Linda från Wik med fleras hemsida
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
April (2019)
>>


Om en försvunnen kaka

Uppsala

 

Den smakade så gott

Så gott har en kladdkaka aldrig smakat

Försökte hitta tillbaka

Att smaka den kakan igen

Men aldrig mer

Har jag nått det caféet igen

Fast jag letat och gått vilse

Sett torg och gator det inte var menat att se

Sedan min första fika i Uppsala

 

Och Uppsala är så mycket för mig

Jag har vandrat där av så många anledningar

Många gånger

Och många band har knutits och gått av

Men caféet har jag inte gått in i mer

Jag har aldrig mer ätit kladdkaka där

Fast jag har velat

Letat och virrat

Hamnat fel

Aldrig hamnat rätt

Sedan min första fika i Uppsala

 

Det speciella var kanske inte kakan

Det var så lite kaka

Men jag fick störst bit av alla

Det var nog stämningen

Att allt var nytt

Vi var tveksamma vänner allihop

Trevande som tonårsbarn

Efter något att säga

Innan vi förstod

Att vi för olika

För att fungera perfekt

Det gör inget

För ni är en del av allt som hände

Sedan min första fika i Uppsala

 

31 Januari 2008  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
Tack för alla era ord

När tiden gör minnena mindre

Blir de så små i fjärran

Och jag undrar ibland

Om jag minns rätt

Om jag bara fabulerar

För att det ska kännas lite bättre

Jag tänker tillbaka

På det jag hörde

Jag vrider och vänder

Alla ord

För att få ut något annat

Se om jag missuppfattat något

Men det är inte det svar jag får

Det känns om det jag tänkt

Att det jag känt

Varit så äkta

Alla ord

De värmer lika varmt idag

Jag vet inget som värmer mig mer

Än att tänka tillbaka

På en tid med fullständig lycka

Visst har jag det bra nu

Men jag var en annan då

Och i ensamma stunder värmer

Alla ord

Lite mer och närheten känns lite starkare

Fast det var länge sedan nu

Jag är inte den samma längre

Men jag saknar den där oskyldiga flickan ibland

Ni som lärde henne leva

Jag tackar alla er

För alla varma minnen jag har

Alla ord

Så kan jag fortfarande känna mig

Som någon som speciell

Mer än den Svensson jag blivit idag

Trots att jag trivs att vara två nu

Jag trivs med att vara kär

Det är inte den sortens kärlek jag saknar

Nej, det är det där andra

Jag kan inte ta på det

Men jag minns

Alla era ord

Tack

 

30 Januari 2008  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
tankar om flytt och folkhögskolor

I natt sov jag nog i cirkus 11-12 timmar. Jag vet inte om sömnen är riktigt ute ur min kropp men jag försökte att värka ut det. Behöver jag sova så behöver jag sova. Så är det bara. Jag och Mats tittade upp en lägenhet som verkar intressant igår. Den lägenheten ligger mer centralt så på det viset känns det bättre. Ett problem är dock att det känns lite skumt att flytta, om vi mot förmodan skulle få den lägenheten, i och med att jag inte vet hur länge jag kommer att bo i Kalmar. Jag menar hittar jag ett jobb någon annanstans så flyttar jag dit. Det är inte mycket mer att göra. Men Mats räknade ut att det skulle bli billigare att leva centralt så då får jag väl lite på det. Mmm, annars har det inte hänt så mycket ska jag väl säga. Finns det något annat som jag ska skriva då? Jag har inte kommit på något mer att skriva så jag skriver så får vi se vad som händer. Om jag ska vara ärlig så är det oftast så jag gör när jag skriver. Annars så… ja. Jag saknar folkhögskolelivet en aning. Jag saknar de där kvällarna vi satt, oavsett år och skola, med en kopp te och snackade. Jag saknar de där stunderna är extrem fokusering på en grej, i mitt fall teatern. Har man blivit folkhögskolefrälst en gång så är det svårt att låta bli att vara det. Men jag vet inte om jag skulle våga mig på det igen eftersom jag känner mig lite gammal för det. Allt har sin tid liksom. Jag kan sakna mina vänner därifrån. Många har jag tappat bort mer eller mindre frivilligt. Och andra håller jag viss kontakt med via mail men det känns inte som att det räcker. Och det är alla på en gång jag vill ha. En person här och en person där är inte samma sak. En riktig folkhögskolefanatiker återkommer till folkhögskolan åtminstone går denne person på folkhögskola i två år. Det är vad jag anser i alla fall. När jag gick på Wik var det flera som hade gått på folkhögskola innan. Jag däremot gjorde mitt första år och blev helt fast som ni vet. Jaha, det blev en folkhögskolebloggning idag, det var inte meningen men det blev vad det blev.

