Under min uppväxt var det dåligt med valmöjligheter när det gällde skolan. Jag gick klasserna 1-6 i Gårdby och högstadiet i Mörbylånga. Det bästa man kan säga om det upplägget, var att vi hade rena skolbussar på den tiden. Numera får skolbarnen åka med vanliga bussar i linjetrafik, om jag har förstått saken rätt. Jag fick lära mig en del fiffel och båg genom åren. En flicka sa till exempel till sin mamma att hon skulle sova över hos en väninna, när hon i själva verket skulle tillbringa natten hos sin kille. På morgonen kom hon springande, för att stiga på bussen på ”rätt” hållplats. Hur man bar sig åt om man ville skolka tror jag inte att jag fick vet förrän jag hade slutat skolan. Man gick ut till busshållplatsen, så att en förälder såg det. Där fortsatte man över till andra sidan gatan, och tog bussen åt andra hållet. Det måste ha varit tjejerna från Färjestaden som lärde mig det tricket. På östra Öland fick man vara glad om det kom en enda buss. Nästa höst öppnas en högstadieskola i Färjestaden också. Det hade förstås varit drömmen att inte behöva åka längre än så varje dag. Fast det var visst redan cirkus om var gränserna skulle dras för vilka elever som skulle gå i vilken skola. Politikerna hade antagligen dragit en linje på måfå på kartan, och det blev inte så populärt.

”Bonde söker fru” har startat upp en ny säsong. Det är normalt ett av mina favoritprogram, men i år har någon gjort sitt bästa för att förstöra upplevelsen för mig. Det har troligen varit bakgrundsmusik tidigare säsonger också, men nu är den uppskruvad så att den stör mig. Musiken fyller samma funktion i till exempel filmer. Är volymen lagom, invaggas man bara i rätt känsla för stunden utan att tänka på den. Det har hänt att jag har valt bort filmer, därför att musiken har varit för stark. När jag har läst kommentarer om fenomenet i tv-program, har förklaringen i princip varit att ungdomarna vill ha det där skrålet i bakgrunden. Jag har lite svårt att tro att ”Bonde söker fru” lockar någon speciellt ungdomlig publik, så där bör det vara feltänkt. Eftersom serien är inspelad och klar föreställde jag mig att det var för sent att göra någonting åt ljudet nu i efterhand. Å andra sidan borde väl musiken inte ligga på samma ställe som dialogen. Troligt är hur som helst att jag kommer att följa programmet som vanligt, fast musiken stör mig. Det största problemet i själva produktionen var som för alla andra i dessa tider den pågående pandemin. En kille fick hoppa av eftersom han testade positivt. När det skulle speeddejtas, undvek dom flesta kroppskontakt. När en tjej kom in och frågade om hon fick en kram, blev killen hon skulle träffa helt ställd.

Mannen i mitt liv fick våldsam tandvärk i veckan. Han ringde Folktandvården, och blev uppmanad att ringa kvart över sju nästa morgon, när akuttiderna släpptes. Jag har själv varit med om att telefonsvararen fortfarande har varit på dom första gångerna jag har ringt. När den väl har stängts av har det istället tutat upptaget. I särbons fall var det dessutom så illa att dagens alla tider redan var tagna, när han kom fram. Så jäkla snopet att inte hinna få en tid, fast man gör allting rätt. Igår gick det i alla fall bättre, och han skulle få komma till tandläkaren mitt på dagen. Mina farhågor gällde i första hand att dom över huvud taget inte skulle hitta felet. Så är det inte alltid dom har tid att göra jobbet ordentligt om man kommer in akut. Nu hade jag inte behövt oroa mig. Under tanden hade det bildats en så stor infektionshärd, att det var själva käkbenet som gjorde ont. Han har haft problem med samma tand tidigare, så nu lät han tandläkaren dra ut den. Det var tydligen också lättare sagt än gjort. Tanden sprack, och man fick skära upp och plocka ut delarna. Särbon har därmed till och med stygn i munnen, som ska tas bort om ett par veckor. Jag hade gått på myten om hur gnälliga män är när dom mår dåligt, men jag verkar ha träffat undantaget som bekräftar regeln. Han klagade varken när han hade ont före operationen eller efter den, när han hade blivit rejält mörbultad.

