Linda från Wik med fleras hemsida
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Maj (2019)
>>


julens Wik

Får en känsla av julen på Wik. Hur jag åkte till Uppsala och köpte mitt första julpynt. Jag minns hur det kändes att åka de där milen till staden. Hur mörkt det var när jag åkte hem. Jag minns hur husen lyste längs vägen och speciellt tre hus som låg vid ett öppet fält. Jag minns pepparkaksbaket, lussekattsbaket och ljusstaken med ölburkarna. Alla människor som samlades på Horn och julmyste. Jag minns hur jag gick ut i skogen för att leta något att ha på luciakronan men hittade inget bra. Jag minns känslan av ljuskronan som tryckte mot pannan och gav märken. Jag minns en speciell tjejs omsorger om mig, hur hon hjälpte mig med luciakläderna. Jag minns repetitionerna med luciatåget, när jag gick för fort. Jag minns hur nervös jag var med brinnande ljus i kronan framför hela skolan i slottets källare. Vi gjorde två luciaföreställningar, jag och musikklassen. Jag som bara blivit utvald för att jag passade som lucia tydligen och för att jag var jag. Det gör mig så stolt. Bilresan från slottet till kyrkan efteråt minns jag också. Men vilka satt bredvid mig? Det skulle jag gärna vilja minnas. Jag minns repetitionerna i teaterlokalen för vårt julspel. Jag minns känslan av att kunna spela teater så människor rördes till tårar. Jag minns min klass avslutande kaos när vi skulle gunga i takt och sjunga samtidigt, det gick inget bra men som tur var var det bara generalrepetition. Jag minns den där känslan av värme. Jag minns avslutningsfesten i slottet, när jag och några till inte ville hoppa runt granen. Det var inte vår melodi, men det ville lärarna att vi skulle göra ändå. Fantastiska mörka och hemlighetsfulla Wik. Det var vid denna tid jag började öppna mina ögon. Höstterminen och vårterminen, höstterminen var tiden då jag letade efter mig själv och började upptäcka livet och vårterminen var jag självsäkrare och tog för mig vad jag ville ha. Båda terminerna formade mig till den jag är idag.

/Linda

29 November 2007  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
till en vän

Kanske var det att löven prasslade under fötterna där jag gick. Eller blommorna som tittade fram ur den knappt tinade jorden. Eller så var det de rytande och tjutande ljuden från isen. Eller vinden i de gamla träden. De kanske var de trötta ansiktena som gick ner mot matsalen på den knastriga grusgången. Eller kanske rådjuren som vågade sig fram. Eller löven som föll röda ner mot marken. Det kanske var snön som var vitare där än någon annanstans. Eller solnedgången som förtrollade mig varje kväll, ja det måste ha varit solnedgången. Eller vad det kanske också att maten smakade så bra där. Att fåren bräkande kom emot mig när jag gick promenader. Eller att solen var extra varm när den vågade sig fram. Det kanske var era ansikten. Skolans instängda atmosfär och värme och kärlek trots sina mörka korridorer. För jag kan aldrig minnas att den någonsin var upplyst ordentligt. De kanske var soffan som var hård och full av råttskit. Eller så var det lukten av damm i teaterlokalen. Eller dina trumljud från din replokal. Men jag har aldrig varit så lycklig som jag var då. Så befriad. Så lättad. Men visst fanns det orosmoln men de hanterade jag lika lätt som en ensam vindpust. Jag grävde inte ner mig i vad människor sa, människor som jag inte brydde mig om. Du var en jag brydde mig om och du är en jag fortfarande bryr mig om. I natt drömde jag att ni hade släppt er platta äntligen. Jag har ju lovat dig att jag ska köpa minst två den dagen det blir som ni väl släpper den. Jag hade er musik i huvudet när jag vaknade i morse. Vi har nog förändrats sedan den tiden du och jag. Du har blivit ganska självsäker. Jag har blivit mer vuxen. Men det lekfulla barnet finns i oss båda. Det är därför vi är så lika någonstans. Kommer du ihåg den där nattliga promenaden vi företog oss för många år sedan. När vi stövlade runt i ett snöigt Motala och pratade om livet. I efterhand säger du att du inte minns vad vi pratade om, men det spelar ingen roll. För vi var eniga då. Jag tror att vi fortfarande är eniga. Men jag tror inte att du någonsin läser denna text. Men det spelar inte så stor roll. För en vänskap föddes det där läsåret och den vänskapen har hållit trots alla mil och tystnader. Vi får hålla kvar den, min vän.

