Linda från Wik med fleras hemsida
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Augusti (2021)
>>


tänkte tillbaka lite

Under min folkhögskoletid fick min skola vid två tillfällen besök av Unclassified Mime och jag blev lite nyfiken på att se om det finns något på youtube med dem. Det finns det. Jag såg dessa klipp och njöt:
http://www.youtube.com/watch?v=BTUp2GiLXas
http://www.youtube.com/watch?v=dQbUr4ljZuQ

ta en titt, förstår ni inte.... titta igen. Jag älskar det. När de uppträdde i Motala och Linköping skrattade jag så tårarna rann/Linda
29 Mars 2014  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
Folkhögskoleväder

Idag när jag gick hem från jobbet upptäckte jag att det var folkhögskoleväder ute. För er som inte vet vad det är kan jag berätta, för er andra också, att det är ett soligt väder ett speciellt ljus som finns på sensommaren och vissa delar av våren. När solen står ganska lågt och bäddar husen i ljus och vissa delar av skugga. Sådana där dagar när man har börjat på folkhögskolan eller ska avsluta skolåret och husen står och ler mot en. Man traskar runt och är glad för att vara där. Ibland sitter man i ett litet gäng och myser ibland är men ensam. Men oavsett om man är i grupp eller ensam så är man lycklig. Man är lycklig ändå in i själen. Ett sådant väder är det nu. En sådan sol lyser på himlen. Jag gick förbi en del av högskolan, det var några där som jag förmodar var elever. Jag fick den där känslan. De måste vara lika lycklig som jag har varit när det är i början av en termin. när allt är nytt och så mycket väntar och man går runt och känner sig nyfiken och törstig på livet. Eller som jag är när det är vårtermin och jag tänker att jag ska suga ut varje stund av lycka. Man ska glädjas åt alla trevliga människor man har lärt känna under året. För man vet ju aldrig när den där lyckan kommer tillbaka på ett sådant där djupt oförklarligt sätt. Folkhögskoleväder alltså, det är vad det är idag./Linda
16 Augusti 2012  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
tillbaka

Det jag ska berätta nu är något jag förmodligen sagt tidigare. Men ibland blir det så att tankar återkommer fast med nya ord (får man hoppas).

Ibland är det som om jag går tillbaka i tanken. Jag letar mig igenom korridorer och rum. För att återvinna känslan eller för att hitta någon/några som betydde/betyder mycket för mig. Men korridorerna och rummen är tomma. Det är bara en förnimmelse av att där har varit några. Det kanske är därför jag inte vill komma tillbaka rent fysiskt. Jag vet att det inte kommer att vara som det var. Jag vill ha mina minnen kvar. Inte förstörda av verkligheten. När jag dagdrömmer vandrar jag runt, jag går in och ut från platser jag älskade/älskar. Jag går ner mot vattnet där vi satt och grillade. Står en stund och tittar mot huset där han bodde. Fortsätter vidare mot slottet. Försöker föreställa mig den där solnedgången. Försöker föreställa mig hur det var den där kvällen när vi letade efter pinnar att sätta i vår eldstad. Går upp på stigen igen. Tillbaka tillbaka till skolan. Tar av och går in i fårhagen. Ser alla vitsippor. Går mot husen där vi bodde. Mot tvättstugan. Jag går tillbaka mot husen igen. Öppnar tveksamt dörren till mitt hus. Går in i tv-rummet. Inga människor, inga dofter. Går uppför trappan där teckningarna hängde. Går mot mitt rum. Dörren är inte låst. Öppnar den, det är tomt. Tillbaka ner för trappan. Återvänder ut i ljuset. Vid borden utanför husen sitter ingen. Men om jag koncentrerar mig ordentligt kan jag höra skatt, jag kan känna röken från cigaretter. Jag kan känna kylan från en vårvind. Koncentrerar jag mig riktigt kan jag se att där sitter några, några jag känner igen. Jag kan se att det kommer några från de andra husen. Ja, jag kan se er. Det är som det var, den där sista kvällarna tillsammans. Ni och jag. Ni finns alltid i mitt hjärta. Liksom den här platsen.

/Linda
29 April 2012  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
Två platser

Idag fick någon för sig att måla ett rosa sträck över den blå himlen. Jag såg på solnedgången och tänkte på en solnedgång som jag fotade en gång. En av de solnedgångar som var så vackra en av de solnedgångarna som jag ville fånga på bild denna dag. Jag hade planerat att jag skulle gå ut och fånga den. Och det gjorde jag. Den kvällen jag gick ut med kameran planterade något i mig som jag bar med mig i så många år. Jag bär fortfarande med mig den kvällen som en liten blomma i bröset. Jag har skrivit om den platsen så många gånger, och den dagen kanske också. Att fullt och fast avslöja mig, skulle inte falla mig in. Bara bjuda på små smakprov, som den där "algen" jag fick på gaffeln den där festen. Nu faller jag tillbaka till det som var, det är inte bara platsen jag saknar, det är människorna också. Tidigare idag så saknade jag en annan plats. Där var inte människorna lika viktiga på något vis. Det var bara mina ställen. Händelserna där. Men inte så mycket människorna som befolkade platsen och som fick händelserna att bli till. Där saknar jag bar huset och omgivningarna. Jag kan återvända dit när jag vill och se det där huset och de där ställena, mina speciella platser. Så därför känns inte saknaden lika hård. Men saknaden till platsen med världens vackraste solnedgång och alla känslor som virvlade i mig då. Och alla människor som gav mig ett värde, det kommer jag alltid att sakna och bevara som en skatt inom mig. Men min lilla blomma. Som jag fortfarande ser ibland, den har inte vissnat än, den är inte lika lätt att vidröra längre. Jag vet att den tillhör en svunnen tid, men ändå vacker att titta på ibland.

/Linda 

1 December 2009  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
Stolt

Jag har aldrig tagit ut mig så mycket under en idrottsprestation att jag har rasat ihop efteråt. Jag har aldrig tyckt att det har varit värt det och nästan alltid har jag gett upp när det har tagit emot. Så man kanske kan kalla det för prestation men jag hittar inget annat ord i min för dagen fattiga vokabulär. Men jag har tagit ut mig så mycket på teaterscenen att jag efteråt rasade ihop i en soffa och sedan låg där ganska länge utan att förmå att resa på mig. Det var ingen krävande roll rent fysisk. Men tydligen hade jag varit så koncentrerad och så inne i pjäsen att jag när den var slut var fullständigt slut själv. Jag kommer ihåg att jag låg där i Wiks Folkhögskolas musskitiga soffa och bara låg. Tänk att man kan bli så trött av att bara koncentrera sig ordentligt. Rollen krävde att jag pratade med mansröst, hade på mig en massa kläder och blekt sminkad i ansiktet. Jag var med i väldigt många scener (jag hade huvudrollen) och jag har lärt mig att så fort man tar det lugnt i kulissen tappar man energin. Så jag var helt fokuserad även när jag inte var på scenen. Rollen krävde också att jag var livrädd större delen av pjäsen och att vara livrädd och komma till ett läge då man gör sig livrädd (och blir livrädd på riktigt) och är i det skicket en längre stund tar mycket på krafterna också. Så det fanns många anledningar till att jag kände mig så extremt trött i varje kroppsdel. Och det är väl inte så konstigt om man blev så trött som man blev. Att göra den rollen var en av mina största utmaningar i livet. Jag skulle göra det igen och igen och igen om jag bara fick chansen. För så bra som jag var då, så bra har jag aldrig varit förr eller senare inom något område. Jag har nog berättat om detta tidigare. Men för mig är det något av det största jag har genomgått och det är värt att nämnas igen. Visserligen såg jag inte mig själv på scenen men jag upplevde mig själv, och som jag upplevde mig själv så upplevde jag mig själv som mycket bättre än många av de skådisar som man ser på tv, film och teaterscenen. Och om man är stolt över något ska man tala om det tycker jag. Och jag är jäkligt stolt över min prestation.
/Linda
18 November 2009  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
Fortfarande kvar

Något som slog mig när jag gick där var att platsen har besökts av så många människor i så många hundra år. Visst har platsen säkerligen förändrats men vissa hus hade ändå funnits där i några hundra år. Jag kunde höra de ljudlösa ljuden av fotsteg och röster. Jag kunde se det som inte syntes. Och nu är jag en av de som har gått där och fortfarande sätter mina ljudlösa steg på vägarna och i gräset. Jag står fortfarande på scenen. Sitter fortfarande i stolarna. Jag står fortfarande vid vattnet och tittar mot huset. Jag äter fortfarande i matsalen. Jag sover fortfarande i sängen. Inte vet jag om sängen står där den stod. Inte vet jag om skrivbordet där jag fortfarande sitter och gör mina läxor finns kvar på samma plats. Inte vet jag vad som har hänt sedan jag fysiskt försvann från platsen. Men jag är fortfarande där. Liksom alla andra som fysiskt inte längre är där. Det är jag som är där men inte i den form jag är idag, jag är där som den jag var då fast osynlig och fullständigt tyst. Gruset på vägen knastrar fortfarande ljudlöst när jag går där, när jag sätter mina fötter där fortfarande. Jag följer med årstiderna som i en parallell värld till det som sker där nu. Det jag inte vet något om. Där jag är kvar har inget förändrats. Just så enkelt och just så komplicerat är det. För min röst kommer alltid vara där om än ohörbar. Min kropp kommer alltid att vara där om än osynlig och de andra som jag har umgåtts med och de som har varit där före och efter mig är kvar osynliga och synliga för varandra. Så enkelt och så komplicerat är det. För har vi en gång varit där kommer vi aldrig därifrån. Vad som än händer med oss har våra fötter trampat den marken och våra röster blandat sig med luften. Vi har levt där. Vi har varit där, en del bara några minuter, andra några timmar, några veckor, månader eller år. Men vi har varit där. Och en liten del av oss är fortfarande kvar.
/Linda
22 Oktober 2009  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
som igår

Jag såg dig på tv igår. Du såg inte ut att ha blivit så mycket äldre. Men nu är du på ditt 32:e år. Du har familj. Du har bevisligen blivit äldre. Men det som är så märkligt är att du för mig alltid kommer att vara 22 år. Det är som om ingen tid gått. Jag minns det du sa då och vad du gjorde. Liksom jag minns de andra. De flesta var i åldern 19-30. De flesta i tidiga 20-årsåldern. Du och jag och de andra. Och det är som ni allihop är kvar där. Som om ni skulle sitta och grilla vid sjön eller sitta i era rum, springa runt i fårhagen eller i skolans korridorer. Som om ni skulle vara kvar om jag bara kom tillbaka. Men samtidigt vet jag att så naturligtvis inte är fallet. Absolut inte. Så ni är mest som skuggor som rör sig vid sjön, i rummen och skolans korridorer. Som om skolan och omgivningarna skulle vara helt tomma om jag kom tillbaka. Jag vet att inte heller det är sant. Det sitter andra och grillar nere vid sjön, det finns andra människor i våra rum och korridorerna befolkas av andra nu. Som det har varit varje år sedan vi lämnade skolan. Jag har inte varit tillbaka även om en del i mig vill. Men ibland drömmer jag om att jag är tillbaka och ska se allt igen. Men i mina drömmar är det inte som det var. Saker och ting är förstört och förändrat. Det är nog det som skrämmer mig. Att det inte ska vara som det var. Att de som var där inte ska finnas kvar. Många av er har nog gått vidare och tiden där var kanske bara ett glatt och flyktigt minne. Men för mig känns det som så mycket mer. Den platsen var inte vilken plats som helst för. För något hände med den jag var. Jag förändrades. Jag vet inte om ni såg förändringen men jag kände den. Varje liten del av mig kände den. Det knappa året jag var där förändrade mig för alltid. Du var en av dem som gjorde att jag förändrades. Att jag blev någon. Att jag blev någon jag alltid velat vara. Tack.
/Linda
27 Augusti 2009  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
till staden