Att innehavarna av olika webbsidor envisas med att ändra utseendet på dom med ojämna mellanrum, antar jag är med tanke på ungdomar som behöver omväxling. Jag uppskattar definitivt mera om saker och ting ser ut som dom alltid har gjort, och jag brukar skylla på åldern. När Blogger ändrade design försökte jag börja använda den direkt, men allting fungerade inte som jag ville. Långt efter att den skulle vara införd för alla användare kunde man byta tillbaka till den gamla sidan manuellt. Det fortsatte jag med, tills den möjligheten försvann. Facebook har gjort något liknande. Där fanns ett alternativ där man kunde byta tillbaka till det gamla utseendet under 48 timmar. Jag gjorde det några gånger, tills det inte heller fungerade längre. Nu verkar det vara enbart den nya sidan som gäller där också. Jag kan förmodligen vänja mig vid nytt om jag måste, men jag väntar gärna så länge som möjligt. Särbon är till och med äldre än vad jag är, och han har ungefär samma inställning till nymodigheter. För honom, som kallar sig väderlekare, är SMHI:s sida ungefär detsamma som Facebook är för mig. Vi skulle kolla någonting där i min dator häromdagen, så jag fick höra hans ramaskri, när sidan inte såg ut som den brukade.

När jag var tolv var dom människor jag tyckte allra bäst om äldre kvinnor. En av dom traskade jag helt enkelt hem till och knackade på hos den tjugoförsta september 1973. Hon väntade främmande, som vi sa på Öland på den tiden. Gäster säger man väl numera. Hon hade hur som helst den goda smaken att be mig återkomma kvällen därpå. Då var jag där i flera timmar. Vi drack te och spelade Yatzy och två andra spel. Hon följde mig nästan ända hem efteråt. Såhär i efterhand kan jag undra om det kändes som enda sättet att få ut mig därifrån. Den rara människan gick bort för sju år sedan 86 år gammal.
Tio år senare satt jag hemma hos mamma och virkade, kollade tv och fikade. Min smak när det gäller sånt verkar inte ha förändrats mycket genom åren, för hon hade köpt negerbollar till mig. Gissa vad mannen i mitt liv brukar köpa till mig, när han vill vara extra snäll!
Två år senare inföll detta datum på en lördag, och jag besökte föräldrahemmet på Öland. Jag klippte gräs bland annat. Det var tydligen tröttande, för hemma i Kalmar igen sov jag från nio på kvällen till klockan tio på söndagsförmiddagen.
Kortet nedan är taget den tjugoförsta september 1991. Då hade vi lite fest här innan vi traskade ner till Kristallen, där det var dans. Damerna på bilden hade sina respektive med sig. Det var ett par till förutom dom, så här lär ha varit fullt hus.

Efter att inte ha suttit bakom ratten på en bil tidigare i år, tog jag igen det rejält igår, och körde 33 mil på en dag. Särbon och jag hyrde bil, och gav oss iväg hyfsat tidigt igår morse. Första stoppet blev södra kyrkogården i Kalmar, där min morfar vilar i minneslunden. Därifrån fortsatte vi över till Öland och Mörbylånga, där min mormor har sin grav. På vår fortsatta resa söderut blev det ett spontant uppehåll vid Gettlinge gravfält. Vi rundade södra udden, och körde ut till fyren Långe Jan. Där hade man bara uppsläpp varje hel timme, men vi hade turen att komma fem minuter innan det var dags. Jag hade inte varit uppe i fyren på trettio år eller så, så jag hade förträngt hur jobbigt det var att klättra 197 trappsteg rakt uppåt. Utsikten fick väl ändå sägas vara värd ansträngningen. En del av den syns bakom mannen i mitt liv på kortet nedan. Vi styrde kosan norrut på ön, och jag fikade för första gången i mitt liv på Gårdby café och lanthandel. Jag hade inte varit där inne sedan jag flyttade hemifrån. På den tiden var det enbart lanthandel. Vi var nere vid Bläsinge hamn, där min salig far hade båt en gång i tiden. Så besökte vi Norra Möckleby kyrkogård, där större delen av mina bortgångna anhöriga är begravda. Vi fortsatte norrut, och mannen i mitt liv bjöd på en sagolikt god middag på Sandviks fisk & kök. På hemvägen tog vi en glass i Borgholm.