/Linda  

19 November 2007  | Länk | vänner | 0 kommentar
Skolan - inga piskor tack!

Jag ska nu skriva om vad jag tycker om betyg. Jag tycker inte om betyg. Jag tycker inte att människors ska få en stämpel på sig: duger eller duger inte. Och jag tycker att det är för djävligt om man ger betyg till allt yngre barn. Barn är inte dumma, de vet med sig att de inte presterar på toppnivå. Men alla barn känner sig inte inspirerade i skolan. Alla barn lär sig inte på samma sätt. Istället för att ge barn betyg så borde man se till att barnen vill lära sig. Det spelar ingen roll om man tvingar ett barn att sitta över sin läxbok bara för att skolan kräver detta. Det spelar ingen roll hur mycket man läser om man inte kan ta till sig vad som står. Betyg är som piskrapp på ett barns rygg. Om det finns inspiration i en barns kropp för att lära sig, om barnet får tillfälle lära sig på det speciella sätt som individen lär sig på kommer betygen gå upp, jag lovar dig. Jag tror att i en inspirerande skolmiljö där alla individer känner sig sedda för den han/hon är kommer det att bli lugnare i klasserna. Mobbing är också ett uttryck för att inte bli sedd. Människor som gör andra människor illa visar att de inte är nöjda med det sätt de själva blir behandlade på. De är uttråkade och arga. Därför tror jag inte att hårdare regler och hårdare tag är vad som behövs. Det behövs människor som kan inspirera i skolorna, det behövs medbestämmande och respekt. Respekt för individen för både lärare och elever. Respekt kan man aldrig tvinga fram den kommer naturligt om personkemin stämmer. Det gäller som lärare att vara lyhörd, inspirerande, rolig och ärlig. Det är vad jag tror. Inga piskor i världen kan få fram en harmonisk skola.

En surströmmingsburk till er som tror att straff och betyg är den rätta vägen till disciplin.

eder Sven-Rutger Bängtsson

11 November 2007  | Länk | Sven-Rutgers betyg | 0 kommentar
en känsla av Bona

får en känsla av Bona

ljudet här och lukterna

påminner mig om Bona

eller är det värmen

som för mig tillbaka

till de där åren

det är Bonas matsal jag saknar

livet är

och jag saknar vissa människor

dynamiken mellan dem

jag saknar vintern, våren och hösten på Bona

jag saknar det lilla av sommaren

jag saknar knastret under mina skor

mörkret

och de fallande löven

jag saknar vattnet

jag saknar glittret i det

jag saknar 3-öresbron och vandrarhemmet

jag saknar de gula husen

jag saknar det enkla livet

kärleken och värmen

jag saknar inte gnället och bråken

men jag saknar kreativiteten

viljan att skapa

jag saknar festerna och danserna

lärarna och eleverna

jag saknar teatern och böckerna

jag saknar skrivarsalen

jag saknar mina yngre år

mina oförstörda år

när jag fortfarande kunde bli allt

när jag fortfarande kunde vara

den jag är inuti

när jag slapp anpassa mig till verkligheten

när jag fortfarande kunde vara flummig

och en del av något annat

 

 

hoppas den som har tagit bilden har förståelse för att jag vill ha den här eftersom jag inte har tagit några själv. Detta är en hyllningsdikt till Bona folkhögskola, så jag hoppas att fotografen ser det som en ära att ha sin bild här.