Sitter och tänker på ett bibliotek. En nödutgång som rasade ner. Sitter och tänker på en stad som jag hade blandade känslor inför men nu mest minns det som var bra. Sitter och tänker att jag vill tillbaka dit någon gång. Sitter och tänker att det inte är förbjudet för mig att ta mig tillbaka. Det känns till och med möjligt. Sitter och tänker att det är vackert där. En kanal som rinner. Den vägen jag gått bredvid. En väg som ibland kunde kännas lång. Numera minns jag den inte i snöslask. Det var alltid vår, sommar eller tidig höst där. Aldrig kallt. Inte i mitt minne. Sitter och tänker på två gula hus och ett rött. De låg runt kanalen. Sitter och tänker på värmen. Värmen från vänner och värmen från solen. Sitter och känner värmen i mig. Minns en råttfälla, chokladsås som blev till kola och solen in genom fönstret. Sitter om minns torkade blommor i fönstret. Minns godisätande vid en knastrande tv. Minns mina första nätter i ett tyst hus. Minns lekarna. Sitter och tänker på skratten, sorgen, ilskan och allvaret. Sitter och tänker på dig och på er. Sitter och tänker på det jag vill glömma. Minnena under en bro. Behöver jag inte glömma. Sitter och tänker på vägar jag gått. Ljus jag sett. Lukter jag känt. Smaker av bränt. Sitter och tänker på två galna år. År ganska olika. År ganska lika. Prat om björnar i en buss tillbaka. Du lever inte längre. Jag finns kvar. Du lärde mig leva, du är död och jag lever. Sitter och tänker på danser, två människor vilda och vackra. Sitter och tänker på mat i en plastlåda. Sitter och tänker på böcker jag ville läsa. Sitter och tänker på svarta tyger för fönstren, luft som knappt gick att andas. Sitter och tänker på total frihet. Sitter och tänker på ungdom och nyfikenhet. Sitter och tänker på att det var då. Nu är nu.
/Linda
29 Juni 2009  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
elden

Jag tror att alla har varit med om sådana kvällar. När man sitter i skymningen vid en liten eld. En liten eld vid vatten. Och man sitter där och tänker:
- Må detta aldrig ta slut. Må vi alltid vara unga och obekymrade.
När man bor på internat blir sådana kvällar i gemenskap ganska vanliga. Det finns alltid någon att hänga med. Kvällarna blir många och långa ibland. Våren är skönast då på något vis. Man vet att skolan snart är slut och man vill ta vara på varje liten droppe, varje liten liten stund av allt det härliga. Någon har en stickad tröja. Någon rostar majs över elden och några försöker att sitta bekvämt och få värmen från brasan att tränga undan kylan från en sol som inte längre lyser. Jag tror att alla har något minne av en sådan kväll. Ett minne som man förhoppningsvis aldrig glömmer. Värmen från elden finns fortfarande kvar i mig. Och jag ska aldrig glömma era ansikten.

Tack.

/Linda
29 Maj 2009  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
Jag tänkte på en skorpa

När jag fyllde 20 år fick jag en skorpa i födelsedagspresent. En halv skorpa. En skorpa som tillhörde musikklassens fredagsfika. Varje klass fick var sin ranson. Jag tillhörde inte musikklassen utan teaterklassen. Men när ryktet spred sig att jag fyllde år så fick jag skorpan. Den halva skorpan. Kan man tycka var väldigt snällt, eller hur? En halv skorpa symboliserar mycket av den humor som fanns på den plats där jag befann mig då. Vissa människor hade en humor av ett slag att man bara gapade. De var så utflippade och underbara. En del var kanske utflippade av märkliga substanser men de jag umgicks mest med tog, vad jag vet, inte märkligare saker än alkohol på fest. Och visserligen tyckte jag då och tycker jag fortfarande att alkohol är en drog som alla andra och borde förbjudas. Men det hör inte till saken här. Vi som gick där, eller många av oss, var nog snarare berusade av kärlek, värme och den omgivning vi befann oss i. Det fanns olyckliga människor där också men de var liksom inte riktigt med och de brukade droppa av. Men vi som verkligen var där och berusade oss på människor, natur och kultur vi levde. Vi var galna och jag har några av mina bästa minnen därifrån. Jag tror att du vet var jag var då. Jag var på en plats med människor som fick mig att återfödas och bli något stort. Något större och bättre än jag någonsin varit. Jag tycker att det är bra att tvättas ren av glädje, kärlek och ömhet. Jag sköljdes ur fullständigt. Sedan den tiden har jag blivit mer och mer självständig och stark. Jag tar det som är mitt och jag känner mig själv. Tänk vad kärleken kan göra med en. Och nu pratar jag inte bara om kärlek till en man eller till en kvinna utan kärlek mellan människor. En kärlek som är större än kärleken till bara en individ. Kärlek föder kärlek och kärlek kan man inte få för mycket av.

Jag tänkte på en skorpa.

Jag tittar ut och ser att det till och med kommit några små löv på ett stort träd härutanför. Trädet är bland de sista träden i grannskapet som ännu inte fått hel grönska. Det är också något att glädjas över. Att våren är här nu och snart sommaren.

/Linda
12 Maj 2009  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
litet tips

Nu ska jag ge er ett litet tips. Se på denna video och njut. Jag älskar den. Den får mig att må så underbart bra. Och den får mig att tänka tillbaka till en tid när jag var ny och återfödd. Häromdagen gick jag som sagt en promenad i solen och idag har jag varit lite tillbakatänkande och funderat lite på vad saker är och kunde ha varit. Jag har även tänkt på en ljuvlig solnedgång en gång för cirka 9 år sedan.



/Linda
23 Mars 2009  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
kittlingar

Idag är en dag som jag får känslan av Wik. Häromdagen hade jag känsla av Bona. Det är nog det där med morgonen om våren när fukten ligger över allting och förväntan ligger i luften. De åren jag gick på folkhögskola hade vi alltid en större slutproduktion på våren. Morgonen kunde därför vara ett rabblande av repliker på väg till skolan eller bara en lycka. Jag kunde tänka på alla som skulle komma och titta. Jag älskade, och älskar fortfarande, ljudet av förväntansfulla människor. Jag älskar att sitta där i kulissen och veta att "snart mina damer och herrar kommer jag att bjuda er på en resa". Det finns inte mycket som slår den känslan. Jag vet att många kände rädsla inför väntan att gå ut på scenen men jag kände tvärt om. Jag älskade det, samtidigt kunde jag naturligtvis vara nervös för jag hade sällan någon aning om hur många som skulle vara där. Det kanske var mycket därför som jag älskade att höra ljudet av dem. Var de få eller många? När jag gick på Wik skrev en av lärarna till oss, innan vi gick in på scenen: Nervös? NERV-ÖS. Det är så jag känner det. Det finns inget hemskt med att magen kittlar det är bara positivt. Och om det händer något på scenen, något man inte har räknat med, behöver det inte vara av ondo. Det kan faktiskt tillföra något. Det har det gjort så många gånger. Jag gillar inte att åka attraktioner eller karuseller (den typen av kittling i magen gillar jag inte). Men jag gillar kittlingen av att stå på en scen. Det var ett tag sedan nu, jag kanske är lite ringrostig. Men jag vet att jag kommer göra något väldigt bra när jag går upp där igen. /Linda
9 Mars 2009  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
min dröm

I natt drömde jag att jag förstörde en teaterföreställning och att jag träffade vänner från förr. Jag träffade människor som alltid kommer att vara mina vänner fast vi inte har träffast på flera år och troligen inte kommer göra det mer. Men i mitt hjärta är de alltid mina vänner. Men hur som helst så drömde jag att jag var på en teaterföreställning på Bona. Där var det ett gäng 20-åriga ungdomar som skulle spela och jag tyckte att de var så dåligt. Jag tänkte: - Var jag så dålig när jag var i den åldern?

De sa till mig:

- Nu ska vi visa dig att spöken finns.

Men jag avslöjade dem med en gång och det hela blev så pinsam för de stackars ungdomarna. Det var som när luften går ur en ballong. Det blev en mycket märklig stämning men jag kände mig ganska nöjd över att få ha förstört för dem. Jag kände mig nöjd över att de inte kunde vinna över mig och att jag bevisade för dem att spöken inte finns. Men samtidigt kändes det inte helt bra eftersom jag gjorde bort dem. Ja, det var en märklig dröm.

/Linda

25 Februari 2009  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
Tillbakablick

Tiden går så fort ibland. Det var inte länge sedan jag satt uppflugen på ett staket och tittade ner mot matsalen och sjövillan. Det var inte länge sedan jag fick kommentarer om att jag såg ut som en fågel där jag satt. Det var inte länge sedan som jag fick höra att jag var en jäkel på att spela teater heller. Men det var ändå nio år sedan snart. Jag vet att jag inte är den samma nu. Men jag saknar den där oförstörda tjejen ibland. Den där naiva tjejen som jag var en gång. Men samtidigt så kan jag inte säga att jag tycker illa om det jag är idag heller. Jag tycker riktigt bra om henne. Hon har skärpt sett och livet ter sig inte så svart och vitt för henne längre. Hon lever inte drömmar som förr men hon har en klarare blick. Men jag saknar ibland en vindpust från den där tiden. En blick eller något ord. Jag kan sakna så mycket även om jag älskar mitt liv nu. Jag har bara en vecka kvar på jobbet. Jag tackar för det bästa halvåret sedan dess jag lämnade platsen med staketet. Jag lever och är minst lika kärleksfull som då. Det är något med skolåret 1999/2000 och det här halvåret som börjar lida mot sitt slut. Det är den starka kärleken. Den som kastas åt alla håll. En känsla av att ha blivit räddad. En känsla av att tillhöra. Nu står jag här nästan tio år äldre, nästan tio år klokare. Det känns bra. Jag känner mig tacksam för det jag hade och det jag har. Speciellt tacksam är jag för alla minnen. Jag håller er kvar, tätt intill mig. Vart jag än tar vägen och vem jag än blir. Tack alla ni som har stöttat mig och tack alla ni som stöttar mig och älskar mig för den jag är. Jag älskar er alla. /Linda
25 Januari 2009  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
då och nu

Jag tänker ibland på det som varit. Det är ingen nyhet. Jag tänker till exempel på att det var cirka 9,5 år sedan som jag började på Wik och mitt nya liv sattes i rullning. Det är märkligt hur snabbt tiden går. Och ändå är det så mycket som har hänt skolåret 1999/2000 att det känns som igår när tankarna sätter in. Det är som jag minns det tydligare, vad som hände det skolåret, än det som hände 2-3 år senare. Och för att inte tala om min tid på högskolan. Den minns jag inte mycket av. Det var inte en så stor händelse för mig. Högskolans människor bränner sig inte in i mitt medvetande lite intensivt som Wiks människor gör. Visst tyckte jag om de människorna från Bona och Halmstad, visst håller jag kvar några. Men det är inte samma sak ändå. Det kan inte vara samma sak. Jag föddes inte som ny människa i Halmstad. Jag föddes i Wik. Men jag måste ändå säga att det här året som har passerat, och det senaste halvåret mäter sig ganska bra med Wik. Jag vet inte om jag kommer att klassa det lika högt om några år men jag vet att detta halvår har en liknande betydelse för mig. Dessa människor jag har träffat hösten 2008 har varit fantastiska. Helt underbara människor. Jag har älskat dem alla i olika grad. På Wik fanns det människor jag inte tyckte om. På mitt arbete tycker jag om alla, alla gör arbetet till något så underbart. Ja, jag kanske se för mycket bakåt. Men tack vare mina kollegor ser jag mycket på mitt nu också. Jag lever mycket för mitt nu just nu. Jag får också en framtid på så vis. År 2008 kommer att gå till historien som ett av mina bästa år. Tack vare en fantastisk hösttermin. Ja, jag räknar fortfarande året i terminer (det är så jag är van). Men för att återgå till mitt förr, så var det nog inte bara jag som blev stärkta av Wik. Jag tror att även om man hade andra intentioner med det året så tror jag att många av oss fick en fet spark i baken på olika sätt. Det finns flera som har kunnat satsa på sina drömmar. Jag vet inte om det bara var Wiks förtjänst men jag tror att året på Wik spelar roll, oavsett vad vi vill tro. Vi blev inte de samma efteråt.