Kvantum hade en intressant kampanj för att få folk att göra av med mera pengar. Man skulle handla för 2800 kronor på tre veckor, för att få 75 kronor tillbaka. Jag handlar inte för så mycket på ICA på en hel månad, så jag glömde hela erbjudandet. Därför blev jag lite paff när det dök upp en rabatt på fem procent på skärmen, när jag skulle betala senast. För det första skulle den gå ut om två dagar, och femprocentaren man får någon gång i månaden brukar gälla i ett par veckor. För det andra brukar jag få den som en papperskupong och inte digitalt. Det tog en stund innan jag mindes att det här erbjudandet började med fem procents rabatt på ett köp, för att man skulle komma igång. Den fick jag trots att jag inte hade någon chans att nå upp till den andra rabatten. Riktigt överens om hur det var med den saken var tydligen inte den som skickade ut reklam och jag. När jag bara hade kommit upp i en fjärdedel av den efterfrågade summan, fast halva tiden hade gått, fick jag ett mail med rubriken nedan. Att påstå att jag inte hade långt kvar kändes som en rejäl överdrift. Jag antar att alla stamkunder fick samma mail, alldeles oavsett hur mycket eller lite man hade handlat för.

Ett av dom mest fascinerande inläggen på Facebook på sistone var från Byteatern i Kalmar. Dom ska sätta upp en föreställning som heter ”Jag springer”. Den handlar om en man som börjar springa en timme efter sin dotters död, och sedan kan han inte sluta. Mitt i sorgen, förlusten och orättvisan blir löpningen en väg in i ett tillstånd av frihet, där han känner sig lätt och fri och stark. Han kan andas igen. Och kanske kan han på̊ så vis åter komma nära sin avlidna dotter. Rent praktiskt är det alltså en skådespelare som springer och pratar samtidigt i åttio minuter. I min värld skulle en av dom sakerna i taget vara en prestation. Ungefär nio kilometer kommer han att springa per föreställning. Edvin Bredefeldt heter skådisen som ska stå för bedriften. Han tränar fem pass i veckan, och har gått ner tjugo kilo under förberedelsearbetet.
Ett annat inlägg var från Kalmarposten. Det handlade om tre tonåringar, som hade ”prova på praktik” i sommar. En av tjejerna hette Nea Johnsson. Jag umgicks en del med mina sysslingar när jag var barn. Deras mamma hette Linnéa Jonsson, men kallades oftast för Nea. Hon skulle ha varit närmare nittio nu, om hon hade fått leva, men hon dog redan på åttiotalet.

Under gårdagens promenad gjorde särbon mig uppmärksam på att ett stort barr hade fastnat på mitt byxben. Eftersom jag inte kunde se på baksidan av benet, chansade jag bara, och fick tag i det. Innan jag hann kasta det ifrån mig, sprattlade det som förväntades vara ett barr till i handen på mig. Så snabb har jag nog aldrig varit att slänga bort någonting. Det som på håll såg ut som ett tallbarr, visade sig nämligen vara ett kryp likt det på kortet nedan. Fotot har mannen i mitt liv tagit vid ett tidigare tillfälle på en planare yta. Han kallar dom syrsor, och det har fått mig att tro att syrsa och gräshoppa är samma sak. När jag kollade på nätet såg dom inte exakt likadana ut. Det visade sig dessutom att syrsorna är så pass ovanliga i Sverige, att det vi uppfattar som ljud från syrsor under sommaren i regel kommer från vårtbitare och gräshoppor. Jag kan alltså med gott samvete återgå till att kalla dom små krypen för gräshoppor. Det gläder mig, eftersom mina tungrots-r gör det extremt svårt att uttala rs-ljudet. Skrämde mig gjorde hur som helst det lilla livet, men inte hälften så mycket som bilförarna på gatan vi brukar gå. Man kan köra runt, och där är nästan ingen trafik. Det utnyttjar nybörjarna till att övningsköra där. Jag minns fortfarande att jag tyckte vägen kändes väldigt smal, när jag började köra bil för mer än fyrtio år sedan. Jag ville helst köra mitt i gatan. Dom här damerna stryker istället så tätt intill vägrenen, att man som gående får hoppa ner i diket.