5 November 2007  | Länk | folkhögskolevibbar | 1 kommentar
något fladdrade förbi

Jag vet inte vad det var. Kanske en bild. En dröm eller något verkligt. Det var nog den där känslan som ville göra sig påmind igen. Men den stack förbi så fort så jag kunde inte fånga den nu heller. Det var ett ovanligt kort besök. Men den dyker upp ibland som en påminnelse. Det var något om blöta löv. Vind och träd. Det var något om vatten. Något om att gå genom fuktiga skogar och leta efter något. Kanske mig själv. Jag blir så betänksam om hösten. Hösten är aldrig ett slut för mig utan snarare en början. Jag lever terminsvis och varje höst är ett nytt skolår alltså ett nytt liv. Eller en chans till ett sådant. På hösten fångar jag intryck. Jag kan gå lite extra långsamt bara för att få se. Men vad det är jag ska få se vet jag inte. Jag fångar upp och stannar till och andas bara. Sommaren är seg och varm. Vintern är kall och hård. Men hösten och våren är pånyttfödelse. Våren gör mig också glad, men den är snarare avslutningarnas tid samtidigt som saker och ting föds. Jag är ett vårbarn. Jag är född på våren. Men i sinnet skulle jag lika gärna vara född på hösten. Jag blir aldrig så besviken på hösten som jag blir på sommaren och (ibland på våren för den är oftast för kort). Vintern kan man inte bli besviken på, den är skit och det är bara att hacka i sig. Men hösten och våren är då jag verkligen lever. Hösten och våren var störst på Wik. Sommaren fick jag inte uppleva direkt och vintern minns jag knappt. Jag minst mest julfirandet och det var fantastiskt på många sätt. Julen är en viktig högtid för mig. Men jag vill inte ha den hela året. Bara då den är. Men om jag nu ska återgå till den där känslan… solen lyser upp det här rummet nu och det verkar som om känslan har dragit sig ut mellan de få gliporna i persiennen. Känslan är inte kvar längre. Men den kommer nog tillbaka snart igen. Förmodligen på onsdag eller tidigare eller senare. Ni tycker nog att jag är för mycket fast i det gamla. Men vet ni varför? Det är för att det året var allting möjligt. Kanske att jag schabblade bort korten sedan men jag visste inte hur jag skulle spela dem. Jag försökte. Jag vet inte om jag kan ta tillbaka spelet igen. Om det är för sent nu. En del säger att det inte är det. Att jag har alla chanser i världen. De kanske är så. Vi får se… sa den blinde.

/Linda

3 November 2007  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
Vad är det jag tror att jag ska hitta?

Är det den där lilla biten av mig som försvann den där gången? Den där biten som ligger någonstans vid slottets trappa och som jag hoppas att jag ska återfå? Kanske. Eller så vill jag bara väcka minnen till liv. Som om jag inte hade nog av dem redan. Eller så vill jag bara fyllas med känslor av nya ting blandat med gamla. Få en pratstund kanske. Uppleva något nytt. Jag vet inte om jag kommer att bli besviken om jag inte hittar det jag söker. Eller om jag bara kommer att bli nöjd med det jag får. För något måste jag få. Men det är nog så att jag vill försöka att sammanfoga mitt förflutna med mitt nu. Jag vill prata med Linda som är 19-20 år igen och bli henne för en stund. Och lugna ner henne och få henne att inspirera Linda 27. Något sådant är det nog jag vill uppnå. Få balans mellan mitt då och mitt nu. Jag längtar till den där dagen och den närmar sig. Jag hoppas att allt går vägen nu. Jag är ju så nära. Ibland är det som att försöka fånga något som inte går att fånga. En känsla som flyger lika lätt som en fjäril. En känsla som jag inte kan fånga in med håv. Den här betraktelsen ligger under rubriken folkhögskolevibbar. Inte för att jag ska besöka någon folkhögskola. Men jag ska möta en känsla som påminner om känslan av folkhögskolorna. En känsla lik den jag känner för folkhögskolorna jag gått på och speciellt för en. Ni vet nog vilken. Den där första och det jag kommer att göra nästa vecka är förknippad med min första folkhögskola. Det är inte klokt, jag är snart där. Men milen är lika många mellan städerna ännu. Det är bara tiden som går fort framåt. Om allt går som det ska är jag där snart och upplever och får nya minnen. Fan vad fantastiskt. Som jag har längtat. Men vi får se, än är det som sagt mycket som kan hända.

/Linda

 

2 November 2007  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Linda Sirestam                                             Skaffa en gratis hemsida