Linda från Wik med fleras hemsida
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
September (2021)
>>


Majbjörn berättar historier: del 4

Det är dags för en ny berättelse från Majbjörn:

Historien om när fötterna fick bestämma

Jag går nerför trappan, vet inte vart jag går men jag låter mina fötter styra mig. Det visar sig att jag går ner mot vattnet. Ner mot det bubblande, brusande vattnet, nedåt ån. Vatten har alltid fascinerat mig. Vet inte varför. Jag fick ett kort i morse, på vilket det var en bild på några lekande barn. Kortet var från en bekant som känt mig sedan jag var liten. Eller bekant och bekant, det var från en släkting faktiskt. Det ena barnet på bilden var jag. Jag lekte vid strandkanten tillsammans med min kusin. Det såg ut som om vi byggde ett sandslott. Vi ler in mot kameran sådana där tandlösa leenden som barn ler i 5-årsåldern. Jag minns den där bilden för ungefär två minuter efteråt springer det en hund rakt över sandslottet och mosar det med sina tassar. Jag och min kusin blev inte så besvikna som man kunde tro, vi byggde ett nytt. Nu står jag här vid ett nytt vattendrag, ån. Jag har blivit äldre ungefär 25 år äldre. Mina fötter börjar röra sig igen, den här gången går jag åt höger. Vandrar längs vattnet och följer kanten. Är någon annanstans i tankarna så jag ser inte vad som händer i mitt nu. Jag ser inte människan som kommer mitt emot för mig förrän det är för sent. Vi går rakt in i varandra och jag ramlar rakt ner på hennes hund. Hunden är tyst, jag reser mig snabbt och tror att jag har dödat den, det har jag inte för den reser sig. Jag har på något konstigt sätt trasslat in mig i kopplet och det gör att jag har svårt att hålla balansen och ramlar igen. Den här gången slår jag rumpan i marken och blir sittande och fånigt stirrande runt omkring mig. Damen säger åt mig med kraxig röst:

-         Res på dig. Men res på dig för guds skull. Hur ska jag kunna rasta min hund om du har hans koppel virat runt benen? Va?

Jag ser förvirrat på henne, det är som om jag fortfarande är kvar i mina minnen och inte riktigt närvarande.

-         Öh, ja just det. Ursäkta mig, säger jag och försöker att dra ena benet ur koppelsnaran.

Men det resulterar bara i att jag tappar min ena sko och hunden får tag i den och börjar gnaga på dojan. Jag försöker att dra till mig skon men misslyckas, hunden har den hårt mellan sina käkar. Därför försöker jag att bända upp hans käft men det lyckas inte heller och tanten gör ingenting. Hon håller bara hunden i kopplet och låtsas inte se. Tillslut lyckas jag ändå få tag på min söndertuggade sko. Det är stora hål i den och den ser fullständigt massakrerad ut. Jag stirrar på min stackars sko och damen fortsätter iväg på promenaden med sin hund. Försiktigt försöker jag sätta på mig dojan på ena foten, skodonet är blött och söndertuggat och jag funderar på om jag ska vända hem igen. Jag kan inte gå några längre promenader med en sko som ser ut på detta sätt. Min stortå tittar fram ur ett hål och kylan drar in i överallt. Strumpan blir blöt av hunddräglet. Trots kylan fortsätter jag att låta fötterna välja min väg. Jag har bevisligen inte lärt mig av misstaget förut utan traskar på. Jag tänker att om min kalla fot vill gå hem så går vi hem. Men jag går inte hem visar det sig. Jag fortsätter strövandet in mot centrum. Förvisso bor jag i centrum men inte åt det hållet jag går. Ett tag funderar jag på om jag är på väg till en skoaffär, men det är jag inte. Jag är på väg till stadsbiblioteket. Den tunga porten in till det gamla biblioteket får jag upp efter att ha lagt ordentlig kraft på handtaget. Jag funderar på hur det är att vara svagare än jag rent fysiskt, kommer man in i byggnaden överhuvudtaget då? Fortfarande vet jag inte vad jag ska göra här inne. Men eftersom mina fötter har bestämt att jag ska vara här så är jag här. Jag går fram till en hylla och blir stående där för jag vet inte vad jag letar efter. Bland böckerna ser jag böcker om hembygden. Jag sträcker ut armen efter en bok som handlar om den stad jag bor i. Långsamt öppnar jag boken och känner ett visst pirr i magtrakten. Jag undrar vad jag letar efter men plötsligt ser jag att den sidan jag letar efter är en sida om livet runt ån som går genom vår stad. Som jag förstår det så har ån varit viktig för stadens överlevnad. Jag bor i en mycket gammal stad och jag ån har under alla tider varit central. En gång har den varit bredare läser jag, men med åren har den smalnat av. Det har gjorts försök att vidga den igen men dessa försök har varit förgäves och numera låter man den vara som den är. Om varför jag läser denna bok om vår stads å är för mig en smärre gåta. Men jag förstår att det var det mina fötter ville. Jag ställer tillbaka boken och går hemåt märker jag. Jag sparkar av mig skorna och slänger dem i soporna. Kommer på att jag ska spara den ena som minne av en väldig speciell dag. Så jag sparar den trasiga och lägger den uppe på en hylla som en trofé. Bredvid skon ställer jag kortet jag fick i morse och jag tittar på dem båda en stund.

