Man är väl en nörd, men i gott sällskap med andra likasinnade nördar är det rätt trevligt! Den 10 september gick vi upp före ottan, närmare bestämt kl 03 och begav oss från Örebro. Det var Luna och jag som gjorde en ny roadtrip, denna gång till vårt grannland i väst. Jag hade missat anmälningstiden till dubbelprovet i Østfold med 24 timmar. Bemötandet från Norska arrangörerna har varit förstklassigt. De har hållit mig uppdaterad på avhopp och att domarna var vänliga nog att döma 7 istället för 6 par när det var så många anmälda. Sakta men säkert hamnade vi högre upp på reservlistan och 4 dagar innan provet fick vi besked att vi fått en startplats på söndagen. Finessen med dubbelprov var att få två chanser på sig när man ändå åkte så långt, men men man får stå sitt kast och jag tackade ja. En chans är bättre än ingen. Osloprovet följande helg var min jobbhelg och Sandefjordprovet helgen efter var det kusinbröllop så det var nu eller aldrig. Lite skönt att kunna åka upp i lugn och ro under lördagen sågs som en bonus. Två dagar innan provet fick jag sms från provledningen att det fanns plats för oss även på lördagen. Tjoho! Hittils hade alla mail gått att läsa på min iPhone, men just detta kom aldrig fram dit av någon anledning och ni må tro att jag kollade ofta! Tacksam för att arrangörerna bemödade sig med att kontakta mig per telefon började jag packa. Det var hektiska dagar med en hel del att göra på jobbet. Ingen tid för hundträning heller. När jag tänker efter har nog Luna inte tränats så mycket sedan Lag-SM. Någon viltträning med AnnCharlotte har det blivit inför Nordiska mästerskapet i Danmark.

Vi passerade några vackra vyer på vår färd och jag kunde inte låta bli att stanna till.

Väl framme var få primärbehov uppfyllda, jag var både trött, hungrig, frusen, nödig och längtade verkligen tillbaka till sängen där hemma. När vi efter lottdragningen fick reda på att vi skulle gå i sista par var det bara att ta sin filt och kudde och slumra lite i bagageutrymmet. Luna satt upp som ett ljus hela tiden och hade inte alls tid att slappa. Provet visade sig ha ett osedvanligt enkelt upplägg i tallmark med högt ris. Inget vatten alls, vilket inte är ett krav i Norge. Det började med ett sök på 12 dummies och första paret fick det att se väldigt lätt ut, därefter en dubbelmarkering, en dirigering, två enkelmarkeringar och en avslutande dirigering. Plättlätt, eller? Söket visade sig dock inte vara fullt så enkelt som det verkade till en början. Luna gick slut totalt. Hennes parkamrat hämtade 3 apporter och sedan fick hon hämta tre. Varpå Luna lämnade sökområdet och sprang iväg och kollade den störningsmarkering som kastades (och plockades upp) under transporten. Därefter var det varannan hund tills det bara var en dummy kvar = Lunas. Det var trögt må jag säga. Luna höll god fart initialt, men ju längre hon gick tom, ju tröttare hon blev, ju mer ineffektiv. Hon började få slut nya initiativ, kollade gamla legor och vinglade fram med hängande slips. Tillslut fann hon den sista dummyn och sjönk ihop vid mina fötter. Nu var det väl läge att bryta?

Tänkte att det var en liten transportsträcka och återhämtningschans till resterande arbete, men höll hon inte gallopp där fanns det ingen mening att piska en gammal häst och att bryta fanns fortfarande kvar som ett alternativ. Med tanke på hur slutkörd hon var fick jag en klump i halsen under resterande jobb. Luna kämpade och höll god fart, dirigeringarna spikade hon på ett skick helt klockrent. Ett par av markeringaran fick hon jobba på, men löste dem själv snabbt. Rutin är inte helt fel att plocka fram i dessa lägen. Sista markeringen skulle hunden ner i en svacka och när hon kom upp på krönet i det höga riset såg jag att hon tappat nedslagsplatsen, fullt förståligt. Vad gör hon då tro? Jo för att spara energi springer hon rakt fram till kastaren, vinklar 90 grader, i kastriktningen, lubbar 30 meter och voilà! Spikar med krokig väg J. Puss på dig Luna!

