Sitter i sängen med skön träningsvärk i axlar och latts och en guldklimp vid fötterna.
Vädret har stått mig bi senaste veckan. I torsdags hade jag köpt 2 biobiljetter i förväg, väl vågat redan till 18:15 föreställningen. Syrran var hundvakt så att Luna inte skulle få en sån lång dag bara sittandes i hundgård och bil. När jag lämnade jobbet blåste det stark sidovin medförandes femkronestora, våta snöblaffor, det var bäcksvart och att kura ner sig i en biofotölj kändes hur rätt som helst. Jag tänkte att det kan nog bli intressant att vara funktionär på jaktprov på lördag….bäst att packa varma kläder så att man kan byta när man blir blöt. Något som skulle visa sig vara en klok tanke. Ibland är det bra att man konkar med halva sitt bohag varje gång man åker någon stans.
Fredagen bjöd på en ”fredagspyo” som sig bör och 2h övertid på jobbet. Lite stressad, eftersom jag inte hunnit handla och skulle transportera mig ner till Jönköping morgonen därpå med sommardäck så for jag till affären för att proviantera. Syrran ringde lägligt när jag var ett stenkast bort och undrade om jag ville komma förbi och äta köttfärssås och spagetti. Lät mycket lockande och tidsbesparande. De var mums!
Söndagen började 04 med uppstigning. Åkte kl 05 och anlände till Apelskift utanför Mullsjö runt 7, en kvart försenad, meeen utan att ha kört i diket!
Jag fick funktionärsuppdrag på elitrutan, kul eftersom det är dit man siktar så småningom och roligt att se upplägg och olika hundars prestationer. Fick båtuppdraget och kände att det kunde ha varit överjävligt om vädret varit uselt med väta både uppifrån och nerifrån, men det blev alldeles alldeles underbart! Det var strålande klart, sådär krispigt som det bara är när kristaller bygger på mer och mer för varje kall natt och alla grenar gnistrar av prismor. Hela omgivningen är som en dyr kristallbutik. Nyanser i rosa. Jag drog på mig ylletröja, skaljacka, skidjacka utanpå, skidhandskar och kepsen byttes mot öronlappsluva, långkallingar och yllefilt om benen, sittunderlag och rygga med matsäck. Luna var mycket glad åt tilltaget ända tills hon insåg att hon blev förpassad till bilen. Båten låg upp och ner och hon slirade omkring uppe på den glashala båtbotten, rotade omkring under båten, hoppade i så fort den var vänd och var lycklig från öron till svans. Lugnast att inte ha henne med. Det flöt på bra under dagen med härliga, trevliga funktionärer.
Det var 8-10 mm is så jag började bana väg för elithundarna och ta mig ut dit dirigeringar skulle placeras och kast skulle hamna. Vilken härlig känsla att få ta i och ro ordentligt. Saknar det från Uppsalatiden. Tror det är den motionsform som tilltalar mig mest. Man kan njuta av den vackra naturen, det är lugnt och stilla (för det mesta) och man blir rejält trött.
Det hela kom att arta sig till en angenäm Phu-dag. Ingen stress, bara lugnet ute på det stilla vattnet, dimman lättade när solen började värma och orangea rökpelare steg mot skyn. Det var lite kyligt under första och sista ekipagen, men dessemellan var det bara gott att sitta med en värmande sol i ryggen, tacksam över att man får uppleva en sån fin morgon istället för att ligga kvar i sängen (vilket jag hade gjort om jag inte lovat att vara på plats). Jag tror mitt sociala konto har blivit lite övertrasserat på sista tiden så det var skönt att sitta ensam i en båt och ro några tag vid behov. Isen frös runt båten mellan varje ekipage och jag är imponerad över att hundarna så tjänstvilligt tog sig fram mellan flaken och braschade is där det behövdes. Vilken lojalitet och jaktpassion. Det var dock ingen hund som gav sig ut helt utan påmaning vid strandkanten på första dirigeringen, när de kände kylan, men alla tog sig ut och löste uppgifterna. En del något omständligt dock. Viket i detta fall innebar att de fick ta sig genom mer is på egen hand så de hade varit begagnade av att lyssna på föraren. Vackra, vita, gnistrande grässtrån höjde sig över isen när solen värmde på. Det var en fröjd att se hundarna plöja fram i ett spegelblankt vatten med skarpa avteckningar i vattnet och solen, som förstärkte och lyste upp bärnstensbruna, intelligenta blickar. Önskar jag hade tagit med kameran, för det hade blivit kanonbilder. Man får bevara dem i minnet istället och det är ögonblick som detta man tänker tillbaka på med värme och fullkomlig lycka. Om jag hade haft en lap-top med hade jag kunnat sitta där ute och blogga direkt i båten, men det hade varit att förstöra stunden så jag skrev ner det på en lapp, njöt av solen som värmde ryggen, chokladmuggen som värmde händerna, ostmackor och chokladkaka med världens vackraste utsikt framför mig. Det var ca en timmes väntan mellan varje ekipage och jag satt nog i båten 7 timmar med kort lunchpaus. Inte helt fel! Det enda som möjligen saknades var en hund i båten, men med tanke på alla skott och Lunas laddade tillstånd skulle det förtagit lite av den lugna idyllen.