Medan vitvaddstäcket var inlämnat till kemtvätt, använde jag det täcke som det ersatte för tio år sedan. Det hade troligen följt med från föräldrahemmet. Otroligt nog var jag nästan femtio innan jag insåg att det antagligen var någon typ av juniortäcke. Jag vill kunna ligga raklång och ha täcket upp till näsan, fast det är vikt under madrassen i fotänden. Trots att jag bara är drygt en och en halv meter lång, var det knappt att täcket räckte till det. Det var nämligen bara 180 centimeter långt. När jag köpte ett nytt täcke var det två meter. Det var också standardlängden på dom nya påslakan jag fick köpa. Det var den enda längd jag hittade då, så jag är lite förbryllad över dom kortare lakan jag hade innan. Eftersom dom inte räckte till det nya täcket, fick jag sprätta upp dom i nederkanten tills jag hann köpa nya. Dom var så gamla och tunnslitna att det gick hur lätt som helst. Någonting annat jag uppskattar mycket med vitvaddstäcket är att det är så tungt. Det finns ju speciella tyngdtäcken, men det här fungerar lika bra. Det gamla var så lätt, att jag fick sova med både det och överkastet för att kunna ligga stilla. Jag fick ta till det knepet igen medan det nya täcket var på tvätt.

I åttan hade jag foto som fritt valt arbete i skolan. Kortet nedan är både taget och framkallat under dessa lektioner. Varifrån strecken kommer minns jag inte längre. Jag väljer ändå att bortse från dom, eftersom det känns som en av dom få bilder på mig som jag inte har använt i bloggen tidigare. Den elfte september 1975 gjorde vi frukost på hemkunskapen. Tyvärr har jag inte skrivit något i dagboken om vad som ingick i denna frukost. I föräldrahemmet åt jag alltid flingor med mjölk på morgnarna, men jag antar att det bjöds på någonting mer avancerat när det var lektion.

Sju år senare inföll detta datum en lördag. Jag bodde i Kalmar, men var på besök på Öland. Hela familjen var samlad, och mamma bjöd på kroppkakor. Innan jag åkte hem var jag ute och plockade fem liter slånbär. Av dom gjorde jag sedermera slånbärslikör. Man hällde sprit och socker på bären och lät det stå i flera veckor. Helst skulle flaskorna skakas då och då.

För tolv år sedan hade jag fortfarande både fast telefon och en dosa med nummerpresentatör vid sidan om. Den elfte september 2008 gick inte det senaste numret att radera på nämnda dosa. Det visade sig till slut att jag inte hade lagt på luren ordentligt på telefonen i sovrummet. Den apparaten satt på väggen intill min huvudkudde, så den väckte mig många gånger under åren jag jobbade nattskift.

Nu har balkongmöblerna åkt ner i källaren för i år. Det gäller att passa på när mattan är torr, och jag hade maximal tur med vädret. Bara någon timme efter att jag hade tagit in den, började det ösregna. Lite mer känslosamt än vanligt var det att sommaren tog slut just i år. Jag sitter nästan aldrig utomhus när jag är ensam. Det kan bli en kort stund medan jag läser någonting, eller för att svalka mig innan sänggåendet om det är hett. Annars använder jag i princip bara balkongen när min äldste bror är nere över midsommar och när årets vinkväll går av stapeln. Båda dom evenemangen var inställda i år på grund av pandemin, men särbon och jag har tillbringat desto mer tid där ute. Vi har spelat, fikat och bara suttit och pratat ute på balkongen. Så har vi plåtat förstås. Det bifogade kortet på oss är taget där i somras, medan det var som grönast utanför. Därför känns det lite extra tungt att sommaren är över för i år, även om det är skönt att ha plockat in allt. Det blåser snabbt in mängder av barr, och jag vill inte att min balkong ska bli som grannens. Där syns knappt mattan under drivorna av tallbarr.

Många verkar enbart kolla på bilder och läsa rubriker i sitt Facebookflöde. Sedan kommenterar dom utan att veta riktigt vad, eftersom dom inte har brytt sig om att klicka på länken som alltihop handlar om. Riktigt festligt blev det när Karolinska institutet hade lagt ut en länk till en undersökning. Dom ville veta vilka effekter pandemin har på psykisk hälsa och livskvalitet. Ovanför länken stod det ”Hur har covid-19 påverkat dig?” Istället för att klicka sig fram till undersökningen hade flera hundra personer svarat på den frågan i kommentarsfältet. På varje kommentar hade någon på institutet tålmodigt svarat: ”Tack för att du delar med dig. Om du vill och kan dela med dig av dina erfarenheter till forskningen, så kan du anmäla dig till studien via länken i annonsen.” Jag vet inte om någon brydde sig om uppmaningen. Efter att så många hade fått samma svar, kan jag tycka att resten som ville svara på frågan borde ha uppmärksammat det, men så var det tydligen inte. Annars kan jag fascineras av hur mycket tid många verkar ha till att både läsa andras kommentarer och att kommentera dom i sin tur. Alla har vi uppenbarligen olika intressen och gör olika prioriteringar.