/Linda

29 Januari 2008  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
Första dagen i mitt nya liv

Minns den där dagen

Entrén jag gjorde

Rakt genom den där allén

Slottet rakt fram

Det var nytt för mig

Det var året

Det första året i mitt nya liv

Minns hur stressad jag var

Och allt jag skulle göra

De där människorna jag såg

De hade varit där ett tag

Jag var inte först

Men de var de första människorna

I mitt nya liv

Allt som de sa

Alla möten med ännu mera människor

Musiken i slottet

Någon satte sig bredvid mig

Säkert lika förvirrad som jag var

Första dagen

I mitt nya liv

Jag var utan trygghet

För alltid skulle denna plats

Bli tryggheten

För resten av mitt liv

Bara vetskapen om

Såhär i efterhand

Att tryggheten finns

Där mellan träden

Förnimmelsen av alla människor

Min ändlösa fantasi och mitt goda minne

Gör mig rofylld

Resten av mitt nya liv

/Linda

28 Januari 2008  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
Majbjörn berättar historier: del 7

Nu släpper jag fram majbjörn för att berätta historier igen:

Vad man kan göra för en hundralapp

Han har hundra kronor med sig ut. Något ska han väl lyckas att köpa. För hundra kronor då får man mycket. Han traskar förbi det ena marknadsståndet efter det andra. Inget faller honom i smaken denna dag. Men just som han ska lämna marknaden får han se en liten hund. En riktig hund som kan skälla och allt. Den är bunden vid ett bordsben. Han tittar på hunden. Han tittar sig omkring. Vem är det som säljer denna hund. Han bestämmer sig för att det måste vara personen som står vid marknadsståndet vid en kassalåda.

-         Du får hundra kronor för hunden, säger vår han.

Personen vid marknadsståndet verkar inte se honom eller ens höra. I ren ilska tar han hundralappen och lägger den under en kruka på marknadsbordet, så att sedeln ska flyga iväg. Efter detta tilltag knyter han loss hundens koppel från bordsbenet och traskar iväg med jycken. Hunden verkar inte ha något emot att gå en promenad. Den dreglar glatt där de går sida vid sida den nya hussen och hunden. De lämnar marknaden och han är så stolt som han aldrig tidigare varit. Tänk att han har köpt en hund, en egen hund. För bara hundra kronor har han skaffat sig en egen hund. Men det är klart att det blir lite jobb nu. Och han måste fixa hundmat och sådant. Och någonstans för hunden att sova. En hundkorg. Det borde de ha på marknaden men nu är pengarna slut och det är nog lika bra att gå hem. Hunden får väl klara sig på matrester så länge. De traskar hem hunden och han. Det är en ganska liten hund han har köpt, det skulle kunna vara en tax eller något annat i den storleken. Den ser ut som många andra hundar. Det är inget speciellt som särskiljer den. Han låser upp porten och hunden släpps in i lägenheten. Den går omkring där och ser allmänt glad ut, viftar på sin svans. Han kommer på att jycken behöver ett namn. Ett namn som den kan lystra till. Han provar med lite olika. Det första som kommer upp är Sven, men det verkar hunden inte vilja heta. Inte heller vill den heta Bert, Jörgen eller Bjarne. Det kanske är en tik. Tänker han för sig själv eller så kanske det är en väldigt feminin hund. En drag queen –hund kanske. Ja, det är det nog. Han försöker med de femininaste namn han kan komma på Isabella, Natalie och Eleonor. Men inget av dessa namn fångar hundens uppmärksamhet. Han utbrister för sig själv:

-         Men rackarns, vad ska du heta då.

Det är först nu som hunden verkar reagera. Därför blir hundens namn Rackarns. Men han kallar hunden för Ragge. Det verkar också fungera.