Väl tillbaka vid bilen var det en kanonkula som släpptes ut, många timmars (och gevärskott) uppdämd frustration senare. Hon rasslade runt i båten, hittade en labbehane att lattja med och lurade ut honom att bada, med täcke på…hm. En funkis som hörde att jag skulle starta dagen där på sa ”om jag vore du skulle jag gå en lååång promenad med min hund ikväll” No kidding! Det blev dock en kortare koppelpromenad i ett villaområde. Kastade en markering med en vante, bara för att se att hon tog stoppsignal. Minimalt med träning har det blivit senaste 2 veckorna tyvärr. Mörkret inspirerar föga och arbetsdagarna har stundom varit mastiga. Inte har vi haft tillgång till arbetsredskap heller. Lånade nämligen ut bilen till syrran för ett par veckor sedan när hon skulle hälsa på farmor. Mitt halvljus hade börjat glappa ånyo så hon skulle styra kosan hemåt innan mörkrets inbrott. Dock snubblade farmor olyckligt i trappan, föll handlöst och slog huvudet i stenplattor, blödde ymnigt och fick åka ambulans till USÖ och sy 8 stygn. Syrran följde med i ambulansen och kom hem först 22 medan farmor fick bli kvar på sjukhuset. Eftersom syrran inte kunde ta min bil, fick hon byta med pappa för att kunna ta sig hem till Linköping, dock kom inte våra träningsgrejer med vid bilbytet så vi har varit dummylösa sedan dess. I utbyte fick jag en liten passat med sommardäck och pyspunka. Höger framdäck måste fyllas på med luft dagligen annars blir det helt platt så ett större läckage är väl en bättre beskrivning. Fönstren hade frusit fast dagen till ära och centrallåset på förardörren var också helfruset. Dock är den mindre slirig än min bakhjulsdrivna åbäke och fläkten fungerar och genererar varmluft (lyxigt värre!) vilket påskyndar issmältning och förångning av imma från fönstren.
Provrutorna låg någon mil från samlingen och det var lite oklart vart prisutdelningen för kvällen skulle vara. Jag tog rygg på en annan funktionärsbil och vi for fram (och tillbaka) på hala, slingriga, mörka skogsvägar i bra fart. Eftersom jag inte hittade var det inte värt att släppa framförvarande bil ur sikte. När min bensinlampa började lysa, bilen luta betänkligt åt höger, sommardäcken kändes opålitliga bland issträngarna, batteriet i mobilen (som för övrigt saknade teckning mesta dels) började ge upp och jag saknade telefonnummer till de andra funktionärerna, började jag undra om jag ville ha så mycket spänning och äventyr på kvällskvisten. Hade ju gått upp tidigt och var lite trött. Allt gick dock bra och med Ullas hjälp hittade vi fram till en bensinmack för åtgärder.
Vi fick bo hos Ulla och Lasse, men eftersom Ulla skulle på domarmiddag blev det Lasse som tog hand om mig, och som han gjorde! Det bjöds på färska, gratinerade citronblåmmusslor med egenodlad timjan och oxssvanssoppa. Mums i kubik! Dagen där på blev det riktig hotellfrukost. Väldigt generöst och trevligt! Sky är en rolig kille, som kan joddla! Har aldrig hört det förut hos någon hund och Scarlett är alltid lika go!
Söndagen bjöd på än kallare väder. På grund av att domaren skulle starta på en annan ruta, provupplägget göras om där och isen bitvis blivit 4cm tjock och oforcerbar medelst båt kom inte vår ökl-ruta igång förän 11:30. Det var dock vackert att stå bland kristallprydda grenar och prata med trevliga funtionärer. Det är förunderligt hur vacker naturen kan vara! Det fanns tom en tunn spindeltråd trädd med kristaller som ett pärlband av ädelstenar. På den andra ökl-rutan togs vattenarbetet bort pga att det ansågs för kallt att låta hundarna jobba. Det var -6 grader och 0,5-1dm snö på marken. De hade kommit in ca 200 anmälningar och därför hade smålandssektionen beslutat och jobbat hårt för att utöka provet till den dubbla storleken med 2 ökl och elitrutor var dag. Tur för oss som då fick möjlighet att starta.
