Linda från Wik med fleras hemsida
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Maj (2019)
>>


Majbjörn berättar en saga

Tvål, Sax, Lakan, Foto, Biljett, Jacka, Cykel

Han som kallades Uffe tänkte på sin cykel. Den skulle han behöva sätta sig på för att trampa iväg till stationen. Han måste ju köpa den där jädrans biljetten. Men han hade ingen lust, ingen lust alls. Även om det bara var några kilometer till stationen krävdes det en liten ansträngning. Först måste han ju ta på sig jackan och sedan skorna och ja, hjälmen. Den där hjälmen som han hatade men som han lovat sin pappa att ha på sig. Det man lovar ska man hålla. Ja, det var itutat i honom sedan barnsben. Alla, från pappa och mamma till dagisfröknar och lärare alla skulle berätta för honom att huvudet var känsligt. Man kunde så lätt skada sig, ja det var livsfarligt att cykla. Han tänkte: ”Som att det inte skulle vara livsfarligt överallt. Till exempel skulle det kunna vara livsfarligt hemma. Man kunde ju halka på en tvål i badrummet och slå bakhuvudet i badkaret. Eller råka klippa sig med en sax i handen när man klippte ut annonser ur tidningen.” Han hade den lilla hobbyn, att klippa ut annonser ur tidningar. Han klippte ut bröllopsannonser och foton på lyckliga familjer. De var så lyckliga alla de där människorna på bilderna, sådär lyckliga som han också ville vara. Därför klippte han bort de där bilderna och slängde dem i papperskorgen innan han fortsatte att läsa färdigt tidningen. Det blev visserligen svårare att läsa tidningen så. Men skit samma. Det fick vara hål rakt igenom. Hellre det än se deras lyckliga miner hela tiden. Det kunde vara tröttsamt faktiskt. Skulle han inte cykla iväg i alla fall. Eller ta bussen. Eller kanske gå till fots. Till fots behövde han ingen hjälm. Han reste sig ur soffan, kliade sig tankfullt på magen och lufsade iväg till hallen. Satte på sig skorna och tog sig ut ur lägenheten med en suck. En promenad fick det bli. Det var ju ändå ett fint vårväder och han kunde behöva lite luft. Stan var full med folk denna dag. En sådan där vårdag då alla vill vara ute, ute och skratta och ha kul. Men han hade inte kul. Inte det minsta. Han ville egentligen hem igen och lägga sig i sängen med sina gamla slitna lakan. De behövde tvättas också. Men han som kallades Uffe tyckte inte om känslan av nytvättade kläder. Det spelade ingen roll vad reklamen utlovade, det var ändå obehagligt när ens dofter inte fanns i sängkläderna längre. Att det skulle vara så besvärligt att gå då, och skoskav och allting. Men för varje steg han tog närmade han sig stationen och till slut nådde han sitt mål. Inne i stationshuset var det fullt med folk, de stod överallt. Det stod en oerhört ful och irriterande tjej precis vid utgången. Hade hon inte tänkt på att hon hindrade andra från att gå ut? Det där var väl den sämsta placeringen man kunde ha, han hade god lust att säga det till henne. Men han hade alltid haft svårt för att närma sig tjejer och prata med dem. Nä, han lät bli istället. Det var kö till biljettautomaten naturligtvis. Där stod jobbiga resenärer som inte verkade förstå hur en sådan apparat fungerade. Han ville fly eller åtminstone fösa bort de andra men väluppfostrad som han var stod han kvar och drömde sig bort. Den där biljetten i den där apparaten skulle förändra hans liv. När han väl satt där på tåget skulle inget mer bli sig likt igen. Den där biljetten kostade en förmögenhet men det skulle det vara värt. Framme vid automaten och han tryckte in den kod som han fått. Trots att apparaten var lite väl seg så slutade han som kallades Uffe att vara irriterad. Han log när han såg papperslappen komma ut. Han log när han tog den i sina händer. Han log när han såg destinationen och han log när han försiktigt vek ihop den och la den i plånboken. Här var hans nyckel, hans tåg till friheten. Han tittade upp och människorna runt omkring honom var plötsligt fantastiska, han förvånades över att han inte hade upptäckt det förut. Det skimmer han såg runt varje människa nu var något helt annat än det han upplevt förut. Han förstod inte, varför såg han det inte tidigare. Det stod en kvinna vid utgången till exempel. Hon stod där mitt framför så ingen kunde gå ut. Men hon var det vackraste han någonsin sett. Hon riktigt lyste och hon var så smakfullt klädd. Ja, hon måste vara en filmstjärna eller något. Han funderade på om han skulle säga det till henne, något i stil med: ”Jag känner igen dig, känner vi varandra eller är du en stjärna”. Han hann inte säga något förrän en kille trängde sig förbi honom. Killen ställde sig någon halvmeter ifrån henne och väste: ”Flytta på dig eller jag lyfter bort dig”. Hon tittade på killen som om hon aldrig hade sett något så märkligt i hela sitt liv. Alla ljud och rörelser i hela byggnaden liksom stannade av. Allas blickar var vända mot henne och killen. Ingen vågade andas. Alla väntade. Det gick några sekunder men tystnaden var kompakt. Hon grep tag i killen och lyfte upp honom någon centimeter och ställde honom åt sidan. Sedan gick hon. Ljuden och rörelser kom tillbaka. Killen var stum vände sig om och tittade på mannen som kallades Uffe och som nu var den lyckligaste mannen på jorden. Killen fortsatte sedan mot utgången för att följa efter den vackra kvinnan som lämnat stationen. Han som kallades Uffe och som nu var den lyckligaste mannen på jorden stirrade mot dörren där de både försvunnit. Han tog upp biljetten ur plånboken igen, tittade noga på den och ropade sedan till alla på stationen: ”Är det någon som vill köpa en biljett? Jag behöver inte den här längre”.

(Den här historien utspelar sig på den tiden då biljetter inte var knutna till en speciell resenär).
14 Februari 2013  | vänner | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:




12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Linda Sirestam                                             Skaffa en gratis hemsida