Hon var med andra ord en apport från att bli Norsk jaktchampion, det var sökets sista apport vi föll på. Var kjempefornøyd med henne, hon är en kämpe!

Domare Bengt Gustavssons sekriterare skrev i sammanfattande kritiken: ”En tik som genomfØrer stØrre dele av prØven på et bra sett med bra markering arbeide och dirigeringsarbeide. Mattas i sluten av sØkarbeide som påverkar dagens pris.” Det blev en 2:a.

Eftersom jag fick veta att resan skulle bli av med så kort varsel hade jag inte fixat boende, kudde, sovsäck och luftmadrass var medpackat för säkerhets skull. Många ställen i närheten som arrangörerna tipsat om tillät inte att man tog med hund in och Luna skulle minsann inte behöva sova i bilen så jag ringde Moss camping som en arbetskamrat tipsat om. Det gick utmärkt att ha med hund i deras enkla stugor.

Vi for dit 45 minuters resväg och eftersom Luna var rejält trött fick hon mat och rastas och därefter ta kväller innan jag for iväg på egen matjakt. Hade tänkt hitta någon pizzeria och i värsta fall hamburgehak. Svängde in på något restauranglikt och såg att det var medelhavsmat, gott, men i jaktkläder som jag var kände jag mer för take away, men jo då det gick utmärkt att köpa med. Det blev tapas med calamari, marirerade scampi och lammracks. Mums, vilken fest!!!

Det skulle bli 8 timmars välbehövd sömn innan det så var dags att stiga upp för andra dagens prövning. Vi började med att morgonmysa en bra stund och Luna blev kliad på magen. Hon var inte på g om man säger så.

utan åskblixt

med åskblixt

Det åskade och regnet formligen vräkte ner när jag packade in i bilen och städade ur stugan. Det verkar vara regnigt i de nordiska grannländerna när jag är på besök. På väg till provplatsen stod åkrarna under vatten, dikena var överfyllda och riskerade att översvämma vägarna.

När det var dags att åka hem hade just denna väg svämmat över och stängts av så de som skulle tillbaka till Moss var tvungna att ta en omväg. Väl inne i samhället fick jag köra på fel sida av en refug i motsatt körfält för det var bakåtsug i e brunn och vattnet stod som en fontän rakt upp i mitten och vattenpölen var stor och djup att forcera. Tänkte att om jag körde fast i leran i Danmark så vill jag inte fastna i en pöl modell större i Norge och börja ta in vatten i bilen.

Väl framme på provplatsen fick vi veta att vi skulle gå i näst sista par. Gott om tid att se föregående hundar och hinna förbereda sig...och förfasa sig. Om gårdagens prov känts lätt så var det raka motsatsen nu. Med tanke på regnet så blev det ju mer eller mindre vattenarbete på samtliga rutor idag.

Ett i stort sätt uttorkat dike dagen innan var idag en mindre fors

Provet började med att man gick i bredd och fick ett skott och ett störingskast, sen en dubbelmarkering var åt lite olika håll. Domaren varnade att han tänkte välja hela tiden vilken hund som skulle gå så det var ingen idé att vi försökte räkna ut vilken uppgift man skulle få. Terrängen var lite tät så markeringarna var aningen diffusa och inte helt lättlösta visade det sig, även om hunden spikade den ena fick många jobba lite på den andra och en del fick inte hem den alls. Dirigeringarna hade också lite vegetation runt om så det gällde att hålla hunden tight. Därefter en längre dubbelmarkering på vatten där man skulle hämta en dummy var i paret. När den ena greppade skulle den andra skicka. Klurigheten var att markeringarna gick på andra sidan en vik där fältet låg inne i myrmarken i hela viken. Om hunden valde landvägen för tidigt så skulle de ofelbart springa på någon av sökdummiesarna och därmed nolla. Därefter var det sök på myren och in i skogen bakom. Det var relativt stort område med tanke på att hundarna fick arbeta sig runt hela viken. Det visade sig vara svårframkomligt på sankmarken med en del tuvor och simbara områden. Jag trodde att Luna skulle hålla sig i skogen, men ack vad jag bedrog mig! En ny dubbelmarkering följde en bit in i sökarbetet där paret återigen skulle hämta var sin och slutligen jobba vidare på söket. När jaktlabbarna travade och stundom gick in på hemgångarna så insåg man hur tungt och svårforcerat det var. Nu kände jag med gårdagens sök färskt i minnet att jag lika gärna kunde ge upp, men pröva vill man ju alltid så det är klart att jag inte strök oss.