/Linda

1 Januari 2009  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
hissar

Jag har kommit på att det kan vara bra ha en hiss. Speciellt om man bor på tredje våningen. Speciellt om man är svag. Speciellt om man bär på ett skrivbord. Detta har jag kommit på idag när jag snart slutför mitt 28:e och går in i mitt 29:e. Visst har jag tyckt att hissar har varit trevliga förut. Och visst väljer jag att åka hiss om möjligheten finns men jag har nog sällan önskat mig en hiss så mycket och så starkt som när jag bär något tungt uppför alltför många och långa trappor. Hissar har varit betydelsefulla för mig. På många sätt. Jag har sällan hiss-skräck. Däremot har jag tänkt att många intressanta möten kan ske i en hiss. Jag har skrivit en sketch utifrån en improvisation som jag gjorde en gång. En gång för länge sedan (cirka 9 år sedan) valde jag och mina klasskamrater att göra en improvisation som utspelade sig i en hiss. Jag lade upp förutsättningarna så att det skulle vara tre personer ur olika samhällsklasser som skulle hamna i samma hiss då den skulle stanna. Det intressanta skulle då vara att se hur de olika personerna skulle hantera varandra och situation. Jag spelade överklasspersonen. Jag tyckte att improvisationen inte var så lyckad som den kunde ha blivit. Någonting inom mig kände att det var dags att göra något drastisk så jag gjorde en improviserad stepp och mina fötter började röra sig utan att jag hade någon kontroll. Mina klasskamrater skrattade så de trodde att de skulle dö. Jag kände mig ganska nöjd över att ha räddat hela den nästintill strandade improvisationen. Därför har hissar en ännu varmare plats i mitt hjärta nu. /Linda
6 December 2008  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
friheten

Ja, idag är det den stora dagen. Dagen D. Dagen med stort D. Mats ska springa Lidingöloppet. Själv ska jag göra ett lopp i Uppsala, det vill säga gå runt lite i stan och insupa minnen. Jag känner att den här stan kastar mig tillbaka några år. Till år 1999/2000 närmare bestämt. Häromdagen gick jag genom ett dimmigt Västervik och kom att känna samma känsla som jag hade i kroppen hösten 1999. När jag började på Wik gick jag många mornar över knastrande gruststigar genom dimman för att äta frukost. Det är nio år sedan nu och känslan kommer tillbaka ändå då och då. Det är ganska mycket som hinner hända på 9 år. Jag tänker på allt jag har upplevt sedan jag slutade gymnasiet och jag är tacksam för det mesta. Även motgångar kan ses som framgångar och ett sätt att förändras. Förändring är bra. Helst ska en förändring ske i framåtskridande riktning men vad som är framåt är ju ett ganska vagt begrepp trots allt. Och som livet ser ut idag, fast det inte var så jag hade planerat för några år sedan, känns ganska bra. Det finns inte mycket som stör mig i min nuvarande situation och jag skulle gärna fortsätta att ha det såhär. Jag känner mig fri och det är ofta frihetskänslan som jag eftersträvar oavsett vad jag har omkring mig. Det är inte ramarna utan innehållet som gör att man trivs oftast. Det är när man känner sig fri som livet är underbart. Då spelar platsen minder roll.

-------------------------

Nytt!

Kollade Uppsalas utbud vad det gäller raggsockor och varma tröjor men blev besviken. Dock kändes det som att det fanns fler olika sortes tröjor. Men jag hann inte se så mycket eftersom jag då och då gick i sällskap med Mats bror, far och Mats brors barn. När jag skriver detta springer Matsen sitt lopp med förkylning i sin stackars kropp. Jag ska inom en hyfsat snar framtid åka till Stockholm och möta honom där. Ska bli intressant om han går som en gammal gubbe eller om han går hyfsat normalt. Jag skulle då aldrig betala 500 spänn för att springa 3 mil. Aldrig i helvete. Möjligen skulle jag kunna tänka mig att springa 3 mil om jag fick 100 000 tusen... kanske... 

/Linda

27 September 2008  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
Flera år har gått nu

Det var mer än en kärlek

Det var en explosion

Jag visste redan när jag gick mina första steg

Det var början på något nytt

Förlåt att jag lämnade dig ändå

Vi hade knappt ett år

Men det fanns ingen plats för mig där längre

Det var bara så

Och vad du har gett mig

Alla vackra minnen under trädkronorna

Alla känslor som du väckte i mig

Allt som du gav mig

Och fick mig att känna

Men jag lämnade dig ändå

Jag var bara tvungen att gå vidare

Men du ska veta

Du är med mig varje dag

Och jag tänker på dig

Då och då

Kastar mig tillbaka till tider

Då jag fanns hos dig

Du finns kvar ännu

Men i vilken form, vet jag ej

Har du genomgått en förändring

Du har träffat många sedan vårt år

Jag lika så

Du har sett så mycket nytt

Jag har levt och upplevt på mitt håll

Men någonstans vet jag

Någonstans finns du alltid kvar hos mig

För du var en explosion för mig

Var det du som tog min vante

Som ett minne av mig

Jag vet att den försvann under vårt år

Förlåt för att jag reste iväg

Förlåt för allt

Jag har fått så mycket

Mer än jag kunde önska mig

Tack, mitt älskade Wik

Kanske återser jag dig någon gång

Om jag vågar

16 Juni 2008  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
tråden

Ibland tänker jag att allting är det samma som förut. Att alla har samma tankar som då, och att allt stått still. Att ingen har rört på sig. Att det bara är jag som är rörlig. Ibland får jag för mig att ingenting alls förändrats och alla bara har väntat på min återkomst. Det är som när jag flyttade hemifrån första gången. Jag trodde att alla skulle stå med banderoller om hälsa ”den förlorade dottern” välkommen hem igen. Att ryktet skulle sprida sig över byn att nu var minsann Linda tillbaka. Men så stor har jag aldrig varit. Ibland undrar jag om alla de människor jag kommer ihåg minns mig överhuvudtaget. Om de fortfarande tycker att jag är trevlig och reko fast tiden har gått. Ibland tänker jag att jag bara ska kunna gripa tag i tråden igen och att allt ska vara som förut, bara det att vi har blivit äldre allihop. Jag tycker knappt att jag har förändrats rent utseendemässigt. Jag tänker ibland att ingen annan heller har gjort det, men det har gått så många år nu. Och jag vet att vi har förändrats allihop. Vi har fått ”fina linjer i huden” eller kala hjässor eller glasögon eller alltihop på en gång. Det har gått några år men ändå tror jag ibland att vi kommer att ha samma åsikter och vara likadana. Jag vet inte om jag lever för mycket i mina funderingar och tankar om min härliga dåtid. Och visserligen har jag det bra nu, jag säger inget annat. Men tanken kittlar ändå och resan tillbaka med minnenas hjälp är trots allt en flykt från nu. Jag var speciell då, mer speciell än nu och jag kan sakna lite av det jag var då.

-         Det är inte för sent, säger många.

Nej, jag vet men saker och ting förändras och jag kan inte fly in i de där djupa åren igen. Hur mycket jag än vill så kan jag inte göra det igen. Jag har vuxit ifrån det men jag älskar att tänka tillbaka på det som var. Jag önskar att jag fick prata med dem som betyder mycket för mig igen. De som lyfte min blick. De som var så välkommande. De som var så nära och kära och som jag tappat någonstans på vägen. Oj, vad jag önskar att jag hållit lite hårdare om dem. Nu är vi allihop spridda för vinden allihop. Vissa vet jag var dem är men andra har jag ingen aning. Jag fortsätter att leta med ljus och lykta och hoppas att en dag få ta upp tråden där jag släppte den för länge sedan.

/Linda

10 Juni 2008  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
en bortsnurrad vän

Du får förlåta en som bara snurrat runt

Som gått sin egen väg

Kanske gått lite långt

Då får förlåta en som bara försökt att leva

Lite mer och längre

Du får förlåta en som försökt att slita sig loss

Och vara som hon vill

En som letade efter riktiga meningar

Du får förlåta en som lämnade dig kvar

En som tog och gick

Bara gick för att knappt säga tack

Då får förlåta en som fortfarande skäms

För att hon inte vände sig om igen

Och sa tack för den tiden som var

Du får förlåta en som låtit tiden snurra på

Och för varje år som går

Hamnar du längre bort

Du får förlåta en som ger sken av att bara tänka

Bara på sig själv

Fast egentligen tänker på det hon lämnat

Du får förlåta en som ville ha det ogjort

Och säga förlåt

En som kunde ringa när som helst men inte gör det

Du får förlåta en för alla misstag

Och allt hon ville göra men inte gjorde

Du får förlåta en som blivit det hon inte ville vara

En som kan framstå som en svikare

Du får förlåta en som snurrat iväg för mycket

En som försöker att stå på egna ben

Kanske lite för mycket

Du får förlåta henne, åtminstone försöka

Hon har inte glömt dig i rännstenen

Hon har inte glömt sin vän, det gör hon aldrig

-------------------------------------------------------------------

Denna dikt är till en bekant från förr

3 Juni 2008  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
något annat

Det drar en längtan genom kroppen idag

Bilder som får mig att baxna

Röra mig bakåt i fantasin

Att höra allt igen och fundera vidare

Tror inte att vetskapen skulle förändra så mycket

Om jag verkligen fick veta

Inte som livet är idag

Men ibland kan jag inte låta bli att tänka

Hur det kunde ha varit

Skulle det ha varit bättre?

Skulle det ha varit sämre?