Så länge jag kunde spela in från tv:n missade jag knappast några av dom program jag ville se. Då kunde jag spara under flera veckor. Numera är det playtjänster som gäller. SVT brukar vara ganska generösa med hur länge deras program ligger kvar där. Vill jag se någonting från TV4 är det värre, för där har man bara några dagar på sig. Jag är för lat för att kolla upp vad som finns kvar hur länge, och trixa för att hinna se så många program som möjligt. Istället tar jag det jag allra helst vill se i första hand, för att vara säker på att inte missa det. Senast var det första avsnittet på säsongen av ”Klassfesten” jag gick miste om. Det hade hunnit försvinna, så jag fick nöja mig med det andra. Det slog mig inte förrän jag började skriva om det att det verkar finnas två olika versioner av TV4 play. I Telias version finns betydligt färre program än på nätet. När ”Bonde söker fru” kör ett specialprogram på play finns det inte där. Då får jag plocka fram min gamla tv-dosa och se det via smart-tv:n. Nu inser jag att jag kan se det missade avsnittet av ”Klassfesten” också så. Någonting som jag inte tänkte på förrän det avsnitt jag såg var slut, var att det programmet också var Corona-anpassat. Dom brukar ha en stor publik, och börja med att gästerna pekar ut sina klasskamrater. Nu hade dom bara några ur vardera klass på plats.

Att cykla i Nybro går inte alltid helt enligt plan. Framför allt blir det onödigt spännande när det pågår vägarbeten och annat, så att man inte kommer fram där man har tänkt sig. Häromdagen innebar det i alla fall att jag fick se staketet på bilden. I somras, när särbon och jag cyklade förbi där, var det precis påbörjat. Det kom upp en stolpe i taget, och såg ut att vara ett evighetsprojekt. Sedan dess har jag cyklat igenom ett bostadsområde, där trafiken är betydligt lugnare. När jag nu tvingades ut på landsvägen igen kom jag förbi det i stort sett färdiga bygget. Där den vägen tar slut måste man för övrigt passera riksväg 31, som är ännu mer livligt trafikerad. Där finns inget övergångsställe, men jag brukar ändå kliva av cykeln och leda den över vägen. Mest för att det ökar mina chanser att hinna se bilarna som kommer. Förvånansvärt ofta saktar dom dessutom in och släpper över mig. I veckan var korsningen till och med övervakad. Jag såg aldrig riktigt vad som blockerade den ena körbanan, men där stod tre stycken flaggvakter. En i vardera körfältet på 31:an och en åt det hållet som jag kom ifrån. Mot oss som kom på cykelbanan log en av dom bara uppmuntrande, när det var klart att cykla över.

När det kom ut ett gäng nya kontroller i orienteringsklubbens utmaning ”Hitta ut”, ägnade särbon och jag flera timmar åt att plocka allihop på en dag. Enligt stegräknaren traskade vi nästan en mil på dom stigar där det inte gick att ta sig fram med cykel. Mellan skogsområdena cyklade vi säkert lika långt. Hade inte mannen i mitt liv enligt visitkortet varit väderlekare, kunde det ha blivit en riktigt blöt historia. Han såg på himlen att det var en rejäl skur på ingående, så vi väntade ut den, innan vi gav oss iväg. Blöt om fötterna blev jag ändå, eftersom regnet gjorde att det var blött i gräset, när vi gav oss ut i naturen. En av pinnarna vi sökte stod i en viltfångstgrop inte långt från cykelvägen. Varggropen hade hittats för tjugofem år sedan, och var utmärkt med en skylt, men på grund av den täta vegetationen hade jag aldrig sett den förut. Kontrollerna vi letade efter beskrevs med ord som stenen, gropen eller byggnaden. När vi kom till Svartbäcksmåla visade det sig att det som kallades höjden var själva skidbacken. Det måste ha varit årets underdrift. Det innebar hur som helst att jag fick se utsikten där uppifrån. Fast jag har bott i Nybro i trettio år och cyklat förbi skidbacken många gånger hade jag aldrig varit uppe i den tidigare. Väninnorna på Instagram skämtade om att det var rumpträning. Själv hade jag mest ont i ryggen efteråt.