Saknar något att säga här, men kolla gärna in min blogg, som om det skulle stå något vettigare där xD

http://jennylinneajohansson.blogspot.com/

Det var inte så farligt som jag hade tänkte mig, det är jättetrevlig och go personal, de boende är jättesöta mot      mig, i alla fall de flesta.

De som jag varit med om har inte alls varit jobbigt, ibland är det nära till skratt, och visst det är inte bra, men vad ska man göra när man ser en gammal människa svära som jag vet inte vad och hota med stryk, som dementa gör. Jjag tycker bara synd om dem. Men de har ju personalen som är riktigt underbara mot dem.

är Imorgon börjar praktiken, som för min del både efterlängtad och fruktad.

Det ska visserligen bli riktigt kul att komma ut och slippa skolan i fem veckor, men också så känner jag att jag kommer vara totlat handlingsförlamad för att jag inte kan någonting. Jag vet att det inte är sant, men så känns det just nu. Jag hoppas att jag har en riktigt bra handledare som tar hand om mig, annars kommer praktiken vara döden för mig..

tårar, tårar & tårar..

Jag vet inte vad felet är, men det enda jag känner för är att ligga i en varm och omkramande famn och bara gråta några tårar

Jag saknar dig, så fort du gått saknar jag dig.. Det är härligt men samtidigt outhärdlig känsla.

Jag vill så gärna <3

Idag fyller jag år!

Orden som behöver användas kan jag inte hitta. En familj på väg att splittras? Ja det känns så..

Ingen kan veta hur jag känner just nu, och det är fördjävligt. Om jag inte hade famnar att känna mig trygg i hade jag nog skaffat mig vingar.  

Jag hör ständigt min föräldrar skrika på mig, för minsta småsak som jag gjort eller glömt. Det händer varje dag, och det knäcker mig. Livet känns mörk, men det har sina ljuspunkter med och det är dem jag lever på nu. Tack för att ni finns för mig.

Jag älskar er <3

En sak som jag märker med mig själv är att jag verkligen inte kan eller tycker om att vara ensam. Jag blir alldeles för dyster och sur, något som jag också blir när saker inte blir som planerat.  Men så fort jag får lite sällskap mår jag bättre. Det är otroligt vad en annan männsikas sällskap kan hjälpa.

Igår var helt klart en oförglömlig kväll,en kväll jag kommer minnas resten av mitt liv. Jag var med de som betyder mest för mig,även om den närmast mitt hjärta saknades..

Jag drog med mig Fanny till gatstuberg, och vi fick med oss en trött oskar och Elfrida. det var tur att vi hade med oss några filtar för framåt midnatt blev det ordentligt kallt och blåsigt. I fyra härliga timmar låg vi på berget och såg på stjärnorna. Vi pratade, skojade och hade det jättemysig, helt plötsligt skriker Fanny till: Såg ni det där? Det var ett riktigt stjärnfall, och det var inte det enda vi såg, ungefär 20 stycken, jag såg kanske 12 av dem, men jag är nöjd ändå. Sedan började jag och Elvis frysa riktigt mycket så vi gick hem i våra filtar,måste ha sett kul ut. Men precis innan vi gick såg jag det sista stjärnfallet, det var fantastiskt.

Tack för en oförglömlig kväll! Puss och kram på er <3

Jävla Idioter, ska man inte sakta ner om man ser att det går folk? Nej fan kör på bara, de har säkert inget emot att bli helt genomvåta!!

Viss musik får mig att längta, oftast efter något jag saknat länge.

Idag hörde jag en låt på radion som fick mig att blicka tillbaka, Breakfast at Tiffanys. Den låten får mig direkt att tänka på en av mina bästa vänner som jag saknar. Det är snart ett halvår sen jag träffade dig senast.

Idag känner jag att jag längtar otroligt mycket tillbaka till mitt sommarparadis som jag inte fått besöka i år.

Det ligger i byn Långå, ungefär mitt i härjedalen, och är en riktigt utopie för fiskeälskare som mig och min far. Det kanske man inte tror när man ser på mig, men så är det. Att hyra en liten stuga som vi alltid gör är helmysigt. Ljusnan som flyter förbi tio meter nedanför och solnedgångerna mellan fjälltopparna vid sjön, kan det bli mer romantiskt? Fast det spelar ju ingen roll, för jag är ju helt ensam med familjen, eller delar av den, där uppe. och jag skulle sakna dig något otroligt om jag åkte, det gör jag alltid.

Att jag nu får stanna hemma i sommar känns lite ledsamt, jag menar jag har trots allt varit där sedan jag var ett eller två år, jag är praktiskt taget uppväxt med det, klart jag saknar det.

Fy fan, varför ska det alltid vara vi som lämnas kvar?! Svara på det! Vad har vi gjort er?!?