Det känns som det är länge sedan nu

Vissa penseldrag som aldrig blev

Men andra som formade tavlan till något annat

Något annat än det jag först hade tänkt

Jag vet inte om jag vill något annat nu

Det jag inte jag vill

Jag är ganska nöjd

Men en tavla kan inte målas om

Jag skulle bara ha velat veta

Hur långt jag kunde nått

Det drar en längtan genom kroppen idag

Den väcktes ur en dröm

Ja, du vet

Det är så för mig ibland

Hur mycket jag än vill

Kan jag inte dra mig tillbaka nu

Vägen fortsätter alltid framåt

Inte bakåt

Ingenting går i retur

Men jag funderar ibland ändå

Och skickas tillbaka med drömmarnas bilder

Men svaren finns inte att finna

Ingenstans får jag veta svaren

Och kanske är det så

Jag kanske inte vågar höra

Jag slår det ifrån mig

Rädd vill jag inte vara

Sårad vill jag inte bli

Så jag frågar inte och svaren förblir dolda

Det drar en längtan genom kroppen idag

Jag vilar i det nu

Något mer vågar jag inte

3 Juni 2008  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
Längtan bränns

Jag bränns av en längtan idag

Jag känner värmen här

Får mig att flyttas tillbaka

Till en annan sorts värme

För av alla platser och skolor jag gått

Har folkhögskolan varit den plats

Där mitt hjärta klappar hårdast

Där jag har blivit något mer

Där jag kunde nå lite längre

Och vara lite större

Jag saknar elever oftast

Men idag saknar jag lärarna mest

Jag saknar deras varma ögon

Deras glöd

Jag klickar mig in

Och ser att många av dem jobbar kvar

Fortfarande

Lite tyngre

Lite äldre

Lite tröttare ser de ut

Men fortfarande med samma styrka

Samma glans i ögonen

Samma vilja att förändra

Samma glöd och värme

Dessa lärare är mer än lärare

De älskar varje elev

De ser varje människa och varje individ

De visar att de bryr sig

Man blir inte bara en i mängden i deras ögon

Jag saknar mina folkhögskoleår

Jag saknar mina vänner därifrån

Men idag

Just nu bränner min längtan

Efter mina underbara lärare

Min kropp lite mer
24 April 2008  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
1999

1999

Nödvändigheter på en bensinmack

Äta måste man

Genom en allé

Ett slott skymtar

Kommer närmare

Stressen den där stressen

Stannar till

Ett rosa hus i sten

Min skola? Nej

Fråga någon? Ja

Finns någon att fråga

En tjej

Följer med

Skriva på papper

Något med nyckel, det var något med nyckel

Åka mot rummet

Ser mer människor

En lång en

Några sitter och pratar vid ett bord

Jag tar inte kontakt

Väntar och bidar min tid

Rätt nyckel, rätt rum

In med allt

Jag hinner inte nu

Stressen den där stressen

Får hjälp

Går ut

Pratar med några

Följer med dem mot slottet

Upp för trappor

Musik

Lärare på rad

Elever, förväntansfulla elever

Genomgång

Uppdelning och utmarsch

Förvirrad och överväldigad

Mat och rök i kombination

Grilla prata

Vill vara ensam

Fundera och sortera

Ingen mer stress

Bara en massa tid

Ensam på mitt rum

Lyssnar på musik

Min första dag

Mitt liv har börjat

22 April 2008  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
tidsresenär

 

Jag är tidsresenär. Jag kan resa i tiden. Ta mig tillbaka. När jag vill kommer jag tillbaka. Jag kan se det jag en gång såg. Jag kan uppleva allt igen. Alla varma ord, vackra ögon och underbara stunder. Visst kanske jag minns lite suddigt ibland. Jag slänger bort det som inte var bra.

                       Jag kanske förbättrar. Förändrar en aning. Förskönar och förändrar. Men jag minns bilder och jag kommer tillbaka till dem. Vackra minnen, mina minnen. Vill du resa med mig tillbaka? Vill du följa med mig? Det nya kanske inte låter sig följa det gamla.

17 April 2008  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
Glöm aldrig kärleken

Glöm aldrig det som var bra

Glöm aldrig kärleken i deras ögon

Eller vänligheten i deras röst

Glöm aldrig skratten ni fick

Eller de underbara stunder ni hade

Glöm aldrig att det finns människor

Som älskar dig

Glöm aldrig att det finns människor

Som har älskat dig

Precis för den du är

Glöm aldrig det som var bra

Glöm aldrig kärleken i deras ögon

Nu när du tänker tillbaka

Så värms du åter upp

Så tinas du sakta som isen om våren

Glöm aldrig hoppet

Glöm aldrig att kärleken var stark där och då

Glöm aldrig att du är speciell

Glöm aldrig att det finns människor som vet det

Och som älskar dig för just det

Glöm aldrig det som var bra

Glöm aldrig kärleken i deras ögon

Den var bara till dig

---------------------------------------------------------------

Länktips: Klicka vidare på 4:e april:

http://www.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=72500

15 April 2008  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
Tack herr Inspirationskälla

Jag läste att det har gått bra för dig. Jag är glad för det. Du har fått fyror i betyg på din senaste platta både i expressen, metro, svd, aftonbladet och dn. Och jag tycker inte att man ska bry sig så mycket om betyg och jag har aldrig gillat betygsättning. Men i det här fallet gör det mig glad. Jag är jätteglad för din skull. Det är inte så att jag är en sådan där som tar på mig äran eller vill bli kompis med dig för att du är kändis nu. Det är inte så alls. Men när det går bra för någon som man träffat på innan denne någon slog i igenom och när man vet hur mycket denna kämpat då är det väldigt roligt och det är kul att få säga det. Grattis grattis grattis. Du är värd varenda fyra. Det fanns star quality redan på den gamla goda tiden. På den tiden när du var 20-21 och jag var 19-20, vi var väl inte de bästa kompisarna då men vi var inte ovänner heller. Jag tyckte du var ganska trevlig och inte mer med det. Du bodde på Bjelke och jag på Sparre. Vi käkade lunch och middag ihop några gånger tillsammans med några andra från våra klasser. Du tyckte nog att jag var hemskt blyg till en början. Men jag lärde mig allt mer om vad livet innebar det året. Det är inspirerande att se att någon som funnits i närheten lyckas. Det lönar sig att kämpa. Det är inspirerande att se. Det är därför jag är så glad idag. Det är så kul att man inte behöver vara med i någon jäkla dokusåpa för att lyckas. Det är kul att man inte behöver sälja sin själ för att lyckas. Du har lyckats för att du är så jäkla bra och för att du hade turen att träffa rätt personer på rätt platser vid rätt tidpunkter. Men det krävdes en del. Och jag vet att du har de i din närhet som fortfarande tycker att du gjort fel val. Men jag anser att du har gjort fullständigt rätt. Du har följt ditt hjärta och det är vad som räknas. Du ger hopp till oss andra som står och stampar. Genom att du följer ditt hjärta så vet vi att det kan löna sig. Jag vet inte om det finns några fler som känner som jag. Känner sig lika inspirerande. Men det är väl kul att det finns någon som blir det i alla fall. Har man lyckats inspirera någon så har man vunnit något. Det är viktigt och fullständigt sant. Ta hand om dig nu min gamla skolkamrat. Vårda ditt ”varumärke” och sälj inte ut dig. Fortsätt kämpa och vara en inspirationskälla.

/Linda

3 April 2008  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
tillbaka till våren

Det var någonting med luften idag

Känslan av vår någonstans

Fick mig att minnas tidigare vårar

Delar av mitt liv som plötsligt återkom

Jag liksom flyttades några år tillbaka

Till tiden då jag bodde i Motala

Första våren i Motala

Känslan av att vara en del av ett större allt

När jag fortfarande var ung

Utan större krav och med en känsla

Av att vara harmonisk

Det är inte det att jag inte är harmonisk nu

Jag känner mig ganska trygg i min vuxenhet

Men det var en annan känsla då

Vi levde så särskilda från samhället då

Samhällets krav nådde oss inte

Vi förstod inte när någon sa till oss

Att vi faktiskt tillhörde Sverige

Vi levde i en bubbla av engagemang

Och styrka

Och vi var starkare än alla andra

Vårdagar när jag gick själv mot skolan

Vårdagar när vi gick tillsammans hem

Hur vi skrattade

Jag kan höra våra skratt när dagens vår möter mig

Jag känner att jag saknar värmen nu

Känslan av vår fick mig att sakna den verkliga värmen

Sommarens och den sena vårens värme

Om den ändå kunde komma någon gång

Jag tittade ut genom bussen fönster

Och tänkte att jag är vuxen nu

Det finns någon annat i mitt liv nu

Och jag kan inte säga att jag är direkt oharmonisk

Det finns en annan trygghet idag

Och vad som än händer

Och var jag än bor

Är vi alltid två nu

Och jag är aldrig ensam mer

Men jag är heller aldrig mer

En del av den stora gemenskapen

Den kan jag sakna ibland

Men jag kan inte få allt

Ibland måste man välja

Jag väljer kärlekens harmoni idag

För jag vill inte längre vara ung

Allt har sin tid

 

 

29 Mars 2008  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
Till de tappra

Kanske var det för att jag var ett par stora ögon kopplade till en hjärna då. Ett par ögon som samlade information och en hjärna som tog emot och mindes vad ögonen såg. Jag kanske var en som bara var där lika naturligt som luften som vi alla andades. Trots att jag var en del av luften, trots att jag inte alltid sa så mycket, så blev jag ihågkommen ändå. Jag var någon. Jag är någon. Vissa av er som var med då, vissa av er jag hade runt omkring mig. Kan jag i mail prata så lätt med. Jag skriver vad som helst. Ni lyssnar och tar in. Ni säger att ni håller med. Ni minns vad jag minns, stundtals i alla fall. Jag pratar och ni lyssnar. Det var som då, fast ombytt. Då var det ni som pratade och det var jag som lyssnade. Det är inte alltid jag får svar men jag vet att ni ser och ni finns där som jag finns för er. Kanske är det så med luften vi andas, när vi andas den tillsammans. För jag har aldrig varit luft, jag har varit en betraktare, så många gånger men aldrig luft. Och om jag skulle andas med er igen. Om vi står nära och inte är ihopkopplade med Internet längre, kanske rollen byts om igen. Då kanske jag åter får höra era ord klingande som prismor i en kristallkrona. Ni ger mig hopp om en ljus framtid och ni ger mig lugn och vilja att kämpa vidare. Ni är mina soldater som röjer hindren ur min väg. Jag tror inte ni förstår hur mycket ni betyder för mig. Tack för att ni finns och att ni inte ger upp. Det finns så många som slutar tro. Ni är de som fortfarande tror och som ger mig framtidshopp. För detta vill jag tacka er, mina inspirationskällor. Mina minnens vänner. Tack för att ni bara är, och att ni är de som ni är. Visst kan man anse det finnas klyschor här och där i mitt tack till er. Men om klyschorna är sanna, varför kan man inte få använda dem i så fall? Det var ni som fick min att öppna ögonen både bokstavligt och bildligt talat. Många av er har jag aldrig sett igen. Många av er har jag inte ens fått tag på. Men någon gång kanske vi syns eller hörs. Då är mina armar öppna för er. Och för till er som jag redan hittat, jag tänker inte släppa taget om er igen.

/Linda

28 Februari 2008  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
Att kastas tillbaka dit där elden brinner starkast

Har haft märkliga drömmar de senaste nätterna. Drömmarna handlar om personer jag känt och som jag vill träffa igen. De kom in i mina drömmar med en bris av självklarhet. De tog sin rättmätiga plats där. Jag önskade att jag fick vara kvar i drömmarna lite till. Men det blir morgon och det är dags att gå till jobbet, igen och igen och igen. Numera jobbar jag sju dagar i veckan (dock inte åtta timmar om dagen). Funderar ibland på varför vissa människor stannar kvar i ens medvetande. Och varför man bara tycker så mycket om dem. Varför de återkommer i drömmarna trots att jag inte har sett dem på ett tag. Det kan vara en doft, eller någon som liknar den jag saknar eller någonting annat som kastar mig tillbaka till stunder som vi umgicks. Jag kan speciellt minnas en eld som brann nere vid vattnet. Det var nog i maj någon gång. Det var flera år sedan nu. Vi satt där, några stycken. Jag var trött, och egentligen ville jag nog bara sova. Men känslan av tillhörighet med gruppen var så stark. Jag lyssnade på vad de sa. Jag sa inte så mycket utan insöp bara atmosfären. Varför ska man supa något annat än atmosfär? Vissa personer runt elden gjorde mig extra lycklig, av olika anledningar. Och det fanns något i den där stunden som aldrig vill släppa min inre blick. Vad gjorde det att kläderna var fulla med rök från elden när det var så underbart att bara få vara med alla dessa underbara människor? Jag stannande några minuter till fast jag egentligen ville sova. Jag ville inte gå tillbaka själv, det är trevligare att vara fler. Så jag satt kvar ännu lite till, trots röken och den mörka himlen. Jag vet inte varifrån värmen var starkast, från dem som jag var med då eller om från elden. Men det är en värme som värmer mig ännu när jag tänker tillbaka. Denna stund minns jag tydligt efter drömmen jag hade i natt. En av dem som var med och grillade var med i nattens dröm. Det är nog därför jag kastas tillbaka återigen.

