till både tv och box, men sedan jag bytte till digitalt i början av sommaren har det inte funnits någonting att se på tv.

Igår kväll anordnades Nybro-kalaset på torget. Jag brukar varken besöka puben på fredagarna eller Kristallen i samma byggnad när det är dans där, men det här tyckte jag kunde vara synd att missa. Nu skulle det dessutom finnas både dansgolv och öltält på samma ställe. Vädret var tveksamt i det längsta. Det var visserligen uppehåll hela eftermiddagen, men precis när dom skulle dra igång kom det en rejäl åskskur. En bekant offrade sig, så jag fick ett varv på dansgolvet för första gången på flera år. Golvet var trögt, och förutom att jag hade tappat rutinen var inte mina skor ultimata för uppgiften, så det var ingen större succé. Resten av kvällen tillbringade jag mest på området runt öltältet. Jag pratade med massor av folk, som jag inte hade träffat på evigheter. När det började närma sig slutsignal på torget fortsatte festen i Sportbaren runt hörnet. Klockan var långt över min vanliga läggdags när jag vinglade hem därifrån. Jag var glad att jag hade cyklat större delen av vägen ner till centrum. När man ska hem mitt i natten är det långt att gå till Paradiset. Idag har jag minnen av det tröga dansgolvet i benen och av volymen i öltältet i halsen. Man fick gapa ganska bra för att göra sig hörd där. Flickan jag sitter där med på kortet nedan heter Mahlin.

Det har börjat mullra och slamra i avloppsrören när jag spolar vatten i badrummet. Någon som har koll på vad det kan bero på? Jag befarar allt från att någon har dumpat ett lik där till att ett rör har gått läck, så att dom måste riva hela väggen till slut. Att det låter när vattnet rinner ut kan jag möjligen strunta i, men det började lukta konstigare än vanligt där inne samtidigt. Typ ammoniak eller någonting annat giftigt. Jag experimenterade lite med ventilationssystemet, och det visade sig att det luktar mindre om det är inställt som det ska. Jag brukar aldrig orka ha det på den nivån, eftersom jag avskyr ljudet, men det känns som om jag hatar den där lukten ännu mera. Att felanmäla känns lite tveksamt när det gäller ljud och dofter, eftersom vi upplever sånt så olika. Tills vidare tröstar jag mig med att det troligen känns värre för dom som bor i huset som kallas för Läppstiftet på Varvsholmen i Kalmar. Dom betalar betydligt mera i hyra än vad jag gör, och hela huset håller på att rasa, fast det bara är sjutton år gammalt. Nu tänker dom bygga ett skal runt huset, som ska hålla delarna på plats, medan dom funderar på hur det nya huset ska se ut, när dom river det här.

För många år sedan jobbade jag ihop med en tjej som inte ritade alls på sina broderimönster. Jag fattar verkligen inte hur hon kunde hålla koll bland alla små rutor med olika tecken i. Själv måste jag rita över efterhand, och ändå har jag fortfarande inte lyckats färdigställa ett enda broderi utan att det har blivit fel någonstans. Jag behöver pennor som är lite bredare, men tillräckligt smala för att inte måla utanför dom där rutorna. Eftersom dom flesta pennor är runda, har dom en tendens att rulla ifrån mig, när jag lägger ner dom efter varje markering. Därför fäster jag en bit tejp runt pennan, och lämnar en flärp som hindrar den från att rulla. Sist jag skulle byta till en ny penna fungerade plötsligt den jag hade mycket bättre igen. Det visade sig att jag hade råkat använda andra änden. Pennan hade en spets i vardera änden med olika tjocklek. Jag hade alltså lyckats ta slut på hela den ena änden utan att ens notera att det fanns två. Speciellt uppmärksam är jag tydligen inte. Det har också hänt att jag har suttit och broderat och tänkt att glasögonen har varit smutsiga. När jag efter min sejour med tv och broderi har tagit av mig dom har det visat sig att jag hade fel glasögon. Det kan jag också känna att jag borde ha noterat redan när jag satte mig där.