Vi var 4:e paret ut och startade för Ankie Andersson. Jag tänkte att eftersom vi har lägst nummer så får jag börja med min krutdurk till hund, men så blev det inte. Vi skulle vara passiva under en dubbelmarkering som landade bakom en ung , tät grandunge och sedan ta ett linjetag i 80 graders vinkel. Luna var uppmärksam på markeringarna, där klurigheten låg i ett första duvan dök upp ovanför grantopparna och försvann lika snabbt. Därefter flyttade sig skytt och kastare, som nu blev synlig för hunden och nästa kast gick. Parhunden gick upp i rätt område, men drog sedan iväg bort till linjetaget och lyssnade inte på sin förare. Luna brukar sitta när annan hund jobbar fokuserat, men nu när hunden lämnade området för markeringarna hoppade hon på stället av frustration att inte få plocka in dem. Sedan var det vårt linjetag och eftersom jag visste att Luna var väl medveten om att båda markeringarna inte var inplockade, nejade jag det området, blåste en stoppsignal och riktade upp henne åt höger mot linjetaget. Hon lyssnade och sprang rakt i anvisad riktning så jag behövde bara lägga på närsökssignal, viket hon tog distinkt. Vilken klippa!
Så var det dubbelmarkeringen för oss. Fokuserat igen. När hunden försvann in bland granarna såg man inte vad den gjorde och om den öppnade upp för mkt hamnnde den lätt på söket och återkom med en and istället, viket hände några hundar. Luna kom snabbt in med två duvor i full fart. På söket kändes det bra att hon fick springa av sig lite, men hon var effektiv så det blev inte många meter i onödan. Hon formligen sprängde fram, skopade upp viltet i farten och spettade hem lika fort. Det var så man han tänka ”hon kommer inte att stanna, utan dunka rakt in i mig vid avlämningen” (vilket kan hända om hon är glad och i gasen), men hon insåg allvaret och hann stanna framför och skötte det snyggt. Blev jätteglad av att se hennes tempo och nogranna näsa. En sväng drog hon iväg och jag tittade frågande på domaren ”ska jag gå in och styra om?” ”Där borta ger det inte så stor utdelning att vara” blev svaret och när jag satte pipan i munnen och tänkte styra upp det hela hade Luna gjort samma bedömning och befann sig redan mitt i sökområdet braschandes is. Det gick fort och lätt.
Sista momentet var vattnet, 2 markeringar från båt, båtförflyttning och 2 markeringar till. Luna fick börja, även om domarens kommentar var ”stackaren, som måste bada naken”, Luna har nämligen fällt ur totalt och har enstaka täckhår kvar. Jag hyste dock inga dubier att hon skulle simma eftersom markeringar gått, men båt-funkisarna sa att hennes ansiktsuttryck sa ”fy h-v-t va kallt” när hon kom i. Nästa skick var parhunden och sen var det vår tur igen. Luna hade full koll på vilka som var inhämtade så jag behövde bara vrida mig några grader och skicka. Det var lite träd i vägen, men Luna gav sig frimodigt iväg i rätt riktning och bärgade snabbt in sin andra and. Provet som sådant var inte så svår, men det kan bero på att Luna var väldigt fokuserad och därför behöver man inte oroas över så mycket som förare utan kunde lita på att hunden löste det mesta på bästa sätt. Ända gången jag fick förhöjd puls var när Luna började frustrationsstuttsa på stället när andra hunden var ute på sin markering i början. Domarens kommentar under muntiga kritiken var att det var en hund med mycket arbetslust och cred till föraren som tog det så coolt och förde hunden så tyst så det därför inte var störande. Kul att höra! Även Anita Norrblom (som tog sin 3:e 1:a i eliten med Searover Willing Guinness under helgen, som därmed blev
SJ(j)CH STORT GRATTIS!) sa att hon blev alldeles varm inombords av att se ett sådant jobb. J
Resultatet blev med beröm godkänt; 1:a hp och funktinärernas val (som delades med en labbe) så nu har vi hundmat för någon månad framöver. HP:t hade jag faktiskt inte väntat mig, men så här i efterhand kan jag inse att Luna verkligen gjorde något extra för hon hade enorm fart och var kraftfull i arbetet både ut, men ffa in, snygga avlämningar frånsett en and som hamnade vid mina fötter när hunden skakade av det iskalla vattnet x-antal gånger mer än vanligt.
Skriftlig kritik: God sammarbetsvilja, söker med stor effektivitet, hög fart, stor uthållighet, näsan används väl, utmärkt dirrigerbarhet, utmärkt markeringsförmåga, uppmärksam skottreaktion, stilla och tyst i stadgan, apporteringslust mycket stor och snabba inleveranser, apporteringsgrepp är bra, mjuka, fina avlämningar, tappar en vattenapport, bra simteknik, arbetar gärna i vatten, hundolerans u.a. En härlig tik som uppvisar retrieverns alla goda egenskaper.
Känns skönt att avsluta säsongen med flaggan i topp. På hemvägen fastnade vi i en 2h lång bilkö pga vägarbete och helgtrafik, men med P3 dokumentär på radion och en duktig vovve där bak så är det ett minimalt problem. Måndag morgon åter på jobbet med en ny pyo att operera. Även en rolig gastroskopi att ta sig an.
Emzan tävlade oxå i helgen med gott resultat så nu väntar SM nästa år. Go girl!
P.s. Tack för alla gratulationer i gästboken!