/Linda

26 Februari 2008  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
Om en försvunnen kaka

Uppsala

 

Den smakade så gott

Så gott har en kladdkaka aldrig smakat

Försökte hitta tillbaka

Att smaka den kakan igen

Men aldrig mer

Har jag nått det caféet igen

Fast jag letat och gått vilse

Sett torg och gator det inte var menat att se

Sedan min första fika i Uppsala

 

Och Uppsala är så mycket för mig

Jag har vandrat där av så många anledningar

Många gånger

Och många band har knutits och gått av

Men caféet har jag inte gått in i mer

Jag har aldrig mer ätit kladdkaka där

Fast jag har velat

Letat och virrat

Hamnat fel

Aldrig hamnat rätt

Sedan min första fika i Uppsala

 

Det speciella var kanske inte kakan

Det var så lite kaka

Men jag fick störst bit av alla

Det var nog stämningen

Att allt var nytt

Vi var tveksamma vänner allihop

Trevande som tonårsbarn

Efter något att säga

Innan vi förstod

Att vi för olika

För att fungera perfekt

Det gör inget

För ni är en del av allt som hände

Sedan min första fika i Uppsala

 

31 Januari 2008  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
Tack för alla era ord

När tiden gör minnena mindre

Blir de så små i fjärran

Och jag undrar ibland

Om jag minns rätt

Om jag bara fabulerar

För att det ska kännas lite bättre

Jag tänker tillbaka

På det jag hörde

Jag vrider och vänder

Alla ord

För att få ut något annat

Se om jag missuppfattat något

Men det är inte det svar jag får

Det känns om det jag tänkt

Att det jag känt

Varit så äkta

Alla ord

De värmer lika varmt idag

Jag vet inget som värmer mig mer

Än att tänka tillbaka

På en tid med fullständig lycka

Visst har jag det bra nu

Men jag var en annan då

Och i ensamma stunder värmer

Alla ord

Lite mer och närheten känns lite starkare

Fast det var länge sedan nu

Jag är inte den samma längre

Men jag saknar den där oskyldiga flickan ibland

Ni som lärde henne leva

Jag tackar alla er

För alla varma minnen jag har

Alla ord

Så kan jag fortfarande känna mig

Som någon som speciell

Mer än den Svensson jag blivit idag

Trots att jag trivs att vara två nu

Jag trivs med att vara kär

Det är inte den sortens kärlek jag saknar

Nej, det är det där andra

Jag kan inte ta på det

Men jag minns

Alla era ord

Tack

 

30 Januari 2008  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
tankar om flytt och folkhögskolor

I natt sov jag nog i cirkus 11-12 timmar. Jag vet inte om sömnen är riktigt ute ur min kropp men jag försökte att värka ut det. Behöver jag sova så behöver jag sova. Så är det bara. Jag och Mats tittade upp en lägenhet som verkar intressant igår. Den lägenheten ligger mer centralt så på det viset känns det bättre. Ett problem är dock att det känns lite skumt att flytta, om vi mot förmodan skulle få den lägenheten, i och med att jag inte vet hur länge jag kommer att bo i Kalmar. Jag menar hittar jag ett jobb någon annanstans så flyttar jag dit. Det är inte mycket mer att göra. Men Mats räknade ut att det skulle bli billigare att leva centralt så då får jag väl lite på det. Mmm, annars har det inte hänt så mycket ska jag väl säga. Finns det något annat som jag ska skriva då? Jag har inte kommit på något mer att skriva så jag skriver så får vi se vad som händer. Om jag ska vara ärlig så är det oftast så jag gör när jag skriver. Annars så… ja. Jag saknar folkhögskolelivet en aning. Jag saknar de där kvällarna vi satt, oavsett år och skola, med en kopp te och snackade. Jag saknar de där stunderna är extrem fokusering på en grej, i mitt fall teatern. Har man blivit folkhögskolefrälst en gång så är det svårt att låta bli att vara det. Men jag vet inte om jag skulle våga mig på det igen eftersom jag känner mig lite gammal för det. Allt har sin tid liksom. Jag kan sakna mina vänner därifrån. Många har jag tappat bort mer eller mindre frivilligt. Och andra håller jag viss kontakt med via mail men det känns inte som att det räcker. Och det är alla på en gång jag vill ha. En person här och en person där är inte samma sak. En riktig folkhögskolefanatiker återkommer till folkhögskolan åtminstone går denne person på folkhögskola i två år. Det är vad jag anser i alla fall. När jag gick på Wik var det flera som hade gått på folkhögskola innan. Jag däremot gjorde mitt första år och blev helt fast som ni vet. Jaha, det blev en folkhögskolebloggning idag, det var inte meningen men det blev vad det blev.

/Linda

29 Januari 2008  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
Första dagen i mitt nya liv

Minns den där dagen

Entrén jag gjorde

Rakt genom den där allén

Slottet rakt fram

Det var nytt för mig

Det var året

Det första året i mitt nya liv

Minns hur stressad jag var

Och allt jag skulle göra

De där människorna jag såg

De hade varit där ett tag

Jag var inte först

Men de var de första människorna

I mitt nya liv

Allt som de sa

Alla möten med ännu mera människor

Musiken i slottet

Någon satte sig bredvid mig

Säkert lika förvirrad som jag var

Första dagen

I mitt nya liv

Jag var utan trygghet

För alltid skulle denna plats

Bli tryggheten

För resten av mitt liv

Bara vetskapen om

Såhär i efterhand

Att tryggheten finns

Där mellan träden

Förnimmelsen av alla människor

Min ändlösa fantasi och mitt goda minne

Gör mig rofylld

Resten av mitt nya liv

/Linda

28 Januari 2008  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
Några människor

Du 1: Jag minns när du bakade bröd. Jag snubblade i trappan. Jag minns när du hjälpte mig. Du hade alltid en hjälpande hand vad det än gällde. Om det gällde luciakläder eller vad det nu kunde vara. Du hjälpte mig och krävde aldrig något större tillbaka.

Du 2: Jag minns ett samtal i en slottskällare med dig. Jag minns att du gillade att spela tennis. Vad det du som svarade i telefonen den där gången och skrev under med Dave? Jag fick aldrig veta vem den mystiska Dave var.

Du 3: Jag minns din energi. Du hade alltid något galet på lager. Du gjorde saker som jag aldrig sett någon göra och du hade många idéer. Du blev liksom en måttstock för mig, du är ren glädje.

Du 4: Jag minns saker du berättade. Du bar på så mycket men det syntes inte på dig. Du visade att man kan gå vidare trots allt. Det var lätt att prata med dig.

Du 5: Jag minns ditt lustiga hår och din tro på något annat. Jag minns ditt vänliga sätt men du sprakades ut till slut. Det gick inte att lita på dig efter vad man sa. Det var svårt att nå in i din kärna, men jag fick inte riktigt lära känna dig heller. Tiden fanns inte.

Du 6: Jag minns dina speciella matvanor. Du hade en fantastisk humor och en glädje. Jag blev glad bara jag fick vara i din närhet. Jag kunde nog vara en liten pest ibland. Men när vi spelade kubb ute bland myggen då kom du verkligen till din rätt.

Du 7: Jag minns din skörhet och styrka. Jag minns att du var duktig på det du gjorde. Jag minns att du var fokuserad. Jag trodde ofta att du var starkare än du var. Du var en fin kamrat.

Du 8: Jag minns din kreativa anda. Du var fantastisk på vad du gjorde. Du hade full koll. Med dig kunde jag verkligen prata. Det bara flöt på. Du ställde alltid upp med en vänlighet som sällan skådats.

Du 9: Jag minns din snackighet. Du pratade och pratade och jag lyssnade snällt. Jag minns din fascination för kläder. Din rädsla för att vara ensam och lukten av de där öljästtabletterna du stoppade i dig.

Du 10: Jag minns din kaxighet. Din maskulina sida trots att du var tjej. Du visade vägen för hur en tjej också kan vara. Du verkade strunta i vad andra tyckte och andra accepterade dig därför. Jag minns dina märkliga danser och din härliga dialekt.

Jag minns er alla. Ni är tio av alla dem jag lärde känna under ett knappt år av mitt liv. Ni är sådana som jag ofta inte tänker på men som på något sätt betydde något för mig trots att ni inte alltid hade så stor plats i mitt liv. En del av hade större än andra. Jag har aldrig träffat er igen. Aldrig har jag sagt något till er tiden efter detta fantastiska år. En av er kan jag dock skickat en hälsning till. Men er andra har jag aldrig fått tag i något mer. Jag önskar er all välgång i livet. Känner ni igen er så kontakta mig om ni är här.
/Linda

23 Januari 2008  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
julens Wik

Får en känsla av julen på Wik. Hur jag åkte till Uppsala och köpte mitt första julpynt. Jag minns hur det kändes att åka de där milen till staden. Hur mörkt det var när jag åkte hem. Jag minns hur husen lyste längs vägen och speciellt tre hus som låg vid ett öppet fält. Jag minns pepparkaksbaket, lussekattsbaket och ljusstaken med ölburkarna. Alla människor som samlades på Horn och julmyste. Jag minns hur jag gick ut i skogen för att leta något att ha på luciakronan men hittade inget bra. Jag minns känslan av ljuskronan som tryckte mot pannan och gav märken. Jag minns en speciell tjejs omsorger om mig, hur hon hjälpte mig med luciakläderna. Jag minns repetitionerna med luciatåget, när jag gick för fort. Jag minns hur nervös jag var med brinnande ljus i kronan framför hela skolan i slottets källare. Vi gjorde två luciaföreställningar, jag och musikklassen. Jag som bara blivit utvald för att jag passade som lucia tydligen och för att jag var jag. Det gör mig så stolt. Bilresan från slottet till kyrkan efteråt minns jag också. Men vilka satt bredvid mig? Det skulle jag gärna vilja minnas. Jag minns repetitionerna i teaterlokalen för vårt julspel. Jag minns känslan av att kunna spela teater så människor rördes till tårar. Jag minns min klass avslutande kaos när vi skulle gunga i takt och sjunga samtidigt, det gick inget bra men som tur var var det bara generalrepetition. Jag minns den där känslan av värme. Jag minns avslutningsfesten i slottet, när jag och några till inte ville hoppa runt granen. Det var inte vår melodi, men det ville lärarna att vi skulle göra ändå. Fantastiska mörka och hemlighetsfulla Wik. Det var vid denna tid jag började öppna mina ögon. Höstterminen och vårterminen, höstterminen var tiden då jag letade efter mig själv och började upptäcka livet och vårterminen var jag självsäkrare och tog för mig vad jag ville ha. Båda terminerna formade mig till den jag är idag.