När jag har gått förbi säljare av telefonabonnemang på till exempel marknader har dom gett mig en sån där pekpenna till mobilen. Jag hade fått flera stycken och visste var dom fanns tills jag köpte ny telefon för drygt ett år sedan. I  bruksanvisningen till den nya telefonen stod det att dom rekommenderade att man använde fingrarna när man använde pekskärmen. Jag tolkade det som att det inte var så bra att peta med något annat, och så städade jag bort mina pennor. Problemet när jag använder mina prinskorvar till fingrar på skärmen är att jag inte alltid träffar rätt bokstav. Gäller det ett lösenord kan det bli kinkigt, när jag gång på gång får veta att jag har angett fel. Vid ett sånt tillfälle började jag leta efter mina pennor. Jag kunde inte tänka mig att jag hade kastat dom, men hittade dom gjorde jag inte. Igår satt jag och tittade ner i en skrivbordslåda, där jag har pennor, limstift och tejp. Plötsligt fick jag ögonen på mina mobilpennor, som låg i facket längst in. Då har jag hämtat saker i den lådan flera gånger utan att se dom. Jag har verkligen inget som helst minne av att jag har lagt dom just där. Förr eller senare dyker det mesta upp.

Det är väldigt lyhört där jag bor, så man får välja sina grannar med omsorg. Tyvärr är det ju inte jag utan hyresvärden som sköter det urvalet. Det är värst i sovrummet, för när jag ska sova vill jag helst ha tyst. Då har jag ändå turen att ha grannens sovrum på andra sidan väggen. Killen som bor åt andra hållet har sin huvudkudde en meter ifrån min TV. Bredvid min säng hade jag en tid någon som reste bort varje helg, men glömde att stänga av sin klockradio. Den spelade mellan sex och åtta både lördag och söndag morgon. Ett par hade ett litet barn. Att småbarn skriker förstår jag, men föräldrarna gapade lika högt dom. Med nästa par som flyttade in fick jag ett sexliv. Deras. Så kom till slut den underbara människan som aldrig hörs. Jag trodde hon bodde kvar fortfarande, tills jag kom på att kolla upp det på nätet häromdagen. Nu bor där tydligen en dam i min egen ålder. Hon är uppenbarligen lika tyst hon, för jag hade inte ens märkt att jag hade fått en ny granne. Vi bor i varsin trappuppgång, men hon som bor där nu har hund, så jag har sett henne ute.

Jag känner att jag skulle kunna göra en bildgåta av det här, men jag berättar direkt vad bilden nedan föreställer. Det är ett skydd jag har på balkongen, för att slippa se grannarna. Man skulle säkert kunna uttrycka det mer finkänsligt, men ungefär så ligger det till. På balkongen under talas det för övrigt i telefon halva nätterna på sommaren, så mot den grannen skulle jag snarare behöva ett bullerplank. Det som syns på kortet är skuggorna från växtligheten utanför. Att det är så mörkt hänger ihop med att det är månen som ger upphov till dom där skuggorna. Åtminstone brukade det vara så tidigare. Lyste det sådär visste jag att det var fullmåne, och att jag kunde gå ut på balkongen och beundra den. När jag nyligen kom på att det hade varit fullmåne flera veckor i rad, insåg jag att det måste vara någonting annat som lyste. Jag vet inte ens om det är en ny firma, eller en befintlig som har utökat. På andra sidan järnvägen står i alla fall numera en väldans massa bilar. Det är belysningen över den planen som lyser ända bort till min balkong. Med tanke på att det har borrats sönder bensintankar och både slagits sönder och bränts upp bilar i Nybro på sistone, verkar det väl vara en bra idé att ha så upplyst som möjligt, om man har så många.

När jag var tjugo rörde jag mig föga förvånande snabbare än vad jag gör numera. Det torde framgå av det bifogade kortet att det är ett tag sedan det var 1981. Den femte augusti sprang jag två och en halv kilometer på 15,39. När jag i nutid försökte googla mig fram till om tempot var godkänt, hittade jag ett intressant inlägg. Någon hade vid ett tillfälle i tonåren sprungit ett spår som var just två och en halv kilometer på mellan femton och sexton minuter. Personen ifråga var jättenöjd med att ha sprungit hela vägen. Gympaläraren hade sagt att personen väl hade gått en del, eftersom det tog så lång tid. Hur som helst är väl min tid preskriberad såhär långt efteråt. Numera ska det mycket till om jag ska springa över huvud taget.
Sju år senare bodde jag i Oskarshamn, och kompisen och jag var i Björnhult och dansade den här kvällen. Det är en liten ort utanför Oskarshamn, som jag har besökt fler gånger än dom flesta liknande samhällen i Småland. Deras loge hade jag dansat på redan några år tidigare, när jag åkte dit från Kalmar med en annan väninna. Grannarna i Oskarshamn flyttade till villa i Björnhult, så jag var där flera gånger och hälsade på dom. Det bodde tydligen mer folk där, för en kille jag dansade med ibland omnämns i dagböckerna som ”Den ljuse från Björnhult”. Det jag undrar mest över är hur sjutton jag visste var han bodde men inte vad han hette.