Första dubbelmarkeringen spikade hon. De hamnade på andra sidan ett risigt område och upp i en slänt och det visade sig att Luna hade mycket bättre koll på nedslagsplatserna än vad jag hade. Domaren böjde sig fram och sa ” Det började ju bra det där”. När jag såg ut som en fågelholk lade han till ”jag gillar arbetet”. Luna var inte alls så lugn och stabil i fotgåendet som jag är van vid utan hon gick ett steg framför och tog inte alls mina små hintar om att tighta upp det bättre. Inget som störde, men jag kände att hon var envis. Vilket kunde vara både bra och dåligt tecken med tanke på söket.

Dirrigeringen var längs en väg i uppförsbacke och när den svängde skulle hunden fortsätta rakt fram. Bra upplägg för oss tänkte jag som har en vägväljare som dessutom numera är rätt hörsam. Det var bara det att Luna sprang 20m på vägen för att sedan vika av några grader in i skogen med bibehållen riktning ut. De kan aldrig ha lagt en dirigering längs väg i ekl såg hon ut att tänka. Jaha, då var det bara att börja dirigera en hund som man inte alls såg. Det var tätt med grova trädstammar och den andra hundens dirigering (som jag mitt dumma nöt hade låtit henne se) låg i den riktningen. Men hon kom ut på rätt ställe, vet inte om hon såg mig eller bara chansade rätt och plockade hem den och kom hem i rasande god fart!

Vattenmarkeringen gick bra och Luna föll lite mot land, men jag styrde inte eftersom hon fått en tydlig minnesbild och den lilla vind som var blåste åt rätt håll. När hon fick den i näsan styrde hon upp rätt, bara någon meter från land på andra sidan. Domaren tyckte jag var väl kall som vågat låta henne gå så nära söket utan att ingripa.

Nu kom det jag bävat för, söket. Såg framför mig hur Luna skulle skutta ut 10 meter och sedan rota runt lite där samt försvinna in i skogen och våga vägra siven (vassen). Tungt var det och Luna plaskade/vadae/kravlade på. Domaren såg förnöjd ut och sa att det här var minsann ett tungt sök. ”Shit” tänkte jag och stod och väntade på att Luna skulle krokna, men hon jobbade på bra.

Andra hunden tog tyvärr en sökapport under vattenmarkeringen och var därmed nollad. Lite synd även för oss för där försvann vår sparringpartner, men efter några inhämtade dummies började jag fråga om parhunden inte skulle skickas ändå annars skulle söket bli överjävligt utan någon andhämtningspaus. Luna flåsade inte äns så hon verkade tycka att det var helt ok, men jag kände mig inte så katig. Andra hunden fick gå och Luna fick chans till vila. Eftersom Luna enbart hållit sig på sankmarkern ville domaren sedan se henne i skogen på andra sidan och hintade om att det gick ju bra att skicka vattenvägen… Jaha bara göra som domaren önskar. Luna hoppade ut till första gungflyön som sjönk ner lite under vattenytan, sprang fram till kanten, och kastade sig sedan i för att tuffa över på en spikrak linje säkert minst 120 meter utan att vika av in på söket. Puss på dig Luna! Väl där hittade hon ännu en dummy i sankmarken. Nu ville domaren verkligen se henne i skogen. Fick skicka igen och dirigera henne in i skogen, men Luna var mycket mer benägen att fortsätta sökandet i sankmarken bortanför sökgränsen. ”Men för bövelen, du gillar ju enkla lösningar, kan du inte bara släppa den tunga myren och sluta simma mellan flytöar och tuvor och ta en repa i den lättsprugna skogen” telepaterade jag. Kanske gjorde publiken som stod i kanten sitt till att Luna inte riktigt trodde på mig när jag bad henne söka bortom dessa, men så gav hon sig in en repa, kom tillbaka tom och ville åter ut på det sanka. Det blev nytt blås för att övertyga henne om att hon faktisk skulle längre ut. Hon gav sig iväg igen och kom tillbaka med en skogsdummy. Jaaaaa!

