Tidelipom!
Under helgen har jag besökt min gamla kursare Emzan, som jobbar på distriktet i Hudiksvall. Det var fantastiskt kul att ses igen, snacka fall och njuta av Hudiks vackra omgivningar! Vi hann med ett styrketräningspass på torsdagen, som i gamla tider, och det var skönt att bli ordentligt trött. Emzan gick jour över helgen. En äldre kollega sa en gång att ”det finns ingenting bättre än att bli utringd en tidig sommarmorgon på en paresko (kalvningsförlamning), som ligger ute på ängen där fåglarna kvittrar, blommorna doftar ljuvligt och solen håller på att gå upp och efter behandlingen reser sig kon upp”. Det lät så idylliskt, men den krassa verkligheten har visat sig vara mindre romantisk, ofta med en illa liggande ko inne i en mörk ladugård som inte kommer på benen trots upprepade behandlingar. Jag hade hoppats på att få uppleva något trevligt fall under denna helg.
Luna följer med på jourresor...
...och blir (för)krossad när L8 packar bilen och Emzan kör...efter lite ompackning lägger hon sig tryggt till rätta och somnar om.
På fredagen hade Emzan smådjurspatienter innan jouren. Det roligaste fallet var en kraftig, tjock hund som hade svullnat upp och hade mjölk i juvret, den böljade vatten, kräktes och var trött, men hade ingen feber. En kombination av livmoderinflammation och mjölkstockning till följd av skendräktighet således eftersom hunden inte var parad. Tiken var mycket svårpalperad, men röntgen av livmodern gav svaret, hon var dräktig trots allt. Valparnas skelett syntes tydligt huller om buller!
Jouren började lugnt och vi började nästan misstänka att det var något fel på telefonsvararen där journumret lästes upp, men efter en koll att meddelandet lästs upp som det skulle var det bara att sova några timmar i väntan på morgonparesen eftersom det började bli väl sent för kvällskoliken. Just som jag kissat Luna, dragit på mig nattsärken och krupit ner, ringde telefonen. Klockan var nära midnatt och en Herefordkviga hade problem med kalvningen, vattkalven hade gått för 3 timmar sedan och krystverkarna hade upphört. Luna formligen hatar dessa nattliga eskapader. Hon suckar och följer med vis av vetskapen att det kan ta tid och vi kanske inte är tillbaka då hon tycker att det är dags att gå upp. Jobbnätterna på smådjurskliniken har gjort henne luttrad.
Matte kunde gott ha valt ett annat jobb eller åtminstonde valt en annan semesteraktivitet!
Kvigan stod ute på täckten enligt uppgift, något som brukar betyda bekymmer. Har man otur går en halvvild, smärtpåverkad kviga omkring långt ute på ett fält, svårfångad, svårhanterlig och utan vatten och uppbindningsmöjligheter i närheten. Vi såg framför oss scenariot att jaga kon på betet några timmar med kalven råmandes hängande och slängandes halvvägs ut, för att sedan ge lugande så att den vilda kvigand kunde hanteras och därefter lägga epiduralbedövning för att minska de motarbetande kystvärkarna. Vi åkte ut och kavlade upp ärmarna, jag med förra kalvningen färskt i minnet där tvillingkalvar låg fastkilade i bäckenet på en kraftigt medtagen ko efter timmar av hårt värkarbete. Det slutade med att hon fick avlivas pga djurskyddsskäl då lägerättning och utsågning av kalvarna inte var möjligt.
Detta visade sig bli ett fall i bästa James Herriot stil med en exemplarisk kviga och en exemplarisk djurägare, en vacker trollisk sommarnatt. Det är stunder som denna man lever för! Bonden hade fängslat kvigan i ett foderbord och tagit med en stor mjölktunna med varmvatten och tvål och handdukar till oss. Efter noggrann tvätt av kvigan och oss, gick vi in och kände två bakklövar. Kalven låg i övre längsläge med bakdelsbjudning, ett bakåtslaget framben och amnion, den inre fosterhinnan, var intakt. Det var goda nyheter för kalvens överlevnadschanser! Kvigan hade inget värkarbete alls och diagnosen till dystokin (fölossningsproblemen), var sekundär värksvaghet. Kon behövde varken lugnande eller epiduralbedövning. Vi hämtade marschetter och rep och handtag, tog hål på fosterhinnan och började dra. Svansen låg rätt så det var inget som kunde fastna vid bäckenkanten. Efter några minuter var kalven ute, utan hjälp från modern eller bonden, som stod vid huvudet och höll kon lugn. Tack vare att hinnan var intakt erbjöd de bra glid. Jag rensade munnen och tömde ut fostervatten ur kalven och satte igång och torka den torr med handdukar. Emma gick in och kände så att kon var tom, men det fanns en andra kalv till bondens stora besvikelse. Den kalven var mindre så den drog Emzan ut själv. Vi döpte dem helt oblygt till Emm-A och Charlott-E. Den kralligare fick heta Emma efter body buildern och den lilla hade håret på ända så viss likhet gick att skönja. Kon släpptes lös och vi evakuerade oss ut ur hagen, nykalvade brukar inte vara att leka med. Kon började käka efterbörden för att undanröja alla spår för ev vargar, men satte glupskt de sega hinnorna i halsen och hosta oroväckande. När kon andades ut fylldes hinnorna med luft och blev till ett stor ”hubba-bubba blåsa”. Nu blev det brått på bonden som kom sättandes och började dra i andra änden, vilket fick kon att försöka svälja än snabbare. Bonden gick dock segrande ur dragkampen och kvigan kunde ägna sig åt sina blöta kalvar. Det var inte speciellt varm i luften, bara 5-8 grader och det rök av varm ånga från dem båda.