 Dagen går. Det blir kväll och hunden måste rastas. Han tar Ragge med sig ut på en promenad. Stjärnorna är uppe och det är lite småkyligt i sommarkvällen. Han går förbi ett bostadsområde där det brukar finnas andra hundar. Det kan vara bra med annat sällskap till hunden, tänker han för sig själv. Han går förbi en tomt med två större jyckar som får syn på dem långt innan han märker dem. De börjar skälla och han hoppar till. De skäller högre och högre och kastar sig mot staketet som vetter ut mot gatan där han går. Han blir rädd men säger med hög röst:

-         Kom inte hit, jag har en mördarhund med mig. Ni skulle aldrig vinna

Med skakiga ben tar han med sig sin hund och lämnar de gläfsande och skällande stora hundarna vid huset. Han och hunden avslutar sin promenad och går tillbaka in till lugnet i lägenheten.  

 Det blir morgon och både hunden och han har sovit gott. Han hör att morgontidningen dunsar ner i brevinkastet och han bestämmer sig för att läsa den efter att ha gått en promenad med Ragge. Det blir en kort promenad för tidningen lockar mer. Det är alltid roligt att läsa om de har hänt något på bygden. Speciellt eftersom det är en så liten bygd. Det första som händer när han slagit upp tidningen är att han ser denna rubrik:

”Har du sett taxen Ragnar?” Han läser texten under: ”Taxen Ragnar blev igår kidnappad från marknadsplatsen där familjen hade lämnat honom fastbunden vid ett bord när de skulle handla. Ragnar är en strävhårig tax som är fem år gammal. Han bar vid försvinnandet ett svart koppel. Har du sett taxen var vänlig och ring detta nummer…”. Det står också att familjen som äger jycken är glada för alla tips eftersom de saknar sin hund så mycket. Det står också något om hittelön. Detta får honom att hoppas högt och kasta sig över telefonen. Han ringer numret och får tala med en kvinna som blir jätteglad när han säger att han hittat Ragnar.

-         Ragnar måste ha slitit sig lös. För han sprang runt med halsbandet om halsen. Jag tog honom med mig hem.

Kvinnan frågor om hon kan komma och hämta honom. Det kan hon inte säger han men de kan ses utanför den lokala matbutiken. De stämmer därmed möte och så snabbt som möjligt och han tar hunden med sig ut till platsen där de ska träffas. Hon möter dem och hon har tårar av glädje i ögonen. Tacksamt räcker hon fram en hundralapp till honom och de byter hund mot pengar. Han går iväg med hundralappen och hon med hunden. Han tänker att en hundralapp kan man köpa mycket för. Man kan tillexempel byta ut en hundralapp mot en hund och det är ju inte alldeles heldåligt det.

/Majbjörn och Linda

24 Januari 2008  | Länk | vänner | 0 kommentar
Några människor

Du 1: Jag minns när du bakade bröd. Jag snubblade i trappan. Jag minns när du hjälpte mig. Du hade alltid en hjälpande hand vad det än gällde. Om det gällde luciakläder eller vad det nu kunde vara. Du hjälpte mig och krävde aldrig något större tillbaka.

Du 2: Jag minns ett samtal i en slottskällare med dig. Jag minns att du gillade att spela tennis. Vad det du som svarade i telefonen den där gången och skrev under med Dave? Jag fick aldrig veta vem den mystiska Dave var.

Du 3: Jag minns din energi. Du hade alltid något galet på lager. Du gjorde saker som jag aldrig sett någon göra och du hade många idéer. Du blev liksom en måttstock för mig, du är ren glädje.

Du 4: Jag minns saker du berättade. Du bar på så mycket men det syntes inte på dig. Du visade att man kan gå vidare trots allt. Det var lätt att prata med dig.

Du 5: Jag minns ditt lustiga hår och din tro på något annat. Jag minns ditt vänliga sätt men du sprakades ut till slut. Det gick inte att lita på dig efter vad man sa. Det var svårt att nå in i din kärna, men jag fick inte riktigt lära känna dig heller. Tiden fanns inte.

Du 6: Jag minns dina speciella matvanor. Du hade en fantastisk humor och en glädje. Jag blev glad bara jag fick vara i din närhet. Jag kunde nog vara en liten pest ibland. Men när vi spelade kubb ute bland myggen då kom du verkligen till din rätt.

Du 7: Jag minns din skörhet och styrka. Jag minns att du var duktig på det du gjorde. Jag minns att du var fokuserad. Jag trodde ofta att du var starkare än du var. Du var en fin kamrat.

Du 8: Jag minns din kreativa anda. Du var fantastisk på vad du gjorde. Du hade full koll. Med dig kunde jag verkligen prata. Det bara flöt på. Du ställde alltid upp med en vänlighet som sällan skådats.