Det blev en nervös väntan på prisutdelningen. Domaren hade varit mycket positiv i kritiken efter provet, men det var ju inte helt felfritt och då kan man inte vara säker, en 2a är också ett bra pris. Domaren sa att det hade varit ett mycket tufft prov, men riktigt duktiga hundar tacklar även det på ett bra sätt. När de ropade upp första 1:an i ekl och det inte var jag kändes det så skönt. Sedan såg domaren bekymrad ut och sa att det blivit fel i ordningen…sedan sken han upp och sa att han bara skojade… Luna fick också en 1a! Wow! Det var inget pris som Luna lekte hem som på KM:et, men hon krigade hem det banne mig! Är så stolt över hennes prestation!

Domare Jan Foss skrev: ”Jobbar i god kontakt med forer. Bra markeringsarbeid. Dirigeringen kunde varit mer presis. Bra feldarbeid. Arbeider sterkt og effektivt i god kontakt med forer. Bra fart.”

Det sista är jag så nöjd över eftersom söket var så tungt. Resten vet jag att hon kan och dirigeringarna var felfria dagen innan så dem tycker jag vi behärskar.

På prisutdelningen fick man välja pris ur en priskorg. Jag tog ett ben för jag visste att Luna skulle uppskatta det och just nu var det viktigast av allt. Den danska domaren kom fram senare och undrade var Luna kom ifrån. Han hade hört mycket gott om henne av den norske domaren. Sedan sa han att han noterat att några andra förstapristagarna hade valt dummies för att de skulle fortsätta träna medan jag hade valt ett ben som min hund skulle gilla. J

När Jan Foss for hem satt jag i bilden och fipplade med gps:n, han saktade in, tutade och vinkade glatt. Kul när andra blir glada av att se en bra hund! På ett sätt var det mycket roligare att ta ett förstapris på dagens tunga prov än om man hade fått det på gårdagens lättare prövning.

Dagens citat: ”…en retriever er en jakthund som kan brukes till mye, Ikke en selskapshund som KAN brukes til jakt…”

Väl hemma hos föräldrarna hade mamma tänkt om menymässigt och falukorven och den stuvade kålen blev utbytt mot toast skagern, toast med rostbiff till förrätt och kött till huvudrätt. Jag korkade upp en flaska mousserande rosé som följt med packningen i sommar för att intas vid väl valt tillfälle.

Slutet gott, allting gott J

… jag vågade inte riktigt ta ut championatet i förskott eftersom vi inte har utställningsmeriten för att bli av med den svenska parentesen, men vi har den utställningsmerit som Norge kräver och efter inskickade papper och ett par handläggningsveckor kom beskedet idag i form av ett brev på posten, Luna har tilldelats norskt jakt championat.

Det tog 6 år att bli svensk jaktchampion och en helg att bli norsk. Vi har blivit effektivare med åren :-P

I helgen som var besökte vi Åland och startade på Lemland, en alltigenom lyckad resa frånsett det runda priset. Mer om det en annan gång.

PS Är inte de Norska älgarna lite väl Jhon Bauer-aktiga...eller är det de svenska som ser ut som seriefigurer?