-         Den där hyllan med de där sakerna ska hädanefter bli mitt altare för kunskap, känsla och spontanitet, tänker jag innan jag ställer mig i köket för att fixa något att äta.

Man blir så hungrig när man är ute på äventyr.

/Majbjörn och Linda

 

17 December 2007  | Länk | vänner | 0 kommentar
Majbjörn berättar historier: del 3

Den märkliga flickan

Det var något i hennes sätt. Det var något som gjorde att hon var märklig och annorlunda. Jag stod och betraktade henne på håll. Flickan var i tioårsåldern och hade ett kastanjefärgat och lockigt hår. Hon var söt som en dag men ändå var det något i hennes sätt som gjorde att jag inte riktigt ville gå fram. Det såg ut som om hon letade efter något i sina fickor. Flickan hade ett par nummer förstora hängselbyxor och hon letade som besatt i alla fickorna. Jag var nyfiken och lite reserverad mot henne samtidigt. Jag kunde inte avgöra om hon var en vän eller en fiende. Hennes lockiga hår fascinerade mig samtidigt som jag kände rädsla för hennes lite omilda uppsyn och hennes letande i fickorna. Tillslut tog jag mod till mig och gick fram emot henne. Först ett steg och sedan ett till och ett till tills jag stod alldeles bredvid henne. Hon andades våldsamt hörde jag när jag kom närmare. Jag kunde inte se om hon var arg, rädd, glad eller ledsen. Men det var något med hennes andetag. Jag gick kände liksom ett hårt skal eller en aura eller vad man ska kalla det som gjorde att hon höll distans till mig och jag till henne. Jag svalde två gånger innan jag tog mod till mig och sa:

-         Hej.

Hon ryckte till som om hon hade ramlat på ett elstängsel, hon slutade leta i sina fickor. Istället snurrade hon runt och tittade på mig med stora blå ögon.  Jag tog ett steg tillbaka. Ville bara lägga benen på ryggen och springa iväg. Men jag gjorde det inte. Jag stod istället kvar som fastnaglad vid marken med vild blick stirrade jag på henne och hon stirrade tillbaka.

-         Vad vill du? hennes röst var kall med inslag av viss rädsla.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Att jag inte hade en aning? Att jag bara var fascinerad av henne. Nej, jag sa ingenting utan stod istället och glodde på henne. Jag kände mig dum vad skulle jag göra? Jag hade inget val, inget som jag kände till i alla fall. Då plötsligt började hon skratta. Men det var inte som ett skratt utan det lät snarare som en kråkas ljud kom ur hennes strupe till en början. Sedan kom ett bubblande skratt, ett frustande utan dess like. Jag blev om möjligt ännu mer konfunderat och jag försökte ta några steg tillbaka men det var som att jag istället gick framåt, mot henne. De få stegen som var kvar tills jag plötsligt stod så nära att jag kunde känna hennes kroppsvärme.