Du 9: Jag minns din snackighet. Du pratade och pratade och jag lyssnade snällt. Jag minns din fascination för kläder. Din rädsla för att vara ensam och lukten av de där öljästtabletterna du stoppade i dig.

Du 10: Jag minns din kaxighet. Din maskulina sida trots att du var tjej. Du visade vägen för hur en tjej också kan vara. Du verkade strunta i vad andra tyckte och andra accepterade dig därför. Jag minns dina märkliga danser och din härliga dialekt.

Jag minns er alla. Ni är tio av alla dem jag lärde känna under ett knappt år av mitt liv. Ni är sådana som jag ofta inte tänker på men som på något sätt betydde något för mig trots att ni inte alltid hade så stor plats i mitt liv. En del av hade större än andra. Jag har aldrig träffat er igen. Aldrig har jag sagt något till er tiden efter detta fantastiska år. En av er kan jag dock skickat en hälsning till. Men er andra har jag aldrig fått tag i något mer. Jag önskar er all välgång i livet. Känner ni igen er så kontakta mig om ni är här.
/Linda

23 Januari 2008  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
Majbjörn berättar historier: del 6

Nu ska jag låta Majbjörn hitta på en ny historia.

Vägen

Han ser sig om, kanske han skulle gå tillbaka nu. Det börjar bli sent. Stjärnorna är tända och han kan inga stjärnbilder, fast han inbillar sig att han vet hur Karlavagnen ser ut. En gång var han med sin pappa och gick, det var sent som nu och pappan hade visat alla stjärnbilder. Men han minns dem inte nu och förresten så är det inte så intressant. Han vet egentligen inte vart han är på väg nu men han hade hört att han skulle ta till vänster efter den stora korsningen.

-         Stora korsningen, tänker han. Jag vet bara en korsning här och den är inte så stor. Men jag går dit.

Han fortsätter till korsningen, det är inte så många bilar ute nu. Hela det lilla samhället stänger efter klockan nitton. Då sitter alla inomhus och tittar på tv och polisen stänger redan klockan sexton. Kontorstid mellan tio och sexton, var god och begå era brott då, ungefär. Men det begås inte så många brott som han känner till i denna håla. Men de flesta brott kanske sker bakom stängda dörrar förvisso. Ja, det är många tankar som far genom hans huvud när han svänger av vid ”den stora korsningen”. Det känns lite pirrigt, ja han skulle ljuga om han sa någonting annat. Han är som resten av samhället, han är annars inomhus vid den här tiden på dygnet. Och vad är det som är så intressant att ta reda på i denna sena timme? Han vet vad han vill ta reda på och även om det skrämmer honom så vill han veta. Två hundra meter kvar och sedan svänga igen, han går framåt och framåt igen i tvåhundra meter. Varför gör han detta mot sig själv? Han fortsätter framåt igen och sedan dags för svängen. Nu ser han hennes hus. Det är upplyst och ligger långt där borta. Benen börjar själva, han blir torr i halsen och han vill vända om nu. Men det är kallt ute och det skulle vara skönt att komma in i värmen och få en kopp kaffe och något bakverk. Varje steg han tar känns som en evighet och varje steg känns så tungt. Fötterna känns som om de var gjorda av något tungt material, något tungt och hårt material.

-         Tut!

En bil får honom att rycka till. Han kommer på att han går mitt i vägbanan och kastar sig upp på trottoaren. Att det skulle finnas bilar ute denna tid på dygnet är en aning chockerande. Han känner att han har satt ner foten på ett felaktigt sätt när han kastade sig undan bilen. Foten värker och han tycker synd om sig själv. Återigen känns det som om han borde ha vänt om och gått tillbaka. Men istället fortsätter han haltande mot hennes hus som blir alltmera tydligt för hans blick. Det är inte långt kvar men varje steg är en plåga och om någon hade frågat om han ville ha skjuts tillbaka så skulle han nog överväga att tack ja. Men han har gått länge. Han har gått fel och snurrat runt för länge nu så egentligen vill han inget hellre än att få veta. Magen kurrar, det var så länge sedan han åt någonting. Han gick direkt från jobbet och ut på upptäcktsfärden. Han slutade arbeta vid sextontiden. Och sedan dess har han gått. Gått runt och virrat. Han har aldrig varit bra på att läsa kartor. Och hennes karta har varit den svåraste han någonsin följt. Det är egentligen ingen karta, utan bara ord staplade på varandra. Hon beskrev hur han skulle gå och vart han skulle ta av och han skrev av hennes ord. Trots kylan svettas han nu ymnigt och får panik.

