Linda från Wik med fleras hemsida
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Oktober (2021)
>>


Fortfarande kvar

Något som slog mig när jag gick där var att platsen har besökts av så många människor i så många hundra år. Visst har platsen säkerligen förändrats men vissa hus hade ändå funnits där i några hundra år. Jag kunde höra de ljudlösa ljuden av fotsteg och röster. Jag kunde se det som inte syntes. Och nu är jag en av de som har gått där och fortfarande sätter mina ljudlösa steg på vägarna och i gräset. Jag står fortfarande på scenen. Sitter fortfarande i stolarna. Jag står fortfarande vid vattnet och tittar mot huset. Jag äter fortfarande i matsalen. Jag sover fortfarande i sängen. Inte vet jag om sängen står där den stod. Inte vet jag om skrivbordet där jag fortfarande sitter och gör mina läxor finns kvar på samma plats. Inte vet jag vad som har hänt sedan jag fysiskt försvann från platsen. Men jag är fortfarande där. Liksom alla andra som fysiskt inte längre är där. Det är jag som är där men inte i den form jag är idag, jag är där som den jag var då fast osynlig och fullständigt tyst. Gruset på vägen knastrar fortfarande ljudlöst när jag går där, när jag sätter mina fötter där fortfarande. Jag följer med årstiderna som i en parallell värld till det som sker där nu. Det jag inte vet något om. Där jag är kvar har inget förändrats. Just så enkelt och just så komplicerat är det. För min röst kommer alltid vara där om än ohörbar. Min kropp kommer alltid att vara där om än osynlig och de andra som jag har umgåtts med och de som har varit där före och efter mig är kvar osynliga och synliga för varandra. Så enkelt och så komplicerat är det. För har vi en gång varit där kommer vi aldrig därifrån. Vad som än händer med oss har våra fötter trampat den marken och våra röster blandat sig med luften. Vi har levt där. Vi har varit där, en del bara några minuter, andra några timmar, några veckor, månader eller år. Men vi har varit där. Och en liten del av oss är fortfarande kvar.
/Linda
22 Oktober 2009  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
Om möjligheten att växa vid motgång

Idag har jag inte gjort så mycket mer än att lyssna på musik vilket är en ganska trevlig syssla. Så även om man inte gör så mycket så är man glad till sinnelaget ändå. Men vissa låtar kastar mig tillbaka nio eller tio år. Inte för att jag lyssnade på de låtarna då eler att jag har hört dem förut överhuvudtaget. Men det finns känsla i vissa låtar som gör att man tänker vissa tankar. Så är det. Jag fick höra lite nyheter från min äldsta vän. Han är i och för sig inte den äldsta vän jag har rent ålstersmässigt utan den människa som jag har känt längst av alla vänner jag har kontakt med idag. Han fick mig att tänka på att människor idag är mer ensamma än någonsin (det är vad jag tror och jag har skrivit detta i ett tidigare blogginlägg). Trots att vi idag har fler möjligheter än någonsin att ta kontakt med varandra så skulle jag tro att vi är mer ensamma än någonsin. Det är nästan alltid något som saknas kollegor, studiekamrater, kompisar eller en "hjärtevän". Ja, det är ett gammaldags uttryck det där. Men det är ett finare ord än många andra ord så därför använder jag det. Eller så är det så att jag hellre omger mig med människor som är lite ensamma. Jag tror inte det. Jag tror att alla människor är ensamma på något sätt. I alla fall de flesta människor någon gång. Och det kanske är bra. Det kanske är en bra drivkratt ett sätt att söka vidare och vilja söka vidare. Det är klart att det är bra att vara nöjd ibland också. Men jag tror att det är bra att livet inte alltid går spikrakt. Jag tror att det är bra att ha motgångar och männsiskor att längta efter. De gånger motgångar är till ondo är de gånger då man låter sig nedslås av dem och inte ser dem som en sporre att forstsätta söka. Om man bara ger upp på grund av en motgång, det tror jag är ganska illa. Fast det behöver förstås inte heller vara det absolut värsta. När man ger upp och fullständigt ger sig kan man börja från början igen. Jag tänker som vid en skogsbrand. En skogsbrand då och då är bra för att nya växter ska kunna komma upp och komma fram. Ibland behöver vi förlora för att inse att vi har vunnit. Om vi alltid vinner kommer det bli normaliteten vilket är både tråkigt och oinspirerande. Så det kanske är bra att känna en saknad ibland för att man ska kunna blomma upp när endast askan återstår.
/Linda
18 Oktober 2009  | Länk | vänner | 1 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Linda s                                             Skaffa en gratis hemsida