Emzan frotterar tvillingarna
Man har inte lust att ta betalt sådanna här gånger, men å andra sidan har man knappt mage att göra det de fall man sliter i timmar och det ändå inte går bra. Det är tur att man måste försörja sig annars skulle inkomsten bli nada.
Första intrycket av nya världen...mörkt, kallt och vått!
Solen började gå upp och dimman lättade från ängar och sjöar på hemvägen. Tur att Emzan har en fotopassion så hon stannade snällt på beställning, med visst mutter. Sängen lockade.
Dimman lättar
Jag såg fram emot frukost på bryggan, men nästa fall, en halt ko, kom emellan. Efter behandlingen bjöds vi på glass och chokladsås på verandan. Jobbet har sina fördelar! Barnen på gården brukade rida på korna och ungdjuren. De hann visa oss bilder tagna året innan när tidningen varit där och gjort reportage, men vi var tvungna att fara vidare till nästa kalvning innan vi hann se det live.
Andra kalvningen, också den en Hereford på betet, låg ner och var ganska medtagen mitt i solen. Kalven var halvvägs ute och tre personer hade försökt dra ut den med gemensamma krafter. Den hade varit död ett tag och förruttnelseprocessen hade satt in. När ena frambenet lossnade gav de upp och ringde oss. Vi var fulla av självförtroende och bar ut alla grejer på fältet. Bilen stod i solgasset så Luna fick ligga under en lite buske där det fanns lite skugga, strax utanför hagen. Först tänkte vi sätta en grimma på kon så hon inte reste sig och sprang iväg under arbetets gång. Detta var lättare sagt än gjort! Varje person som närmade sig huvudet blev resolut bortjagad av kon som frustade som en flodhäst, slängde med huvudet, kastade sig mot alla som närmande sig och visade med all önskad tydlighet att hon tänkte skicka iväg vederbörande lååångt bort. Vi gav upp planen på att undersöka allmäntillståndet närmare då kon verkade vara vid så pass god vigör att hon inte ämnade lägga sig ner och dö på momangen och vi lämnade framdelen och koncentrerade oss på de bakre regionerna. Vi kunde bara hoppas på att hon skulle ligga kvar, vilket hon också gjorde. Det var mycket torrt i fostervägarna vilket ökade friktionen, men det kändes inte som om kalvens bäcken var för stort att passera genom kons. Plan A var att försöka dra ut kalven efter tillförsel av involvens (glidmedel). Plan B var att såga ut kalven.
Det är trångt, varmt och mörkt...
Vi blandade upp en hink med tapetklisterliknande lubricum och pumpade in flera liter. Jag såg till att det hamnade runt om kalven samt innanför och sen drog 3 man medan Emzan ledde arbetet med armen i kon. Nu gick det mycket lättare och kalven var snart ute.
Med förenade krafter så går det!
Luna låg tålmodigt och väntade under busken. Det är tur att hon är så pålitlig, annars skulle hon vara svår att ha med sig i jobbet. På tåget upp hade vi nästan en vagn för oss själva större delen av vägen till Gävle så Luna fick fara runt och undersöka alla säten, papperskorgar mm. Jag satte mig vid ett fönster med bord och lade upp fötterna på sätet mitt emot. Efter ett tag kom Luna och klättrade upp i mitt knä, lade huvudet på fönsterbläcket och tittade ut medan jag sov gått. Efter bytet hade vi det inte lika bekvämt. Jag hade en gigantisk back-pack och det var fullt med bagage i mittgången redan när vi klev på då det var svårt att se var man skulle göra av bagage och hund i den fullsatta vagnen. Tillslut knölade jag in väskan i angränsande vagn och backade in Luna i det trånga utrymmet mellan toan och ryggstödet på sätena intill. Där låg hon snällt lös resten av resan och tittade på folk som klev av och på, köade till toan, hundar som passerade och barn som kröp förbi och ville klappa. Hon är en riktig pärla!
Även hos denna bonde här blev vi bjudna på fika, glass och croissant från Prag. Nu ringde det flera djurägare på raken, en hund med stakningsskada i bröstet, en hund som kissade blod och en katt med andningssvårigheter. Vi bröt genast upp och stämde träff med samtliga hemma på kliniken. Efter åt vi en mycket sen lunch på en pizzeria och kände oss stärkta igen när det på kvällen ringde en fånghäst. Där stod även en bedårande minishettis som var svår att motstå.
Det är svårt att bli så mycket sötare...
...men det går
...men mindre än så här kan en vuxen häst knappast vara!
På natten vaknade jag vid halv tre och såg att solen höll på att gå upp. Jag kunde inte låta bli att ta med luna ner till bryggan och sitta där ett tag och se ut över vattnet, njuta av färgerna och tystnaden.
Vy från bryggan åt höger...
...vänster...
...och rakt fram
Det är detta som jag uppskattar mest med att ha hund, att komma ut alla dagar om året, när som helst på dygnet. Det finns ofta något som förgyller varje promenad, vackra frostkristaller, fullmånen sken, solens varma färg när den står lågt, blommornas starka dofter om natten. Nu har jag gjort det till en god vana att gå ut ibland, även om hunden är rastad och inte alls behöver ut. Luna såg tre svanar sträcka över vattnet och fiskar som slog så även hon njöt av den tidiga morgonen.
Fågel i sikte!
Ett svanpar sträckte över vattnet
Söndagen blev lugn och vi åkte och hälsade på två islandshästföl. Emzan hade varit med när det ena kom till världen. En sån här jourhelg kan man inte klaga på och jag hoppas få fler lika trevliga framöver!