-         Jag kommer att stinka svett när jag kommer fram, tänker han. Det är inte det intryck jag vill ge. Jag borde vända om.

Men det gör han inte. Istället fortsätter han till hennes hus. Han står utanför hennes grind och försöker att avlasta sin ömma fot när han drar djupa andetag. Hjärtat pickar i någon oidentifierad hastighet, men det slår snabbare än det någonsin gjort. Magen skriker av hunger, han luktar svett. Hans fot är öm, ja allt är fel. Men nu ska det ske. Han öppnar grinden som knarrar högre än han någonsin hört en grind knarra. Snabbt stänger han den efter sig och går upp för hennes trappa. Åter igen tar han några djup andetag. Handen rinner av svett när han riktar pekfingret mot ringklockan, det går som i ultrarapid. Han blir förskräckt när han inser att han ringt på hennes dörr och när han hör ljudet studsa där inne. Försiktigt lägger han örat mot hennes dörr och försöker höra om hon går mot dörren, han tänker:

-         Om hon inte kommer snart kan jag gå. Bra, hon kommer inte, jag går.

Han ska precis vända när hon öppnar dörren och säger:

-         Nämen där är du ju, jag undrade just när du skulle dyka upp. Det är kallt ute, vill du ha något att dricka kanske kaffe? Du är väl hungrig? Du kan få lite bullar om du vill. Vill du det?

Han harklar sig och säger:

-         Ja, tack.

Hon visar honom in i huset och sedan säger hon:

-         Men efter fikat kan du ju göra det du är här för? Du skulle ju lära dig att sjunga, eller hur?

Han nickar för att lära sig sjunga var just det som var hans mål, något han alltid velat lära sig men aldrig haft mod till. Aldrig någonsin har haft mod att gå till sin gamla musiklärarinna tidigare, för han har alltid varit rädd för att någon som varit bättre sångare än han själv ska veta vilka fel han gör när han sjunger när han inte vet det själv. Men från och med idag, bestämmer han sig, ska han bli den bästa sångaren i världen. Och trots att han är så nervös att han skakar när han lyfter kaffekoppen brinner det en eld inom honom, i form av mod som från och med nu ska vara starkt och omöjligt att sudda ut.

/Majbjörn och Linda

15 Januari 2008  | Länk | vänner | 0 kommentar
Majbjörn berättar historier: del 5

Nu släpper jag fram Majbjörn att skriva en historia igen:

Om vad som kan hända en sommardag

Jag ser honom sitta där borta på bänken därför smyger jag närmare och närmare. Bakom mina mörka glasögon och ståendes i en buske betraktar jag mannen som jag har blivit så förtjust i den senaste halvtimmen. Han sitter och pratar i mobiltelefon men jag kan inte höra vad han säger. Jag försöker höra men en fågel kvittrar högt i närheten och jag kan inte höra ett enda ord. Inte heller kan jag se hans läppar röra sig eftersom jag står bakom honom och kan därför inte tyda några munrörelser. Jag drar en suck och känner mig trött i benen, ryggen och axlarna men jag kan inte gå närmare nu, inte heller kan jag röra mig mer. Förstelnad står jag därför och fokuserar på hans bakhuvud. Hade det varit någon annan som än jag som varit den som står i busken och hade det varit någon annan än honom som suttit på bänken hade det varit fullt möjligt att transportera sig härifrån och gå fram till mannen och fråga om… ja till exempel fråga om vad klockan är. Men nu är jag ingen annan och den som sitter där framme är inte heller någon annan. Därför blir jag stående här och funderar på hur jag ska göra. Nu kanske du undrar vem han är och vem jag är. Om mig behöver du inget veta men om honom kan du få veta vad jag vet. Jag vet egentligen ingenting om honom mer än att han varit den mest fascinerande människa jag stött på där han stod i kön till kiosken två personer framför mig. Varför? Jag vet inte, det var bara något jag kände plötsligt som en spark i mellangärdet att den här mannen måste jag veta mer om. Han har ett brunt hår som lockar sig något i nacken. När han gick från kön såg jag en liten bit av hans ansikte, han har en lite krokig näsa och ser ganska smal ut. Han gick ifrån kiosken och jag följde efter tio eller femton meter efter. Jag följde efter honom ungefär två kvarter. Sedan slog han sig ner på en bänk eftersom telefonen ringde. Jag stod en stund i gathörnet innan jag placerade mig i busken bakom honom där jag fortfarande står. Men nu ser jag han lägger ner telefonen i fickan igen. Han gör sig redo att gå. Jag måste följa efter. Försiktigt lösgör jag mig från busken och ser att han traskar bort nerför gatan. Jag följer efter på håll. Han ställer sig vid en busshållplats. Vad ska jag göra nu? Ska jag hänga med bussen när den kommer? Eller ska jag se honom lämna spelet för alltid? Nej, jag kan inte låta det ske, jag måste hänga med. Han tittar på klockan. Jag väntar i gathörnet. Kanske kan jag springa fram när bussen kommer. Det är inte så långt mellan oss nu. Jag får chansen att studera honom närmare. Han är klädd i lätta och luftiga sommarkläder i beige och vitt. Bussen kommer och stannar. Jag springer mot den när han har gått in i fordonet. Det känns inte som om jag vill riskera någonting. Jag vill inte avslöja mig. Men när jag kommer in bussen och har betalt för en resa inom staden säger busschauffören högt:

-         Jaså, där hade du tur. Jag skulle precis åka. Du får vara mer i tid.

Mannen som jag förföljer vänder sig om och ser rakt på mig och det är som om magin plötsligt bryts. Mannen som jag studerat i mer än en halvtimme, ja snarare fyrtio femtio minuter visar sig vara ingenting speciellt. Jag förstår inte vad jag har sett. Jag förstår inte vad jag tror mig ha sett. Det finns inget jag hellre vill än att lämna bussen nu. Allting känns så fruktansvärt fel just nu. Han var ingen dröm. Han var bara en hägring och jag har betalat tjugotvå kronor för en resa som jag inte längre vill åka. Det skulle kännas så fånigt att gå av vid nästa station också. Jag slår mig ner på närmaste säte och funderar på hur jag ska göra om jag ska gå av eller låta tiden ha sin gång och se vart jag hamnar. Det hörs en röst som säger samma sak några gånger. Jag vet inte vem som säger något men jag känner att det är mycket störande. Rösten säger:

-         Jag ska gå av här, snälla res på dig och släpp fram mig. För snart åker ju bussen förbi. Hör du vad jag säger?

Jag undrar om någon kan göra något åt den där tjata människan och varför ingen gör något för att släppa fram personen. Plötsligt får jag en knuff i ena sidan och en arg tant som jag bevisligen har satt mig bredvid säger:

-         Ungdomen nuförtiden har inget hyfs, nu flyttar du dig omedelbart så att jag kan komma ut ur bussen. Förra busshållplatsen missade jag ju för din skull. Flytta på dig!

Förvirrat inser jag att den som tjatat så länge är denna tant och jag reser mig och släpper förbi damen som inte kan låta bli att slå mig med sin handväska när hon lämnar fordonet. Jag känner mig lite generad och vill mer än någonsin gå ur bussen. Nästa busshållplats går jag därför av och försöker att ta mig hemåt. Jag känner inte riktigt igen mig men jag har vissa aningar om vart jag är. Då ser jag honom igen, han går förbi mig på gatan. Mannen som jag har förföljt in i bussen och som jag sedan tappat intresset för. Men nu när han verkar ha gått av vid samma hållplats så faller ett vackert solskimmer över honom igen. Jag ser att han kanske inte är helt oattraktiv i alla fall. Han verkar gå åt samma håll som jag så det vill sig inte bättre att jag förföljer honom igen. Plötsligt stannar han, hämtar några nycklar ur fickan och börjar låsa upp en port. Det är nu jag ser mig chans, jag är inte längre rädd för någonting utan ställer frågan:

-         Hur mycket är klockan?

Han tittar först på mig och sedan på sitt armbandsur. Och sedan säger han med ett snett leende:

-         Om det var det du ville veta så kunde du ha sagt det redan i kön till kiosken. Men klockan är halv ett.

Därefter öppnar han dörren och går in i huset. Jag står kvar och stirrar dumt mot sekelskiftesfasaden.

 /Majbjörn och Linda

7 Januari 2008  | Länk | vänner | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Linda s                                             Skaffa en gratis hemsida