/Linda

29 November 2007  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
en känsla av Bona

får en känsla av Bona

ljudet här och lukterna

påminner mig om Bona

eller är det värmen

som för mig tillbaka

till de där åren

det är Bonas matsal jag saknar

livet är

och jag saknar vissa människor

dynamiken mellan dem

jag saknar vintern, våren och hösten på Bona

jag saknar det lilla av sommaren

jag saknar knastret under mina skor

mörkret

och de fallande löven

jag saknar vattnet

jag saknar glittret i det

jag saknar 3-öresbron och vandrarhemmet

jag saknar de gula husen

jag saknar det enkla livet

kärleken och värmen

jag saknar inte gnället och bråken

men jag saknar kreativiteten

viljan att skapa

jag saknar festerna och danserna

lärarna och eleverna

jag saknar teatern och böckerna

jag saknar skrivarsalen

jag saknar mina yngre år

mina oförstörda år

när jag fortfarande kunde bli allt

när jag fortfarande kunde vara

den jag är inuti

när jag slapp anpassa mig till verkligheten

när jag fortfarande kunde vara flummig

och en del av något annat

 

 

hoppas den som har tagit bilden har förståelse för att jag vill ha den här eftersom jag inte har tagit några själv. Detta är en hyllningsdikt till Bona folkhögskola, så jag hoppas att fotografen ser det som en ära att ha sin bild här.

5 November 2007  | Länk | folkhögskolevibbar | 1 kommentar
något fladdrade förbi

Jag vet inte vad det var. Kanske en bild. En dröm eller något verkligt. Det var nog den där känslan som ville göra sig påmind igen. Men den stack förbi så fort så jag kunde inte fånga den nu heller. Det var ett ovanligt kort besök. Men den dyker upp ibland som en påminnelse. Det var något om blöta löv. Vind och träd. Det var något om vatten. Något om att gå genom fuktiga skogar och leta efter något. Kanske mig själv. Jag blir så betänksam om hösten. Hösten är aldrig ett slut för mig utan snarare en början. Jag lever terminsvis och varje höst är ett nytt skolår alltså ett nytt liv. Eller en chans till ett sådant. På hösten fångar jag intryck. Jag kan gå lite extra långsamt bara för att få se. Men vad det är jag ska få se vet jag inte. Jag fångar upp och stannar till och andas bara. Sommaren är seg och varm. Vintern är kall och hård. Men hösten och våren är pånyttfödelse. Våren gör mig också glad, men den är snarare avslutningarnas tid samtidigt som saker och ting föds. Jag är ett vårbarn. Jag är född på våren. Men i sinnet skulle jag lika gärna vara född på hösten. Jag blir aldrig så besviken på hösten som jag blir på sommaren och (ibland på våren för den är oftast för kort). Vintern kan man inte bli besviken på, den är skit och det är bara att hacka i sig. Men hösten och våren är då jag verkligen lever. Hösten och våren var störst på Wik. Sommaren fick jag inte uppleva direkt och vintern minns jag knappt. Jag minst mest julfirandet och det var fantastiskt på många sätt. Julen är en viktig högtid för mig. Men jag vill inte ha den hela året. Bara då den är. Men om jag nu ska återgå till den där känslan… solen lyser upp det här rummet nu och det verkar som om känslan har dragit sig ut mellan de få gliporna i persiennen. Känslan är inte kvar längre. Men den kommer nog tillbaka snart igen. Förmodligen på onsdag eller tidigare eller senare. Ni tycker nog att jag är för mycket fast i det gamla. Men vet ni varför? Det är för att det året var allting möjligt. Kanske att jag schabblade bort korten sedan men jag visste inte hur jag skulle spela dem. Jag försökte. Jag vet inte om jag kan ta tillbaka spelet igen. Om det är för sent nu. En del säger att det inte är det. Att jag har alla chanser i världen. De kanske är så. Vi får se… sa den blinde.

/Linda

3 November 2007  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
Vad är det jag tror att jag ska hitta?

Är det den där lilla biten av mig som försvann den där gången? Den där biten som ligger någonstans vid slottets trappa och som jag hoppas att jag ska återfå? Kanske. Eller så vill jag bara väcka minnen till liv. Som om jag inte hade nog av dem redan. Eller så vill jag bara fyllas med känslor av nya ting blandat med gamla. Få en pratstund kanske. Uppleva något nytt. Jag vet inte om jag kommer att bli besviken om jag inte hittar det jag söker. Eller om jag bara kommer att bli nöjd med det jag får. För något måste jag få. Men det är nog så att jag vill försöka att sammanfoga mitt förflutna med mitt nu. Jag vill prata med Linda som är 19-20 år igen och bli henne för en stund. Och lugna ner henne och få henne att inspirera Linda 27. Något sådant är det nog jag vill uppnå. Få balans mellan mitt då och mitt nu. Jag längtar till den där dagen och den närmar sig. Jag hoppas att allt går vägen nu. Jag är ju så nära. Ibland är det som att försöka fånga något som inte går att fånga. En känsla som flyger lika lätt som en fjäril. En känsla som jag inte kan fånga in med håv. Den här betraktelsen ligger under rubriken folkhögskolevibbar. Inte för att jag ska besöka någon folkhögskola. Men jag ska möta en känsla som påminner om känslan av folkhögskolorna. En känsla lik den jag känner för folkhögskolorna jag gått på och speciellt för en. Ni vet nog vilken. Den där första och det jag kommer att göra nästa vecka är förknippad med min första folkhögskola. Det är inte klokt, jag är snart där. Men milen är lika många mellan städerna ännu. Det är bara tiden som går fort framåt. Om allt går som det ska är jag där snart och upplever och får nya minnen. Fan vad fantastiskt. Som jag har längtat. Men vi får se, än är det som sagt mycket som kan hända.

/Linda

 

2 November 2007  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
skulle vilja börja samla på...

citat från mitt liv för det tar ingen plats mer än i min hjärna. Jag har så många samlingar annars och alla tar sån jäkla plats och jag vet att jag borde ge bort dem men jag vet inte om jag kan det. Men om jag börjar samla på citat, om jag bara kan komma ihåg dem, så kanske jag kan sälja bort allt annat. Jag har en kattsamling som jag nog med viss ångest kan göra mig av med. Jag kanske sparar någon men de mesta kan jag nog ge bort i alla fall. Vi får se om jag lyckas med det så småningom. Men som sagt om jag ska gå tillbaka till citatsamlingen så vet jag inte om jag minns de exakta citaten och det kanske krävs. Eller jag kanske ska samla på situationer istället. Jag har så många trevliga minnen och de flesta är som ni vet från Wik. Men det var en magisk plats och det var ett magiskt år och det kan jag inte komma ifrån. Ni var många som inspirerat mig och många som fortfarande inspirerar mig. Jag skulle räkna upp er här. Jag skulle kunna skänka ett tack till var och en. Jag skulle kunna skriva vad var och en av er har gjort. Jag har skrivit sådana listor förut. Men jag vet inte om ni vill vara här på min hemsida. Och våra minnen kanske är väl privata. Eller kanske inte. Men det är fina minnen. Och mycket fint har ni sagt till mig. Och mycket fint har jag tänkt om er. Och visst finns det överallt människor som jag stör mig på. Eller nästan överallt faktiskt. Och Wik var inget undantag. Men det positiva väger över så mycket att det negativa knappast behöver nämnas alls. Nix. Sånt trycker jag bort, eller försöker åtminstone. Jag vet ändå att andra tycker som jag och det räcker. Vi var många som var kärleksfulla och det är våra själar som binds samman. Vi binds inte ihop med människor som inte passar oss. Så det är era citat jag vill samla på och det stunderna med er som betyder något. Det är det ljusa man ska komma ihåg och inte det mörka eller det som gör en skrämd. Då vadar man i ljus och det är väl fantastiskt, är det inte?

 

/Linda

 

17 Oktober 2007  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
nu ramlade jag dit igen...

satt och betraktade den där länken till Wik som jag har lagt udner "Om mig", och ni förstår nog inte vad de där bilderna på den sidan gjorde med mig. Jag måste nästan illa. För det är så mycket känslor kopplade till den där skolan. Och det spelar ingen roll att det inte är min skola längre. Det spelar ingen roll att det inte är vår skola längre. För vi är kvar där. Vi går runt i väggarna som osynliga andar. Jag vet inte om jag tror på spöken, åtminstone vill jag inte tro på dem. Men jag vill tro att människor blir kvar på platser trots att de lämnat dem. Speciellt om man gillade just en speciell plats så tror jag att man är kvar där. Inte för att göra någon illa men för att bara få ro. Det kan låta flummigt det här, och jag är gärna flummig. Men det är en terapi för mig, en upprivande terapi. För även om det har gått mer än 7 år sedan jag lämnade platsen så finns den så djupt rotad i mig, att det inte behövs mer än en tanke för att vara tillbaka där rent känslomässigt. Och när jag ser bilderna, på naturen och på huset, så ser jag exakt det jag såg då. Det är vad jag upplevde. Men människorna är nya. Skulle jag få se bilder på alla som gick där då skulle jag antagligen drabbas av nytt känslobubbel. Det är bra att vissa av är har blivit kända så jag kan se då och då. Att jag kan titta in på era hemsidor och minnas. Och det är bra att band knyter band eftersom andra som inte är kända och som gick på samma skola och känner igen er och går in på samma sida. På så vis knyts även våra band ihop, hårt. Band ja... rockband, popband, jazzband eller band av siden, vilka band som helst. Vi knyts ihop ändå. Alla vi som verkligen vill. Och jag tänker som så:

- Åh, jag vill maila igen och igen. Men jag vill inte verka för desperat. Så jag skriver bara här istället. Och hoppas att ni läser. För det är så det är. Det bara är.

/Linda

2 Oktober 2007  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
snarare biblioteksvibbar...

I en bok som jag har hemma och där mamma har skrivit om mitt första år står det att jag var väldigt fascinerad av bibliotek första gången jag var i ett sådant. Kanske var det för att det fanns mycket att titta på och att det är en speciell lukt i bibliotek. Och kanske för att jag alltid gillar böcker. Det finns vissa bibliotek som satt sig lite bättre på plats i mig än andra. Det första biblioteket jag minns låg under det fritids jag gick på vid det tillfället runt 1987-1990. Biblioteket var inte så stort men det bestod i olika rum ungefär 3. Ett rum är större än de andra och rymmer mest barn- och ungdomslitteratur. Där fanns boklådorna med bilderböckerna. Det fanns också en liten scen där några barn spelade teater ibland. Jag har minne av att jag övade teater där någon gång. En gång var jag inspirerad av biblioteket och lekte bibliotekarie med en kompis. Vi satte bokmärken i fick på insidan av bokpärmen och glömde sedan märkena däri. De ringde från biblioteket och undrade om jag skulle ha mina bokmärken. Och så klart ville jag ha dem. Speciellt den med schäfern på. Det bokmärket var gammalt och hade lite glitter på sig.

Ett annat bibliotek som sitter djupt i mig är Wiks lilla bibliotek. Det bestod endast i ett rum och hade några hyllor med böcker. Ganska höga hyllor har jag för mig. Det var inget knussel och ingen bibliotekarie. Man fick själv skriva upp vilken bok man lånade och det var inga larm eller koder. Det litades på oss. Jag var där då och då men det var mest för att skolan krävde det. Det var svårt att hitta böcker som jag ville läsa i hyllorna. Det var inte så många böcker. En gång när jag stod där efter skoltid och letade efter en kärleksdikt som jag skulle ha med mig till svenskalektionen kom en granne fram till mig och undrade vad jag gjorde. Jag sa att jag behövde en dikt som jag tyckte stämde in på mig. Han tittade lite nyfiken på mig och funderade nog på vad jag menade.

Bonas bibliotek betyder också mycket för mig. Det var ett kombinerat bibliotek och matsal och var inte särskilt stort det heller. Här åt vi lunch mellan hyllorna med böcker. Biblioteket bestod av ett stort rum där men också åt samt 3-4 smårum där man kunde sitta och läsa eller använda den dator som stod i ett av rummen. Jag fick viss panik när jag förstod att det fanns många böcker jag ville läsa men inte många jag skulle kunna hinna läsa under min livstid. Även detta bibliotek var utan bibliotekarie och här litades om möjligt ändå mer på att vi skulle lämna böckerna åter, detta gjorde åtminstone jag.