-         Vad är det med oss människor? frågade flickan plötsligt när vi stått sådär nära varandra ett tag.

Jag hade inget bra svar men hennes sätt att säga de där orden på var som om hon var en gammal kvinna med mycket visdom. Som om hon ville säga något som någon aldrig tidigare sagt. Något hon hade tänkt på länge. Jag kunde naturligtvis inte svara på denna fråga, istället sa jag:

-         Vad letar du efter?

Det var som att förtrollningen i denna stund bröts.

-         Va? Vadå letar? hon såg uppenbart förvånad ut.

Jag pekade på hennes byxor.

-         Du letade efter något i dina fickor förut. Jag undrar vad du letade efter.

Hon såg ut som om hon inte förstod vad jag pratar om men hon la en hand på min axel och tittade djupt i mina ögon. Vi var lika långa hon och jag, det såg jag nu och säkert lika gamla också. Eller lika unga, beroende på hur man ser på saken. Men det som skiljde oss åt var att hon var en annan sorts människa än jag. Hon hade lockigt kastanjebrunt hår och jag hade rött, rakt och kortklippt.

-         Du är märklig du, sa hon med ett skratt. Men jag gillar dig ändå. Vi kan väl leka istället för att stå här? Vi kan väl springa runt här på marknaden och låtsas att vi är hästar?

Och så kom ett hästliknande gnägg ur hennes lilla mun och hon for iväg mellan salustånden med alla lockarna glittrande i solen. Hennes byxor släpade lite i marken men de verkade inte bekomma henne alls.

-         Men kom då! Ropade hon efter mig och viftade med sin hand. Kom och ta mig om du kan. Kom och ta din häst.

Jag följde efter henne och det kändes som om jag flög fram jag också. Och sedan den dagen är vi bästa vänner hon och jag. Hon har aldrig mer letat i sina fickor och jag har aldrig någonsin känt att hon varit sådär märklig som jag tyckte i början. Det är som om vi numera delar aura eller skal numera. Det är märkligt, vi har liksom smält ihop till en stark individ. Hon och jag.

/Majbjörn och Linda

11 December 2007  | Länk | vänner | 0 kommentar
Majbjörn skriver historier. Del 2:

Majbjörn fortsätter att skriva historier:

Mannen som köpte en blomma

Han hade köpt en stor krukväxt som var tung och otymplig men han hade blivit så förtjust i den när han hade sett den i en affär. Det var som om hans blick hade dragits till den och han var tvungen att gå fram till den, han var tvungen att känna på dess blad och han var tvungen att handla den. Han behövde ingen blomma egentligen men han hade känt en sådan lust att få äga denna växt, han var även tvungen att köpa en blomkruka till växten eftersom han inte hade någon så stor hemma. Det krävdes en rejäl. Han hade köpt en stengodskruka tillslut. Bara det bästa var gott nog åt hans växt, men det fanns inte så många krukor i rätt storlek så det fick bli en glaserad stengodskruka. Och den var tung, mycket tung. Det kunde han känna när han baxade runt blomman med kruka på stadens gator och fram till busshållplatsen. Trots att han inte brukade åka buss och trots att han brukade cykla som kände han att en bussresa var det rätta nu eftersom han då skulle ha större koll på sin blomma och sin kruka. Han stod och väntade på bussen och han hade ställt ner krukan med blomman på trottoaren och hans armar kändes som bly. Han tittade på sin klocka, nej bussen kom inte än på ett tag men vad hade han för val mer än att stå och vänta i kylan. Han stampade på stället för att få upp värmen i fötterna men mitt i stampandet kom han och tänka på att blomman antagligen frös den också. Det var ju en ganska tropisk växt och den var säkert inte van vid kylan. Han funderade en stund på hur han skulle kunna göra det varmt och mysigt för blomman och han kom på att det enda rätta var att ta av sig ytterrocken och hänga den över blomman för att växten skulle få den värme den behövde, vad gjorde det att han frös så länge växten hade det bra. Sagt och gjort, han krånglade av sig rocken och hängde den över blomman men märkte att blomman inte blev gladare. Det verkade som om rocken var för tung för den och han funderade frysande vidare på hur han skulle göra. Han kom fram till att om han höll rocken om växten och satt på huk vid den så skulle blomman bli någorlunda varm men inte nedtyngd av plagget. Sagt och gjort han satte sig ner och höll rocken runt växten. Det gick ganska bra men inte tillräckligt och han frös samtidigt som han hoppades att bussen skulle komma snart så att han och växten fick komma in i värmen. Det tog tio minuter, det tog tjugo minuter och snart uppenbarade sig bussen i fjärran. Han reste sig upp och satte försiktigt på sig rocken igen. Bussen bromsade in och mannen lyfte upp växt och kruka, han fick kämpa med att försöka komma på bussen med det tunga och otympliga bagaget i sina trötta armar. Väl framme hos busschauffören fick han ställa ner blomman igen samtidigt som han försökte att hitta pengar i sin plånbok att betala resan med. Det lyckades efter mycket letande och efter mycket suckande från chauffören. Han fortsatte bakåt i den fulla bussen och busschauffören rivstartade för att inte missa sitt tidsschema med för mycket tid. Han for bakåt i bussen och fick panik då han tänkte på att växten absolut inte fick bli skadad. På något märkligt sätt lyckades han snurra runt så pass att han själv kom under blomman och höll den likt en pokal ovanför sig då han ramlade ner på bussgolvet. Ingen kom till hjälp och han kravlade sig upp med det tunga bagaget i famnen. Han stapplade iväg till ett tomt säte bredvid en dam med hatt. Han höll blomman med ett stadigt tag och trots att han verkligen försökte att inte störa damen bredvid sig med blomman stack blommans långa blad fram under hennes haka. Damen vred surt på ansiktet och försökte sätta sig närmare fönstret men stördes uppenbart av blomman och mannen. Två busshållplatser senare plingade hon och ville gå av vilket resulterade i att mannen åter igen fick resa på sig och försöka att släppa förbi henne utan att blomman skadades. Han lyckades på något fantastiskt sätt utan att han förstod mer. Han plingade för att gå av vid nästa hållplats där han bodde. Det var människor som ville ta hans sittplats och han tyckte att det var lika bra att han stod resten av resan eftersom det var så bökigt att resa sig med växten i famnen. I flera meter fick han därför stå med blomma och kruka i famnen och invänta sin busshållplats. När han väl lyckats krångla sig av bussen med blomma och kruka i högsta hugg var det ganska långt hem till hans lägenhet och varje meter kändes som en kilometer för hans stackars armar. Flera gånger under vägen kände han att han måste ställa ner bagaget men nej, han kunde inte, han måste hem så att inte växte frös. Han fortsatte att gå och snart var han hemma vid sin port. Då uppstod nästa problem, att få upp porten och komma in med blomman och krukan utan att ha sönder något. Han fick baxa upp dörren med ryggen och bära bagaget med en dåres envishet. Han tänkte ta hissen men nej, den var sönder. Därför fortsatte hans tunga färd till fots med växt, kruka och armar som kändes som världens tyngsta. Han fick någon form av låsning i båda underarmarna men upp för alla fem trappavsatserna kom han tillslut och fram till sin dörr. Trots fortfarande låsta armar lyckades han ändå få upp sin nyckel ur fickan, låsa upp dörren, baxa in blomman och krukan genom den och sedan få av sig alla ytterkläder. Han lyckades även bära in bagaget i vardagsrummet bredvid tv: n och sätta sig i sin favoritfåtölj och somna av utmattning. Och i sin favoritfåtölj sitter han nog kvar och blomman står i sin kruka bredvid tv: n och livet är frid och fröjd. Såsom det bara kan vara när man klarat av en stor strapats.