Min morgontidning fortsätter att förvåna och förundra mig. Som när dom skrev om en man som hade fått felaktig ersättning från Försäkringskassan. I början av texten var han född 1961, och i slutet var han i sextioårsåldern. Det kändes lite sent påtänkt att börja vara ungefärlig där, när man redan hade angett hans exakta ålder. Lite festligt var det annars att vi var jämngamla. Jag vet att någon protesterade, när jag sa att jag var sextio. Nu är jag i alla fall bevisligen i sextioårsåldern, för står det i tidningen så är det sant. Favoritnyheten när det gäller ålder är annars japanskan Kane Tanaka. Hon är världens äldsta människa, och exakt dubbelt så gammal som jag. Rent teoretiskt borde jag alltså kunna ha halva livet kvar. Någon pessimist trodde visserligen inte att det var mycket till liv upp i åren, men jag läste om en 85-årig man som jobbade som porrskådis. Jag sitter hellre här i lugn och ro, men då kan väl bloggaren Dagny Carlsson vara ett bra exempel på ett långt och tillfredsställande liv. Hon verkar pigg och vital, fast hon är 107 år gammal. I min morgontidning skrev dom också om hettan, och att klass 1-varning innebär besvärligt väder. Jag har länge misstänkt att jag var den enda svensk som skulle kalla sol och värme för besvärligt, så det känns skönt att läsa i tidningen att det är så.

Å ena sidan är jag tacksam att Gota media har telefonnummer som är lätta att söka på. Det innebär att jag vet att det är dom som har ringt fyra gånger dom senaste två månaderna, fast dom har ringt från två olika nummer. Å andra sidan skulle det vara trevligt att få veta vad dom vill, och dom lämnar aldrig något meddelande. Det är annars dom som ger ut min morgontidning, men efter så många fruktlösa försök utgår jag från att det bara är någon typ av marknadsföring dom håller på med. Speciellt som det har varit ett par veckor mellan samtalen. Då menar jag exakt två veckor, nämligen tjugo över nio på förmiddagen. Jag svarar ändå inte på okända nummer, men vid den tiden har jag inte ens signalen påslagen så jag hör att dom ringer. Då ligger jag fortfarande i sängen, eller har i bästa fall hunnit in i duschen. Jag fortsatte stänga av signalen när jag sover fast jag slutade jobba natt. Jag funderade på om det var överarbetat, men ska folk ringa på förmiddagen kan det vara skönt att slippa höra det. Jag tänkte annars mest på reklam-sms och liknande, som kan drälla in alla tider på dygnet. Så länge jag använder snarkapplikationen har jag ju telefonen precis intill huvudkudden. Igår började jag nästan undra om dom hade hackat min dator, och läst den här texten, fast jag inte hade hunnit publicera den. Då väntade dom till kvart i elva med att ringa, och det hade bara gått två dagar sedan förra samtalet. Med tanke på att ett av dom ämnen dom skriver mest om i tidningen är hur folk blir lurade per telefon, kanske det vore smart av dom att lämna ett meddelande eller rentav maila istället, när jag inte svarar.


 

Jag har förstått att det vanliga är att man bara minns det som var bra och förtränger sånt som inte var det. Fördelen med att jag gör precis tvärtom, är att jag slipper vara nostalgisk och längta efter något annat (eller någon annan) oftare än nödvändigt. Nu på sommaren kan jag tänka på gatan ner till Bläsinge hamn. Hur mycket somrigare det vore att promenera på den ner mot havet än här uppe i skogen. I förra veckan tog mig Facebook nästan ur den villfarelsen. En dag var det bilkö ner till hamnen och stranden, så det varken gick att ta sig fram eller tillbaka. Där försvann den lantliga idyllen i ett kort filmklipp. Det jag tänker på annars är senaste (sista?) gången jag gjorde den promenaden. Flugorna höll på att äta upp mig, och det var inte mysigt alls. Varför det finns flugor där fattar jag åtminstone. Det är gott om ladugårdar i byn, och nedanför den går korna på bete på somrarna. Varför det finns flugor på min balkong på tredje våningen förstår jag däremot inte alls. Jag lämnar aldrig balkongdörren öppen, men dom är snabba att smita in tillsammans med mig. Jag räddade livet på en spyfluga som surrade omkring i vardagsrumsfönstret igår. Han var så stor och sävlig att jag lyckades mota ut honom samma väg som han hade kommit.