De flesta bibliotek betyder något för mig men vissa känns mer tvingande än andra. Jag gillar de där med avslappnad attityd och den finns mest bland de tre som jag nämnt. Jag gillar bibliotek som inte kräver sökningar och bokningar på datorer utan att det räcker med att man skriver ner några rader på ett lånekort. Men den tiden är nästan förbi nu. Det är därför jag då och då tänker och längtar tillbaka till den tid då vi litade på varandra. Då när doften av gamla böcker och känslan av lugn styrde i biblioteken istället för vräkiga nya byggnader och stel inredning.

/Linda

28 September 2007  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
det var någonting om ett rum...

jag nös och så flyttades jag tillbaka 7 år i tiden ungefär. Som om jag transporterats i en tidsmaskin satt jag plötsligt i ett tegelklätt rum. En källare. En källare tillhörandes ett slott. Ett slott som jag väl känner till. Men det är inte så mycket folk där nu. Nej. Jag sitter och pratar med någon som jag inte pratat med så mycket under året. Men plötsligt är han nyfiken på vad jag har att säga. Jag måste säga att denna kväll inte har så mycket att ge mig för övrigt. Så jag går hem tidigt. Men just nu sitter jag alltså där i källaren och pratar. Lyssnar och pratar mera. Jag minns inte vad det är vi säger men bara att vi måste prata med ganska högra röster. Det är ganska mörkt men ändå upplyst så man ser. Vi sitter vid några bord. Det är bord överallt. Tidigare under kvällen har några hållit tal. Nu hålls inte tal. Det pågår bara prat. Jag är inte intresserad av honom som jag sitter där och pratar med egentligen, jag är inte intresserad av honom mer än som en människa bland andra. Men jag var mer intresserad i början av skolåret. Nu har tiden gått och mitt intresse vilar på ett annat håll. Men ändå sitter vi här och pratar, för det är alltid kul när någon fattar intresse för vad jag säger. Tvärt avbryts vårt samtal med att vi får veta att festen flyttas någon annanstans. Vi pratar inte mer den kvällen. Han som verkat så intresserad syns inte längre till. Jag vet inte mer vad som händer den kvällen mer än att jag sitter i ett av slottets fönster och att det är långt till marken. Det är mörkt ute och jag kan lätt falla ner. Det är hög musik. Jag pratar inte med någon. Jag går hem och på TV visas Eurovisionsfestivalen från Sverige. Jag tycker att fel låt vinner, det är de där två danska töntarna. Jag funderar på om det inte skulle ha varit roligare att sitta med de två som sitter i tv-rummet och tittar istället för att ha gått på den där festen. Men vad vet jag. Om jag inte hade gått på festen hade jag inte så här ungefär sju år senare ha nyst mig tillbaka i tiden till den där källarlokalen i slottet.

//Linda
16 September 2007  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
satt igår för mig själv och tänkte tillbaka... igen

jag kom på att jag minns situationer hur klart som helst men de repliker som jag trodde mig minnas har försvunnit i glömska. Men jag tror att jag minns mer än många andra. Även om jag inte kommer ihåg exakta ordföljder och exakta ord så kommer jag ihåg andemeningarna. Jag kan minnas det ganska bra, trots att det var många år sedan nu. Jag roade mig med att skriva ner en del citat, men till vilken nytta? Situationer är mer intressanta egentligen. Jag minns var jag satt, jag minns vilka som var där. Jag minns inte alla namn men jag minns mycket.
Lägereldar, grillning och glädje. Grillad majs. En solnedgång som ingen annan. Orden som forsade och som jag inte samlade på mig. Jag brydde mig mer om vad jag såg än vad jag hörde. Kanske var jag en jävligt tråkig person, för tyst, men jag var i alla fall med och jag fick uppleva de där stunderna som jag håller så hårt i.
När ni från bild- och form tapetserade vår trappuppgång med era bilder. Bilder ni hade ritat med kladdkritor eller målat med färg. Jag minns inte riktigt men bilderna var färgglada och prydde min väg. Ni prydde matsalen med era bilder också. En bild var lite skräckinjagande tyckte jag men alla bilderna hade själ.
Och ni i musikklassen som ordnade konserter för oss. Ni som sjöng och spelade så vackert så blodet kokade i mina ådror. Ni som alltid var glada och alltid var trevliga. De fanns de i er klass som höll mig under sina vingar. Ett par vingar som jag då och då fortfarande kryper under. Tack!
Skrivarklassen sen. Ni var roliga ni med. Ni hade små upptåg för er och hade någon sorts afton då ni underhöll oss som ville bli underhållna. Ni läste texter som ni själva skrivit. Ni var kungar och drottningar den kvällen. Några av er var freaks och andra var lugna, några av er spelade tennis på planen utanför mitt fönster.
Kvinnoklassen. Ni hette väl inte så men det är så jag kallar er. Ni en massa kvinnor som bara fanns. Kvinnor med stark tro på kvinnokraften och kvinnor med stor medmänsklighet. I er klassen gick en tjej jag umgicks med och som fick mig att bli någon, trots att hon pratade mer än hon lyssnade.
Min egen klass, teaterklassen (med ett krångligare namn). Vi var ett gäng egensinniga människor, med större eller mindre anpassningsförmåga. Men tillsammans kunde vi när vi väl ville skapa fantastiska världar. En del fick man sparka rejält i ändan men de flesta var ändå förstående. Vår klass krympte till 9 stycken, 9 stycken med olika viljor.
Alla dessa människor som under ett knappt år var min värld och fortfarande är min värld. Vissa önskar man att man aldrig träffat (speciellt en) men andra var är och fantastiska människor som glöder och brinner och är bara är. Helt fantastiska människor, kämpa på vänner. Någon gång kanske vi ses.

//Linda

26 Augusti 2007  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
det stora gula huset

jag ger inte så mycket uppmärksamhet, du stora gula hus. Men du har gett mig en del. Jag har gått runt dig, jag har varit i dig och jag har tänkt på dig. Suttit och betraktat dig på håll. En gång bodde vi grannar. Du fanns där på andra sidan kanalen och jag kände mig så lycklig. Inte bara för att du var ett stort gult hus. Utan för att du innebar frihet för mig. Det finns något fint med dig, där du ligger vid kanalen och bara är. Alla människor du burit. All kärlek du inneburit. Jag vet att du bär historier och åter historier. Jag känner bara till ett fåtal. Knappast några. Mörker och ljus allt finns i dig. Du har en släkting, ute på landsbygden. Jag hälsade på där en gång. Där var rummen i stort sett tomma. Allt var tyst, blekt och ödsligt. Men ändå vackert och spöklikt. Där ryms hemskheter, hemskheter som jag inte tror att det ryms i dig. Jag känner dig inte så väl som jag kanske borde. Även om vi känt varandra i knappt två år. Men det har varit fina år. Åh, du är så vacker, du är så fin. Du speglar dig i vattnet bredvid dig. Du ligger där majestätiskt bredvid andra mindre hus. I dina gångar har jag sprungit, lekt och skrattat. Jag har svettats och övat. Jag har gjort vad som förväntats av mig och sådant som inte förväntats. Jag har ritat, målat och skapat. Jag har varit fantastisk och jag har varit mer än jag trott mig kunna vara. Men framför allt har du inneburit möten men sådana som är lika mig, och väldigt olika. Framförallt har mötena fått mig förstå och förändra. Det har fått mig att bli annorlunda och bli den jag skulle ha varit för länge sedan. Du, har varit mer än ett hus för mig. Du har varit ett hus med glädje och slit och frenesi. Du har varit ilska, lycka och kärlek och så oerhört mycket mer. Så du gula hus, jag har aldrig egentligen tackat dig. Inte på riktigt. Men nu gör jag det, tack du stora gula hus. Du är med mig.

/Linda
21 Augusti 2007  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
lite nostalgisk

gruset knastrade under våra fötter
vi gick mot matsalen nästan varje morgon
jag lassade i mig frukost
som vore det min sista måltid
ibland föll snön, ibland löven
ibland korsade ett rådjur vår väg
hur skönt var inte det
att leva det där året
lukten av lussebulls- och pepparkaksbak
i jultid
och lukten av buteljer och rök
i tidig sommartid
bland fårens bräkande
myggbett under vårhimlen
ljudet av trä som kastas mot trä, kubb som välter
kärleken som fanns där
mellan de flesta av oss
det är så man längtar tillbaka
när musiken alltid fanns närvarande
upptågen var nära
skrattet pärlade sig
och jag släpptes fri
skrev poesi nere vid vattnet
i fårens hage
gick promenader med eller utan sällskap
oftast utan
ett sätt att rensa tankarna
ett sätt att bara vara
jag vet att vi är flera
vi som tänker tillbaka då och då
vi som undrar över varandra
vi som då och då vill tillbaka
men stannar kvar i drömmen
för drömmens skull
till alla er vill jag skicka en hälsning
ni finns hos mig ständigt
och gärna skulle jag nämna era namn
och gärna skulle jag se er igen
men jag vill bara att ni ska veta
alla ni finns kvar hos mig, för alltid
oavsett var ni är


8 Juli 2007  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
en flicka

en flicka gick där runt runt runt
samlade sina tankar
ingenting blev samlat
flickan var allt hon ville vara
flickan var lycklig
allting hände runt då runt där

jag vet vad den flickan såg
jag vet inte om hon såg rätt
men hon hade sina aningar
hon hade sina drömmar
och hon hade allt hon ville ha
och allting hände då runt där

hon gick förbi sjövillan
förbi på den lilla stigen
tittandes mot villan funderandes
tittandes mot vattnet
världen var där
allting var där
och allting var hennes
allting hände då runt där

jag vet att flickan inte kan komma tillbaka
och kommer hon tillbaka
blir det inte som det var
för ingenting händer där nu, för flickan
ingenting mer
och ingenting där är mera hennes
men allting hände då runt där
21 Maj 2007  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
ha - nu är det kört igen

satt ute i solen idag, utan strumpor och skor. Endast iförd, underkläder, byxor och T-shirt. Solen var ljummen och skön. Gick lite i gräset det var kallt men marken tog emot varje steg. Marken böljade sig under mina fötter. Jag kände att jag behövde gå lite och låta fötterna andas. Hela min känsla satt där i fötterna då. (Hoppas jag inte får urinvägsinflammation av kylan nu bara) Skulle dikta lite om hur det kändes att vara barfota. Hur nöjd jag var. Då hände det. Då slog det till igen. Wik-vibbarna. De kastade sig över mig som någon som överraskande ger en kram till en. Jag slogs våldsamt till marken. Landade mjukt. Inne i Wiks varma famn. Så kände jag plötsligt, jag visste hur jag ville ha det. Jag här länge känt att jag inte vet var jag vill bli begravd. Men det ultimata vore att bli strödd för vinden på Wik och fastna i träd, buskar och i marken. Bli en blomma en dag. Ruttna och bli jord. Men jag tror inte att man får strödd överallt, eller var som helst. Det är synd. Men jag ska inte dö än på ett tag, jag är inte självmordsbenägen, men jag funderar på döden ibland ändå.
Har för övrigt städat idag. Det känns bra. Så har jag handlat, känns också bra. Men vi fick inte tag på allt vi skulle ha så vi får väl gå någon annanstans och handla kanske i morgon.
Fotot som jag visar här på bloggen idag är tagit 25/3 -07 utanför vår lägenhet.
//Linda
25 Mars 2007  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
så kom de igen

de där vibbarna kom tillbaka. Mina Wik-vibbar. De slog till mig idag, hårt i mellangärdet, men ändå mjukt, Wiks minnen är alltid mjuka. Mjuka som sammet. En sammet som smyger runt min själ och värmer mig. Viskar vackra ord i mina öron. Jag hade en kompis en gång, när jag var på Wik pratade vi telefon. Han frågade när jag skulle komma hem igen. Jag svarade inte att jag var hemma. På Wik är jag alltid hemma trots att jag inte tror att jag kommer återvända. I mina Wik-minnen är jag hemma, i mina minnen finns min själ. Där bor den, mjukt inlindad. Jag hoppas att mina minnen aldrig försvinner för då kanske jag tappar bort min själ.