/Majbjörn och Linda    

 

10 December 2007  | Länk | vänner | 0 kommentar
Majbjörn berättar historier del 1:

Hej alla! Majbjörn har fått i uppdrag att skriva historier till er och här kommer första:

En frusen historia

Han hade inget för sig denna dag, gick omkring och sparkade småstenar så de studsade längs vägen. Han var hemma efter många år hemifrån. Uttråkad gick han ned till sjön där han som barn badat många gånger men i vuxen ålder hade han blivit alltför rädd för vatten och alltför bekväm. Eller rädd och rädd, han gillade inte att bli blöt. Han gillade inte att få vatten i näsan och i öronen. Det låg en tunn isskorpa på sjön. Han tog upp en sten som låg precis vid vattenkanten och kastade iväg stenen rakt igenom isen. Varför han gjorde detta visste han inte. Bara att det fanns en viss njutning i att se något försvinna mitt framför ens ögon. Han skulle just vända om och gå hem när han såg en farbror som stod cirka två meter bakom honom. Naturligtvis blev stenkastaren som faktiskt hette (och heter Karl) rädd att någon helt plötsligt stod så nära honom utan att han märkt det. Karl kände sig förvirrad av den gamles närvaro, han kunde inte känna igen honom och han kände sig rädd. Han backade två meter och kände att den ena foten blev blöt. Farbrodern tittade på honom med en blick som var svår att tyda. Karl visste inte vad han skulle ta vägen. Han kunde gå åt vänster, höger, bakåt eller framåt men alla steg kändes lika märkliga. Att stå kvar kändes inte heller som ett bra alternativ. Han stirrade på mannen som stirrade tillbaka med sin märkliga blick. Karl försökte tuffa till sig. Han tog två djupa andetag och gick närmare mannen igen.

-         Öh, sa han och puffade till farbrodern på axeln. Du ska inte stå här och bara… stå där alltså.

Farbrodern fortsatte att se på honom och han öppnade munnen och sa:

-         Jaså, och varför inte det då?

Rösten var inte gammal och inte ung. Den bara var, precis som hela den gamle mannens gestalt. Rösten var inte heller nyfiken, arg eller glad. Det var svårt att överhuvudtaget sätta några känslor på den där rösten. Den skulle kunna vara allt och ingenting.

-         Hur gammal är du? frågade Karl och kände sig lite modigare men ändå livrädd.

Mannen sa sakligt:

-         Jag är 82, jag fyller det idag. Och hur gammal är du själv?

Det var som om mannen plötsligt fått ett skimmer tillbaka. Plötsligt såg han mer mänsklig ut, han såg ut som någon faktiskt existerade i vår värld. Karl sa med ett försök till avslappnad röst:

-         Jag är 24 år.

Och så la han till:

-         Faktiskt.

Den gamle mannen log och började prata om att han mindes när han själv var 24 år gammal och nyvärpt akademiker.

-         Du har framtiden för dig, sa den gamle mannen. Men det har jag också. Sedan började han klä av sig sina kläder förutom sina långkalsonger och stod framför en mycket förvirrad Karl.

Utan att Karl börjat få bukt med alla sina förvirrade tankar kastade sig den gamla mannen förbi honom och ut på den tunna isen som gick sönder för varje fotsteg mannen tog. Den gamle simmade och frustade i det iskalla vattnet likt ett sjödjur och skrek av kylan och glädje:

-         Fy, fan vad jag älskar att bada! Fy fan vad jag älskar att simma! Fy fan vad jag älskar att vara gammal!

Karl som fortfarande inte fått fatt på sina tankar eller sorterat sina intryck stod kvar och betraktade den badande mannen. Han förstod inte själv hur det gick till men det tog inte lång tid innan han hade följt den gamle mannens exempel och skållat av sig de flesta kläderna, och sprungit ut rakt ut i det iskalla vattnet. Och där tycker jag att vi lämnar de två. Två människor i som frivilligt badar i en isskorpetäckt sjö.

 

/Majbjörn och Linda

 

10 December 2007  | Länk | vänner


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Linda s                                             Skaffa en gratis hemsida