Jag ritade bilder över Wik idag. Bilder om hur jag kände. Vad som betydde något. Min bildlärare sa en gång att jag inte är bra på att rita av saker som de ser ut i verkligheten, det stämmer nog, men hur jag känner dem kan jag rita dem. Så när jag satt där med kladdkritorna i högsta hugg idag så ritade jag en trappa, några träd, en stig, en eld, en sprakande himmel, hjärtan och teatermasker. Allt målades i sprakande färger. Jag skrev en liten text på baksidan också. En sorts minnestext. Jag tror ingen annan än jag någonsin förstår känslorna jag bär med mig och dess betydelse för mig. Kanske kan de människor som kände något liknande förstå mig, vi pratar om det ibland. Det är skönt att veta. Men det är klart att ingen annan tolkar livet på samma sätt som jag. Det där knappa året var det bästa året i mitt liv. Under det knappa året fanns inga hinder, allt var bara så fantastiskt. Jag var ung, törnad men fullständigt öppen för skönhet. Åh, vad jag älskar det livet.

//Linda
25 Februari 2007  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
i natt drömde jag om Wik

Jag drömde att jag hamnat på Wik med min mor. På Wik fick jag träffa min gamla Wik-polare Viktor. Han tyckte att det var roligare än jag tyckte att gå runt och roa sig på de olika stationerna som "tog hand om" de gamla eleverna. Det var fåniga lekar på de olika stationerna. Jag tappar bort min mamma och då och då tappar jag bort Viktor. Men så träffar vi en kille som enligt drömmen gått på Wik samma år som vi och denna man tar Viktor kontakt med. Killen har kontakter och han sjunger en sång om hur olika skådisar lyckas och vad de gör idag.

Mitt i sången ringer pappa och min Mats svarar och jag får gå upp och ta telefonen. Drömmen var borta men jag kände att jag rent mentalt var kvar i den. Jag tänkte att det kanske kunde vara en idé att ta med sig Viktor och Fredrik från Wik och åka tillbaka dit och se hur det ser ut idag. Åker jag själv så vet i tusan om jag vågar. Jag är rädd att bli besviken. Men jag känner för att ta några bilder, det blev ju inte av när jag var där senast. Filmrullen satt snett. Nu har jag ju en digitalkamera så det lär gå bättre den här gången om jag vågar mig tillbaka.

//Linda

ps. jag har hittat mina försvunna byxor, eller rättare sagt, Mats hittade dem. De hängde i gaderoben där jag letat hur mycket som helst. ds
3 Februari 2007  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
en kort hyllning till Bona

År ett
Kom från ett år fullt av glädje
hamnade där i ett rum
trivdes inte i det där rummet
hos den där tanten
men skolan var helt okej
jag tog inte in så mycket
men året var verklighetens år
teaterns år
men jag fick gå igenom en del
resan till Italien som en extra knorr
många övningar och kontakt
med resten av Sverige och Europa
Bona var kontakternas skola
med elever över hela stan
inget internat, dålig idé
men kärleken till vänner spirade
liksom galenskapen
och skit-i-andra-attityden
och skrattet som porlade mellan oss
när vi gick hem

År två
Trodde aldrig jag skulle återvända
men något drog mig tillbaks
hamnade på ett vandrarhem
vid kanalen
mötte vänner
vi hade det underbart roligt
jagade en mus
skrattade hela kvällarna
fick se saker
jag aldrig sett
känna något jag aldrig känt
smaka något jag aldrig smakat
känna lukten
av något annorlunda
Bona årskurs två
det var upptäcktsfärdens år
stollighetens år
irritationens år
år den stora kärlekens år
inte teaterns år
men skrivandets
25 November 2006  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
kommer ni ihåg

det var någonting där
i ett hem med egna gardiner
som jag lånat
där vid tvättstugan, den som var så tråkig
fotbollsplanen utanför, dit fåren rymde
det var något där mellan
"jag ogillar skarpt
att ni släpper ut mina får
/arg bonde"
och
"jag ogillar starkt
att ni klipper mitt hår
/Joey Tempest"

det var någonting där
och jag saknar det
all den där galenskapen
och ni som rökte på
gjorde min vän
till passiv pårökare
som snubblade förbi
det var någonting där
med den regnbågen på väggen
den du inte fick måla på
det var något där, jag saknar det

det var någonting där
med skogen¨
sjön
slottet
och himlen
den där vackra himlen
det var någonting där
ni andra förstår inte
vad vi såg
vi som var där
vi som såg att det var något där

det var någonting där
eldar vid vattnet
myggor i skinnet
kubbspel och vin
sakta rök från rökverk
ja, det var någonting där
vi gick omkring bland allt
några få månader
för få
och upplevde livet
upplevde allt
att det fanns någonting där
mellan skolan, husen och matsalen

det fanns någonting det
vi som gick där
tog till oss budskapet
vi som verkligen såg
vad som fanns
att det fanns någonting där
livet
vi blev aldrig de samma igen
22 November 2006  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
drömmen

jag hade drömmar i natt och de har uppfyllt mig hela dagen. Med en varm sol i magen har jag gått runt och jag kan säga att de där drömmarna har något med Wik att göra eller rättare sagt några som jag träffat där. Det hela började igår när jag såg en tjej som jag tyckte jag kände igen från Wik. Men jag vågade mig inte på att fråga om hon var den jag trodde. Sedan fick jag de där drömmarna eller den där drömmen som jag fick i natt. Allt detta tillsammans fick mig att fundera över vem jag är och vem jag var. Om de som träffade mig då tyckte att jag var så barnslig som jag antagligen var. Om de som träffade mig då gillade den person jag var. Jag antar det eftersom de jag har kontakt med blir glada när de hör från mig. Det är så mycket man undrar och känner. Om jag idag hade träffat mig från den tiden hade jag tyckt att hon var fruktansvärt omogen och oerfaren. Men å andra sidan var de som gick där inte särskilt gamla heller. Och de som var det tyckte säkert att jag var helt okej ändå. Sitter här och lyssnar på Laakso, för i det bandet finns två killar som jag "känner" från den tiden.

har jag sagt att jag älskar Wik?

//Linda
3 Oktober 2006  | Länk | folkhögskolevibbar | 1 kommentar
igen

känner det igen
en känsla
krypande
suktande och vacker
känns över hela mig
i mig
denna längtan efter att vara där
igen
se er alla igen
känna alla lukter
se alla ljus
höra alla ljud
uppleva allt igen
höra gruset under skorna igen
höra isen spricka upp igen
höra era glada skratt igen
se morgonen rodna igen
se himlen spraka om kvällarna igen
se alla blommor och alla människor
alla djur
känna doft av mat
av bullbak
av damm och blommor
av pepparkakor
rök och vin
komma tillbaka igen
uppleva allt igen
älska
hata
vara rädd
glad och ledsen igen
ledsen att få skiljas
men glad att få leva
glad att få vara med igen
en del av allt
saknar er så
det är en känsla bara
som knottrar min hud
som suger i mina ådror
vill tillbaka
tillbaka igen
31 Augusti 2006  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
fortsättning på Wik

höst - blåsten minns jag, och löven som föll den där hösten. Lukterna och de modiga rådjuren som vågade sig fram på morgonen när jag och min Wik-kamrat Madde gick ner mot matsalen på morgonen. Första tiden visste jag inte hur jag skulle hitta men det löste sig fort, området var inte så stort.
vinter- vitt, allt var vitt och vi tränade på julspelet. Det var En Julsaga av Dickens. Jag hade ingen större roll men däremot var jag skolans lucia. Kronan gjorde ont och jag hade inget skydd för mitt långa hår. Jag var jättenervös. Kläderna var sydda av någon elev och "gick i arv" från år till år. Musikklassen sjöng och jag stod och var vacker. Uppträdde i slottets källare.
våren- torra löv täckte marken och prasslade när jag gick. Snart började blommorna komma och fåglarna kvittra och jag var så lycklig. Jag fyllde år och fick en halv skorpa av en som bodde i samma hus, Tobias. Av Ulla fick jag chokladtryffel, det var inte så gott men det mättade en hungrig mage. Vi fick ju inte mat på kvällen, och inte på helgen.
sommar- fick jag egentligen inte uppleva men det fanns några varmna majdagar då vi spelade kubb och blev bitna av mygg. Vi satt ute sent på kvällarna och några rökte och drack vin. Jag nyttjar inte några droger (inte heller alkohol eller cigaretter) och gjorde inte det då heller men dofterna känns ändå trevliga i dessa sammanhang.
23 Augusti 2006  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
folkhögskoletankar

jag har gått på Wiks folkhögskola 1999/2000 samt Bona folkhögskola 2000/2001 och 2002/2003. Det år som betydde mest för min personliga utveckling måste jag ändå säga var det fösta året. Helt underbart. Platsen var för det första helt magisk. Jag bodde i huset Sparre omringat av husen Horn och Bjelke. Där bodde jag på ett internat och fick mat 3 gånger om dagen ungefär i skolans matsal som låg vid slottet, precis när man kör in till Wik. Jag hade i stort sett inte lämnat mitt hem innan jag for till Wik, kommer ursprungligen från Axvall. Men när jag väl var på Wik utanför Uppsala så reste jag nästan aldrig hem. Det fanns även andra hus på Wik där man kunde bo men i de hyrorna ingick inte matpriset för de som bodde i dessa hus lagade maten själv. Jag växte under tiden på Wik. Den underbara miljön med det gamla slottet och hela omgivningen svepte in mig i historien. Jag tror jag fick tillgång till hela spektrat av känslor under min tid där. Jag levde i naturen och med naturen. Gick långa promenader och lät den underbara stämningen av årstidernas skiftande vagga mig till sömns varje natt och vara i alla mina ådror. Vad allt kunde man inte göra där. Jag har aldrig varit så bra på teater som jag var när jag var där ute. Jag har aldrig varit så lycklig. Jag träffade så underbara personer och hade fantastiska lärare. Speciellt min teaterlärare Ulla. Denna kvinna var en inspiraitonskälla som heter duga. Hon fick mig att aldrig ge upp, TACK ULLA! Tack alla andra också alla ni som gjorde mina dagar fantastiska och underbara. Det här kan verka väldigt högtravande och så men jag känner ibland att det som hände detta korta skolår är något som jag kommer att bära med mig under resten av mitt liv. Detta år var något så fantastiskt och jag är så oerhört tacksam att jag fått uppleva det. Under detta år var jag både skolans lucia och fick huvudrollen i slutproduktionen och detta trodde jga heller aldrig att jag skulle få uppleva. Jag har aldrig vågat åka tillbaka till detta ställe. Detta underbara Wik. Men jag återvänder i mina drömmar och då är det annorlunda. Det får det inte vara. Därför kan jag inte åka tillbaka. De sista dagarna på Wik gick jag runt och fotograferade men till mina stora besvikelse blev det aldrig några bilder för bildrullen satt fel. Men de bästa bilderna finns i mitt hjärta. Kärlek till er alla!
23 Augusti 2006  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Linda s                                             Skaffa en gratis hemsida